Våtplåtsmetoden

Då jag är mycket intresserad av fotohistoria vill jag gärna komplettera dessa uppgifter med ned citat ifrån Fotolexikonet.
Vill ni ytterligare fördjupa er i fotohistoria är ni välkommen till mitt foto- och kameramuseum som f.ö. var Sveriges 1:a "rena kameramuseum" som jag öppnade för 20 år sedan.
anm. Sven-Olov Sundin, webbmaster och fotograf

Våtplåtsmetoden.
1846 upptäckte kemisten Louis Ménard att en lösning av nitrocellulosa (bomullskrut) i en blandning av alkohol och eter gav en viskös vätska som vid torkning stelnade till en fast genomskinlig massa. Detta "kollodium" började genast användas av läkarna som ett idealiskt sårförband. Senare togs det också i bruk onom fotografin, 1850 av Robert Bingham och 1851 av F.S. Archer. Men att framställa en fotografisk plåt med kollodiumskit var besvärligt. Plåtarna som sensibiliserades i en silvernitratlösning och måste exponeras i vått tillstånd, kallades allmänt "våtplåtar". Sedan man upptäckt en lämplig framkallare (pyrogallol) ökades ljuskänsligheten till det flerdubbla och man kom ner till exponeringstider på 2 till 3 sekunder. Härignom blev våtplåten allmänt använd och slog ut andra förfaranden. Den behöll sin rangställning ända tills R.L. Maddox år 1871 uppfann torrplåten med bromsilvergelantin som ljusskänsligt skickt. Inom reproduktionstekniken användes våtplåten i stor utsträckning ända in på 1930- och 40-talen.
Uppgifterna hämtade ur Hugo Schöttle´s FOTOLEXIKON
Tillbaka