Stenarna, där barn vi lekt


Inledning.

Nedtecknat av Sören Nilsson
Vi fick göra våra leksaker själva, säger Sören Nilsson, som i sin senaste skrift berättar om sin barndoms lekar och spel.
Stenarna, där barn jag lekt...
Så heter Sören Nilssons senaste skrift, och där berättar han med humor om den uppfinningsrikedom de hade som var barn på 1940-talet.
Sören Nilsson är bördig från Högåsen i Fors men bor i Härnösand. Med jämna mellanrum har han gett ut hembygdshistoriska skrifter.
Den senaste handlar alltså om lekar och barnens liv under hans uppväxtår, men han återger också vad hans faster Britta ( 1880-1983 ) berättat om sin barndom.
- Hon talade med oss barn om gamla tider, om fäbodar och om vettran, barran, spöken och annat oknytt.
Sören berättar att godis var en bristvara. Men naturen var full av ersättningar. Stensötans rötter smakar lakrits. Harsyra åts för sin syrliga smak.
Den tidens barn fick tidigt lära sig arbeta och fick därför räfsa, lie och orv och yxor i barnstorlek i present. Affären hade bara leksaker till jul. Men av två tomma plåtburkar och några meter björntråd, gjorde barnen telefoner. De fungerar om tråden mellan burkarna är sträckt. En tom trådrulle, en gummisnodd och en trästicka blev till en traktor. Motorn fungerar som en gummisnoddsmotor till ett modellflygplan.
Kriget satte sina spår i barnens lekar. På vedbacken hade Sörens äldre bror Ingvar ställt upp en kulspruta. Pipan var ett kvastskaft. När tyska plan kom på låg höjd längs Indalsälven, bemannades vedbackens luftvärn. Ingvar har illustrerat skriften. Hans bilder kan användas som underlag för den som i dag vill tillverka 1940-talsbarnens leksaker.
Sören tycker själv att hans senaste skrift är alldeles för personlig. Det går inte att hålla med. Dagens barn har knappast någon aning om barnens liv för 50-60 år sedan. De kan inte ens göra sälgpipor och vet ingenting om livstycken och de kliande yllestrumporna.

Sören Lilja, ÖP


I detta lilla häfte vill vi försöka beskriva hur vi som barn lekte i hemmet på Högåsen, Västeråsen, i Fors socken och sedermera i skolan. Och allt tilldrog sig alltså i östra delen av Jämtland.

Vi det är Ingvar (född 1932 ) och som gjort teckningarna. Det är jag, Sören (född 1939 ) som skriver, och det är Anita (född 1945 ) som berättat om hur flickorna lekte.

Vad vi lekte och vad vi lekte med var inget speciellt för vårt hem, nej, jag skulle tro att ungefär samma lekar livade upp barnen i bygdens andra gårdar.

Lite bakgrund:

Far hette Johan Nilsson ( 1888-1972 ) och var född på Högåsen, medan vår mor Greta ( l906-1989 ) korn ifrån en liten nybyggarby, Mörtsjön, i Föllinge, Jämtland.

Johan och Greta hade en liten gård, torp, som födde ungefär tre kor och några kalvar. Korna hette Rosina, Gulli och Dolly.

Där ranns höns i hönshuset, men varken gris eller häst sågs till. Men att en häst funnits tidigare, det vittnade en tom hästkrubba om.

Potatis odlades förstås och grönsaker hämtades ur "kålsänga" varje sommar och höst.

Men Johan var oftast borta på knog. Han arbetade på "linjen" som uttrycket löd. Sverige elektrifierades och han byggde ledningar mest i norra Hälsingland och i Medelpad och kom hem bara under någon helg.

I granngårdarna var det likadant. Jonas Pettersson och Erik Forslund var borta under veckorna. Korna sköttes av deras hemmavarande hustrur Märta och Gina.

Hos oss var det alltså mor Greta som hade hand oro de dagliga bestyren med att snyta barn och mjölka kor. Men så hade hon också ont i ryggen och var försedd med en stadig läderkorsett som hade utprovats på vanföreanstalten i Härnösand.

Men till sin hjälp hade hon en outtröttlig arbetskvinna som gjorde långa dagsverken, Johans syster, Britta 񢇘-1983) som bodde och verkade hos oss. En kvinna som också kunde berätta.

Ja, vårt hem var varken rikt eller fattigt, det var ungefär som i de flesta gårdar i omgivningen. I en kalender tryckt 1944 framgår att Johans inkomst året före var drygt fyratusen kronor.

Att döma av andra mäns förtjänster i socknen, torde det ha varit en medelinkomst, eller något över.

Kunde man tillverka en sak själv så gjordes det. Allt gjordes för att undvika dyra inköp. Det gällde såväl redskap som det mesta i matväg.

Och det gällde leksaker……

Det fanns några bönder i byarna, i övrigt var det mest småbrukare som fick sin utkomst vid kraftverk eller med skogsarbete och timmerflottning.

Under vår barndom (och inte senare heller för den delen( hade fader Johan varken bil eller motorcykel. Och förresten, vad skulle vi med sådana nymodigheter till? Det fanns ju inte ens en bilväg!

"Vägen" bestod av en slingrande kärrväg med två parallella hjulspår på dryga meterns avstånd från varandra och halva decimeten djupa. Bilväg blev den c:a l km långa sträckan fram till landsvägen i början av 1950-talet.

Flera grindar och "len" spärrade av kärrvägen, men som barn var det aldrig tal om att öppna en grind eller led. Vi klättrade naturligtvis över eller kröp under dem.

Britta berättar.

Jag nämnde tidigare att vår faster Britta ägde berättargåvan.

Hon talade med oss barn om gamla tider. Om fäbodar, om "vettran", om "barran", om spöken och annat oknytt så att vi satt som tända ljus. Och frågorna vi ställde var många.

Hon berättade även om sin barndom på 1880-talet på den här gården, fast då var det i ett annat hus som nu var rivet och borta.

Hon berättade bl.a. om hur glada de var när det blev barmark, och de kunde gå barfota. Det gjorde de förresten hela sommaren till senhösten. Ibland under vintern kunde de turas om att ha skor på fötterna. Det var dyrt med skor i den tidens stora barnfamiljer.



År 1881 fick skomakaren Erik Olof Åsell i Västeråsen betalt för 7 par skor a 1:25/st och för 2 par mindre (barnskor) fick han l;-/st.

Det var den 16 november 1881 han kunde inkassera summa 10:75 för 9 par skor.
Karameller var bristvara.
I stället sprang hon och syskonskaran omkring i skogen och letade STENSÖTA hela sommaren. Dom åt rötterna som smakade som lakrits.

Men att hålla till på höjdsträckningen Högåsen var lite "agasamt", för det var i själva verket en vitterstad full med vittror och med vad det kunde innebära. Att kissa på en osynlig vitterstig kunde få "svidande" konsekvenser.

Harsyra och svinsyra behövde de inte kuta omkring och leta, åtminstone harsyran fanns överallt, men var ändå begärlig p.g.a. sin syrliga smak.

Årsskotten på gran och tall (tallstrunt) fjällade de och åt. De låtsades att det var fiskar, när de lekte affär.

Det gick inte att undvika att göra sig illa i de bara fötterna.

Så berättade hon för mig den 19/7 1982

"Groblad använde vi att lägga på sår. En gång hade jag fått en sticka i foten. Då lade jag på groblad, och då kröp stickan ut. Sedan vände jag på bladet och då läktes såret".

Tidigt, tidigt fick de börja med att hjälpa till, men de hade inte rasat färdigt. Nu fick de stiga upp i ottan och leka någon stund innan dagens arbete började.

Den tidens barn vandes vid arbete genom att de som gåva fick t.ex. en liten räfsa, ett kort orv med d: o lie, eller en liten yxa. Barnyxor tillverkades vid Annedals Bruk. Det var "leksaker" som banade väg för vuxenvärlden.

Britta och hennes systrar gjorde dockor av vedträn och pinnar som de band tygbitar om och målade näsa, ögon och mun på med kolbitar.

Grankottar blev till kor och tallkottar blev grisar.

Den dyrbaraste ägodelen de hade var en docka med ”glashuvud" och den var köpt för pengar.

Platsen där de hade sina leksaker och där de höll till med stillsamma lekar kallades för "dona".

Om någon frågade var barnen var, så kunde föräldrarna säga:

"Dom ä väl dare dona si".

Det ordet följde med till även oss, varför syster Anitas lekstuga fick namnet "dona". Men en "dona" kunde även vara ett hörn i ett rum, eller ett skåp, där lek bedrevs eller leksaker samlats.

I krigets skugga.

När jag, Sören, var 18 dagar gammal och när broder Ingvar gick på sitt sjunde år utbröt det andra världskriget. Och mor Greta har berättat att allt kändes väldigt oroligt och besvärligt.

Och inte blev det bättre den 9 april 1940.

På morgonen den dagen knackade grannen Jonas Pettersson på köksfönstret lite försiktigt. Han var på väg till sitt arbete och hade hört på morgonnyheterna att tyskarna nu gått in i både Danmark och Norge, meddelade han.

Sverige och Högåsen var än så länge en fredad zon. Men hur länge?

Under krigsåren ( 1939-1945 ) kunde vi ibland lyssna till en man som talade, eller skrek, som om han var arg - eller rent av tokig. Vad han sa visste vi inte, men han hette visst Hitler. "Nu ä'n i farten igen" sa de vuxna och ruskade på huvudet.

Men man talade också om att han uppskattades på vissa håll i socknen…..

Jag var för liten för att begripa mig på sådant.

Snart gick pratet om att det förekom både finnar och någon ryss i trakten som flytt undan kriget. Finska barn kom och togs om hand om andra sockenbor. Några stannade för gott, andra åter åkte tillbaka till hemlandet efter krigsslutet.

Jag minns stora, svarta tremotoriga tyska flygplan som på mycket låg höjd flög nerströms Indalsälvens dalgång. De kom troligen från Tröndelag i Norge och var på väg till Finland. Motordånet "ljummade" över nejden.

Broder Ingvar hade spikat ihop en kulspruta (eller var det en luftvärnskanon?) på ben - helt i trä - även kvastskaftet, pipan, var av trä. Den stod väldigt strategiskt placerad på vedbacken med bästa utsikt över byn.

När vi hörde ljudet ifrån de svarta monstren, då sprang vi upp till vapnet och gav eld. Häftig eld.

- Pang, pang, pang!



Men flygplanen klarade sig undan vår eldgivning varenda gång.

Såvitt vi vet.

Alla nyhetssändningar i radion avlyssnades noga av de vuxna, och kommentarer fälldes om krigsläget.

Än en gång knackade Jonas på rutan, jag minns inte vad det handlade om den gången, men att det inte var goda nyheter, det såg jag i de vuxnas ansikten. Kriget tog slut våren 1945. Det orsakade inga större glädjeyttringar i familjen, annat var det i huvudstaden där det rådde rena karnevalsstämningen.

Men hos oss gick det lugnare till, kanske gav faster Britta korna en större högiva i hemlighet, när hon "stillde" i ladugården den dagen?

Jag var mest intresserad av att veta om dessa nyheter på radion nu skulle ta slut? Jag tyckte tydligen inte om dem. Men jag fick skrattande till svar att nog skulle det bli nyhetssändningar även i fortsättningen, fast kanske inte så mycket om krig. Och där tog dom ju fel……

Håhåjaja.

Men det pratades om ett fruktansvärt vapen som amerikanerna förfogade över. Ett vapen som kunde förgöra hela jorden, och som passade väl in i faster Brittas teori om att det nu var "sist på världens ti".

Och i början av augusti 1945 blev det bekant att nu skulle japanerna tuktas genom att en atombomb skulle fällas någonstans över deras land.

När vi gick och lade oss i "brystågge" (bagarstugan/bryggstugan) kvällen före, då sa vi att "vi unnre om vi skå. vakne na mer". För kanske hade helvetesbomben verkningar ända till Högåsen?

Men vi vaknade på morgonen som vanligt och släppte ut katten.

Senare på hösten samma år började grannar och släktingar fråga om jag ville ha en bror eller en syster?

Jag förstod ingenting.

Önska mig?

I så fall låg väl en knallpulverpistol närmare till hands att önska sig?

Men en decembermorgon vaknade jag som vanligt vid 7-tiden, men det var inte som vanligt uppdagades det. Jag hörde barnskrik.

Syster Anita hade anlänt. På kvällen före hade faster Britta på något sätt åkt spark? Skidor? till telefonstation (ingen hade telefon på Högåsen vid den tiden) och larmat barnmorskan.

Jag hade tydligen god nattsömn redan då och väcktes inte av sådana trivialiteter som att barn föddes i stugan.

När Anita blev några år gammal och började fundera över livets uppkomst, och frågade var hon funnits innan hon föddes, då fick hon alltid samma svar av fader Johan:

- Oppi veboa!

Så slapp han den debatten.


ÅRSTIDERNA.

Vad kunde då uppta ett barns tid under krigsåren och senare? Till stor del berodde det på årstiderna, och om man börjat skolan eller inte.

Våren.

Solvarmt på dagarna och nattkallt garanterade att skaråkning blev möjlig.

Oftast kom då sparken till användning och långa utflykter i hög hastighet i trakter som tidigare endast gick att nå på skidor gjordes. Kanske på Långlägdan som idag inte är så lång ..

Nu blev man ivägskickad för att hämta påskris till vasen på köksbordet.

Några veckor längre fram blev det vår uppgift att ta in vide. Videkissar heter dom ludna skotten på svenska, men på vårt mål heter dom "vi-hunnan". Alltså var de inte katter utan hundar.

Fettisdagen betydde hemkokt knäck för alla. Och hade man börjat skolgången var det kanske skidtävling på Norra Folkskolan. Johan berättade inte följande historia själv, utan det var Britta som skvallrade:

Johan och andra från byn deltog i en skidtävling på motsatta sidan älven. Då kom det några pojkar och skulle jävlas med honom och ta av honom skidorna. Men Johan drog kniv, och då svalnade antagonisternas lust att bråka. De dröp av.

Påsk var ingen märkvärdig helg, det tycker jag än idag. Ägg åt vi förstås och så häftstiftades några pappersbonader upp väggarna. Motiven var tuppar, höns och kycklingar. Våren var alltid mycket längre framskriden på påskbonaderna än den var på Högåsen.

För fader Johan var påskafton förknippad med en årlig ritual: tillblandning av påsktoddyn. Konjak, ägg och hett vatten i lämpliga proportioner.

I ottan på påskdagen steg vi barn upp ur sängen för att genom fönstret se om det stämde vad Britta sagt: att solen dansade. Joodå, det verkade som det stämde, nog "dansade", rörde, den på sig. Men kanske var det så att den gjorde det jämt när man kisade mot den?

Och våren gjorde framsteg.

Snart brusade "Olle-Kalle-bäcken" med full styrka. Namnet hade den fått efter en äldre man som vid den. Men på gamla kartor nämns den som "Stenbäcken".

Broder Ingvar sågade och spikade ihop ett vattenhjul, eller en "vatte-kall" som vi sa. Vi placerade den vid lämpligt ställe i bäcken och hjulet vispade runt, runt till vår förtjusning.
En vidareutveckling av "vatte-kallen" var att en vevsläng bockades till på hjulaxeln, den fick slå mot en uppgillrad "hammare" av trä som åstadkom ett smattrande ljud, när den dunkade mot en uppochnedvänd plåtburk.
Sista april hette det. Aldrig Valborg. Då hade vi dragit ihop en "reta", brasa, som antändes, och som vi barn värmde oss mot. Hade vi några trasiga glödlampor, kastade vi dem i elden. Det skulle smälla då, var det sagt, men jag kommer inte ihåg någon knall från dom.

En gång smällde Johan aven dynamitgubbe uppe i skogskanten. Det small så fönsterrutorna skallrade. Jag frågade om inte jag kunde få en bit stubintråd att tända på?

Och har man sett. Han hämtade en 2-3 dm lång stubintråd. Trodde jag. Det visade sig, sedan jag ött upp en ask tändstickor, att den filuren hade gett mig en sladd/kabel, som såg förvillande lik ut som en stubintråd…..
Men kanske hade Ingvar ändå någon "gräshoppa" eller roterande sol att tutta eld på i skymningen. Det sprakade och fräste, allt för att våren skulle välkomnas. Det dröjde många år till innan jag hörde någon kör sjunga vid brasa.

Pingsten kom och isarna började gå upp. Den 18 maj på Erikdagen ( "Ers-mäss" ) skulle björklöven vara som musöron. Och det var dom också som oftast.



Trefaldighetsafton, då var det sed, som än idag, att "dricka brunn" att läska, sig med det hälsobringande vattnet ur källan vid Jöns-Bengts, c: a l km ifrån byn upp i skogen.

På den tiden serverades det inge kaffe med dopp där, som det gör idag, men Olle Bengtsson som bodde i stugan där, han spelade på sin vevgrammfon om "Landegren och jag" och så kunde han bjuda bekanta på en pilsner och tillhanda gotta, karameller, till barnen för en billig penning.
Om det var någon sjukling i bygden som inte orkade ta sig till källan på egna ben, så tog någon bekant eller släkting med sig vatten i en "hämta" från källan. Vattnet skulle hålla en vid liv och hälsa under ett år.

Ungdomarna, halvväxtingarna, lekte Sista paret ut på Olles gårdsplan.

Det gick till som så att de ställde upp sig i var sin rad, flickorna och pojkarna. En ställde sig med ryggen mot dem och ropade:

- Sista paret ut och kut

Och då sprang de längst bak stående framåt längs raden och skulle de ta varann i hand.

”Roparen" hade till uppgift att förhindra detta genom att jaga och dunka en av paret i ryggen. Lyckades han fick den "tagne" stå som "ropare" i nästa omgång.

Det var svårt att få till jämna par i leken, eftersom det jämt var överskott på flickor.

Pojkar ansåg leken vara "dentlös", löjlig, speciellt de som hade blivit stora och spottade snus.

och nu är vi framme vid den tid när stövlar och s.k. gummiskor åkte av och smärtingskorna åkte på.

Smärtingskor hette inte så för att man blev smal, smärt när man sprang i dom. Nej, dom var gjorda i tyget smärting och med gummi som sula, och gummit gick även upp som en kant runt skon.
Dom var ytterst svettdrivande, varför fotsvett ansågs som något naturligt. Det gick inte att undvika.

Men de var lätta på foten, och sist men inte minst, de var billiga i inköp

Och så spelade vi kula på skolgården. Vi kallade dem för "spelastenskulor", och det hade dom hetat på Sönneråsen i långliga tider. Jag vill minnas att dom kostade 1 öre i affären?


Vi spelade mest "grop" men "pyramid" kunde förekomma. Närmast till gropen fick kasta samtliga kulor i andra "omgången". Avstånden till gropkanten mättes noga, och det gavs ofta tillfälle till hårda ordväxlingar. Ibland till värre än så…. Flickorna hade hopprep, och så hoppade de förstås hage, eller kastade boll mot t.ex. en vägg i 10 turer. Där gällde det att klappa händerna både framför och bakom sig, kasta under vardera knäet, snurra runt o.s.v. Svårighetsgraden ökade hela tiden.

En annan lek som flickorna ägnade sig åt var "Bro, bro, breja". Det skulle väl egentligen ha varit pojkar med också, men vi tyckte - naturligtvis - att den var för barnslig.

Det var en ringlek. De lekande bildade en ring, och två flickor stod mittemot varann med en meters avstånd och höll varann i händerna, och bildade på så vis en "tunnel" som ringen gick in och ut i.

Så sjöng alla under det ringdansen pågick:

Bro, bro, breja,
stockar och stenar,
alla goda renar,
ingen slipper här fram,
här fram,
förrän hon säger sin kärestas namn,
vad heter han?

Och när man nådde ordet han sänkte de två sina armar över den som råkade passera just då. Och den som "fastnat" skulle säga namnet på den hon tyckte om.

Sören Nilsson

Forts. följer
Del 2

Om hon hette Eva som "fastnat" och hon sade Kalle som sin käraste, då sjöng alla vidare, på en helt annan melodi än den första versen:

Eva tog sin knyppeldyna,
satte sig i sitt fönster,
tänkte mera på sin Kalle,
än hon tänkte på mönstret.
Hå, hå, du lilla Eva,
hå hå du lilla Kalle,
du är min,
och jag är din,
så länge kärleken varar.

Och så började man om på ny "kula".

Jojon, hörde våren till. Avancerade tricks gjordes som "jorden runt" o.s.v. Kalmartrissan ansågs som bäst, den var av trä, men andra, av bakelit och sedermera av plast förekom också.

Sedan skar man luftkanaler i den avskalade träbiten, varefter barken åter drogs på.

Visselpipor av sälg och vide gjorde vi själva. Man skar av en gren och formade den till en pipa. Sedan knackade man runt på barken, så att den gick att dra av.
Vissa gjorde riktiga sälgflöjtar på ungefär samma sätt.

Ja, när saven steg i träden gällde det att hålla sig framme. Då "gnagde jag visprise", d.v.s. jag tog bort, gnagde, så att barken försvann från smala björkgrenar. Av dom gjorde jag vispar som användes i hushållet. På samma sätt gjordes kvastar.

Jag gick sedan runt i byn och sålde dom. Jo, dom gick nog åt, varenda en.

Sommaren.

Det gick ett litet flyttlass ifrån mangårdsbyggnaden till bryggstugan varje sommar. Man flyttade "ut". Och även korna flyttade under krumsprång till den s.k. sommarladugården. Nu fick de gå fritt på skogen.

Sommaren var här.

På midsommarafton fick vi barn följa med far och hämta ungbjörkar som skulle ställas runt farstubron. Vi gjorde även lövmattor av björk och ståltråd. De skulle läggas framför just farstubron, för att man då hade något att skrapa av fötterna på innan man gick in.

"Midsommarbuskar är brukeliga i Ragunda" - eller något ditåt- skrev en resenär, Fale Burman, omkring år 1800, och jag undrar om inte det är samma "buskar" som vi satte vid farstukvisten/farstubron, och som för övrigt är brukligt än idag. Men lövmattor brukar idag vara ovanliga.

Men sommar var inte bara lek och skoj. Det tog ibland veckor att rå in veden under tak. Inte minst p.g.a. att andra verksamheter prioriterades.

Veden skulle kastas eller forslas in i vedboden. Usch. Högen var stor. Den hade legat hela våren och försommaren och vedträna var nu torra. Diverse "kusar", skalbaggar, mystiska flygfän med långa eller korta ben och spröt, som gömt sig i bland veden spreds åt olika håll.

Ibland låg där också någon "kvällssläppa" - fladdermus - och sov.
Oppe i Sörbäcken, vid Jöns-Bengts, fiskade vi snorgärs, eller vi "mette ojjen" som vi uttryckte det.

Ojjen det är en fisk c. 3-4 cm lång. Vi fångade den genom att kröka en knappnål och agna med en brödbit eller del av en mask. Ibland lyckades vi också dra upp en fisk. Jag vet att broder Ingvar och kusin Stig - Ode-Stig - stekte sådana fångster på ett plåtlock och åt. Dom lever än, båda två.



Uppe i skogsbrynet vid Högåsen hade ett par kusiner ifrån Stockholm "byggt" två bilar av stenar som staplats på varandra i bilform (se bild). Säten, gaspedal, koppling, broms allt var av sten. Växelspaken och rattstången var däremot av trä, och ratten var locket till en sillhink.
Där satt vi och körde så att dammet yrde. Motorljud och tutningar, det fixade vi med munnen.

- Vroooom, vroom. Vi backade, svängde, tog kurvorna på två hjul och körde i kapp.

Stenbilarna står kvar den dag som idag är. Om inte någon tjyv varit i farten.

En annan bil som var både rörligare och snabbare var en konstruktion av trä - hemsnickrad - med ratt, rattstång, framaxel och hjul som jag ibland kunde låna av Lennart Backlund som en tid bodde i gården Torpet.
Det var en sinnrik och välgjord apparat som man sköt framför sig. Framhjulen löd minsta vridning på ratten. Jag har sett liknande leksaker i plast tillverkade i Japan. Nytillverkade.


Det påminner mig om en annan sak som idag köps i varuhus och leksaksaffärer och det är attiraljer för att blåsa såpbubblor, vätska och en pryl att blåsa igenom.

Sådant gjorde vi själva av vatten och såpa. Och vi blåste genom ett halmstrå.
"Indianer och vita" var en mycket populär lek när vi var flera barn tillsammans.

Idén till dom här många gånger vilda upptågen kom naturligtvis från indianböcker av James Fenimore Cooper och Karl May m.fl.

För att efterlikna "riktiga" indianers fjäderskrudar så klippte vi c. 3 cm breda band av wellpapp. Det kom ofta som emballage till varor vi köpte från postorderföretagen Åhlén & Holm, Oscar Ahrén m.fl.
I de då uppkomna "hålen" stack vi sedan fjädrar som hämtades i hönsgården. Ibland fanns där någon brun höna som gav omväxling bland de vita fjädrarna. Sedan fästes remsan ihop till lämpligt anpassad längd för att passa runt huvudet.
Och helt plötsligt var man en siouxindian som med ljudlösa steg gled framåt i blåa smärtingskor i stället för mockasiner.

Ibland rökte vi fredspipa…..

I dom lekarna kom pilbågarna väl till pass. De gjorde vi helst av ene, kanske någon gång av en spänstig grankvist.

"Höbåntsträngen" passade bra till att stränga en båge. Det var en mjuk järntråd som användes till att hålla ihop de träkäppar som satt runt torvströbuntarna som årligen inköptes för att finfördelade strös under korna vintertiden.
Mitt på bågen slog vi in en liten spik som pilen vilade på i skottögonblicket. Det var i själva verket rent märkvärdigt att vi inte "hadde ut öga på varann", när bataljerna stod som hetast mellan indianerna och blekansiktena.
Vi yxade till totempålar och reste upp för att binda tillfångatagna blekansikten vid, men kruxet var att pålarna var svåra att få fast i marken. Fångarna kunde smita. Då var det bättre att använda sig av ett kraftigt träd. Gärna bredvid en myrstack.

Apropå myror. Vi försökte inbilla oss att "myrpiss", etter, var en delikatess.

Alltså tog vi t.ex. blåbärsris och höll alldeles ovanför stacken. Då vände myrorna bakdelen till och sprutade sitt etter mot bladen som vi sedan slickade av.

Men någon delikatess var det inte, vilket härmed intygas. Ska jag avslöja mer förskräckliga detaljer?

Mia och Per-Olof Forsström hämtade sin mjölk hos oss, d.v.s. det var mest dottern Rut som kom med hinken och fick mjölk. I någon indianbok hade broder Ingvar och Bengt Åhman, "Kubben" kallad, inhämtat ett sätt att snara folk. Och inte bara det, dom flög upp i luften hängande upp och ned också.

Och det var dom som kom på iden: "vi skå snara a Rut"

Och jag hängde med……..

Det gick till så att vi skulle böja ner en "kraftig" björk och i toppen på den fästes ett kraftigt snöre som i andra änden slutade i en snara som vi lade ut på stigen där Rut (född 1931 ) skulle passera med sin välfyllda mjölkhink.

Allt gjordes enligt bruksanvisningarna och jag vill minnas att vi låg på lur för att kunna se hela "föreställningen". Hur hon steg ner i snaran och hängde upp och ned i trädet.

Men inte funkade det.

Rut passerade förbi, hon märkte inte ett dugg av attentatsförsöket. Och hon skulle väl inte ha vetat om hur nära det var att hon skulle få se gångstigen uppifrån, om jag inte berättat det för henne häromåret.

Nja, hon tog det ganska lugnt. Och uppriktigt sagt så tror jag knappast att det hade kunnat fungera. Björken var alldeles för liten för att kunna dra en person upp i luften. Men nog hade väl mjölken kunnat spillas ut….

Pilbössor i olika utföranden såg dagens ljus. För att få till en bra sådan krävdes endera en spåntad bräda - spånten var rännan vari pilen lades, eller också fick man göra en spånt själv med en av farsans spånthyvlar.
Pilbössor.

Vanligast var pilbössan med båge av ene fästad framtill, men hade man en hyfsat stark gummisnodd, kunde den få göra samma tjänst. Men gummisnoddar var hårdvaluta under kriget.

"Dona"

Jag tror att det var år 1950 som köket i boningshuset utsattes för en renovering. Ny diskbänk, skåp med skjutdörrar ovanför - nya tider, nya seder, ny inredning - masonitplattor blev spikade på väggarna, och den gamla målade bröstpanelen togs bort.

Men vad skulle panelbräderna användas till? Den var för fin för att eldas upp.

Det blev en lekstuga till syster Anita på någon enstaka kvadrat meter som ännu står kvar.

Den försågs med enkelt möblemang: bord, pall m.m. Stugan blev Anitas och hennes vänners lekplats under sommaren med dockor, köksredskap, tallrikar, koppar och allt vad som behövs i ett dockhem.
Sedan kom ju bärtiden, med smultron, hallon m.fl. bär som gick att stoppa direkt i munnen, eller samla på ett strå.

Vi flätade också bärkorgar av revar/tågor från en växt som heter (tror jag) tågbär, eller stenbär. Den bar frukt med ett litet rött bär med en stor "sten" i. Från växten gick ut långa revar eller tågor som det gick alldeles utmärkt att någorlunda snabbt göra en liten korg för att samla bär i.

"Slåttanna", höskörden, passerade inte omärkt förbi för någon. Inte heller för barnen.

Ofta lånade fader Johan sin bror Valfrids häst för att dra slåttermaskin. Svågern Albert Vestins kronhäst fick också ibland ställa upp på sådant. Om höet var nedslaget så gällde det snabbt att rå det torrt så fort som möjligt, så att det gick att hässja.

Här gick man med en räfsa, eller "härva" för att vända eller "tossa" höet så att sol och vind kom åt att torka det.

Bara för att nämna en ritual som ingick i barnens höskörd.

Eftersom vi inte hade egen häst så bar vi ibland in höet i ladan eller höskullen på "hävlan", en särskild "bår" som höet togs ur hässjorna och lades på. Sedan bar vi, Johan i framändan, Ingvar eller jag i bakändan, hässja efter hässja in under tak. Men då var vi komna nästan in i tonåren.

Trevligare var det då att köra in höet med häst och flakvagn. Det gällde då att trampa ihop höet så att så mycket som möjligt fick plats i varje vända. Likadant måste det trampas ihop för att för att det skulle rymmas i ladan och på höskullen.

Jag minns en gång när vi körde hem hö från den s.k. "Lindholmslägdan" nere på byn. Vi väntade på broder Ingvar som skulle komma efter att ha ätit.

Men väntan blev lång, för då hade precis faster Britta börjat berätta spökhistorier, och det kunde ingen slita sig ifrån. Kanske hade Britta lite drag av Krösa-Maja i Astrid Lindgrens "Emil-böcker". Skillnaden var väl att Britta inte förde så stort väsen av sig.

Hösten.

Men "underbart är kort, alldeles för kort" som Povel Ramel säger i sin visa. Sommaren övergick i höst, kanske lite omärkligt.

Skolorna började ungefär den 20 augusti. Jag hade 2 km att gå från Högåsen till småskolan i Böle, enkel väg. Det fanns mycket att titta på efter vägen så ofta anlände man för sent.

En "vettersten", en sten som de underjordiska, vittrorna, bodde under, kunde man ju bara inte passera utan noggrann och kanske lite ängslig kontroll.

Att gå förbi en "käringfis" (röksvamp) utan att trampa på den otaliga gånger tills den bruna röken försvann, det var naturligtvis lika omöjligt.
Vi torkade "rävrompa" (mattlummer) så att fröna ramlade ur på en tidning. Vi kallade det för "käringkrut" och det brann våldsamt fort med stor låga.
"Rävrompa"

Så blev det "pär-hackning". Då sköt vi den s.k. "pärkarten", runda kulor som satt upptill på blasten, med slangbella. Ypperliga projektiler, på min ära.
Vi tog upp potatisen ungefär samtidigt som älgjakten började, och den varade på den tiden tre dagar, vill jag minnas. Nu rör vi oss i slutet på 1940- talet. Och det fanns så ont om älgar att lagen ofta kom hem tomhänta.
Alla gick till fots både till och från älgskogen, och om de haft turen att fälla något djur, då bar de hem köttet också. En otänkbarhet idag!!!

Köttet kokades sedan in i glasburkar med en gummisnodd mellan burk och lock i en "inkokningsapparat". Det kokade i timmar. Köttet åts sedan till söndagsmiddagar.

Men ibland slaktades även något av ungdjuren i ladugården.

En gång, jag var då i 3 - 4-års ålder, satt jag ensam och såg genom köksfönstret, när en kalv slaktades framme på gården. Till hjälp vid slakten hade anlitats en farbror, Oskar ÅseIl, som hjälpte min mor och Britta.

Oskar slog kalven i huvudet med en yxa. Benen vek sig på offret, han vart "å-dorme", och lades sedan på en bänk. Den skars i halsen med en kniv så blodet pulserade, sprutade, ut i en hink. Min mor stod med en visp och rörde om i "bIogen" så att den inte skulle stelna, koagulera.

Det måste ha varit en mycket spännande gärning, för när de vuxna kom in efter väl förrättat värv, då hade jag plockat av alla blad från två pelargonior, som stått framför mig i köksfönstret.

Vi förflyttar oss till Storskolan, nuvarande "TEXAS". Där gick klasserna 3-6. Det var skolan för dom stora barnen.

Sedan en lektion var slut gick eleverna ut på bron via omklädningsrummet. Då skrek någon:

-SIST NEA ROA!!!

Och då vart det fart. Men varför?

Jo, längst ned på den sluttande skolplanen låg en "hässje-roa", det gällde nu att springa så fort som möjligt och ställa sig nedanför "roan" (en slank träslana som hö hässjats på). Den som blev sist. Den blev "varg". Han skulle nu ta fast någon, när klungan rusade upp mot skolan igen. Den som blev fasttagen fick sedan bli "varg" o.s.v.

Jag kommer inte ihåg så noga om jag varit med i den leken, den förekom nog mera under broder Ingvars skoltid.

Vi hade ett märkligt uttryck när vi reserverade något för eget bruk eller vinning. I dag tror jag att man säger "pax" för den och den saken, en boll eller en leksak.

Vi sa som barn "tju-fri"! Om vi var ute och plockade bär och såg en riktigt bra lingontuva längre fram, då ropade den som först såg den "tju-fri" för en dann lingontuva. Det innebar att ingen annan kunde gå dit och plocka. Tuvan var redan reserverad.

Betydelsen av ordet kan tänkas vara "tjuv-fri". Ingen tjuv kunde ta eller göra anspråk på tuvan. Jag tror inte att det har något med siffran tjugo att göra.

Kanske är uttrycket riktigt gammalt. Hur gammalt - det vore skojigt att få veta.

Men nu började det mörkna tidigt på kvällen. En gammal svart häst jagade mig, när jag gick hemåt i Torp-Svedjan på aftonen. Nja, den jagade mig inte på riktigt den jagade mig, eller kanske hellre, uppjagade mig i mina tankar.

Det låg till så här, att mina föräldrar hade berättat om att där i Svedjan låg begravd en stor, svart häst som de slaktat. Och det var före min tid, så jag hade aldrig sett den där hästen i verkligheten. Den hade emellertid varit väldigt lynnig och jagat folk samtidigt som den spärrade upp munnen och visade tänderna.

I höstmörkret och i fantasin jagade den mig nu, så jag kom hemspringande med andan i halsen. Jag vill t.o.m. minnas att jag hörde den flåsa mig i nacken.

Jag sålde jultidningar och var tvungen att vara ute "i affärer". Jag gick "gålföre" och sålde Mors Julbrev, Tomtepåsen, Kronblom, August o. Lotta m.fl. Dyrast av alla tidningar var "Julstämning", och den var försedd med vackra bilder och tavlor, därför kostade den så mycket som Kr 5: -. Jag sålde för den skull bara en i hela byn: till Hjalmar Löcke. Han hade själv sysslat med affärsverksamhet, och ville prompt veta hur mycket jag tjänade på hans köp. Men sånt är ju affärshemligheter, och jag talade aldrig om hur stor vinsten var.

Jag kan tala om det nu. Det var hela Kr 1:50!!!

Hösten höll på att övergå till vinter, men än fanns det tid att åka utför någon backe i "bilen".

Den var gjord av en sockerlåda, en kraftig låda av trä som varit emballage för socker, och 4 hjul som farsan sågat ur en björk på vedbacken. Kvaliteten på dom här hemgjorda bilarna var inte så bra. Färden utför backen slutade tyvärr många gånger med att hjulen lossnade ifrån axeln, eller att något av dem rent av gick sönder i två delar. Och det var alltid svårt att hitta ämne till hjulen som var runt.

Vintern.

Första snöflingorna.

Som liten jagade jag efter dom, en efter en, med ansiktet mot himmelen och med öppen mun. Dom "smakade" kallt.

Nästan allt vi lekt med under barmarkstiden ställdes undan. Nu stundade sparkens, skidans och rattkälkens tid.

De där krigsåren var som en brytningens tid. Förr hade vattenbehovet i boningshuset och ladugården täckts genom att köra hem det i ett kar på en "sku-me".

Men när nu springvattenledning hade grävts ifrån en källa i skogen, så var det bara att skruva på en kran i hus och ladugård.

Det måste ha underlättat tillvaron oerhört mycket för Greta och Britta. "Sku-men" användes vintertid, på sommaren bars två hinkar vatten i ett ok över axlarna.

Sen blev det mer och mer kallt. Och snö.

Särskilt krigsvintrarna var mycket kalla, och man måste alltså klä sig därefter. Och det är ett mörkt kapitel att komma ihåg ifrån barndornen.

Vi hade livstycken, såväl pojke som flicka. Och åtminstone pojkarnas knäpptes på ryggen. D.v.s. man måste ha hjälp att knäppa igen dom på morgnarna.

Men värst var det väl med strumporna. Dom var hemgjorda eller stickade på någons stickmaskin - och dom var av ylle.

Dom stacks, som om de var gjorda av taggtråd. Och allra sämst var dom som nytvättade, då var de smala som tarmar och klämde åt benen. Många gånger gömde jag undan dom för att undkomma tvättning. Det var ett liv och ett kiv, de morgnar man skulle dra på sig nytvättade yllestrumpor.

Var det kallgrader, hade vi "laddor", filtskor, på fötterna. De var varma men passade dåligt i "örjan", skidbindningarna.

Pälsjägare i Alaska och Canada hade vi hört berättas om. Dom gick ovanpå snön utan skidor i s.k. snöskor. Alltså gjorde vi likadana av en gran- eller enkvist som böjdes i en snäv båge så att ändarna nästan möttes. De hölls i läge och ihop av den oumbärliga "höbåntsträngen". Man gick lite bredbent med dom på fötterna i snön. Det funkade.

N´Torp-Mattis, Mattias Söderström plogade vår väg fram till byn Västeråsen med häst och träplog.

Hade det blåst och drivit i samband med snöfallen, då blev vintervägen som en orm, slingrig, beroende på att snön var olika hårt packad. Men vem brydde sig om det? Vi hade ju väg i alla fall.


Klicka
Jag förknippar alltid julskyltning med snö och kyla, trots att det nuförtiden kan vara både snölöst och flera grader varmt den dagen.

På Västeråsen fanns det två affärer, Handelsbolaget och "Koppra", Konsum, och båda hade den söndagen upplysta fönster med "saker" i. Leksaker med fjäderverk, näpna dockor, korkgevär, ja allt vad man kunde önska sig.

Jag hörde som barn aldrig att någon åkte till Bispgården eller Bispfors för att julhandla. Men däremot gjorde man så att man "skrev efter" till postorderfirmor och beställde det som inte fanns i affärerna.

Förbi hemmet gick en väg som kom från skogen och användes av timmerkörare. Dom körde sina lass både tidigt och sent. Vi behövde aldrig se ekipagen för att veta vem det var. Det hörde vi på bjällerklangen.

Inte skulle vi barn vara sämre. Vårt språk innehöll facktermer som: basväg, stöfting, "bocken å geta", monke, axål, "skåka" (skakeln) osv. Och vi körde timmer.

Klicka
En timmerdoning snickrade far ihop, och på den körde vi timmer, nja, inte riktigt timmer, utan mera "hagastörar" och någon "ärder" som vi fällt. Tömmarna var av kristidssnören, papperssnören, som om dom blev blöta, snabbt gick av.

Vi hade lyckan att äga en "bob", rattkälke. Jag tror att den var något av en statussymbol, och de flesta gossar hade en. Full fart i alla backar. "Skolberget" vid Storskolan var en given åkplats. Allra bäst var det om man hade motorhandskar, kraghandskar, och skidmössan vänd med skärmen bakåt.

Sedan spred det sig som en farsot att man skulle ha en hytt att sitta i på kälken. Affärerna hemsöktes och en lämplig kartong utsågs som med hjälp av en sax försågs med dörr och fönster. Därefter tog man på sig hytten och försvann med god fart i backe…

Men dom långa mörka vinterkvällarna då? När vi inte kunde vara ute. När inte TV fanns, vad gjorde vi barn då? Ja, inte var vi då sysslolösa.

Av kryddburkar i plåt och en björntråd tillverkades telefoner. Hål gjordes i botten på två burkar, och tråden, 5 - 10 m lång, fästes inuti och var således i förbindelse med burkarna/telefonerna.




Klicka
Vi kanske stod i var sitt rum, en i köket och en i kammaren, och pratade med mun mot den ena burkens lock som var perforerat och såg precis ut som en telefonlur. Den andre höll sin burk mot örat. Om tråden var sträckt så fungerade det bra, men om den stötte i något, en dörrkarm t.ex., då hördes inget.

"Vandrande trådrulle" eller traktor som vi sa, gjordes just av en tom trådrulle, en gummisnodd och en trästicka. Det fungerade som en gummimotor på ett modellflygplan. Snodden var fast förankrad i ena änden, i den andra snodde man pinnen runt, runt, tills det tog emot ordentligt. Sedan rullade "traktorn" fram några meter på köksgolvet.
Och så tävlade vi, "kappades". Vi klippte ut två pappfigurer ca 2 dm höga och gjorde "vandrande gubbar" som vi tävlade med.

På gubbarna gjordes ett hål i brösthöjd. Den mycket användbara björntrådsrullen togs fram igen, och trådar om c. 2 - 3 m bands fast i var sitt stolsben. tråden fick gå igenom hålet på pappfigurerna. Om man nu lutade gubbarna framåt på snöret mot stolarna och töjde, drog i det - så tro det eller ej - då gick de fram mot stolsbenet. Framme där så. lutades de med ett ryck i tråden mot dom tävlande, och nu kom figurerna knallande tillbaka - och i mål.
Klicka
Ibland var det anbefallt mörkläggning under kriget. Myndigheterna hade försett varje gård med s.k. mörkläggningspapper. Ett papper som vid särskild order skulle fästas inifrån över fönster i rum med belysning. Och fjärdingsmännen i socknen hade till uppgift att kontrollera att så skedde.

Jag vill minnas att åtgärden förklarades med att ev. fientligt anfall, kanske från luften, skulle få svårt att avgöra om de befann sig över bebyggda trakter. Spännande var det i alla fall. Men ingen trodde att fjärdingsman Olle Kristiansson skulle åka ända till Högåsen för att se till så att orderna verkställdes.

Men inomhus följdes Adolf Hitlers med- och motgångar med hjälp av de rapporter som kom i radio och tidningar.
Vi barn kunde sitta och försöka klura ut hur det skulle gå till att med konster och knep flytta över en bricka eller en ring från en trådslinga till en annan. Slingorna satt fast i en träbit som vi hittat i något uthus.

Det såg omöjligt ut. Men det gick.
Sådana fiffigheter fanns att köpa i Hobbyförlaget, eller var det i Clas Ohlssons katalog? Men vi gjorde dom som sagt själva. Och halva nöjet bestod i att göra prylarna för egen hand.

Klicka


Jul blev det då - änteligen.

Gran höggs någon dag i förväg men togs in och kläddes på julafton. Det var så på den tiden att julen började just på julaftonen, inte som idag när jultidningarna säljs i augusti, julskyltningen är i november och julgardiner, gran och pynt i stort sett är på plats vid första advent.

Krusa hade bakats. Den torkade, spretiga lutfisken hade genomgått alla procedurer för att bli ätbar.

Kopparsakerna var polerade.
Skinka, kalvsylta och pressylta stod klar i trappkontoret.
Postpaketet ifrån Oscar Ahren hade hämtats med stor hemlighetsfullhet.
Och vi barn hade som vanligt haft hedersuppdraget att med en blöt trasa trolla bort dammet som lagt sig i alla skrymslen i stativet till symaskinen. Inklusive trampan.

Jag tror att den sista julförberedelsen var att korkmattorna fernissades kvällen före julafton d.v.s. på "sjulsmässdagen", efter att barnen gått till sängs.

Så pyntades då granen och försågs med levande ljus, som endast var tända en kortare stund och under stor övervakning, för brandfarans skull.

Till julmiddagen kom varje år Olle Bengtsson, gammal ungkarl i Bengtssonstorpet, beläget c: a 1 km ifrån oss, i skogen. Han köpte sin mjölk hos oss, och blev väl inbjuden för att han inte skulle behöva sitta ensam i sin stuga på julaftonen. Han hade ingen elektricitet i torpstugan och ingen radio. En fotogenlampa lyste försiktigt upp hans tillvaro.

Ibland var han "daga-man" hos oss. Lagade eller gjorde ny "gammelhaga", gärdsgård, sågade och klöv ved m.m.

Han var trollkunnig och mycket vidskeplig. I honom levde föreställningar nästan från heden tid. Och tomten kom. Han kallade sig "Högåstomten" och bodde uppe i skogen på åsen bakom den lilla byn. Det var en äkta tomte, ingen som var utklädd, det trodde jag i alla fall dom första 6-7 åren av mitt liv.

Om det var mitt första möte med tomten vet jag inte, men vid något tillfälle lär jag ha krupit under en säng, när jag såg skråpukansiktet komma in i köket.

Flera jular kom en morbror till mig, Ernst, och firade jul hos oss. Han var ungkarl och köpte oss många klappar. Men så upphörde hans besök, han firade jul på närmare håll, och därav kom det sig att antalet klappar minskade. Och ,jag lär ha sagt:

- Jag fick lite i år. Och det tog skruv, för jag fick flera nästa år. Som lite kompensation…
Vad kunde det finnas i paketen till oss?
Böcker var populära att få så snart läsekunnigheten infunnit sig. Pojkarnas flygbok, indianboken m.fl. Anita fick sagoböcker bl.a. stor, inbunden som skrivits av ingen mindre än Lennart Bernadotte.
Och det var dockor, korkgevär och korkpistoler. Dom mjuka paketen kommer jag inte ihåg

S.k. boerpistoler hade jag flera. Dom var billiga. Åtta öre/st.

Klicka
Även Olle Bengtsson medförde klappar till oss barn. Ett år fick jag en trähäst som han sågat ut ur en bräda och satt på en platta med hjul av trådrullar. Tänk om jag haft kvar den. Hästen var vit och svart, och plattan och trådrullar vackert målad i grönt.

Bild soren29
Men Anita har kvar en ukulele som hon fick en jul av honom. Skidor, "ski-ben" hade vi barn allihop, och dom hade nog varit julklappar en gång, samtliga. När fader Johan fick sina första par, var dom gjorda av laggar från en tunna som man spikat fast en lädersölja på för att träda foten i. Och dom hade alltså brätten både fram och bak.

Nåja, på julafton gav Britta korna lite "bättre" och mer hö än vanligt, och hon pratade med dom och nämnde deras namn.

Till slut tog Olle Bengtsson sparken och gick lite ostadigt i mörkret timmervägen hemåt.

Klicka
På juldagen var hälften av leksakerna trasiga. Men det gjorde inte så fasligt mycket, för nu var det dags för en mer hållbar tingest, det var "spinn-käring-dags".

Det stod flera korgar med ved i farstun. Det ansågs "bra" att ha mycket julved inne, likaväl som det ansågs "bra" att ha dom uppskottade snökanterna sopade med kvast. Fint, skulle det vara.

Trots att det nu fanns "virke" inne, så blev det nog ändå en promenad för fader Johan upp till "valire" för att snickra till en pinne till "spinn-käringen". För att ta fram kniven och tälja på träpinnar inomhus i juletid var otillständigt: ingen tänkte ens tanken.


Klicka
En "spinn-käring" består av en träpinne, en urholkad hasselnöt med tre borrade hål i, ett upptill, ett nertill och ett på mitten, en rå potatis, samt den allestädes närvarande björntråden. Se teckning.

Potatisen fungerar som svänghjul. Man håller med vänster hand om nöten, därefter drar man i den på pinnen inne i nöten upplindade tråden - och "käringen" roterar, spinner och drar in tråden igen. Och vi drog och käringen spann...

Det upprepades många jular, och Johan berättade att hans far gjort sådana leksaker när han var liten (Johan alltså) till sin barnaskara. Men då gick det åt många "pärer" för dom var 10 syskon.

På juldagen fick man knappt gå ut, än mindre gå till någon kamrat, men det lättade lite grann nå annandagen, då kunde man prova skidföret i alla fall.
Och nu blev det julkalasens tid. Grannar och släktingar, alla skulle dom komma till oss, och vi blev bjudna till dom. Kaffe och krusa (fast hemkokt svartvinbärssaft till barnen), "grädda och bära", idel kalaskost vankades nästan varenda dag. Julkalasen sträckte sig över nyår och trettondag.

Men då började skolan igen för dem som hade åldern inne. Timmerlassen gick igen, och de var ljusare lite längre på dagen.

Kanske hade flickorna - och även pojkarna - fått någon karta med bokmärken i julklapp. Då bytte vi "rosan". "Rosan" det var bokmärken det.

I en skrivbok hade bladen vikts av på mitten så att den var hälften så stor, hade vi gömt några "rosor". Och så knep vi noga igen upptill, så att det inte skulle märkas i vilket "fack" rosan låg. Därefter skulle hugad spekulant med sin "rosa" peka ut var boken skulle öppnas. Låg där då en "rosa" blev den hans. Men var där tomt, fick han istället lämna den "rosa" han använt att "peka" med. Se bild.

Att försöka skriva om barndomens lekar och vedermödor på 26 sidor. Dömt att misslyckas. Men jag har i alla fall skummat lite på ytan.

Inte ett ord har jag skrivit om kurra gömma, polis och tjyv, gömma nyckeln, halli hallå låt bollen gå. När jag gömde skolböckerna efter en termin och "a Magris-Emma" fann igen dom.

Herregud, det skulle väl bli arton häften till.

Men det här får räcka.

Klicka

Sören Nilsson






Tillbaka
Senast uppdaterad 21 juli 2010 av Studio SOS,Webbateljén,Osby