Hulda Pettersson och hennes dotter Nejlika Grigorijevna



Förord av Martin Bergman

Under den gångna månaden juni 2005 träffade jag Lennart Löfgren, 87 år. Lennart är son till Daniel Löfgren född på prästbordet i Fors 1884. Daniel var bror till fotografen Hanna Löfgren. Lennart flyttade ifrån Fors redan 1939 till Stockholm och har sedan blivit kvar där. Lennart berättade mycket om sin faster Hanna som jag återkommer till i ett annat sammanhang. Jag fick också ta del av en sällsam berättelse om en ung flicka vid namn Hulda Pettersson, född omkring 1900 och som också bodde vid prästbordet i Fors. Lennart kom inte ihåg flickans namn varför han i sin berättelse givit henne namnet Elsa. Han kände heller inte till vad som sedan hände Hulda, vilket jag lyckats forska fram på nätet och som jag citerar delar utav efter hans berättelse. Han har valt att ge berättelsen namnet "Bolsjevikerna".


Bolsjevikerna

Det var en söndag, mitt i sommaren, det var i slutet av 1920-talet, kanske 1927.

Jag och en kamrat, Allan Nilsson var uppe på landsvägen, vi promenerade bort mot Geråbron. När vi gått över den såg vi smeden Åsberg och en annan farbror komma ut från syrenbersån som fanns alldeles intill vägen, dom hade suttit där och druckit kaffe med kron, kan man tänka. Dom kom då upp på vägen samtidigt som Allan och jag kom fram.


Foto Nejlika
Fru Åsberg stod på farstubron, dom pratade lite med varann allesammans.
Då sa en av gubbarna plötsligt, "Nu kom dom jävlan!"

På några röda sekunder hade Åsberg och den andre försvunnit tillbaka in i bersån. Fru Åsberg var borta från bron, hon syntes nu bakom gardinerna i fönstret.

Då såg vi dom, det var två personer, en man och en kvinna, dom kom sakta promenerande mitt i vägen.

Allan sa, "De ä nog finte folk!"

Dom såg verkligen märkvärdiga ut. Det var inte några som vi kände, dom såg inte ut att höra hemma i byn.

Kvinnan kunde vara i 25-årsåldern, mannen var äldre, kanske 35-40.

Dom var klädda i ljusa kläder, nästan vita. Det var ju söndag, och om det varit folk från byn skulle dom vara svartklädda.

Det var mannen som var mest iögonfallande. Hans kläder var minst sagt ovanliga. En jacka eller blus, ganska lång och vid nedtill. Knäppning från midjan snett upp till sidan av halsen, ingen krage bara en linning vid halsen. Långbyxor nedstuckna i korta svarta stövlar. Ett brett bälte om midjan. Han såg militärisk ut. Han hade svart hår och möjligen ett svart kort hakskägg. Mycket välvårdad!

Att det var en rysk kosackdräkt han hade på sig, har jag förstått långt senare. I Stockholm fanns på 1940-talet en restaurang, där en balalajkaorkester brukade spela och sjunga ryska folkvisor. Dom var klädda som kosacker. Jag var där och såg dom många gånger.

Allan och jag stod kvar på vägen och glodde på dom, när dom gick förbi.

Dom gick och småpratade på ett obegripligt språk. Det vill säga, det var mannen som pratade och gestikulerade, kvinnan svarade mera enstavigt. Dom ägnade inte en blick åt Allan och mig.

När dom gått förbi och kommit bort mot Reidmars kafé kom Åsberg och den andra gubben ut från bersån och upp på vägen och tittade efter dem.

Då sa en av dom: "Dom skulle flås levande och slås i arshålet me skinne!"

”Å huga”, sa Allan, "vad har dom gjort?"

"Dom ä bålsjövikar dom jävlan", sa en av gubbarna.

Allan och jag begrep ingenting.

Åsberg och hans kompis stod och pratade illa om bålsjövikerna en stund, sen gick dom tillbaka till bersån. Dom behövde nog stärka sig med en kaffekask till. Allan och jag traskade hem.

Allan sa: "Var dom från Blåsjövika?" Jag höll med, jag ville inte avslöja att jag inte visste vad det var för plats.

Jag har ett bra minne av den händelsen, fast det är snart 80 år sedan.

Det pratades rätt mycket sedan i stugorna om bolsjevikerna. Jag fick då veta att kvinnan var från Prästbordet i Bispfors, hon hette Pettersson i efternamn, hennes förnamn hörde jag naturligtvis men jag kommer tyvärr inte ihåg det. Jag har för mig att det var ett kort namn. Elna - Elsa eller något liknande. Jag kallar henne Elsa tills vidare.

Om du är intresserad kan du säkert få reda på hennes namn, födelseår mm. av prästen. Kanske också vilket år hon och den ryske revolutionären besökte byn. Det var året hennes två bröder flyttade ut.

Hon bodde alltså tillsammans med sina tre bröder i en stuga på Prästbordet. Dom hade inte tillgång till den minsta jordplätt efter vad jag vet. Alla andra torp hade ett litet jordbruk, som t.ex. mina föräldrar hade. Petterssons måste ha levt under mycket fattiga förhållanden. Jag hörde aldrig talas om några föräldrar till dom. Det är därför inte underligt om Elsa tidigt började fundera över livets orättvisor. När så revolutionen utbröt i Ryssland 1917 var hennes ideologi klar. Det skulle behövas revolution även hos oss! Hon stack inte under stol med sina åsikter, utan gav luft åt dem, för dem som ville lyssna på henne. Hon ansågs som uppviglare, ansåg många förnumstiga borgarbrackor i byn.

Hon förklarade många gånger att hon skulle vilja fara till Moskva. Det viskades i byn att några välbeställda gubbar hade försett henne med respengar, på villkor att hon packade sig iväg till "arbetarnas paradis". Hon var en fara för ungdomen ansågs det.

Hon reste också till Moskva (omkring 1920?). Där anslöt hon sig till en koloni eller ett kollektiv av utländska ungdomar, skandinaver, finnar, tyskar inte minst. Det var där hon träffade den man som hon kom att gifta sig med. Han hette Gregorij Alexandrov. Jag hörde namnet flera gånger. Det var Gunnar Pettersson som berättade vad han hette. Han var partimedlem, tillhörde Trotskij-kretsen. Han hade en hög befattning inom partiet nämligen kommissarie.

Elsa Pettersson Alexandrova kände naturligtvis ett stort behov av att visa sina belackare i Bispfors. Alltså tog hon med sin man och reste dit. Det var då jag såg dem från första parkett, under några korta minuter.

Deras besök varade endast några dagar, högst en vecka. Dom återvände alltså till Moskva. Kort därefter reste två av hennes bröder också dit. Kvar i stugan var endast hennes yngste bror Gunnar.

Det kom veterligt inte ett enda livstecken från någon av dom efter den sommaren.

Vad kan ha hänt? Man kan ju spekulera: Lenin avled som alla vet 1924. Innan han hade hunnit kallna var maktkampen ett faktum. Vem skulle överta makten efter Lenin? Stalin eller Trotskij? Endast en av dem kunde överleva, det visste båda.

Diktatur kan inte utövas av mer än en, det har historien visat. Läs om de romerska triumviraten.

Maktkampen var ojämn. Stalin var redan kommunistpartiets generalsekreterare och hade makt över inrikesärendena, samt hemliga polisen. Tjehaoz, eller NKVD som den kom att kallas.

Trotskijs odds var sämre, trots att han var den som grundat Röda Armen, var hans politiska inflytande begränsat. Hans största nackdel var att han var av judisk börd. Detta låg honom i fatet. Ryssland har alltid varit antisemitiskt. Det dröjde alltså inte länge förrän Stalin började utrensningar av opålitliga. Dit hörde Trotskij och hans sympatisörer. De anklagades för att vara ”Folkets fiender” och uteslöts ur partiet . Många likviderades, andra sändes till arbetsläger. Utrensningarna pågick från slutet av 1920-talet till slutet av 1930-talet. Man har beräknat att mer än en miljon miste livet.

Familjen Pettersson Alexandrovs öde får man aldrig veta. Stalin yttrade vid flera tillfällen: "utrota alla Trotskister". *)

*) Läs Peter Englunds bok: Brev från nollpunkten.

Fortsättning om hur det gick för familjen följer



TILLBAKA




Webbateljéen, Studio SOS, Osby, Sweden