 Klicka på bilderna för större bilder | Martins månadsbrev |  |
Foton från Bispgården 2006
Harry Jonsson var en möbelsnickare I Bispgården under1940 och 1950-talet. Han tillverkade inte bara möbler utan även instrument. För mycket länge sedan skrev signaturen "Vattumannen" i Östersunds-Posten följande om honom. Folk man möter Det står en förnämligt utförd basfiol i stora rummet hos f.d. möbelsnickaren Harry Jonsson i Bispgården. Där står en handgjord sekretär, högklassigt utförd i ett flertal ädlare träslag samt med intarsia. I ett annat rum ser man några träskulpturer och på väggarna hänger färdiga exemplar av jämtlandsvapnet, skurna i trä och i ett utförande, som vittnar om en häpnadsväckande skicklighet. Och skaparen av allt detta är Harry Jonsson, f.n. anställd som byggnadsarbetare, tidigare möbelsnickare med 16 års erfarenhet i yrket hos Eklunds möbelverkstad, Bispgården. Han är född ångermanlänning, är 38 år och en lugn och anspråkslös person. Bevis på yrkesskicklighet är silvermedalj och gesällbrev som han erhöll i april 1948 av Bispgårdens hantverks- och industriförening. Silvermedaljen tilldelades han som särskild utmärkelse för sin handgjorda sekretär.
Åke Ejemo, musiker från Fors Åke spelade bland många kända uppsättningar av svenska jazzband. Ett av hans uppdrag var i FN-tjänst med Git Skiöld. Rubriken löd: "Git hamnar mitt i ett inbördeskrig". Git hamnade mitt i ett inbördeskrig! 1962 hade Kongo nyligen blivit självständigt och stammarna krigade mot varandra. FN-styrkor från 10 länder var där för att hålla ordning. Underhållningstrupperna var viktiga för att soldaterna skulle få lite omväxling. Git Skiöld - Britt Damberg - Staffan Broms - Åke Ejemo - Leppe Sundevall - Sven Sjöberg avlöste Louis Armstrongs fältartistgäng! Åke Ejemo som backhoppare Backhoppning var även populärt några år i Bispgården. Ordförande var Lars Backlund och de mest lovande hopparna var Åke Ejemo och Elvort Halvarsson. Fortsättning om möbelsnickaren Harry Jonsson - Det tog största tiden att göra mallarna till sargen i fiolen, säger Jonsson. Det enda jag köpt är skruvarna och strängarna. Ett unikt arbete som jag utfört var en beställning till hembygdsgården i Hällesjö. Det var Malkus Eld, som bad mig göra tvenne figurer i trä efter en modell hämtad från Notre-Dame-kyrkan i Paris. Det var ett arbete, som tog lång tid att klara, säger Jonsson.. Han visar på massor av beställda påbörjade arbeten som skall bli vapen, tavlor m.m. Det verkar som det blir svårare med att få någon fritid över för den här hobbyverksamheten numera. Det blir mindre utfört. Eller kanske man inte är lika aktiv som förr, säger den dock alltjämt flitige bispgårdenkonstnären i "trä", som under årens lopp hunnit med otroligt många arbeten inom sin specialité. Slutord av Martin Bergman 2006 i december
Martin Bergman i december 2006December 2006 Gamla och nya vänner Den gångna månaden har jag knutit kontakter med gamla vänner från förr. Jag har också knutit kontakt med nya vänner som utvandrade till Frankrike i början av 1900-talet. Jag kan inte berätta så mycket om det just nu, men det handlar om Nordin-släkten från Torsgård i Ragunda. Jag ber att få återkomma till detta längre fram. Med "gamla vänner" menar jag då vänner som jag lärde känna för ungefär 50 år sedan. Egentligen var det inte jag som tog initiativet utan Ingrid som skrev så här till mig, Hej Martin! Har inte hört av mig och inte du heller! Jag har ju nyss flyttat hem från stugan och där har jag ingen dator. Du förstår det är så här att vi Ruth, jag och Kerstin H har tänkt åka ner till Stockholm och hälsa på Gunborg. Då tänkte vi gå ut och äta någonstans på lördag kanske du också kunde vara med oss, Solveig och Åke Amrén. Har ingen adress på någon av dom men du kanske har. Sen vet jag inte om det finns flera "gamla bekanta" där nere. Skulle ju vara roligt att träffas. Hör av dig! Kram/Ingrid Jag har aldrig någonsin träffat Ingrid men däremot hennes syster Rut som jag var skolkamrat med under en kort tid. Jag svarade i alla fall så här på inbjudan. Jag blev jätteglad att få ett mail från dig. Jag kommer inte ihåg dig från skoltiden, men däremot kommer jag ihåg Ruth. Jag kommer ihåg henne speciellt eftersom hon alltid hade ett äpple med sig till skolan i Böle. Jag glömmer aldrig det - det är något som etsat sig fast från mitt barndomsminne. Samtidigt som hon käkade på äpplet var hon något av en "liten retsticka" - som jag beundrade. Säg det till henne - hon kanske hade sina skäl. Hej Martin! Vi ska inte ha några "gubbar" med oss utan vi ska prata och prata om prata. Du vet väl hur "flickor" kan surra o skratta åt allt och intet! Vi ska träffas på något lugnt ställe utan underhållning så vi "riktigt får rå om varandra". Jag vet inget om Åke A bara att han sålt sin golfrestaurang men han kanske har något nytt. Hoppas att jag får svar från Gunborg men hon verkar ju inte ha datorn på så ofta. Men det ordnar sig nog, Boka in den 11 nov. Vi hör av oss / Ingrid Det fanns också en liten kopplig till min styvfar Alexander Fröberg som Ingrid påminner om i ett av mailen. Hej Martin! Sänder en liten hälsning från Ånge. Ruth o jag satt en kväll (innan vi åkte från vårt sommarparadis Ön) och kom att prata om Moarna och Fröberg. Finns det inga kort från Moarna och när han bodde hos oss? Han var ju väldigt mycket inne hos oss och både Ruth och jag tyckte han var så snäll, men den där gröten (kruskan) han åt tyckte vi var lite "eljest". Nu har vi flyttat hem till Ånge samt Ruth och Stig till Östersund. Dom har ingen dator så därför inget från henne. Här i Ånge har vi haft lite snö, men den har tinat bort nu, det är ju 9-10 gr varmt. Hoppas det går att rädda hängbron för det är ju synd om den kommer bort. Har ju många minnen därifrån! Ha de bra! Ruth hälsar! Ingrid och Ruths föräldrar hade affär på Moarna. Affären låg mitt för vad vi kallar för "stenkurvan" och hette Hamkvists. Jag bad Ruth skriva ner lite om vad hon kommer ihåg om deras föräldrars affär.
Vi hade en liten koskälla på dörren så man hörde när någon kom, oftast knackade dom ju på till köket. Det var roligt när bilen från Isacssons i Östersund kom med varor. Då var det spännande att packa upp och göra fint i hyllorna. Jag ville att vi skulle ha julskyltning men det tyckte inte mamma och pappa. Det är bara stora affärer som har sånt hette det. Men jag ritade och målade tomtar på papp och satte lite här och där i hyllorna. Det vart ju fint tyckte mamma. Hej då!/Ingrid E Träffen hos Åke Amrén
Vilken värd - vilka fantastiska fina damer som jag återskapade kontakten med. Vi kom att behandla alla våra gemensamma vänner från Hannesforsbron till Näset, Ragunda. Vart tog alla vägen och vad hette dom som bodde på Kilen och Moarna. Vilken utsökt fisksoppa som Åke bjöd på. Det märktes att Åke inte tillagat denna rätt för första gången. Jag riktigt njöt med tilltugg av gott bröd. Vi fortsatte vårat samtal om gamla tider. Vilken underbar fredagskväll vi hade alla hemma hos Åke i Skarpnäck. Det går bara inte att återberätta allt som vi samtalade om. Vi hade alla så mycket gemensamt, från bandy på Indalsälvens is till "Kaffeknulen" på Kilen. Jag ber att få återkomma till allt som vi pratade om - ska vi säga om tio år när mitt fjärrminne träder i kraft. Vi var alla överens om följande utsago - jag kommer inte ihåg från vem. Men jag har stort förtroende för Moarna-borna - så vem vet - vi kanske möts upp till en dans. "Ska vi inte ordna med logdans på Amréns loge nästa sommar". Vilken strålande idé tyckte vi alla. Vid Amréns loge har det dansats förut och säkert har Albert Brännlund spelat där många gånger med sin "Hammarforsens brus" Framåt midnatt skildes våra vägar för den här gången. Jag hade sällskap med hela gänget fram till T-centralen och Östermalmstorg. Vi kramades - vilket inte är allt för vanligt i tunnelbanan, om man inte kommer från Östra Jämtland. Jag åkte vidare till Mörby och körde min bil med ett leende hem till Ekskogen.
Efterlysningar från fars album Jag har under den gångna tiden inte bara ägnat mig åt arbete, gamla och nya vänner. Jag har också givit mig tid att gå igenom min fars porträttalbum. Albumet innehåller 60-70 gamla porträtt på både kända och okända. Jag kommer att presentera tre av de okända här. Kända porträtt lägger jag ut i min antavla. Min far studerade vid Påhlmans handelsinstitut i Stockholm och arbetade en tid i dåvarande Kristiania numera Oslo. Flera av porträtten kommer förmodligen från den tiden, varför jag också lägger ut samtliga okända under Rötters porträttfynd. Ta gärna en titt under alla fina porträtt som fotograferna i Fors en gång i tiden var upphov till. Jag tycker vi ska vara stolta över vilka fantastiska fotografer som vi haft i vår hembygd.
Erik Gustaf af Edholm son till Erik Wilhelm af Edholm ( 1817-1897 ) och Emma Mariana Charlotta Braunerhielm ( 1847-1920 ).
Fredsförhandlingar upptogs i maj i London, vilka ledde till undertecknande av ett fredsfördrag 30 maj, som ålade Turkiet att avträda alla sina europeiska besittningar utom Konstantinopel och ett område närmast sunden, begränsat av en linje från Enos vid Egeiska havet. Militära studier vid italienska armén i Tripolis 1913, OffTunNIO 1913, OffNedONO m sv 1914, OffMontDO 1914, kapten i Svea livgarde 1914, GrFM 1914, kapten vid nämnda reg 1916, Adelsman vid faderns död. Mogenhetsexamen i Stockholm 1897, volontär vid Svea livgarde. God Jul
Kälarnebygden i mitt hjärta Jag har lovat mig själv att ägna mina månadsbrev emellanåt åt min kära hembygd som inte bara är Fors utan även Kälarne. Jag flyttade till Västanede 1959. Jag fick fort många vänner som jag fortfarande har kontakt med. Jag har också fått nya vänner som har uppskattat mitt skrivande. Jag blev inte kvar i Västanede så länge. 1961-1962 gjorde jag min värnplikt vid Ing 1 i Solna. Vid den här tiden var det inte bara att åka hem varje helg, utan det blev enbart vid skördepermis. 1964 flyttade jag ner till Mälardalen och första anhalt blev Eskilstuna. Efter Eskilstuna har jag bott i Strängnäs, Nyköping, Danderyd och numera Vallentuna. Varje sommar under semestertid vistades jag emellertid i Västanede fram till min mors bortgång 1993. Nya vänner tillkom som jag bl.a. fiskade och plockade hjortron tillsammans med. Sommaren 1983 firade Kälarne 100 år och det var festligheter av stora mått i bygden. Kung Carl XVl Gustaf kom på besök den 17 augusti och invigde den nya fiskodlingsanstalten. Hur kan jag då komma ihåg allt detta? Jo, det är väldigt enkelt om man skriver vykort till sig själv, vilket jag gjorde under jubileumsdagarna.
17 juli 1983: Idag har vi varit på bygdeauktion nere på Ånäset. 19/7 1983: Per Sundin har slagit hö utanför bryggstugan. Jag hjälpte honom att ta upp. 21/7 1983: Vi fiskar i Hemsjön och får nio fina abborrar som vi röker och äter till middag. 25/7 1983: En mycket strålande dag och + 25 grader. Mor, jag och Hjördis åker till ett ställe efter Koviksvägen för att titta på en blommande Guckusko. 26/7 1983: Idag + 27 grader. Jag och min bror Eskil och hans son Jan Åke är till Gimån och fiskar. Vi får fyra harrar och är nöjda. 27/7 1983: Jag, Hjördis och Erik Wedin, (poliskommissarie från Härnösand som firar semester i Västanede tillsammans med sin fru Vivi, född Berglund, Västanede) plockar hjortron vid Orråflon och Hemflon.
Gamla och nya vänner samt några efterlysningar Många före detta Kälarnebor har hört av sig till mig. Dom har skickat massor av gamla och nya foton och porträtt. Jag vill framföra ett stort tack till dom. Jag tänkte ta upp två av dessa nya vänner nu, nämligen Lennart Lund från Övsjö och Dan Johansson Långliden, Utanede, men numera boende i Malmköping, Södermanland. Dan har också kopplingar till Håsjö eftersom hans mor befann sig i Håsjö på 1940-talet. Dan har varit inne under porträttalbum på min hemsida och har följande teorier om nedanstående porträtt.
Lennart har skickat mig massor av gamla foton och porträtt av vilka jag tar med tre här nedan för hjälp med identifiering.
Jag fortsätter mitt arbete med att teckna Alex Fröbergs dagböcker i text och bild. Alex befinner sig januari 1946 i Strömsund. Från Strömsundsbor har jag erhållit en hel del som kompletterar mitt arbete. Jag kommer fortsättningsvis att ägna åtminstone varannan månad åt min före detta hembygd, Kälarne med omnejd. Ha det så bra och hoppas återkomma till Kälarne, januari 2007. Förhoppningsvis har jag då en del svar på ovanstående porträtt. Martin Bergman Oktober 2006 Det är höst och skördetider
Sommaren övergår till höst och därefter kommer vinter. För att riktigt "ha koll på" väderutsikterna fick jag en väderstation under det gångna året av mina grannar.
Förutom Villa Frescati hade familjen Edholm även dispositionsrätt till ett sommarställe i Ulriksdals slottspark Ornässtugan är ett tvåvånings falurött timmerhus med fjällpanel på övervåningen och trapploppet. Den gjordes som trogen kopia av originalet i Torsång för att visa svensk allmogekultur på världsutställningen i Paris 1867. Karl XV köpte stugan och lät flytta den till UIriksdal, där den med inventarier och allt blev sommarbostad för kungens livmedikus Edholm. I övervåningen inredde kungen en egen ateljé, som fortfarande är mycket välbevarad. 1920 blev huset konstnärsboning åt bildhuggaren Gustav Emil Sandberg och konstnären Axel Wallert. Edward gifte sig vid Hovförsamlingen 1867-10-26 med Lovisa Christina Charlotta von Heijne (1839-1930) och fick med henne en dotter och tre söner.
Källa: Runeberg Jag återkommer under november månad någon gång. Martin B Peggotty och Barkis
David Copperfield är skriven i jagform som gör att man får en väldigt bra inlevelse i boken. Boken utspelar sig i England i "London-området" runt 1800-talet och man får följa David i sina ungefär 30 första år i sitt liv. Huvudpersonen heter som sagt David Copperfield och föddes i Blunderstone i Suffolk. Innan Davids födelse hade hans far dött och levde därför bara med sin mor och deras jungfru Clara Peggotty. Min barndomskamrat och jag hade i alla fall en lärare som hade högläsning från boken av Charles Dickens. Jag vet inte om ungdomsvännen fascinerades av uppläsningen från vår lärare. Men jag blev det definitivt och därför kom jag att kallas för Barkis som också var en av huvudfigurerna i boken. Vad skulle jag då vilja säga med detta. Jag tror mig förstå att högläsning är viktigt i skolorna och inte bara i skolorna utan även i våra hem. Läs högt för era barn från en bra bok, istället för att barnen ska sitta och leka med spel framför datorn. Jag garanterar att man kommer ihåg det höglästa, framför datorspelet som har en oändlig utveckling som man glömmer snabbt. Varför blev just vi två kallade för Peggotty och Barkis? Kanhända att dom tyckte att vi tittade i smyg på varann - vad vet jag - jag kanske gjorde det. Berättelsen om den unge David Copperfields öden och äventyr tillsammans med Peggotty, moster Trotwood, Mr Dick, Steerforth, lilla Emily och alla de andra har engagerat sedan 1850, alltså i mer än 150 år. Den lär ha varit Charles Dickens egen favorit. I berättelsen får vi följa David Copperfield från barndomens lyckliga dagar till mogen ålder, via katastrofer, sorger, bedrövelser och lyckliga stunder. Precis som i Oliver Twist skildrar Dickens här en föräldralös pojkes öden, skillnaden är att David Copperfield alltid har pålitliga och kloka vuxna i sin närhet. Läs högt för era barn lärare och föräldrar - Ni kan börja med David Copperfield. Efterlysningen Det var ett tag sedan jag bad om hjälp att identifiera gamla porträtt. Nu i sommar fick jag låna ett album som kommer från ”Hansan i Sör-Böle”. Jag fick låna albumet av min gode vän Erik Byström som idag är ägare av albumet. De flesta av porträtten är identifierade av min f d småskollärarinna Signe Nordenström. Men det finns några i albumet som inte Signe kunde identifiera av vilka jag presenterar dom tre första här nedan.
1923 gav AB Jämtlands-Postens tryckeri i Östersund ut en skrift med titeln, "KONSTEN att stämma blödningar och vattenådrornas inflytelser på människor och djur". Författare var Isak Martin Edholm, född 1844-11-20 i Oppåsen, Fors. Isaks morfar var länsmannen i Utanede Mårten Edholm Esbjörnsson. Isak Martin Edholm skrev i förordet till skriften följande, "Blodstämningskonsten är ett faktum, som varit känt från urminnes tider och talrika äro de exempel, då blödande personer, kunnat räddas till livet genom denna konst. Talrika äro även de exempel, då blödande personer, som kunnat räddas till livet genom blodstämningskonsten, fått förblöda och lida en för tidig död. Talrika äro ävenså de fall då läkarvetenskapen fått stå maktlös vid stämmandet av förblödningar. Då jag i femtio års tid praktiserat blodstämningskonsten så vill jag i denna lilla skrift till allmänhetens kännedom framföra de erfarenheter, som jag under denna långa tid gjort. Jag skall även till allmänhetens kännedom meddela de erfarenheter, som jag under många år gjort på vattenådrornas inflytelser på människor och djur." Isak Martin Edholm Förste arkiatern och tillika livmedikus för den förste Bernadotte Karl XlV Johan, Erik af Edholm ( 1777-1856 ) är bror till Isaks farmor Märta Edholm, ställer man sig frågan, försöker Isak Martin Edholm bevisa att läkarvetenskapen inte lyckats med allt? Han skriver fortsättningsvis på följande sätt. Konsten att stämma blödningar Edholm ger här några grundläggande egenskaper om konsten att stämma blödningar. Jag citerar en del av detta och övergår därefter att citera några intyg från praktikfall. ”Medan jag var helt ung så var det en i blodstämningskonsten beryktad man som sade för mig, att jag hade makt att stämma blödningar. Vilket kännemärke mannen hade på mig sade han mig icke. Han lärde mig även tre olika blodstämningsformulär. Mannen var av sådan uppfattning, att det var trolldom. Jag lade föga vikt på vad mannen sade mig, men talade likväl om det för åtskilliga bekanta. Någon tid därefter hade en arbetare genom olyckshändelse fått en pulsåder i halsen avskuren. En av arbetskamraterna hade med handen över såret kvarhållit den starka blödningen medan en annan kom springande till mig och underrättade förhållandet samt frågade om jag kunde stämma blödningen, varpå jag gav ett tvekande svar. Med raska steg gingo vi till olycksplatsen då det befanns att blödningen hade avstannat samtidigt som jag blev underrättad om densamma och då hade mitt första försök i blodstämmningskonsten lyckats mig.. Efter denna tilldragelse blev jag känd såsom en av ortens största trollkarlar i blodstämningskonsten, blödningar anmäldes från både när och fjärran och blodstämningarna lyckades förträffligt, vilket av blodstämningsformulären jag än använde, men var det något fel i namnuppgiften så stannade icke blödningen förrän jag fick veta det rätta och fullständiga namnet på den blödande. Vid blodstämningar erfor jag en egendomlig kontakt som jag antog kunde vara av någon elektrisk beskaffenhet. Denna egendomliga kontakt giver sig tillkänna sålunda: Då namnuppgiften är ofullständig så slår hjärtat oroligt: Är det en mindre blödning så sakta sig hjärtats slag föga märkbart, men är det en starkare blödning så sakta sig hjärtats slag föga märkbart, men är det en starkare blödning så avstanna hjärtats slag föga märkbart, men är det en starkare blödning så avstanna hjärtats slag bra nära och detta är ett kännetecken på att blödningen avstannat. Jag måste vid blodstämningarna rikta en stark tanke på att blödningen skall stanna samt någon tid efteråt påminna mig och tänka på den blödandes namn. Är det flera blodstämningar samtidigt så måste jag nogsamt påminna mig och tänka på alla de blödandes namn om blödningarna skola stå stilla, ty tankekraften utövar nog en huvudsaklig roll i blodstämningskonsten. Ett tanklöst och likgiltigt uttalande av ett blodstämningsformulär medför nästan aldrig någon verkan. Då felaktiga namnuppgifter ofta förekom och den blödandes namn syntes mig vara av sådan stor vikt vid blodstämningar, så försökte jag att använda den blödandes fullständiga namn såsom självskrivet blodstämningsformulär och fann att detta var det kraftfullaste och på långa avstånd det effektivaste av alla blodstämningsformulär. Den blödande erfar vid blodstämningen ävenså egendomliga kontakter och då blödningen är mycket strid så blir den blödande stundom så hypnotiserad att han är nära att svimma. Såsom regel för de rätta namnen, vilket är det viktigaste för en blodstämmare att få veta, gäller följande: en gift kvinna bär sin mans namn vid blodstämningen, men sedan mannen är död återfår kvinnan sitt födelsenamn; en förlovad kvinna bär den förlovade mannens namn, men om förlovningen blir vederbörligen uppslagen, så återfår kvinnan sitt födelsenamn; för person, som är född av ogifta föräldrar gäller faderns namn avseende om faderskapet blivit erkänt eller icke; för frireligiösa personer, som icke blivit döpta, gäller det namn som för prästen blivit uppgivit och i kyrkoboken inskrivet; självtagna tillnamn gälla vid starka blödningar icke alltid, varför det i sådana fall är säkrast att även uppgiva födelsenamnet. I flertalet fall har födelsenamnet varit nödvändigt”. Intyg n:o 1. "Den 28 april 1909 blev jag anmodad att stämma en mycket stark magblödning på en man, som var intagen på lasarettet i Umeå, vilket är beläget på tvåhundraåttio kilometers avstånd. I samma ögonblick som jag fick veta och uttalade den blödandes fullständiga namn samt riktade min tanke på den blödande så avstannade blödningen, varvid jag erfor starka kontakter. Blödningen gjorde flera nya ansatser att börja på nytt och för varje ansats måste jag förnya blodstämningsåtgärden och slutligen stod blödningen även stilla. Såret läktes ävenså. Mannen tillfrisknade och blödningen har därefter icke återkommit." ”Den 28 april 1909 besökte undertecknad genom ombud Isak Edholm för min son Edvards räkning, vilken under ridövning vid dragonerna i Umeå, ådragit sig en inre magblödning och därför måste intagas på lasarettet. På e.m. avstannade blödningen efter ett dygns fortgång, vid 4-tiden. Detta skulle vara vid samma tid, sades det, som Edholm lovat göra vad han kunde, trots avståndet. Detta varder på begäran härmed intygat. Bispgården, den 25 januari 1922. Anna Silén Egenhändig namnteckning, bevittnas: Kristina Svensson”. Intyg n:o 4 "Svårartade underlivsblödningar har jag ävenså stämt ett flertal. För några år sedan blev jag per telefon anmodad att stämma en mycket stark underlivsblödning på en kvinna, som befann sig i Söderhamn, som är beläget på trehundrafyrtioen kilometers avstånd. I samma ögonblick som jag blev underrättad om kvinnans fullständiga namn avstannade blödningen, men kvinnan hade lidit så stor blodförlust, att hon avled två dagar därefter. För en tid sedan fick jag ryktesvis veta, att en man, som vid tillfället befann sig på sexhundra kilometers avstånd, var mycket medtagen av en svårartad hjärnblödning, och då jag hade mig bekant mannens fullständiga namn verkställde jag genast blodstämningsåtgärden, varvid jag erfor de vanliga kontakterna som förekomma vid blodstämningarna. Senare fick jag veta, att blödningen avstannat och att mannen kryade till sig. På huru långa avstånd som blödningar kunna stämmas och sår läkas är ännu en outredd fråga. Under mars månad år 1920 var min 22-åriga dotter utsatt för en svårartad underlivsblödning. Ortens barnmorska anlitades förgäves, varefter bud om blödningen avsändes till den kände blodstämmaren I. M. Edholm, då blödningen avstannade samtidigt som han blev underrättad om blödningen. Intygas härmed. Bispgården den 16 juli 1922. P. J. Andersson". Detta är en del av skriften som beskriver hur det kunde gå till hos hemmansägaren Isak Martin Edholm i Oppåsen/Bispgården för i det närmaste 100 år sedan. Jag återkommer någon gång under oktober, Martin Bergman Augusti 2006 Sorg och glädje Den gångna månaden har speglats av både sorg och glädje. En av mina bästa vänner från ungdomsåren och genom hela livet har gått bort. Sorgen Minnesord över Martin Berg, min vän Kort efter att jag kom ner från min vistelse i Fors kunde jag läsa i Dagens Nyheter att min ungdomsvän Martin Berg avlidit. Martin Berg, född 13 maj 1941 i Fors, avled 4 juli 2006 på söder i Stockholm. Jag lärde känna Martin redan 1956 eftersom vi konfirmerades samma år i Fors kyrka av kyrkoherde C L Sundström. Från den tiden och fram till slutet av 1990 kom vårt umgänge att vara omfattande. Vi träffades och reste en hel del tillsammans. Martin var lätt att umgås med, alltid nära till skratt och glädje var det i hans samvaro. Martin jobbade som busskonduktör på busslinjen mellan Sundsvall - Bispgården, Ragunda och åter. Hans arbetsgivare var Otto Holmbom och Anna Norberg omnibussföretag som bedrev den här linjen. Jag följde ofta med som fripassagerare till Sundsvall, tack vare Martin. Han ville ha mig med och vi hade mycket roligt tillsammans både i Ragunda och Sundsvall. Jag kommer också ihåg våra resor runt Östra Jämtland i en Ford av årsmodell 1928. Martin och jag hade inte körkort vid den här tiden. Vi hade vår egen privatchaufför, Martins kusin Åke.
Din vän Martin Bergman Glädjen Trots det sorgliga budskapet har det funnits mycken glädje under juli månad. Jag vill därför rikta ett tack till mina gästfria vänner i Fors och Ragunda på följande sätt, tack skolkamrater från 1959 som träffades vid Värdshuset Vildhussen den 8 juli. Ett speciellt tack till Marianne Sundberg, Thea Otterström och Marianne Larsson som ordnade träffen. Jag återkommer med en speciell sida om detta så småningom, men tar här med en av bilderna från träffen,
tack Erik Byström för din gästfrihet och din kunskap om gamla tider. Vår kontakt är ovärderlig. tack Anita och Jan Berglund. Mötet med er var nog höjdpunkten under hela min vecka. Anita, min ungdomsvän, som vistades sommartid vid sin mors hem i Sör-Böle, när jag växte upp under 1940-1950. Tack Jan för att du sammanförde oss. Tack för att jag fick träffa Ingrid och Sven-Erik Svensson vid samma tillfälle. Tack Anita för att du ordnade träffen med Brita Backman vid Nipängen,
tack Gunnel Karlsson (född Forslund från Västeråsen), för att jag fick träffa dig. Detta mycket tack vare Brita Backman, eftersom jag egentligen ville hälsa på din mor Ingrid. Jag bad Brita visa mig var Ingrid bodde och knackade på. Jag blir mycket angenämt överraskad, eftersom det är du Gunnel som öppnar dörren till din mor Ingrid. Vilken trevlig stund vi hade där på Nipängen, du Gunnel min klasskamrat mellan 1949-1959, din man och din mor Ingrid, tack Ingemar Näsström på Österede. Jag hittade ditt hem till slut efter nya vägen. Tack för att jag fick fråga om gamla kvarnar och sågar i Fors, tack Jan-Erik Forsström för vår pratstund om gamla tider. Din vänskap är ovärderlig tack Ulla och Lennart vid Annedal för en trevlig grillkväll med, var det Brasiliansk oxfilé månntro eller…. Ha det så skönt den kommande vintern i Spanien. Vi kanske hinner träffas innan ni drar söderut - eller också träffas vi där,
tack Pelle Mattsson. Det blev inte så lång tid vi kunde pratas vid, men det kommer flera turer, tack Margareta Österberg för fika och pratstund under björkarna vid ditt föräldrahem på Lien, tack Lars Hennisen i Västanede för att vi åtminstone fick en liten pratstund vid din såg. Det är ju där vi oftast brukar träffas. Låt det bli en tradition. tack broder Eskil och Jan-Åke för att ni stod ut med mig och mitt flackande runt i bygden. Jag uppskattar er gästfrihet. Jag återkommer någon gång under september, Martin B Juli 2006 Semestermånad????? Juli månad 2006 har varit en av de mest fantastiska månaderna på mycket länge. · Jag har varit på skolträff i Hammarstrand. · Jag har vandrat över den restaurerade hängbron på Österede · Jag har letat efter gamla sågar och kvarnar på Gussjöskogen i Utanede, tillsammans med en god vän · Jag har träffat många vänner från min ungdom · Jag har träffat tre äldre damer i åldern 92, 94 och 99 år. Tänk så mycket man kan hinna med under en vecka. Mycket av upplevelser och händelser återkommer jag till längre fram. Jag tänkte istället försöka ge ett antal porträtt av personer i Edholms-släkten med rötter från Holmsta gård i Utanede. Jag inleder med förste livmedikus Erik af Edholms äldste son Erik Wilhelm af Edholm
utnämndes 1866 till hovmarskalk och samma år till förste direktör vid k. m: ts hovkapell och teatrar, samt 1869 till tjänstgörande förste hovmarskalk hos Carl XV, med uppdrag att tills vidare förvalta teaterdirektörsämbetet. Under hans direktörskap utvecklades en livlig verksamhet vid de kungliga teatrarna. Den svenska dramatiska litteraturen kom framför andra till heders, och över fyrtio originalstycken gavs, många med stor framgång. Från den utländska repertoaren uppsattes bland operor Afrikanskan, Dinorah, Traviata, Romeo och Julia, Iphigenia i Aulis, Den flygande holländaren, Mignon, Lohengrin m.fl. och bland större dramatiska arbeten Shakespeares Coriolanus, En vintersaga, Romeo och Julia, Richard lll, samt dessutom över hundra skådespel och komedier av äldre och nyare författare. Denna verksamhet belönades även ur ekonomisk synpunkt med ovanlig framgång och den kungliga gamla scenen, som under sin hundraåriga tillvaro som oftast hade att kämpa med pekuniärt betryck, lämnade under E W af E:s tid betydande överskott. E W af E blev adelsman vid faderns död 1856, deltog vid flera ståndsriksdagar i politiska livet samt var ledamot av stats- och ekonomiutskotten. Under åren 1863 - 1866 deltog han som ledamot i kommittén för granskning av förslag till ny straff- och rättegångslag för krigsmakten och ivrade där för prygelstraffets avskaffande, vilken åsikt även mot kommitténs beslut vann konungens bifall. 1866 ledamot av Musik. Akademien. E W af E blev 1872 tjänstfri som hovmarskalk och fick 1881 avsked från första direktörsbefattningen vid k. m: ts hovkapell och teatrar. 1888 blev han inspektör för de kungliga teatrarna. E W af E har själv översatt flera teaterstycken, t. ex. Män av ära, Danicheffarna, Dora. Eric Wilhelm af Edholm gifte sig 1871 med Emma Mariana Braunerhjelm och dog i Stockholm den 31 mars 1897 Källa: Svenskt biografiskt handlexikon
Han kom från en ovanlig jämtlandsfamilj och skildrar också en ovanlig tillvaro. Inte förvånande utbrister han ibland, ”Jag är trött på allt”. Redan som sjuåring var han med på kronprinsens resa till Danmark 1824 ombord på en av de fullastade trettio vagnarna. Under studietiden i Uppsala var han inackorderad hos Geijer och som gymnasist hade han Ling som lärare i fäktning. Som sin fader, den kunglige arkiatern, skulle även E W af E komma i beröring av kriget. Han ingick i den svenska kontingent som mobiliserats för att komma Danmark till hjälp i konflikten med Preussen. 15 juni 1848 skedde förflyttningen från Malmö till Fyn och Eric kunde redan första dagen se krigets följder. ”Unga karlar se man sällan, de är ute i kriget… endast kärringar äro hemma.” I Sönderborg möter han svårt skadade danskar. Svenska dragoner som försökte desertera bestraffas med prygel. Han besöker Dybböl där den stora bataljen stod 5 juni. Ännu i slutet av juli kunde de kusligaste fynd göras i terrängen, som när en bonde oväntat stötte på 25 preussiska lik. Då hans kontingent står i beredskap att förflytta sig till fronten, kom 31 augusti besked om vapenstillestånd. 8 september var han hemma. Eric Wilhelm af Edholm utnämndes 1865 till överste, året efter till hovmarskalk och teaterchef. Det var i en tid av stora och djupgående förändringar, som han axlade ansvaret för de kungliga teatrarna och operan". Martin BergmanJuni 2006 Vänner Vänner har man genom hela livet, man känner inte alla - men vänskapen finns ändå genom hela livet. Jag har lärt känna många människor i mitt liv. Jag känner dessa människor oavsett om det gått 50 år sedan jag träffade mina vänner. Jag känner dom i alla fall, det handlar om att kommunicera och prata med varandra. Det handlar om att ge och ta vänskap. Jag har tagit kontakt med gamla vänner som jag inte träffat på massor av år. Jag har också tagit kontakt med människor som jag aldrig träffat som omedelbart efter samtalet vill bli min vän. Ibland handlar det om att ”"den där vännen" har en annan status idag. Om man blandar in status i vänskapen då är det kört, skulle jag vilja påstå. Status i det här sammanhanget är att någon lyckats bättre här i livet. Frågan är då, vilket värde har denna status - går den att värdera i vänskapstermer - jag tror inte det. Jag vill därför rikta ett speciellt tack till mina nyvunna vänner. Det kan hända att vi inte har samma uppfattning om samtalet vi har haft med varandra, men oftast reder det ut sig efter ytterligare samtal. Vad jag vill säga med det detta är - kommunicera med varandra! Tack! Jag vill först tacka alla som tagit kontakt med mig för att lösa olika frågor som jag ställt i mina månadsbrev. Men det handlar inte enbart om mina frågor utan även om andras, kring anor från Fors och Ragunda. Det handlar inte om enbart Ragunda och Fors, utan även om min älskade andra hembygd, Kälarne och dess omgivningar. Namn som Sjöström och Lund har tagit kontakt med mig, med både foton och text. Jag lovar att återkomma med detta i mina kommande månadsbrev, eller på annan plats på min hemsida. Kälarne med omnejd finns i mina minnen mycket kärt bevarat framförallt genom min styvfar Alexander Fröberg och hans fantastiska bilder. Familjen Tegnander I mitt månadsbrev för mars 2006 efterlyste jag Margareta Andersson/Andersdotters anfäder, gift med Erik Emil Tegnander i Fyrås Hammerdal. Resultatet har blivit över förväntan. Nu vet Edna Tegnander borta i Kanada att hennes mormor hade sina anor på Sollerön i Dalarna. Tack vare släktforskarvänner som Carl-Gustaf Tegnander i Tåsjö, en släktforskarentusiast i Farsta vid namn Marianne Ljunggren samt Tomas Sahlin i Sundsvall löste sig mina frågor. Jag vill rikta ett varmt tack till uppräknade personer för den hjälp jag mottagit. Ni hittar Margaretas anor som ett dokument under hennes namn på min släktsida. Gustaf Sundbergs öden i Fors och Ragunda på 1850-talet Ett bland många mail den gångna månaden kom från Hans Gillgren på Alnön utanför Sundsvall. Hans skrev så här till mig, Hej Martin! Jag har med stort intresse tagit del av vad jag hittat på dels bispgården.coms hemsida och dels i dina månadsbrev på jakt efter min mormors farfar Gustaf Sundbergs öden i Fors och Ragunda på 1850-talet. Gustaf startade Gustafsbergs sågverk här på Alnön 1873 tillsammans med GF Burman och jag gissar att de var inblandade i uppbyggnaden av Eriksdals ångsåg på 1860-talet. Jag har sett i Sören Nilssons berättelser en del uppgifter om Gussjö såg, där Burman ska ha varit engagerad i driften tillsammans med Jonas och Esbjörn Edholm i mitten av 1850-talet. Intressant i sammanhanget är att Gustafs äldre bror Johan enligt de uppgifter jag har i den släktforskningsbok som gjorts var smed på Kvarnbacken i Utanede, så det måste den vägen ha funnits någon koppling till varför Gustaf hamnade i Ragunda där han tydligen var mjölnare och kvarnföreståndare. Jag bifogar det utkast till historia som jag skrivit om släkten Sundbergs verksamhet inom trävaruindustrin till bok nummer tre om Sågverksfolket här på Alnö som ska ges ut under hösten. Jag skulle gärna göra en resa upp till Fors i sommar och träffa någon som vet mer om Kvarnbacken, Gussjö såg och GF Burman och få lite hjälp att kartlägga Gustaf Sundbergs göranden i trakten. Kan Du ge mig tips om vem jag ska kontakta. Med vänlig hälsning Hans Hans har fått några namn av mig som han kan ta kontakt med. Om någon som läser detta och vet mera om Sundberg-släktens öden i Fors och Ragunda, ta i så fall kontakt med mig så förmedlar jag informationen till Hans. Hans håller just nu på att skriva bok nummer tre om "Sågverksfolket”" och skickade mig en del av denna bok länkad som Pdf-fil. här nedan Pdf-fil: Sundberg 0603015 PDF Tillrättaläggande Som jag skrev i mitt förra månadsbrev är jag inbjuden till en klassträff i Hammarstrand på Värdshuset Vildhussen den 8 juli. Jag skrev också att vi uppförde Svedenhjelms av Hjalmar Bergman. Jag minns fel här, det var inte Svedenhjelms utan Mollusken av Hubert Henry Davies. Tack Anders Sundberg för att du påminde mig om detta. Anders var hygglig att skicka mig hela programmet som ni ser som Pdf-fil. här nedan. Jag hoppas att så många som möjligt kan komma till träffen i Hammarstrand. Pdf-fil: revyprogram PDF Ha en skön sommar, jag återkommer kanske något försenat p g a sommar och sol, hälsar Martin B Maj 2006 Sedan förra månadsbrevet har det hänt väldigt mycket. Mina efterlysningar har till vissa delar löst sig. Jag har skapat kontakt i Kanada och Sverige, mellan ättlingar till Daniel Tegnander, prost i Ragunda (1815-1838) Jag har blivit inbjuden till en klassträff i Hammastrand den kommande sommaren. Gratulationer Gunnar Lindgren gav mig inspiration att skriva under Forsminnen. Han beskrev Gerån på ett mycket målande sätt med koppling till miljöförstörelsen. Tack Gunnar för att du gav mig detta intresse för att skriva. Ja, precis så här skrev jag i mitt månadsbrev för precis ett år sedan. Nu är det dags igen att bli påmind om Gunnar Lindgren och det i samband med en prisutdelning under 2005 som jag vill gratulera Gunnar för. Jag kommer ihåg Gunnar från skoltiden. Om jag inte minns alldeles fel hade han ett eget band som spelade vid skoldanserna. Namn som medlemmar i bandet tror jag var Lars Bylund, Torsten Johansson. Kanske också Örjan Wiklund var med - man kan inte minnas allt inom Jazzvärlden. Alla var i alla fall stora "jazzdiggare". Gunnar fick i alla fall ta emot följande pris från drottning Silvias hand och med nedanstående motivering.
I mitt månadsbrev för oktober 2005 hade jag med ett porträtt av som vi trodde föreställde Katarina Margareta Mårtensdotter född 1829-09-11 på Berget i Böle och död 1883-03-12. Jag har under en längre tid haft kontakt med Gudrun Hedberg, född Skoog från prästbordet i Fors. Gudrun skriver så här i ett meddelande till mig. "För en dryg vecka sedan skrev jag ett brev till min mammas tremänning Birgitta Ericsson i Stockholm. Hon har, som du kanske vet, skrivit ett kapitel i den intressanta boken om Döda fallet. Mitt ärende var en förfrågan om hon kände igen något av våra oidentifierade kvinnoporträtt. Du må tro att jag blev glad, när jag idag fick svar och det blev napp. Det gäller mitt porträtt. Så här skriver hon: "Jag är helt säker på att det är Margareta Katarina Mårtensdotter. Min mormor Brita Edholm, som för övrigt liknade henne, hade den bilden liksom broschen hon bär. Däremot har jag ingen aning om, vem den andra kvinnan är." (Martins kommentar: återkommer till dessa porträtt) "När jag för några år sedan träffade Birgitta, trodde jag att jag hade visat henne porträttet och att hon inte kände igen det. Tydligen minns jag fel. Birgitta har dessutom en ring efter Katarina Margareta Mårtensdotter. Det känns så bra att ha fått det här så tydligt klarlagt”. Tack Gudrun för att du hjälpt oss övriga att identifiera Margareta Katarina Mårtensdotter. Beträffande de övriga porträtten fanns dom med i mitt månadsbrev för februari 2006. Tänk om identifieringen på dessa porträtt också kunde lösa sig. Jag har flera porträtt av troligtvis Forsbor som jag lägger ut här för identifiering. Jag förstår att det inte kan vara lätt att identifiera. Men det kan ju finnas någon som känner igen dragen eller har sett något liknande porträtt i något gammalt album.
I mitt månadsbrev för mars 2006 efterlyste jag ättlingar till Karl Abraham Tegnander. Resultatet av efterlysningen har blivit över förväntan. I dag har jag kontakt med Karl Gustaf Tegnander i Tåsjö samt Edna Tegnander och hennes man Gerald samt Ednas kusin Stuart Anderson, 4 Ave C NE Moose Jaw, Saskatchewan Canada Karl Abraham Tegnander var bosatt i Bispgården, troligtvis vid prästbordet i Fors. Jag har inte riktigt kommit underfund med vilket yrke han hade. I olika dokument tituleras han som faktor i Bispgården, men hade även varit arrendator vid Prästbordet, samt bonde i Byn. Under Leonard Bygdens herdaminne för Ragunda och Fors står han beskriven som sadelmakare och arrendator. Karl Abraham gifte om sig med Märta Kajsa Jakobsdotter, född 1824-11-17 i Bispgården, Fors. Föräldrarna till henne var bonden i Bispgården Jakob Pålsson, född 1777 och Anna Lisa Edholm, född 1781 i Utanede, Fors. Dom fick två söner Daniel Jakob Fritiof Tegnander, född 1845-12-29 i Bispgården Fors samt Erik Emil Esbjörn född 1856-08-01 i Bispgården Fors. Erik Emil flyttade till Fyrås, Hammerdal och dog där 1919. En av hans tre söner Anders Olof Tegnander emigrerade till Kanada 1913. Prosten Daniel Tegnander Det berättas att prosten Daniel Tegnander kunde med en enkel handrörelse stilla vattnet på Ragundasjön. Om Daniel hade utomhuspredikningar och det regnade vid tillfället så regnade det inte på honom. Det blev som ett paraply över honom. Det berättades även att han hade begärt att han skulle begravas med sin Magibok på bröstet samt att graven skulle omgärdas med ett järnstaket med kors. Annars skulle han återuppstå och gå igen. Man kan undra: har Daniel återuppstått i Ragunda?
"It was so good to hear from you. It is nice to know that i have more family in sweden. My husband Gerry and i have been to Sweden 3 times to visit and meet family as my parents were the only family members to emigrate and we are the only family to go to sweden. The last time in 1989 we visited Dorotea where my fathers family live.we met a large number of them and it was an exiting and emotial time for me. In1987 we visited the Sondsvall area where my mothers family came from. Her maiden name was Johannesson and she met my father in Canada. We rented a car both times and travelled extensively through sweden. Your english is excellent and is much better than my Swedish".
Jag nämnde inledningsvis om en kommande klassträff som jag blivit inbjuden till i Hammarstrand den kommande sommaren. Jag har för avsikt att skänka en akvarell utförd av Birgitta Berglund född Gustafsson till klassträffen. Akvarellen vann jag på ett lotteri som vi hade inför skolresan till Kufstein i Österrike. Jag har skrivit så här under Forsminnen om förberedelserna inför resan. 1959 kom att bli ett händelserikt år. Jag tog realexamen vid Ragunda Kommunala Realskola som det så fint hette. Jag upplevde min första utlandsresa, till Österrike 1959. Avgångsklassen från realskolan 1959 hade rest runt i blivanden storkommunen Ragunda och givit teaterstycket Svedenhjelms av Hjalmar Bergman, för att finansiera skolresan. Föreställningen gavs bl a på berömda scener som föreningshuset i Bispgården och ordenshuset i Hammarstrand. Det blev en hejdundrande succé, trots att jag bara rev biljetterna till föreställningen. Tack vare entusiastiska lärare som Helge Sahlin, Olle Svenningsson och Svante Sjödin lyckades vi så småningom finansiera resan.
April 2006 Under den gångna månaden har jag ägnat mycket tid att forska kring familjenamnet Charlier och i synnerhet kring en fantastisk kärlekshistoria kring ett barnbarn efter anfadern Carl Adam Charlier vid namn Anna Albertina Constance Charlier, född 1871-07-25 i Åby Gråmanstorp, Skåne. Varför då detta intresse för denna dam kanske många undrar? Hennes farfar Carl Adolf Charlier, född 1789-03-25 i Stockholm gifte sig i Sunne Jämtland 1825-08-18 med Carolina Gustava Nilsdotter Grundahl. Carolina finns i mina anor på min farfars sida. Det föll sig därför naturligt att forska vidare kring Charlier-släkten Annas far Carl August Charlier var född 1826-04-21 på Önet, Frösön. Annas mor Kerstin Olofsdotter var född 1853-11-03 i Vemdalen. Innan utflyttningen till Skåne och Gråmanstorp 1861 var familjen förmodligen bosatta i Kyrkbyn, Vemdalen. Det hela började egentligen med en fråga från en forskarkollega i Östersund vid namn Lars Hansson. Frågan var enkel, men inte alltför lätt att svara på. Frågan löd, Finns det någon som känner till Anna Charliers öden? Lars hade också haft inne en artikel i Jämtlands läns släktforskareförenings tidning 2002. Jag vill därför citera hans artikel här nedan Andrée-expeditionen,dödslägret på Vitön, en förlovningsring, en guldmedaljong…För över 100 år sedan begav sig Andrée-expeditionen iväg i luftballong från Danskön på Spetsbergen mot Nordpolen. Förutom Andrée själv deltog även Knut Fraenkel och Nils Strindberg. Efter tre dagar havererar ballongen, de har då färdats c. 50 mil och över 80 mil återstod till målet. I nära tre månader vandrar de söderut under stora strapatser. De gör hela tiden ytterst värdefulla anteckningar, som dock helt upphör 17 oktober 1897.
Anna Charlier nämns ofta och Nils Strindberg skriver ner sina rader till henne stenografiskt. Männen firar hennes födelsedag den 25 juli och Nils skriver i sin dagbok: Jag är verkligen ganska trött men måste prata några ord. Först och främst vill jag gratulera Dig. Det är idag Din födelsedag - - - Vi skola nog taga oss hem så småningom - - - kanske vi kan övervintra ännu ett år - - - Stackars lilla Anna, vad Du skall vara förtvivlad, om vi ej skulle vara hemma nästa höst - - - nu gör det mig intet, om jag får slita ont, bara jag en gång kommer hem. Anna Charlier, som väntade i många år på sin Nils, gifte sig 1908 med engelsmannen Gilbert Henry Conserray Hawtrey. Han var bosatt i USA, dit Anna flyttade i augusti 1908. De tre polarfararna begravdes högtidligt i Storkyrkan i Stockholm, oktober 1930, i närvaro av Gustaf V. Ett överväldigande blomsterhav med kransar från dignitärer i hela världen. "Till Nils från Anna", stod det på en av dem. Ett intressant TV-program visades i september 1997 med en av de besättningsmän, då 90 år, som upptäckte dödslägret på Vitön. Rörd berättade han om förlovningsringen som hittades, samt en guldmedaljong. Då denna öppnades fanns en hårlock på ena sidan, och på den andra en ung kvinnas ansikte. Det var Anna Charlier, född 25/7 1871 i Åby, Gråmanstorp (L), och med rötter i Jämtland och Härjedalen. Anna var näst yngst bland elva syskon, de fyra äldsta var födda i Vemdalen. Familjen Charlier flyttade till Åby 1861. Källor: Med Örnen mot polen Svenska sällskapet för antropologi Husförhör Klippanboken 1970 Postkataloger UB Lund Åsbo-bladet 1974. Gilbert Hawtrey var lärare vid St. Paul´s School som ligger i Concord New Hampshire. Concord ligger ungefär en timmes färdväg från Boston
Nils Strindberg förlovade sig 1896-10-25 med Anna Albertina Constantia Charlier, född 1871-07-25. Citat från Dagens Nyheter Dagens Nyheter 29 november 1968:
Hon väntade i 13 är på den i polarisen försvunne fästmannen, gifte sig sedan med en engelsk lärare, Gilbert Hawtrey, flyttade till USA och vid första världskrigets utbrott till England.1930 kom hon till Sverige på ett kort besök. En av de allra sista dagarna före sin avresa från Sverige kom hon en morgon ut på gatan och läste på tidningarnas löpsedlar: Andréemännen återfunna, Strindbergs grav hittad" Dagarna därpå måste hon fortsätta resan för att möta sin man i USA. Hon kunde inte stanna för att delta i begravningen i Storkyrkan. Hon fick nöja sig med att skicka den, lilla kransen. En tid därefter fick hon per post Nils Strindbergs brev från dödsmarschen över ishavet. Det var Tore Strindberg - bror till Andréemannen - som skickade dem sedan stenogrammen tolkats. Fröken Ulla Strindberg - den omkomna Nils var hennes farbror - besökte Anna i Torquay i England 1947. Så här berättar fröken Strindberg: - Annas man Gilbert Hawtrey var en underbar människa som på allt sätt försökte hjälpa sin hustru i hennes sorg. Men allt var förgäves. Anna kunde inte glömma. - Hennes hem var fyllt av ungdomsporträtt av den försvunne Strindberg Dagens Nyheter har i England med andra källor sökt följa Annas öde. Hon dog 1947, eller möjligen 1948 efter flera års sjukdom. Även Gilbert Hawtrey är sedan många år död. Makarna hade inga barn. Innan han dog uppfyllde Gilbert Hawtrey Annas sista önskan. Hennes kropp vilar på en liten engelsk kyrkogård, där nu även mannen är begraven. Men Annas kremerade hjärta ligger vid sidan av Nils Strindbergs kista i Andréegraven. Ingen kung, ingen ärkebiskop, ingen klockringning i kyrkorna mötte upp då Anna Charlier Hawtreys hjärta i en liten silverkista kom till Stockholm och av två högtidsklädda män diskret bragtes till den sista vilan bredvid Nils Strindbergs kista. Källor: Passagerarlistor och foton genom Darin Flansburg, Minnesota Dagens Nyheter från 29 november 1968 Släktföreningen Skånske Båtar genom Per Svensson, Maputo Mocambique Jag återkommer någon gång i maj, Martin Bergman Mars 2006 Jag har den gångna tiden ägnat en hel del tid att forska kring familjenamnet Tegnander. Det har handlat om Karl Abraham Tegnander, född 1817-01-27 i Ragunda och hans ättlingar. Föräldrarna till Karl Abraham var prosten i Ragunda Daniel Tegnander, född 1767, i Tang Ås och gift 1806 med Anna Christina Hultström, född 1777 i Sollefteå. Karl Abraham Tegnander var bosatt i Bispgården, troligtvis vid prästbordet i Fors. Jag har inte riktigt kommit underfund med vilket yrke han hade. I olika dokument tituleras han som faktor i Bispgården, men hade även varit arrendator vid Prästbordet, samt bonde i Byn. Under Leonard Bygdens herdaminne för Ragunda och Fors står han beskriven som sadelmakare och arrendator. Karl Abraham kom först att gifta sig med Sofia Dahlström, född 1810 i Härnösand. Dom fick en son Karl Peter Tegnander, född 1837 vid prästbordet, Fors samt en dotter Sigrid Kristina, född 1840 i Byn Fors. Äktenskapet blev bara fem år eftersom Sofia dog redan 1840. Karl Abraham gifte om sig med Märta Kajsa Jakobsdotter, född 1824-11-17 i Bispgården, Fors. Föräldrarna till henne var bonden i Bispgården Jakob Pålsson, född 1777 och Anna Lisa Edholm, född 1781 i Utanede, Fors. Dom fick två söner Daniel Jakob Fritiof Tegnander, född 1845-12-29 i Bispgården Fors samt Erik Emil Esbjörn 1856-08-01 i Bispgården Fors. Erik Emil flyttade till Fyrås, Hammerdal och dog där 1919.
Vad hände med de andra två bröderna? Känner någon till något. Hör i så fall av er till info@martinbergman.se eller ring 08-512 386 42. ANDERS OLOF TEGNANDER b. 1888 Fyrås, Hammerdal, Jämtland, Sweden d. 1975 Edmonton, Alberta, Canada
About 1918 he moved to Kelliher, Saskatchewan and started a tire vulcanizing shop, but as tires weren’t all that plentiful at this that time, his business failed. Being a carpenter by trade and since building was in great demand, Teg went back to carpentry work. He was also very active in music circles around Kelliher and played for many dances that were held in schools at this time. Teg trained and conducted the first Kelliher band in 1920 and 1921.
Efterlysningen Jag nöjer mig med denna stora efterlysning denna gång Jag återkommer någon gång i april Februari 2006 Gammal hängbro över Indalsälven Den gångna månaden har det handlat mycket om konstbyggnader. Om man nu kan benämna en dansbana och ett mjölbord som konstbyggnader. En hängbro är definitivt en konstbyggnad. Jag har engagerat mig i hängbron över Indalsälven vid Döda Fallet, som började byggas 1913 av Sundsvalls Verkstäder.
Hängbron var färdigbyggd 1914 och brons totala längd är ca.115 meter Avståndet mellan pylonerna är ca. 90 meter Ändamålet för bygget var nog att göra en fast och säker förbindelse mellan byarna som finns på ömse sidor om älven. Det är i första hand en gångbro, men är hållbar även för hästkörning. Behovet av en fast förbindelse över älven var stort, ännu långt in på 50talet. Den var under sin tid livligt trafikerad av ortsborna, men även nasare, gårdfarihandlare och någon enstaka skojare hittade sin väg över bron. Många minnen finns inte minst från 40 och 50-talen. Tyvärr har många gått bort som hade kunnat berätta en hel del från den svunna tiden. Men Ni som finns där idag inom Ragunda kommun, gör någonting av detta. Vilken möjlighet det finns att utveckla detta projekt till någonting ännu större. Det handlar inte enbart om hängbron, men hängbron är en förutsättning. Gör en turistled av detta, genom att skylta upp på södra sidan, att här finns en hängbro över Indalsälven. En hängbro över Indalsälvens nya fåra efter Magnus Huss missbedömning av vårvädret 1796. Det finns stigar på södra sidan av älven som leder till gamla fäbodvallar och tjärnar. Röj upp dessa gamla stigar som våra förfäder använde och gör en fortsättning på leden. Förmodligen säger då nuvarande Forsbor, "jamen det finns ju numera snöscooterleder och skogsbilvägar som man kan komma fram på". Det är förmodligen helt korrekt, men det gäller enbart dom som vill ta sig fram på ett snabbt sätt. Det finns faktiskt människor i vårt avlånga land som inte vill utnyttja moderna kommunikationsmedel. Vi vill gärna vandra efter leder och uppleva naturen. Jag tror att många håller med mig. Jag offrar gärna en vecka av min fritid för att röja upp gångstigen från Moarna upp till Böles Gammelbodarna. Vad jag menar med turistled är att skylta upp ordentligt på södra sidan att här finns en gångväg med hängbro över Indalsälven till älvens gamla fåra vid Storforsen, numera benämnd Döda Fallet. En gammal vän till mig inom vägbyggandet köpte för bra många årtionden sedan en stuga vid Mannsjön på vägen mellan Ragunda och Håsjö. Stugan ska ha varit ett gammalt gästgiveri som forbönderna inifrån Jämtland stannade till vid på sin färd ner mot kusten för att sälja sina varor. Det är alltså inte Ragunda gästgiveri det handlar om, utan ett gammalt ställe man stannade till vid på sin färd som affärsmän för att äta och släcka sin törst. Koppla ihop alla dessa gamla leder till hela detta projekt och ta till vara på möjligheterna. Bjud på en färdtur med vadmalsklädda Jämtlandsbönder vidare på spännande äventyr. Jag låter fantasin skena iväg en del. Men låt fantasin spela in i detta projekt. Jag nöjer mig med att hängbron blir bevarad. Men passa på att ta tillvara på möjligheterna. Nipan i Bispgården
Erik Daniel Eriksson, född 28 september 1855, mera känd bland oss Forsbor som "Kolarkungen". Erik Daniel var son till Erik Jonsson, född 1825 i Åsen och Katarina Jonsdotter, född i Hammarsgård Ragunda 7 april 1820. Erik Daniel kom att bli en av de första Forsbor som drev ett företag i stor skala, genom sin satsning inom kolning och träindustri. Men det är inte hans satsning inom kolning och träindustri som jag tänkte berätta. Erik Daniel Eriksson gifte sig den 5 oktober 1885 med Elisabet Botilda Engvall, född 23 augusti 1864. Inför detta bröllop hade Erik Daniel låtit bygga en dansbana vid deras hem. Deras hem var det vi idag kallar för landsfiskalsvillan. Landsfiskalen Forsgren bodde där efter Erik Daniel och Elisabet Botilda.
Mjölkbordet Lars Molins, Midvinterduell visades på TV strax efter nyår. Jag missade inte detta mästerverk av Molin. Alla kanske inte vet vad det handlar om. Kortfattat kan man beskriva att Midvinterduell handlar om en envis bonde gestaltad av Ingvar Hirdwall och en envis vägmästare gestaltad av Tommy Jonsson som bråkar om ett felplacerat mjölkbord enligt vägmästarens bedömning. Plogbilen kör ner mjölkbordet ett antal gånger innan det hela slutar med att man bygger ett mjölkbord med betongfundament. Det hela slutar med att plogbilen havererar och vägmästaren får lov att ge upp. Jag hade Lars Molin som kollega under några år på 1960-talet. Jag fanns då som biträdande vägmästare i Strängnäs och han som biträdande i Björnlunda i närheten av Gnesta. Vägmästareområdena gränsade mot varandra och Lars och jag hade ofta kontakter med varandra. Oftast handlade det om när vi hade jour och skulle dra igång snösvängen. Lars var en härlig arbetskompis. Vid sidan av vägmästareyrket påstås det att han även sysslade med import och export av vissa varor.
|
