 Klicka på bilderna för större bilder | Martins månadsbrev |  |
Foton från Bispgården 2006
Harry Jonsson var en möbelsnickare I Bispgården under1940 och 1950-talet. Han tillverkade inte bara möbler utan även instrument. För mycket länge sedan skrev signaturen "Vattumannen" i Östersunds-Posten följande om honom. Folk man möter Det står en förnämligt utförd basfiol i stora rummet hos f.d. möbelsnickaren Harry Jonsson i Bispgården. Där står en handgjord sekretär, högklassigt utförd i ett flertal ädlare träslag samt med intarsia. I ett annat rum ser man några träskulpturer och på väggarna hänger färdiga exemplar av jämtlandsvapnet, skurna i trä och i ett utförande, som vittnar om en häpnadsväckande skicklighet. Och skaparen av allt detta är Harry Jonsson, f.n. anställd som byggnadsarbetare, tidigare möbelsnickare med 16 års erfarenhet i yrket hos Eklunds möbelverkstad, Bispgården. Han är född ångermanlänning, är 38 år och en lugn och anspråkslös person. Bevis på yrkesskicklighet är silvermedalj och gesällbrev som han erhöll i april 1948 av Bispgårdens hantverks- och industriförening. Silvermedaljen tilldelades han som särskild utmärkelse för sin handgjorda sekretär.
Åke Ejemo, musiker från Fors Åke spelade bland många kända uppsättningar av svenska jazzband. Ett av hans uppdrag var i FN-tjänst med Git Skiöld. Rubriken löd: "Git hamnar mitt i ett inbördeskrig". Git hamnade mitt i ett inbördeskrig! 1962 hade Kongo nyligen blivit självständigt och stammarna krigade mot varandra. FN-styrkor från 10 länder var där för att hålla ordning. Underhållningstrupperna var viktiga för att soldaterna skulle få lite omväxling. Git Skiöld - Britt Damberg - Staffan Broms - Åke Ejemo - Leppe Sundevall - Sven Sjöberg avlöste Louis Armstrongs fältartistgäng! Åke Ejemo som backhoppare Backhoppning var även populärt några år i Bispgården. Ordförande var Lars Backlund och de mest lovande hopparna var Åke Ejemo och Elvort Halvarsson. Fortsättning om möbelsnickaren Harry Jonsson - Det tog största tiden att göra mallarna till sargen i fiolen, säger Jonsson. Det enda jag köpt är skruvarna och strängarna. Ett unikt arbete som jag utfört var en beställning till hembygdsgården i Hällesjö. Det var Malkus Eld, som bad mig göra tvenne figurer i trä efter en modell hämtad från Notre-Dame-kyrkan i Paris. Det var ett arbete, som tog lång tid att klara, säger Jonsson.. Han visar på massor av beställda påbörjade arbeten som skall bli vapen, tavlor m.m. Det verkar som det blir svårare med att få någon fritid över för den här hobbyverksamheten numera. Det blir mindre utfört. Eller kanske man inte är lika aktiv som förr, säger den dock alltjämt flitige bispgårdenkonstnären i "trä", som under årens lopp hunnit med otroligt många arbeten inom sin specialité. Slutord av Martin Bergman 2006 i december
Martin Bergman i december 2006December 2006 Gamla och nya vänner Den gångna månaden har jag knutit kontakter med gamla vänner från förr. Jag har också knutit kontakt med nya vänner som utvandrade till Frankrike i början av 1900-talet. Jag kan inte berätta så mycket om det just nu, men det handlar om Nordin-släkten från Torsgård i Ragunda. Jag ber att få återkomma till detta längre fram. Med "gamla vänner" menar jag då vänner som jag lärde känna för ungefär 50 år sedan. Egentligen var det inte jag som tog initiativet utan Ingrid som skrev så här till mig, Hej Martin! Har inte hört av mig och inte du heller! Jag har ju nyss flyttat hem från stugan och där har jag ingen dator. Du förstår det är så här att vi Ruth, jag och Kerstin H har tänkt åka ner till Stockholm och hälsa på Gunborg. Då tänkte vi gå ut och äta någonstans på lördag kanske du också kunde vara med oss, Solveig och Åke Amrén. Har ingen adress på någon av dom men du kanske har. Sen vet jag inte om det finns flera "gamla bekanta" där nere. Skulle ju vara roligt att träffas. Hör av dig! Kram/Ingrid Jag har aldrig någonsin träffat Ingrid men däremot hennes syster Rut som jag var skolkamrat med under en kort tid. Jag svarade i alla fall så här på inbjudan. Jag blev jätteglad att få ett mail från dig. Jag kommer inte ihåg dig från skoltiden, men däremot kommer jag ihåg Ruth. Jag kommer ihåg henne speciellt eftersom hon alltid hade ett äpple med sig till skolan i Böle. Jag glömmer aldrig det - det är något som etsat sig fast från mitt barndomsminne. Samtidigt som hon käkade på äpplet var hon något av en "liten retsticka" - som jag beundrade. Säg det till henne - hon kanske hade sina skäl. Hej Martin! Vi ska inte ha några "gubbar" med oss utan vi ska prata och prata om prata. Du vet väl hur "flickor" kan surra o skratta åt allt och intet! Vi ska träffas på något lugnt ställe utan underhållning så vi "riktigt får rå om varandra". Jag vet inget om Åke A bara att han sålt sin golfrestaurang men han kanske har något nytt. Hoppas att jag får svar från Gunborg men hon verkar ju inte ha datorn på så ofta. Men det ordnar sig nog, Boka in den 11 nov. Vi hör av oss / Ingrid Det fanns också en liten kopplig till min styvfar Alexander Fröberg som Ingrid påminner om i ett av mailen. Hej Martin! Sänder en liten hälsning från Ånge. Ruth o jag satt en kväll (innan vi åkte från vårt sommarparadis Ön) och kom att prata om Moarna och Fröberg. Finns det inga kort från Moarna och när han bodde hos oss? Han var ju väldigt mycket inne hos oss och både Ruth och jag tyckte han var så snäll, men den där gröten (kruskan) han åt tyckte vi var lite "eljest". Nu har vi flyttat hem till Ånge samt Ruth och Stig till Östersund. Dom har ingen dator så därför inget från henne. Här i Ånge har vi haft lite snö, men den har tinat bort nu, det är ju 9-10 gr varmt. Hoppas det går att rädda hängbron för det är ju synd om den kommer bort. Har ju många minnen därifrån! Ha de bra! Ruth hälsar! Ingrid och Ruths föräldrar hade affär på Moarna. Affären låg mitt för vad vi kallar för "stenkurvan" och hette Hamkvists. Jag bad Ruth skriva ner lite om vad hon kommer ihåg om deras föräldrars affär.
Vi hade en liten koskälla på dörren så man hörde när någon kom, oftast knackade dom ju på till köket. Det var roligt när bilen från Isacssons i Östersund kom med varor. Då var det spännande att packa upp och göra fint i hyllorna. Jag ville att vi skulle ha julskyltning men det tyckte inte mamma och pappa. Det är bara stora affärer som har sånt hette det. Men jag ritade och målade tomtar på papp och satte lite här och där i hyllorna. Det vart ju fint tyckte mamma. Hej då!/Ingrid E Träffen hos Åke Amrén
Vilken värd - vilka fantastiska fina damer som jag återskapade kontakten med. Vi kom att behandla alla våra gemensamma vänner från Hannesforsbron till Näset, Ragunda. Vart tog alla vägen och vad hette dom som bodde på Kilen och Moarna. Vilken utsökt fisksoppa som Åke bjöd på. Det märktes att Åke inte tillagat denna rätt för första gången. Jag riktigt njöt med tilltugg av gott bröd. Vi fortsatte vårat samtal om gamla tider. Vilken underbar fredagskväll vi hade alla hemma hos Åke i Skarpnäck. Det går bara inte att återberätta allt som vi samtalade om. Vi hade alla så mycket gemensamt, från bandy på Indalsälvens is till "Kaffeknulen" på Kilen. Jag ber att få återkomma till allt som vi pratade om - ska vi säga om tio år när mitt fjärrminne träder i kraft. Vi var alla överens om följande utsago - jag kommer inte ihåg från vem. Men jag har stort förtroende för Moarna-borna - så vem vet - vi kanske möts upp till en dans. "Ska vi inte ordna med logdans på Amréns loge nästa sommar". Vilken strålande idé tyckte vi alla. Vid Amréns loge har det dansats förut och säkert har Albert Brännlund spelat där många gånger med sin "Hammarforsens brus" Framåt midnatt skildes våra vägar för den här gången. Jag hade sällskap med hela gänget fram till T-centralen och Östermalmstorg. Vi kramades - vilket inte är allt för vanligt i tunnelbanan, om man inte kommer från Östra Jämtland. Jag åkte vidare till Mörby och körde min bil med ett leende hem till Ekskogen.
Efterlysningar från fars album Jag har under den gångna tiden inte bara ägnat mig åt arbete, gamla och nya vänner. Jag har också givit mig tid att gå igenom min fars porträttalbum. Albumet innehåller 60-70 gamla porträtt på både kända och okända. Jag kommer att presentera tre av de okända här. Kända porträtt lägger jag ut i min antavla. Min far studerade vid Påhlmans handelsinstitut i Stockholm och arbetade en tid i dåvarande Kristiania numera Oslo. Flera av porträtten kommer förmodligen från den tiden, varför jag också lägger ut samtliga okända under Rötters porträttfynd. Ta gärna en titt under alla fina porträtt som fotograferna i Fors en gång i tiden var upphov till. Jag tycker vi ska vara stolta över vilka fantastiska fotografer som vi haft i vår hembygd.
Erik Gustaf af Edholm son till Erik Wilhelm af Edholm ( 1817-1897 ) och Emma Mariana Charlotta Braunerhielm ( 1847-1920 ).
Fredsförhandlingar upptogs i maj i London, vilka ledde till undertecknande av ett fredsfördrag 30 maj, som ålade Turkiet att avträda alla sina europeiska besittningar utom Konstantinopel och ett område närmast sunden, begränsat av en linje från Enos vid Egeiska havet. Militära studier vid italienska armén i Tripolis 1913, OffTunNIO 1913, OffNedONO m sv 1914, OffMontDO 1914, kapten i Svea livgarde 1914, GrFM 1914, kapten vid nämnda reg 1916, Adelsman vid faderns död. Mogenhetsexamen i Stockholm 1897, volontär vid Svea livgarde. God Jul
Kälarnebygden i mitt hjärta Jag har lovat mig själv att ägna mina månadsbrev emellanåt åt min kära hembygd som inte bara är Fors utan även Kälarne. Jag flyttade till Västanede 1959. Jag fick fort många vänner som jag fortfarande har kontakt med. Jag har också fått nya vänner som har uppskattat mitt skrivande. Jag blev inte kvar i Västanede så länge. 1961-1962 gjorde jag min värnplikt vid Ing 1 i Solna. Vid den här tiden var det inte bara att åka hem varje helg, utan det blev enbart vid skördepermis. 1964 flyttade jag ner till Mälardalen och första anhalt blev Eskilstuna. Efter Eskilstuna har jag bott i Strängnäs, Nyköping, Danderyd och numera Vallentuna. Varje sommar under semestertid vistades jag emellertid i Västanede fram till min mors bortgång 1993. Nya vänner tillkom som jag bl.a. fiskade och plockade hjortron tillsammans med. Sommaren 1983 firade Kälarne 100 år och det var festligheter av stora mått i bygden. Kung Carl XVl Gustaf kom på besök den 17 augusti och invigde den nya fiskodlingsanstalten. Hur kan jag då komma ihåg allt detta? Jo, det är väldigt enkelt om man skriver vykort till sig själv, vilket jag gjorde under jubileumsdagarna.
17 juli 1983: Idag har vi varit på bygdeauktion nere på Ånäset. 19/7 1983: Per Sundin har slagit hö utanför bryggstugan. Jag hjälpte honom att ta upp. 21/7 1983: Vi fiskar i Hemsjön och får nio fina abborrar som vi röker och äter till middag. 25/7 1983: En mycket strålande dag och + 25 grader. Mor, jag och Hjördis åker till ett ställe efter Koviksvägen för att titta på en blommande Guckusko. 26/7 1983: Idag + 27 grader. Jag och min bror Eskil och hans son Jan Åke är till Gimån och fiskar. Vi får fyra harrar och är nöjda. 27/7 1983: Jag, Hjördis och Erik Wedin, (poliskommissarie från Härnösand som firar semester i Västanede tillsammans med sin fru Vivi, född Berglund, Västanede) plockar hjortron vid Orråflon och Hemflon.
Gamla och nya vänner samt några efterlysningar Många före detta Kälarnebor har hört av sig till mig. Dom har skickat massor av gamla och nya foton och porträtt. Jag vill framföra ett stort tack till dom. Jag tänkte ta upp två av dessa nya vänner nu, nämligen Lennart Lund från Övsjö och Dan Johansson Långliden, Utanede, men numera boende i Malmköping, Södermanland. Dan har också kopplingar till Håsjö eftersom hans mor befann sig i Håsjö på 1940-talet. Dan har varit inne under porträttalbum på min hemsida och har följande teorier om nedanstående porträtt.
Lennart har skickat mig massor av gamla foton och porträtt av vilka jag tar med tre här nedan för hjälp med identifiering.
Jag fortsätter mitt arbete med att teckna Alex Fröbergs dagböcker i text och bild. Alex befinner sig januari 1946 i Strömsund. Från Strömsundsbor har jag erhållit en hel del som kompletterar mitt arbete. Jag kommer fortsättningsvis att ägna åtminstone varannan månad åt min före detta hembygd, Kälarne med omnejd. Ha det så bra och hoppas återkomma till Kälarne, januari 2007. Förhoppningsvis har jag då en del svar på ovanstående porträtt. Martin Bergman Oktober 2006 Det är höst och skördetider
Sommaren övergår till höst och därefter kommer vinter. För att riktigt "ha koll på" väderutsikterna fick jag en väderstation under det gångna året av mina grannar.
Förutom Villa Frescati hade familjen Edholm även dispositionsrätt till ett sommarställe i Ulriksdals slottspark Ornässtugan är ett tvåvånings falurött timmerhus med fjällpanel på övervåningen och trapploppet. Den gjordes som trogen kopia av originalet i Torsång för att visa svensk allmogekultur på världsutställningen i Paris 1867. Karl XV köpte stugan och lät flytta den till UIriksdal, där den med inventarier och allt blev sommarbostad för kungens livmedikus Edholm. I övervåningen inredde kungen en egen ateljé, som fortfarande är mycket välbevarad. 1920 blev huset konstnärsboning åt bildhuggaren Gustav Emil Sandberg och konstnären Axel Wallert. Edward gifte sig vid Hovförsamlingen 1867-10-26 med Lovisa Christina Charlotta von Heijne (1839-1930) och fick med henne en dotter och tre söner.
Källa: Runeberg Jag återkommer under november månad någon gång. Martin B Peggotty och Barkis
David Copperfield är skriven i jagform som gör att man får en väldigt bra inlevelse i boken. Boken utspelar sig i England i "London-området" runt 1800-talet och man får följa David i sina ungefär 30 första år i sitt liv. Huvudpersonen heter som sagt David Copperfield och föddes i Blunderstone i Suffolk. Innan Davids födelse hade hans far dött och levde därför bara med sin mor och deras jungfru Clara Peggotty. Min barndomskamrat och jag hade i alla fall en lärare som hade högläsning från boken av Charles Dickens. Jag vet inte om ungdomsvännen fascinerades av uppläsningen från vår lärare. Men jag blev det definitivt och därför kom jag att kallas för Barkis som också var en av huvudfigurerna i boken. Vad skulle jag då vilja säga med detta. Jag tror mig förstå att högläsning är viktigt i skolorna och inte bara i skolorna utan även i våra hem. Läs högt för era barn från en bra bok, istället för att barnen ska sitta och leka med spel framför datorn. Jag garanterar att man kommer ihåg det höglästa, framför datorspelet som har en oändlig utveckling som man glömmer snabbt. Varför blev just vi två kallade för Peggotty och Barkis? Kanhända att dom tyckte att vi tittade i smyg på varann - vad vet jag - jag kanske gjorde det. Berättelsen om den unge David Copperfields öden och äventyr tillsammans med Peggotty, moster Trotwood, Mr Dick, Steerforth, lilla Emily och alla de andra har engagerat sedan 1850, alltså i mer än 150 år. Den lär ha varit Charles Dickens egen favorit. I berättelsen får vi följa David Copperfield från barndomens lyckliga dagar till mogen ålder, via katastrofer, sorger, bedrövelser och lyckliga stunder. Precis som i Oliver Twist skildrar Dickens här en föräldralös pojkes öden, skillnaden är att David Copperfield alltid har pålitliga och kloka vuxna i sin närhet. Läs högt för era barn lärare och föräldrar - Ni kan börja med David Copperfield. Efterlysningen Det var ett tag sedan jag bad om hjälp att identifiera gamla porträtt. Nu i sommar fick jag låna ett album som kommer från ”Hansan i Sör-Böle”. Jag fick låna albumet av min gode vän Erik Byström som idag är ägare av albumet. De flesta av porträtten är identifierade av min f d småskollärarinna Signe Nordenström. Men det finns några i albumet som inte Signe kunde identifiera av vilka jag presenterar dom tre första här nedan.
1923 gav AB Jämtlands-Postens tryckeri i Östersund ut en skrift med titeln, "KONSTEN att stämma blödningar och vattenådrornas inflytelser på människor och djur". Författare var Isak Martin Edholm, född 1844-11-20 i Oppåsen, Fors. Isaks morfar var länsmannen i Utanede Mårten Edholm Esbjörnsson. Isak Martin Edholm skrev i förordet till skriften följande, "Blodstämningskonsten är ett faktum, som varit känt från urminnes tider och talrika äro de exempel, då blödande personer, kunnat räddas till livet genom denna konst. Talrika äro även de exempel, då blödande personer, som kunnat räddas till livet genom blodstämningskonsten, fått förblöda och lida en för tidig död. Talrika äro ävenså de fall då läkarvetenskapen fått stå maktlös vid stämmandet av förblödningar. Då jag i femtio års tid praktiserat blodstämningskonsten så vill jag i denna lilla skrift till allmänhetens kännedom framföra de erfarenheter, som jag under denna långa tid gjort. Jag skall även till allmänhetens kännedom meddela de erfarenheter, som jag under många år gjort på vattenådrornas inflytelser på människor och djur." Isak Martin Edholm Förste arkiatern och tillika livmedikus för den förste Bernadotte Karl XlV Johan, Erik af Edholm ( 1777-1856 ) är bror till Isaks farmor Märta Edholm, ställer man sig frågan, försöker Isak Martin Edholm bevisa att läkarvetenskapen inte lyckats med allt? Han skriver fortsättningsvis på följande sätt. Konsten att stämma blödningar Edholm ger här några grundläggande egenskaper om konsten att stämma blödningar. Jag citerar en del av detta och övergår därefter att citera några intyg från praktikfall. ”Medan jag var helt ung så var det en i blodstämningskonsten beryktad man som sade för mig, att jag hade makt att stämma blödningar. Vilket kännemärke mannen hade på mig sade han mig icke. Han lärde mig även tre olika blodstämningsformulär. Mannen var av sådan uppfattning, att det var trolldom. Jag lade föga vikt på vad mannen sade mig, men talade likväl om det för åtskilliga bekanta. Någon tid därefter hade en arbetare genom olyckshändelse fått en pulsåder i halsen avskuren. En av arbetskamraterna hade med handen över såret kvarhållit den starka blödningen medan en annan kom springande till mig och underrättade förhållandet samt frågade om jag kunde stämma blödningen, varpå jag gav ett tvekande svar. Med raska steg gingo vi till olycksplatsen då det befanns att blödningen hade avstannat samtidigt som jag blev underrättad om densamma och då hade mitt första försök i blodstämmningskonsten lyckats mig.. Efter denna tilldragelse blev jag känd såsom en av ortens största trollkarlar i blodstämningskonsten, blödningar anmäldes från både när och fjärran och blodstämningarna lyckades förträffligt, vilket av blodstämningsformulären jag än använde, men var det något fel i namnuppgiften så stannade icke blödningen förrän jag fick veta det rätta och fullständiga namnet på den blödande. Vid blodstämningar erfor jag en egendomlig kontakt som jag antog kunde vara av någon elektrisk beskaffenhet. Denna egendomliga kontakt giver sig tillkänna sålunda: Då namnuppgiften är ofullständig så slår hjärtat oroligt: Är det en mindre blödning så sakta sig hjärtats slag föga märkbart, men är det en starkare blödning så sakta sig hjärtats slag föga märkbart, men är det en starkare blödning så avstanna hjärtats slag föga märkbart, men är det en starkare blödning så avstanna hjärtats slag bra nära och detta är ett kännetecken på att blödningen avstannat. Jag måste vid blodstämningarna rikta en stark tanke på att blödningen skall stanna samt någon tid efteråt påminna mig och tänka på den blödandes namn. Är det flera blodstämningar samtidigt så måste jag nogsamt påminna mig och tänka på alla de blödandes namn om blödningarna skola stå stilla, ty tankekraften utövar nog en huvudsaklig roll i blodstämningskonsten. Ett tanklöst och likgiltigt uttalande av ett blodstämningsformulär medför nästan aldrig någon verkan. Då felaktiga namnuppgifter ofta förekom och den blödandes namn syntes mig vara av sådan stor vikt vid blodstämningar, så försökte jag att använda den blödandes fullständiga namn såsom självskrivet blodstämningsformulär och fann att detta var det kraftfullaste och på långa avstånd det effektivaste av alla blodstämningsformulär. Den blödande erfar vid blodstämningen ävenså egendomliga kontakter och då blödningen är mycket strid så blir den blödande stundom så hypnotiserad att han är nära att svimma. Såsom regel för de rätta namnen, vilket är det viktigaste för en blodstämmare att få veta, gäller följande: en gift kvinna bär sin mans namn vid blodstämningen, men sedan mannen är död återfår kvinnan sitt födelsenamn; en förlovad kvinna bär den förlovade mannens namn, men om förlovningen blir vederbörligen uppslagen, så återfår kvinnan sitt födelsenamn; för person, som är född av ogifta föräldrar gäller faderns namn avseende om faderskapet blivit erkänt eller icke; för frireligiösa personer, som icke blivit döpta, gäller det namn som för prästen blivit uppgivit och i kyrkoboken inskrivet; självtagna tillnamn gälla vid starka blödningar icke alltid, varför det i sådana fall är säkrast att även uppgiva födelsenamnet. I flertalet fall har födelsenamnet varit nödvändigt”. Intyg n:o 1. "Den 28 april 1909 blev jag anmodad att stämma en mycket stark magblödning på en man, som var intagen på lasarettet i Umeå, vilket är beläget på tvåhundraåttio kilometers avstånd. I samma ögonblick som jag fick veta och uttalade den blödandes fullständiga namn samt riktade min tanke på den blödande så avstannade blödningen, varvid jag erfor starka kontakter. Blödningen gjorde flera nya ansatser att börja på nytt och för varje ansats måste jag förnya blodstämningsåtgärden och slutligen stod blödningen även stilla. Såret läktes ävenså. Mannen tillfrisknade och blödningen har därefter icke återkommit." ”Den 28 april 1909 besökte undertecknad genom ombud Isak Edholm för min son Edvards räkning, vilken under ridövning vid dragonerna i Umeå, ådragit sig en inre magblödning och därför måste intagas på lasarettet. På e.m. avstannade blödningen efter ett dygns fortgång, vid 4-tiden. Detta skulle vara vid samma tid, sades det, som Edholm lovat göra vad han kunde, trots avståndet. Detta varder på begäran härmed intygat. Bispgården, den 25 januari 1922. Anna Silén Egenhändig namnteckning, bevittnas: Kristina Svensson”. Intyg n:o 4 "Svårartade underlivsblödningar har jag ävenså stämt ett flertal. För några år sedan blev jag per telefon anmodad att stämma en mycket stark underlivsblödning på en kvinna, som befann sig i Söderhamn, som är beläget på trehundrafyrtioen kilometers avstånd. I samma ögonblick som jag blev underrättad om kvinnans fullständiga namn avstannade blödningen, men kvinnan hade lidit så stor blodförlust, att hon avled två dagar därefter. För en tid sedan fick jag ryktesvis veta, att en man, som vid tillfället befann sig på sexhundra kilometers avstånd, var mycket medtagen av en svårartad hjärnblödning, och då jag hade mig bekant mannens fullständiga namn verkställde jag genast blodstämningsåtgärden, varvid jag erfor de vanliga kontakterna som förekomma vid blodstämningarna. Senare fick jag veta, att blödningen avstannat och att mannen kryade till sig. På huru långa avstånd som blödningar kunna stämmas och sår läkas är ännu en outredd fråga. Under mars månad år 1920 var min 22-åriga dotter utsatt för en svårartad underlivsblödning. Ortens barnmorska anlitades förgäves, varefter bud om blödningen avsändes till den kände blodstämmaren I. M. Edholm, då blödningen avstannade samtidigt som han blev underrättad om blödningen. Intygas härmed. Bispgården den 16 juli 1922. P. J. Andersson". Detta är en del av skriften som beskriver hur det kunde gå till hos hemmansägaren Isak Martin Edholm i Oppåsen/Bispgården för i det närmaste 100 år sedan. Jag återkommer någon gång under oktober, Martin Bergman Augusti 2006 Sorg och glädje Den gångna månaden har speglats av både sorg och glädje. En av mina bästa vänner från ungdomsåren och genom hela livet har gått bort. Sorgen Minnesord över Martin Berg, min vän Kort efter att jag kom ner från min vistelse i Fors kunde jag läsa i Dagens Nyheter att min ungdomsvän Martin Berg avlidit. Martin Berg, född 13 maj 1941 i Fors, avled 4 juli 2006 på söder i Stockholm. Jag lärde känna Martin redan 1956 eftersom vi konfirmerades samma år i Fors kyrka av kyrkoherde C L Sundström. Från den tiden och fram till slutet av 1990 kom vårt umgänge att vara omfattande. Vi träffades och reste en hel del tillsammans. Martin var lätt att umgås med, alltid nära till skratt och glädje var det i hans samvaro. Martin jobbade som busskonduktör på busslinjen mellan Sundsvall - Bispgården, Ragunda och åter. Hans arbetsgivare var Otto Holmbom och Anna Norberg omnibussföretag som bedrev den här linjen. Jag följde ofta med som fripassagerare till Sundsvall, tack vare Martin. Han ville ha mig med och vi hade mycket roligt tillsammans både i Ragunda och Sundsvall. Jag kommer också ihåg våra resor runt Östra Jämtland i en Ford av årsmodell 1928. Martin och jag hade inte körkort vid den här tiden. Vi hade vår egen privatchaufför, Martins kusin Åke.
Din vän Martin Bergman Glädjen Trots det sorgliga budskapet har det funnits mycken glädje under juli månad. Jag vill därför rikta ett tack till mina gästfria vänner i Fors och Ragunda på följande sätt, tack skolkamrater från 1959 som träffades vid Värdshuset Vildhussen den 8 juli. Ett speciellt tack till Marianne Sundberg, Thea Otterström och Marianne Larsson som ordnade träffen. Jag återkommer med en speciell sida om detta så småningom, men tar här med en av bilderna från träffen,
tack Erik Byström för din gästfrihet och din kunskap om gamla tider. Vår kontakt är ovärderlig. tack Anita och Jan Berglund. Mötet med er var nog höjdpunkten under hela min vecka. Anita, min ungdomsvän, som vistades sommartid vid sin mors hem i Sör-Böle, när jag växte upp under 1940-1950. Tack Jan för att du sammanförde oss. Tack för att jag fick träffa Ingrid och Sven-Erik Svensson vid samma tillfälle. Tack Anita för att du ordnade träffen med Brita Backman vid Nipängen,
tack Gunnel Karlsson (född Forslund från Västeråsen), för att jag fick träffa dig. Detta mycket tack vare Brita Backman, eftersom jag egentligen ville hälsa på din mor Ingrid. Jag bad Brita visa mig var Ingrid bodde och knackade på. Jag blir mycket angenämt överraskad, eftersom det är du Gunnel som öppnar dörren till din mor Ingrid. Vilken trevlig stund vi hade där på Nipängen, du Gunnel min klasskamrat mellan 1949-1959, din man och din mor Ingrid, tack Ingemar Näsström på Österede. Jag hittade ditt hem till slut efter nya vägen. Tack för att jag fick fråga om gamla kvarnar och sågar i Fors, tack Jan-Erik Forsström för vår pratstund om gamla tider. Din vänskap är ovärderlig tack Ulla och Lennart vid Annedal för en trevlig grillkväll med, var det Brasiliansk oxfilé månntro eller…. Ha det så skönt den kommande vintern i Spanien. Vi kanske hinner träffas innan ni drar söderut - eller också träffas vi där,
tack Pelle Mattsson. Det blev inte så lång tid vi kunde pratas vid, men det kommer flera turer, tack Margareta Österberg för fika och pratstund under björkarna vid ditt föräldrahem på Lien, tack Lars Hennisen i Västanede för att vi åtminstone fick en liten pratstund vid din såg. Det är ju där vi oftast brukar träffas. Låt det bli en tradition. tack broder Eskil och Jan-Åke för att ni stod ut med mig och mitt flackande runt i bygden. Jag uppskattar er gästfrihet. Jag återkommer någon gång under september, Martin B Juli 2006 Semestermånad????? Juli månad 2006 har varit en av de mest fantastiska månaderna på mycket länge. · Jag har varit på skolträff i Hammarstrand. · Jag har vandrat över den restaurerade hängbron på Österede · Jag har letat efter gamla sågar och kvarnar på Gussjöskogen i Utanede, tillsammans med en god vän · Jag har träffat många vänner från min ungdom · Jag har träffat tre äldre damer i åldern 92, 94 och 99 år. Tänk så mycket man kan hinna med under en vecka. Mycket av upplevelser och händelser återkommer jag till längre fram. Jag tänkte istället försöka ge ett antal porträtt av personer i Edholms-släkten med rötter från Holmsta gård i Utanede. Jag inleder med förste livmedikus Erik af Edholms äldste son Erik Wilhelm af Edholm
utnämndes 1866 till hovmarskalk och samma år till förste direktör vid k. m: ts hovkapell och teatrar, samt 1869 till tjänstgörande förste hovmarskalk hos Carl XV, med uppdrag att tills vidare förvalta teaterdirektörsämbetet. Under hans direktörskap utvecklades en livlig verksamhet vid de kungliga teatrarna. Den svenska dramatiska litteraturen kom framför andra till heders, och över fyrtio originalstycken gavs, många med stor framgång. Från den utländska repertoaren uppsattes bland operor Afrikanskan, Dinorah, Traviata, Romeo och Julia, Iphigenia i Aulis, Den flygande holländaren, Mignon, Lohengrin m.fl. och bland större dramatiska arbeten Shakespeares Coriolanus, En vintersaga, Romeo och Julia, Richard lll, samt dessutom över hundra skådespel och komedier av äldre och nyare författare. Denna verksamhet belönades även ur ekonomisk synpunkt med ovanlig framgång och den kungliga gamla scenen, som under sin hundraåriga tillvaro som oftast hade att kämpa med pekuniärt betryck, lämnade under E W af E:s tid betydande överskott. E W af E blev adelsman vid faderns död 1856, deltog vid flera ståndsriksdagar i politiska livet samt var ledamot av stats- och ekonomiutskotten. Under åren 1863 - 1866 deltog han som ledamot i kommittén för granskning av förslag till ny straff- och rättegångslag för krigsmakten och ivrade där för prygelstraffets avskaffande, vilken åsikt även mot kommitténs beslut vann konungens bifall. 1866 ledamot av Musik. Akademien. E W af E blev 1872 tjänstfri som hovmarskalk och fick 1881 avsked från första direktörsbefattningen vid k. m: ts hovkapell och teatrar. 1888 blev han inspektör för de kungliga teatrarna. E W af E har själv översatt flera teaterstycken, t. ex. Män av ära, Danicheffarna, Dora. Eric Wilhelm af Edholm gifte sig 1871 med Emma Mariana Braunerhjelm och dog i Stockholm den 31 mars 1897 Källa: Svenskt biografiskt handlexikon
Han kom från en ovanlig jämtlandsfamilj och skildrar också en ovanlig tillvaro. Inte förvånande utbrister han ibland, ”Jag är trött på allt”. Redan som sjuåring var han med på kronprinsens resa till Danmark 1824 ombord på en av de fullastade trettio vagnarna. Under studietiden i Uppsala var han inackorderad hos Geijer och som gymnasist hade han Ling som lärare i fäktning. Som sin fader, den kunglige arkiatern, skulle även E W af E komma i beröring av kriget. Han ingick i den svenska kontingent som mobiliserats för att komma Danmark till hjälp i konflikten med Preussen. 15 juni 1848 skedde förflyttningen från Malmö till Fyn och Eric kunde redan första dagen se krigets följder. ”Unga karlar se man sällan, de är ute i kriget… endast kärringar äro hemma.” I Sönderborg möter han svårt skadade danskar. Svenska dragoner som försökte desertera bestraffas med prygel. Han besöker Dybböl där den stora bataljen stod 5 juni. Ännu i slutet av juli kunde de kusligaste fynd göras i terrängen, som när en bonde oväntat stötte på 25 preussiska lik. Då hans kontingent står i beredskap att förflytta sig till fronten, kom 31 augusti besked om vapenstillestånd. 8 september var han hemma. Eric Wilhelm af Edholm utnämndes 1865 till överste, året efter till hovmarskalk och teaterchef. Det var i en tid av stora och djupgående förändringar, som han axlade ansvaret för de kungliga teatrarna och operan". Martin BergmanJuni 2006 Vänner Vänner har man genom hela livet, man känner inte alla - men vänskapen finns ändå genom hela livet. Jag har lärt känna många människor i mitt liv. Jag känner dessa människor oavsett om det gått 50 år sedan jag träffade mina vänner. Jag känner dom i alla fall, det handlar om att kommunicera och prata med varandra. Det handlar om att ge och ta vänskap. Jag har tagit kontakt med gamla vänner som jag inte träffat på massor av år. Jag har också tagit kontakt med människor som jag aldrig träffat som omedelbart efter samtalet vill bli min vän. Ibland handlar det om att ”"den där vännen" har en annan status idag. Om man blandar in status i vänskapen då är det kört, skulle jag vilja påstå. Status i det här sammanhanget är att någon lyckats bättre här i livet. Frågan är då, vilket värde har denna status - går den att värdera i vänskapstermer - jag tror inte det. Jag vill därför rikta ett speciellt tack till mina nyvunna vänner. Det kan hända att vi inte har samma uppfattning om samtalet vi har haft med varandra, men oftast reder det ut sig efter ytterligare samtal. Vad jag vill säga med det detta är - kommunicera med varandra! Tack! Jag vill först tacka alla som tagit kontakt med mig för att lösa olika frågor som jag ställt i mina månadsbrev. Men det handlar inte enbart om mina frågor utan även om andras, kring anor från Fors och Ragunda. Det handlar inte om enbart Ragunda och Fors, utan även om min älskade andra hembygd, Kälarne och dess omgivningar. Namn som Sjöström och Lund har tagit kontakt med mig, med både foton och text. Jag lovar att återkomma med detta i mina kommande månadsbrev, eller på annan plats på min hemsida. Kälarne med omnejd finns i mina minnen mycket kärt bevarat framförallt genom min styvfar Alexander Fröberg och hans fantastiska bilder. Familjen Tegnander I mitt månadsbrev för mars 2006 efterlyste jag Margareta Andersson/Andersdotters anfäder, gift med Erik Emil Tegnander i Fyrås Hammerdal. Resultatet har blivit över förväntan. Nu vet Edna Tegnander borta i Kanada att hennes mormor hade sina anor på Sollerön i Dalarna. Tack vare släktforskarvänner som Carl-Gustaf Tegnander i Tåsjö, en släktforskarentusiast i Farsta vid namn Marianne Ljunggren samt Tomas Sahlin i Sundsvall löste sig mina frågor. Jag vill rikta ett varmt tack till uppräknade personer för den hjälp jag mottagit. Ni hittar Margaretas anor som ett dokument under hennes namn på min släktsida. Gustaf Sundbergs öden i Fors och Ragunda på 1850-talet Ett bland många mail den gångna månaden kom från Hans Gillgren på Alnön utanför Sundsvall. Hans skrev så här till mig, Hej Martin! Jag har med stort intresse tagit del av vad jag hittat på dels bispgården.coms hemsida och dels i dina månadsbrev på jakt efter min mormors farfar Gustaf Sundbergs öden i Fors och Ragunda på 1850-talet. Gustaf startade Gustafsbergs sågverk här på Alnön 1873 tillsammans med GF Burman och jag gissar att de var inblandade i uppbyggnaden av Eriksdals ångsåg på 1860-talet. Jag har sett i Sören Nilssons berättelser en del uppgifter om Gussjö såg, där Burman ska ha varit engagerad i driften tillsammans med Jonas och Esbjörn Edholm i mitten av 1850-talet. Intressant i sammanhanget är att Gustafs äldre bror Johan enligt de uppgifter jag har i den släktforskningsbok som gjorts var smed på Kvarnbacken i Utanede, så det måste den vägen ha funnits någon koppling till varför Gustaf hamnade i Ragunda där han tydligen var mjölnare och kvarnföreståndare. Jag bifogar det utkast till historia som jag skrivit om släkten Sundbergs verksamhet inom trävaruindustrin till bok nummer tre om Sågverksfolket här på Alnö som ska ges ut under hösten. Jag skulle gärna göra en resa upp till Fors i sommar och träffa någon som vet mer om Kvarnbacken, Gussjö såg och GF Burman och få lite hjälp att kartlägga Gustaf Sundbergs göranden i trakten. Kan Du ge mig tips om vem jag ska kontakta. Med vänlig hälsning Hans Hans har fått några namn av mig som han kan ta kontakt med. Om någon som läser detta och vet mera om Sundberg-släktens öden i Fors och Ragunda, ta i så fall kontakt med mig så förmedlar jag informationen till Hans. Hans håller just nu på att skriva bok nummer tre om "Sågverksfolket”" och skickade mig en del av denna bok länkad som Pdf-fil. här nedan Pdf-fil: Sundberg 0603015 PDF Tillrättaläggande Som jag skrev i mitt förra månadsbrev är jag inbjuden till en klassträff i Hammarstrand på Värdshuset Vildhussen den 8 juli. Jag skrev också att vi uppförde Svedenhjelms av Hjalmar Bergman. Jag minns fel här, det var inte Svedenhjelms utan Mollusken av Hubert Henry Davies. Tack Anders Sundberg för att du påminde mig om detta. Anders var hygglig att skicka mig hela programmet som ni ser som Pdf-fil. här nedan. Jag hoppas att så många som möjligt kan komma till träffen i Hammarstrand. Pdf-fil: revyprogram PDF Ha en skön sommar, jag återkommer kanske något försenat p g a sommar och sol, hälsar Martin B Maj 2006 Sedan förra månadsbrevet har det hänt väldigt mycket. Mina efterlysningar har till vissa delar löst sig. Jag har skapat kontakt i Kanada och Sverige, mellan ättlingar till Daniel Tegnander, prost i Ragunda (1815-1838) Jag har blivit inbjuden till en klassträff i Hammastrand den kommande sommaren. Gratulationer Gunnar Lindgren gav mig inspiration att skriva under Forsminnen. Han beskrev Gerån på ett mycket målande sätt med koppling till miljöförstörelsen. Tack Gunnar för att du gav mig detta intresse för att skriva. Ja, precis så här skrev jag i mitt månadsbrev för precis ett år sedan. Nu är det dags igen att bli påmind om Gunnar Lindgren och det i samband med en prisutdelning under 2005 som jag vill gratulera Gunnar för. Jag kommer ihåg Gunnar från skoltiden. Om jag inte minns alldeles fel hade han ett eget band som spelade vid skoldanserna. Namn som medlemmar i bandet tror jag var Lars Bylund, Torsten Johansson. Kanske också Örjan Wiklund var med - man kan inte minnas allt inom Jazzvärlden. Alla var i alla fall stora "jazzdiggare". Gunnar fick i alla fall ta emot följande pris från drottning Silvias hand och med nedanstående motivering.
I mitt månadsbrev för oktober 2005 hade jag med ett porträtt av som vi trodde föreställde Katarina Margareta Mårtensdotter född 1829-09-11 på Berget i Böle och död 1883-03-12. Jag har under en längre tid haft kontakt med Gudrun Hedberg, född Skoog från prästbordet i Fors. Gudrun skriver så här i ett meddelande till mig. "För en dryg vecka sedan skrev jag ett brev till min mammas tremänning Birgitta Ericsson i Stockholm. Hon har, som du kanske vet, skrivit ett kapitel i den intressanta boken om Döda fallet. Mitt ärende var en förfrågan om hon kände igen något av våra oidentifierade kvinnoporträtt. Du må tro att jag blev glad, när jag idag fick svar och det blev napp. Det gäller mitt porträtt. Så här skriver hon: "Jag är helt säker på att det är Margareta Katarina Mårtensdotter. Min mormor Brita Edholm, som för övrigt liknade henne, hade den bilden liksom broschen hon bär. Däremot har jag ingen aning om, vem den andra kvinnan är." (Martins kommentar: återkommer till dessa porträtt) "När jag för några år sedan träffade Birgitta, trodde jag att jag hade visat henne porträttet och att hon inte kände igen det. Tydligen minns jag fel. Birgitta har dessutom en ring efter Katarina Margareta Mårtensdotter. Det känns så bra att ha fått det här så tydligt klarlagt”. Tack Gudrun för att du hjälpt oss övriga att identifiera Margareta Katarina Mårtensdotter. Beträffande de övriga porträtten fanns dom med i mitt månadsbrev för februari 2006. Tänk om identifieringen på dessa porträtt också kunde lösa sig. Jag har flera porträtt av troligtvis Forsbor som jag lägger ut här för identifiering. Jag förstår att det inte kan vara lätt att identifiera. Men det kan ju finnas någon som känner igen dragen eller har sett något liknande porträtt i något gammalt album.
I mitt månadsbrev för mars 2006 efterlyste jag ättlingar till Karl Abraham Tegnander. Resultatet av efterlysningen har blivit över förväntan. I dag har jag kontakt med Karl Gustaf Tegnander i Tåsjö samt Edna Tegnander och hennes man Gerald samt Ednas kusin Stuart Anderson, 4 Ave C NE Moose Jaw, Saskatchewan Canada Karl Abraham Tegnander var bosatt i Bispgården, troligtvis vid prästbordet i Fors. Jag har inte riktigt kommit underfund med vilket yrke han hade. I olika dokument tituleras han som faktor i Bispgården, men hade även varit arrendator vid Prästbordet, samt bonde i Byn. Under Leonard Bygdens herdaminne för Ragunda och Fors står han beskriven som sadelmakare och arrendator. Karl Abraham gifte om sig med Märta Kajsa Jakobsdotter, född 1824-11-17 i Bispgården, Fors. Föräldrarna till henne var bonden i Bispgården Jakob Pålsson, född 1777 och Anna Lisa Edholm, född 1781 i Utanede, Fors. Dom fick två söner Daniel Jakob Fritiof Tegnander, född 1845-12-29 i Bispgården Fors samt Erik Emil Esbjörn född 1856-08-01 i Bispgården Fors. Erik Emil flyttade till Fyrås, Hammerdal och dog där 1919. En av hans tre söner Anders Olof Tegnander emigrerade till Kanada 1913. Prosten Daniel Tegnander Det berättas att prosten Daniel Tegnander kunde med en enkel handrörelse stilla vattnet på Ragundasjön. Om Daniel hade utomhuspredikningar och det regnade vid tillfället så regnade det inte på honom. Det blev som ett paraply över honom. Det berättades även att han hade begärt att han skulle begravas med sin Magibok på bröstet samt att graven skulle omgärdas med ett järnstaket med kors. Annars skulle han återuppstå och gå igen. Man kan undra: har Daniel återuppstått i Ragunda?
"It was so good to hear from you. It is nice to know that i have more family in sweden. My husband Gerry and i have been to Sweden 3 times to visit and meet family as my parents were the only family members to emigrate and we are the only family to go to sweden. The last time in 1989 we visited Dorotea where my fathers family live.we met a large number of them and it was an exiting and emotial time for me. In1987 we visited the Sondsvall area where my mothers family came from. Her maiden name was Johannesson and she met my father in Canada. We rented a car both times and travelled extensively through sweden. Your english is excellent and is much better than my Swedish".
Jag nämnde inledningsvis om en kommande klassträff som jag blivit inbjuden till i Hammarstrand den kommande sommaren. Jag har för avsikt att skänka en akvarell utförd av Birgitta Berglund född Gustafsson till klassträffen. Akvarellen vann jag på ett lotteri som vi hade inför skolresan till Kufstein i Österrike. Jag har skrivit så här under Forsminnen om förberedelserna inför resan. 1959 kom att bli ett händelserikt år. Jag tog realexamen vid Ragunda Kommunala Realskola som det så fint hette. Jag upplevde min första utlandsresa, till Österrike 1959. Avgångsklassen från realskolan 1959 hade rest runt i blivanden storkommunen Ragunda och givit teaterstycket Svedenhjelms av Hjalmar Bergman, för att finansiera skolresan. Föreställningen gavs bl a på berömda scener som föreningshuset i Bispgården och ordenshuset i Hammarstrand. Det blev en hejdundrande succé, trots att jag bara rev biljetterna till föreställningen. Tack vare entusiastiska lärare som Helge Sahlin, Olle Svenningsson och Svante Sjödin lyckades vi så småningom finansiera resan.
April 2006 Under den gångna månaden har jag ägnat mycket tid att forska kring familjenamnet Charlier och i synnerhet kring en fantastisk kärlekshistoria kring ett barnbarn efter anfadern Carl Adam Charlier vid namn Anna Albertina Constance Charlier, född 1871-07-25 i Åby Gråmanstorp, Skåne. Varför då detta intresse för denna dam kanske många undrar? Hennes farfar Carl Adolf Charlier, född 1789-03-25 i Stockholm gifte sig i Sunne Jämtland 1825-08-18 med Carolina Gustava Nilsdotter Grundahl. Carolina finns i mina anor på min farfars sida. Det föll sig därför naturligt att forska vidare kring Charlier-släkten Annas far Carl August Charlier var född 1826-04-21 på Önet, Frösön. Annas mor Kerstin Olofsdotter var född 1853-11-03 i Vemdalen. Innan utflyttningen till Skåne och Gråmanstorp 1861 var familjen förmodligen bosatta i Kyrkbyn, Vemdalen. Det hela började egentligen med en fråga från en forskarkollega i Östersund vid namn Lars Hansson. Frågan var enkel, men inte alltför lätt att svara på. Frågan löd, Finns det någon som känner till Anna Charliers öden? Lars hade också haft inne en artikel i Jämtlands läns släktforskareförenings tidning 2002. Jag vill därför citera hans artikel här nedan Andrée-expeditionen,dödslägret på Vitön, en förlovningsring, en guldmedaljong…För över 100 år sedan begav sig Andrée-expeditionen iväg i luftballong från Danskön på Spetsbergen mot Nordpolen. Förutom Andrée själv deltog även Knut Fraenkel och Nils Strindberg. Efter tre dagar havererar ballongen, de har då färdats c. 50 mil och över 80 mil återstod till målet. I nära tre månader vandrar de söderut under stora strapatser. De gör hela tiden ytterst värdefulla anteckningar, som dock helt upphör 17 oktober 1897.
Anna Charlier nämns ofta och Nils Strindberg skriver ner sina rader till henne stenografiskt. Männen firar hennes födelsedag den 25 juli och Nils skriver i sin dagbok: Jag är verkligen ganska trött men måste prata några ord. Först och främst vill jag gratulera Dig. Det är idag Din födelsedag - - - Vi skola nog taga oss hem så småningom - - - kanske vi kan övervintra ännu ett år - - - Stackars lilla Anna, vad Du skall vara förtvivlad, om vi ej skulle vara hemma nästa höst - - - nu gör det mig intet, om jag får slita ont, bara jag en gång kommer hem. Anna Charlier, som väntade i många år på sin Nils, gifte sig 1908 med engelsmannen Gilbert Henry Conserray Hawtrey. Han var bosatt i USA, dit Anna flyttade i augusti 1908. De tre polarfararna begravdes högtidligt i Storkyrkan i Stockholm, oktober 1930, i närvaro av Gustaf V. Ett överväldigande blomsterhav med kransar från dignitärer i hela världen. "Till Nils från Anna", stod det på en av dem. Ett intressant TV-program visades i september 1997 med en av de besättningsmän, då 90 år, som upptäckte dödslägret på Vitön. Rörd berättade han om förlovningsringen som hittades, samt en guldmedaljong. Då denna öppnades fanns en hårlock på ena sidan, och på den andra en ung kvinnas ansikte. Det var Anna Charlier, född 25/7 1871 i Åby, Gråmanstorp (L), och med rötter i Jämtland och Härjedalen. Anna var näst yngst bland elva syskon, de fyra äldsta var födda i Vemdalen. Familjen Charlier flyttade till Åby 1861. Källor: Med Örnen mot polen Svenska sällskapet för antropologi Husförhör Klippanboken 1970 Postkataloger UB Lund Åsbo-bladet 1974. Gilbert Hawtrey var lärare vid St. Paul´s School som ligger i Concord New Hampshire. Concord ligger ungefär en timmes färdväg från Boston
Nils Strindberg förlovade sig 1896-10-25 med Anna Albertina Constantia Charlier, född 1871-07-25. Citat från Dagens Nyheter Dagens Nyheter 29 november 1968:
Hon väntade i 13 är på den i polarisen försvunne fästmannen, gifte sig sedan med en engelsk lärare, Gilbert Hawtrey, flyttade till USA och vid första världskrigets utbrott till England.1930 kom hon till Sverige på ett kort besök. En av de allra sista dagarna före sin avresa från Sverige kom hon en morgon ut på gatan och läste på tidningarnas löpsedlar: Andréemännen återfunna, Strindbergs grav hittad" Dagarna därpå måste hon fortsätta resan för att möta sin man i USA. Hon kunde inte stanna för att delta i begravningen i Storkyrkan. Hon fick nöja sig med att skicka den, lilla kransen. En tid därefter fick hon per post Nils Strindbergs brev från dödsmarschen över ishavet. Det var Tore Strindberg - bror till Andréemannen - som skickade dem sedan stenogrammen tolkats. Fröken Ulla Strindberg - den omkomna Nils var hennes farbror - besökte Anna i Torquay i England 1947. Så här berättar fröken Strindberg: - Annas man Gilbert Hawtrey var en underbar människa som på allt sätt försökte hjälpa sin hustru i hennes sorg. Men allt var förgäves. Anna kunde inte glömma. - Hennes hem var fyllt av ungdomsporträtt av den försvunne Strindberg Dagens Nyheter har i England med andra källor sökt följa Annas öde. Hon dog 1947, eller möjligen 1948 efter flera års sjukdom. Även Gilbert Hawtrey är sedan många år död. Makarna hade inga barn. Innan han dog uppfyllde Gilbert Hawtrey Annas sista önskan. Hennes kropp vilar på en liten engelsk kyrkogård, där nu även mannen är begraven. Men Annas kremerade hjärta ligger vid sidan av Nils Strindbergs kista i Andréegraven. Ingen kung, ingen ärkebiskop, ingen klockringning i kyrkorna mötte upp då Anna Charlier Hawtreys hjärta i en liten silverkista kom till Stockholm och av två högtidsklädda män diskret bragtes till den sista vilan bredvid Nils Strindbergs kista. Källor: Passagerarlistor och foton genom Darin Flansburg, Minnesota Dagens Nyheter från 29 november 1968 Släktföreningen Skånske Båtar genom Per Svensson, Maputo Mocambique Jag återkommer någon gång i maj, Martin Bergman Mars 2006 Jag har den gångna tiden ägnat en hel del tid att forska kring familjenamnet Tegnander. Det har handlat om Karl Abraham Tegnander, född 1817-01-27 i Ragunda och hans ättlingar. Föräldrarna till Karl Abraham var prosten i Ragunda Daniel Tegnander, född 1767, i Tang Ås och gift 1806 med Anna Christina Hultström, född 1777 i Sollefteå. Karl Abraham Tegnander var bosatt i Bispgården, troligtvis vid prästbordet i Fors. Jag har inte riktigt kommit underfund med vilket yrke han hade. I olika dokument tituleras han som faktor i Bispgården, men hade även varit arrendator vid Prästbordet, samt bonde i Byn. Under Leonard Bygdens herdaminne för Ragunda och Fors står han beskriven som sadelmakare och arrendator. Karl Abraham kom först att gifta sig med Sofia Dahlström, född 1810 i Härnösand. Dom fick en son Karl Peter Tegnander, född 1837 vid prästbordet, Fors samt en dotter Sigrid Kristina, född 1840 i Byn Fors. Äktenskapet blev bara fem år eftersom Sofia dog redan 1840. Karl Abraham gifte om sig med Märta Kajsa Jakobsdotter, född 1824-11-17 i Bispgården, Fors. Föräldrarna till henne var bonden i Bispgården Jakob Pålsson, född 1777 och Anna Lisa Edholm, född 1781 i Utanede, Fors. Dom fick två söner Daniel Jakob Fritiof Tegnander, född 1845-12-29 i Bispgården Fors samt Erik Emil Esbjörn 1856-08-01 i Bispgården Fors. Erik Emil flyttade till Fyrås, Hammerdal och dog där 1919.
Vad hände med de andra två bröderna? Känner någon till något. Hör i så fall av er till info@martinbergman.se eller ring 08-512 386 42. ANDERS OLOF TEGNANDER b. 1888 Fyrås, Hammerdal, Jämtland, Sweden d. 1975 Edmonton, Alberta, Canada
About 1918 he moved to Kelliher, Saskatchewan and started a tire vulcanizing shop, but as tires weren’t all that plentiful at this that time, his business failed. Being a carpenter by trade and since building was in great demand, Teg went back to carpentry work. He was also very active in music circles around Kelliher and played for many dances that were held in schools at this time. Teg trained and conducted the first Kelliher band in 1920 and 1921.
Efterlysningen Jag nöjer mig med denna stora efterlysning denna gång Jag återkommer någon gång i april Februari 2006 Gammal hängbro över Indalsälven Den gångna månaden har det handlat mycket om konstbyggnader. Om man nu kan benämna en dansbana och ett mjölbord som konstbyggnader. En hängbro är definitivt en konstbyggnad. Jag har engagerat mig i hängbron över Indalsälven vid Döda Fallet, som började byggas 1913 av Sundsvalls Verkstäder.
Hängbron var färdigbyggd 1914 och brons totala längd är ca.115 meter Avståndet mellan pylonerna är ca. 90 meter Ändamålet för bygget var nog att göra en fast och säker förbindelse mellan byarna som finns på ömse sidor om älven. Det är i första hand en gångbro, men är hållbar även för hästkörning. Behovet av en fast förbindelse över älven var stort, ännu långt in på 50talet. Den var under sin tid livligt trafikerad av ortsborna, men även nasare, gårdfarihandlare och någon enstaka skojare hittade sin väg över bron. Många minnen finns inte minst från 40 och 50-talen. Tyvärr har många gått bort som hade kunnat berätta en hel del från den svunna tiden. Men Ni som finns där idag inom Ragunda kommun, gör någonting av detta. Vilken möjlighet det finns att utveckla detta projekt till någonting ännu större. Det handlar inte enbart om hängbron, men hängbron är en förutsättning. Gör en turistled av detta, genom att skylta upp på södra sidan, att här finns en hängbro över Indalsälven. En hängbro över Indalsälvens nya fåra efter Magnus Huss missbedömning av vårvädret 1796. Det finns stigar på södra sidan av älven som leder till gamla fäbodvallar och tjärnar. Röj upp dessa gamla stigar som våra förfäder använde och gör en fortsättning på leden. Förmodligen säger då nuvarande Forsbor, "jamen det finns ju numera snöscooterleder och skogsbilvägar som man kan komma fram på". Det är förmodligen helt korrekt, men det gäller enbart dom som vill ta sig fram på ett snabbt sätt. Det finns faktiskt människor i vårt avlånga land som inte vill utnyttja moderna kommunikationsmedel. Vi vill gärna vandra efter leder och uppleva naturen. Jag tror att många håller med mig. Jag offrar gärna en vecka av min fritid för att röja upp gångstigen från Moarna upp till Böles Gammelbodarna. Vad jag menar med turistled är att skylta upp ordentligt på södra sidan att här finns en gångväg med hängbro över Indalsälven till älvens gamla fåra vid Storforsen, numera benämnd Döda Fallet. En gammal vän till mig inom vägbyggandet köpte för bra många årtionden sedan en stuga vid Mannsjön på vägen mellan Ragunda och Håsjö. Stugan ska ha varit ett gammalt gästgiveri som forbönderna inifrån Jämtland stannade till vid på sin färd ner mot kusten för att sälja sina varor. Det är alltså inte Ragunda gästgiveri det handlar om, utan ett gammalt ställe man stannade till vid på sin färd som affärsmän för att äta och släcka sin törst. Koppla ihop alla dessa gamla leder till hela detta projekt och ta till vara på möjligheterna. Bjud på en färdtur med vadmalsklädda Jämtlandsbönder vidare på spännande äventyr. Jag låter fantasin skena iväg en del. Men låt fantasin spela in i detta projekt. Jag nöjer mig med att hängbron blir bevarad. Men passa på att ta tillvara på möjligheterna. Nipan i Bispgården
Erik Daniel Eriksson, född 28 september 1855, mera känd bland oss Forsbor som "Kolarkungen". Erik Daniel var son till Erik Jonsson, född 1825 i Åsen och Katarina Jonsdotter, född i Hammarsgård Ragunda 7 april 1820. Erik Daniel kom att bli en av de första Forsbor som drev ett företag i stor skala, genom sin satsning inom kolning och träindustri. Men det är inte hans satsning inom kolning och träindustri som jag tänkte berätta. Erik Daniel Eriksson gifte sig den 5 oktober 1885 med Elisabet Botilda Engvall, född 23 augusti 1864. Inför detta bröllop hade Erik Daniel låtit bygga en dansbana vid deras hem. Deras hem var det vi idag kallar för landsfiskalsvillan. Landsfiskalen Forsgren bodde där efter Erik Daniel och Elisabet Botilda.
Mjölkbordet Lars Molins, Midvinterduell visades på TV strax efter nyår. Jag missade inte detta mästerverk av Molin. Alla kanske inte vet vad det handlar om. Kortfattat kan man beskriva att Midvinterduell handlar om en envis bonde gestaltad av Ingvar Hirdwall och en envis vägmästare gestaltad av Tommy Jonsson som bråkar om ett felplacerat mjölkbord enligt vägmästarens bedömning. Plogbilen kör ner mjölkbordet ett antal gånger innan det hela slutar med att man bygger ett mjölkbord med betongfundament. Det hela slutar med att plogbilen havererar och vägmästaren får lov att ge upp. Jag hade Lars Molin som kollega under några år på 1960-talet. Jag fanns då som biträdande vägmästare i Strängnäs och han som biträdande i Björnlunda i närheten av Gnesta. Vägmästareområdena gränsade mot varandra och Lars och jag hade ofta kontakter med varandra. Oftast handlade det om när vi hade jour och skulle dra igång snösvängen. Lars var en härlig arbetskompis. Vid sidan av vägmästareyrket påstås det att han även sysslade med import och export av vissa varor.
Efterlysningen Jag har mottagit tre porträtt från Berit Persson i Örebro som vi vill att ni ska hjälpa oss med. Berit skriver så här, Tacksam om någon kan hjälpa till att identifiera dessa två kvinnor. Fotografierna har jag fått via mail från min pappas kusin Staffan Persson bosatt i USA. Tyvärr finns inget skrivet på baksidan vem bilderna föreställer, men de finns i det familjealbum som Staffan har i sin ägo. Kan någon av dem vara "fru Hansson" dvs. Katrina Margareta Martinsdotter? Vem är i så fall den andra kvinnan? Staffan och min pappa Stigs farfars far hette Pehr Hansson, född 1820-01-13 i Fors och gift med Katrina Margareta Martinsdotter född 1824-09-11 i Fors. Död 1883-03-12 i Fors Pehr Hansson och Katrina Martinsdotter fick 4 barn. Sonen Erik Martin Pettersson (Persson) född 1847-03-22 i Fors. Sonen Pehr Persson född 1850-12-01 i Fors Dottern Brita Margareta Persdotter född 1853-04-20 i Byn Fors, gift med Daniel August Edholm, född 1853-09-11 i Byn Fors Sonen Hans Olof Persson född 1856-12-28 i Fors, död 1901-07-15. Gift med Ida Lovisa Eriksson född 1862-07-11 i Stockholm, död 1924-01-22 i Fors Hans Olof och Ida Lovisa fick 8 barn varav Kalle Persson är barn nr 2 och Ernst Persson barn nr 4 Staffan är son till Kalle Persson i Ragunda (född 1885 i Fors, död 1956 i Ragunda). Min pappa Stig är son till Ernst Persson, Bispfors (född 1888, död 1973 i Fors). Jag vore också mycket tacksam om någon kan hjälpa till att identifiera mannen. Porträttet har jag fått från min pappas kusin Vera i Stockholm. Tyvärr inget skrivet på baksidan men "skall föreställa någon i släkten". Vera är dotter till Hans Olof och Ida Lovisas dotter Irma (barn 6) född 1893 i Fors, död 1988 i Stockholm.
Sören Nilsson hjälpte mig att identifiera porträtten i min förra efterlysning. Jag hade själv ingen aning om vilka det kunde vara, men det visade sig vara ett syskonpar. Porträtten på damerna var en och samma person, nämligen Selma Elisabet Salomonsdotter, född 1881-12-21 på Västeråsen och mannen hennes bror Erik Olof Salomonsson, född 1890-01-25. Erik är mera känd med efternamnet Nilsson och var bonde i Böle. Erik var far till Olof Söderström, eller "Erkehan Olle" som vi Forsbor kände honom som. Tack Sören för din hjälp som i och för sig var lätt för dig eftersom personerna var nära släktingar till dig. Jag återkommer någon gång under mars, Martin B Januari 2006 Jag vill börja med att önska er alla läsare av mitt månadsbrev ett Gott Nytt År 2006.
Det har hänt mycket under det gångna året. Framförallt är jag mycket nöjd med alla kontakter som skapats. Kontakterna utökas till att bli ett betydelsefullt nät framförallt i min släktforskning. Jag har fått en hel del mail och telefonsamtal som jag ännu inte har följt upp. Mycket beror detta på de helger som varit. Kontakterna kommer från både f d Forsbor, Ragundabor och Kälarnebor. Ulf Haijenhjelm och jag har haft ett ömsesidigt utbyte av värdefull information som vi kommer att bygga vidare på under 2006. Lennart Löfgren har också haft stor betydelse för mig. Jag har ett nästan fullt block med anteckningar efter besök hos honom i Bandhagen. En del kommer att läggas in under Forsminnen och andra delar passar in under fotograferna i Fors. Vilka spännande upplevelser denne man har varit med om - och vilket minne. Jag kommer att träffa Lennart igen inom en nära framtid. Erik Byström i Böle har bidragit med mycket från en källa som förmodligen aldrig går att tömma. Tack alla ni övriga som har varit till min hjälp. Jag vill också göra en korrigering beträffande mitt förra månadsbrev beträffande fotografen, Hanna Löfgren Jag fick nämligen ett mail från min kontaktperson i Arboga som löd på följande sätt, "Bifogar två bilder - Gerån vinter och sörkammarfönstret."
Carina Stridlund Carina har varit mycket flitig med tecknandet under december 2005. Bl. a så har hon från ett foto tecknat av mig. Det är väl precis inte det bästa fotot som jag skickade till henne. Men jag tyckte själv att det beskriver min karaktär väldigt tydligt. Jag var både sotig och svettig på fotot eftersom jag hade hållit på med avverkning och eldning på min grannes tomt under vårvintern 2005.
Jag återkommer någon gång under februari. Martin December 2005 Jag kanske har tagit mig, "vatten över huvudet", men jag ska göra ett försök att beskriva fotograferna som har sitt ursprung från Fors. Jag har haft kontakter med ättlingar till släkterna Strid/Stridlund och Löfgren i min forskning. Bemötandet från ättlingarna har varit väldigt positivt. Konsten lever idag vidare i form av bl.a. blyertsteckningar. Jag är i ständig kontakt med korpral Strids ättling, som numera bor i Örebro. Jag har vid ett antal tillfällen presenterat hennes blyertsteckningar i mina månadsbrev. Jag har fått hennes tillstånd att publicera hennes namn som är Carina Stridlund. Carina bodde tidigare i Timrå, men har numera flyttat till Örebro. Hennes farfar var fotografen i Ramsele, Hans Jonas Stridlund, född 1868 i Fors. Tack Carina för att du hjälpt mig så mycket i min forskning. Min andra kontakt handlar om familjen Löfgren och då i första hand om fotografen Hanna Löfgren. Jag har haft intervjuer med Gustav Lennart Löfgren vars far Johan Daniel Leonard var bror till Hanna Löfgren. Jag har också varit i kontakt med en ättling till Hanna som numera bor i Arboga. Hon har skickat mig många foton som Hanna har tagit. Jag vill tacka er båda för att jag har kunnat göra denna sammanfattning om fotograferna.
Sven Edvardsson som forskat kring "Familjer i Fors" beskriver korpral Strid i sin krigsplacering på följande sätt, DANIEL ERIKSSON STRID, född1798-10-08 i Fors sn, son till Erik Danielsson Forsner och Katarina Olofsdotter i Byn. Erhöll vid inträde som soldat vid Jämtlands fältjägare Refsonds kompani, namnet Strid. Rote nr: 118 1815-08-18 - 1823-07-09 i Byn, Fors sn Menig Marsätt III 1823-07-09 - 1842-10-06 i Marsätt, Sundsjö sn 3: e Korpral Oppåsen VI 1842-10-06 - 1848-06-21 i Oppåsen, Fors sn 6: e Korpral Avsked med underhåll, har tjänat väl. 
 Daniel Eriksson Strid som soldat Rote nr: 118 1815-08-18 - 1823-07-09 i Byn, Fors sn Menig Marsätt III 1823-07-09 - 1842-10-06 i Marsätt, Sundsjö sn 3: e Korpral Oppåsen VI 1842-10-06 - 1848-06-21 i Oppåsen, Fors sn 6:e Korpral Avsked med underhåll, har tjänat väl. Källa: Sven Edvardssons, Familjer i Fors Katarina Josefina Strid Jag förstår varför Viktor pekade ut platsen var korpral Strid hade sitt hem. Katarina Josefina Strid kom att bli Viktors mormor. Fotografen Mattias Jonasson Thiodolph och hans hustru Erika Strid Per Edvall har på sin hemsida Sörbacken beskrivit Thiodolph i mitt citat nedan. Utöver beskrivningen kan nämnas vad Lennart Löfgren beskrivit kring honom i min beskrivning av Hanna Löfgren längre fram. citat, Mattias (Jonasson) Thiodolph föddes den 14/12 1825 och arbetade som bagare, fotograf, torpare och var dessutom poststationsföreståndare under åren 1875-1885. Den 6/11 1855 gifte han sig med Erika Strid, de fick en son 1863 som bara blev ett år gammal. Mattias föräldrar hette Jonas Matsson Ljung ( 1793-01-20 - 1870-03-02 ) son till Mats Jonsson och Brita Olofsdotter i Byn och Ingrid Jonsdotter ( 1792-01-20 - 1881) dotter till Jon Nilsson och Kerstin Nilsdotter i Utanede. De gifte sig 1816-10-22.
Hans Jonas Stridlund föddes i Fors 1868. Hans Jonas kom att bo på många ställen i Sverige, bl.a. Motala, Örebro och Kungsör. Under åren 1896-1903 verkade han som fotograf i Ramsele. Hans Jonas är den förste som tar sig namnet Stridlund. Midälva Genealogiska förening hade ett reportage om Hans Jonas i sin medlemstidning nr 4, 2004. Ingrid Norberg och Frank Felton beskrev Hans Jonas historia på följande sätt. Jag citerar valda delar. Hans Jonas växte upp i Byn Tjällmyråslandet, Ramsele socken Västernorrlands län. År 1895, när Hans Jonas är 27 år finns fem halvsyskon, fyra pojkar och en flicka. Han flyttar då till Tavnäs i Sundsjö socken med efternamnet ändrat till Stridlund och med titeln fotograf. Men efter några månader i Tavnäs beger han sig till en annan by i Jämtland, Borgsjö, i Borgvattnets socken, för att gifta sig med Brita Justina Danielsson, född den 22 augusti 1871 och dotter till hemmansägaren Daniel Olofsson och Kathrina Andersdotter.
Tecknare Carina Stridlund
Bröderna David och Johan Gustav Löfgren föddes i Bodan, strax söder om Skellefteå. David och Johan Gustav var bröder i en syskonskara på 14. Faderns namn var Johan Löfgren, född 1810 och modern Lena Steinvall, född 1814. Två av syskonen kom att flytta till Prästbordet i Fors, nämligen Johan Gustav, född 1836 och David Löfgren född 1850. Som en parentes kan nämnas att jag känner till var Bodan ligger. Min svärfar hade en kort tid ett sommarställe i Bodan, Skellefteå. Johan Gustav Löfgren var gift två gånger. I sitt första äktenskap var han gift med Anna Dorotea Strid, som var dotter till korpral Daniel Eriksson Strid. I sitt andra äktenskap var han gift med Anna Botilda Danielsdotter, född 1845 i Västerede Fors. I sitt andra äktenskap föddes 1880 Brita Johanna (Hanna) Löfgren som kom att bli Fors kanske mest kända fotograf.  
Hanna Löfgren, fotograf i Bispgården
Lennart var mycket hos Hanna och fick lära sig en hel del om fotoyrket. Det var Hannas uppfattning att han också skulle satsa på fotoyrket. Hon var till och med beredd att bekosta hans utbildning. Men Lennart ville annat och han har inte ångrat sig. Sin första ateljé hade Hanna i föräldragården. Hennes ateljé fanns på övre planet i ett rum man kallade "Sörkammarn". Där hade hon en liten skrubb som mörkerrum. I Sörkammarn hade hon sin utrustning som kamera och kopieringsapparat. Det fanns två rum varav det ena var kök. Mattias Thiodolph bodde mittemot Hanna, på andra sidan Sundsvallsvägen. Man kan nästan förstå att han ofta hade besök av Hanna. Avståndet till Thiodolph kom att kortas ner ytterligare eftersom hon köpte tomten bredvid hans hem i syfte att bygga ett eget hus. Bröderna John och Hilding Eklund hjälpte henne att både rita och bygga huset. Hilding var ju arkitekt. Bygget tog sin början omkring 1935. Men innan dess hade hon en provisorisk ateljé på tomten. Ateljén var uppbyggd med enkla brädväggar och ingen elektricitet var indragen. Taket var gjort av glasrutor.
Jag tillönskar Er alla en God Jul och ett Gott Nytt År MartinNovember 2005 Egentligen skulle jag ha skrivit om fotografer och tecknare med ursprung från Fors denna gång. Jag har det på gång så det får bli i mitt månadsbrev för december istället. Många har säkert undrat och ställt sig frågan, "Vem är denne Martin Bergman som håller på och gräver ner sig i gammal historia och varför?" Mitt intresse för historia skapades redan i folkskolan av Tryggve Johansson och kom att bli ännu mera intressant när Lars Eneling blev min lärare vid realskolan i Hammarstrand. Men vad det då handlade om var mera när kungar föddes och dog samt när krig startade och slutade. På sätt och vis har jag haft nytta av den kunskapen, nu när jag upptäcker mina egna anor kring alla intressanta århundraden. Främst gäller det 1700- och 1800-talet. Men även 1600-talet kan vara intressant i vissa lägen. Vem är jag då i övrigt förutom detta brinnande intresse för historien. Jag tycker om att umgås med gamla och nya vänner. OK, det kanske handlar mycket om släktforskning åtminstone med nyvunna vänner. Nu den gångna sommaren var det i alla fall mycket kontakter med gamla både här i Stockholm och i Fors. Vänner som jag uppskattar mycket. Jag är mycket fascinerad av glas från Stockholms glasbruk och i synnerhet om glasblåsaren heter Ture Berglund. Det hela tog sin början vid en antikshop i Tierp en gång för cirka 20 år sedan. Jag fastnade där för ett dussin ölsejdlar i grönt krackelerat glas som jag köpte. Genom åren har det sedan blivit en rätt omfattande samling av Ture Berglunds alster. Jag kommer att presentera honom och en del av samlingen på min hemsida så småningom. Jag vet var han föddes och hur det kom sig att han blev glasblåsare i slutet av 1930-talet. Nämnas kan också att jag var på en auktion i Kälarne den gångna sommaren. Döm om min förvåning när jag hittar en brännvinskaraff av Ture berglund i ett vitrinskåp som skulle säljas vid auktionen. Jag stod troget kvar ute i regnet och väntade på att karaffen skulle bäras fram. Auktionist Bergvall ökade tempot på auktionen på grund av regnet och tog bland annat en del fyndlådor emellanåt. Men ingen karaff kom fram för utrop. Jag gick därför in och kollade om karaffen fanns kvar.
Jag är en stor sportfreak och i synnerhet om det handlar om ishockey och då i första hand Skellefteå AIK. Jag tittar på TV och mina favoriter inom skådespelarfacket är Mikael Persbrandt och Lena Olin av dom svenska. Donald Sutherland och hans son Kiefer är favoriter bland dom manligt utländska och Julia Roberts bland de kvinnliga. Anledningen till att jag gör den här omkastningen är att jag funnit ett antal personer i mina anor som är mycket intressanta. Dels är det på min mormors sida Elisabet Kristina Mattiasdotter, född 1864-10-12 i Böle Fors och död 1940-10-25 i Böle Fors och dels på min farmors sida Katarina Matilda Bergman född 1856-04-11 på Berget i Böle och död 1937-06-10. Jag börjar med min mormors anor. Elisabet Kristina Mattiasdotter anmoder Margareta Månsdotter Frisk Elisabet Kristina Mattiasdotters mormors mormor namn var Kerstin Olofsdotter född 1735-04-16 i Utanede Fors. Kerstins anor går tillbaka till länsmannen Håkan Jonsson Frisk som var hennes morfars far. Håkan Jonsson Frisk kom också att bli anfadern till Frisk/Frisendahl-släkten. Kerstins mor var Margareta Månsdotter Frisk född 1712 vid Munsåker, Ragunda och kom att gifta sig med bonden Olof Eriksson född 1703 i Utanede Fors. Paret fick åtta barn varav en son fick namnet Olof Forsslund, född 1751-10-06 i Utanede. Det är om honom som min fortsättning kommer att handla Olof Forsslund och hans ättlingar "Den gamla kyrkogården i Uppsala ligger inom synhåll från min balkong. Varje gång jag tar en promenad där stannar jag till vid tre gravstenar, skalden Erik Gustaf Geijer, hans väninna Malla Silverstolpe och mellan dem Olof Forsslund" Ja så börjar en artikel från Jul i Jämtland 1999 av Irma Ridbäck om Jämten Olof Forsslund. Olof Forsslund tycks inflyttad till Uppsala Domkyrkoförsamling den 1 november 1771. Han kan ha anlänt tidigare, medan kusinen Per (Hellzén) ännu kvar i staden. I husförhörslängderna och även andra handlingar skiftar Olof Forsslunds titlar, han omnämns som 'betjänt', 'bodbetjänt', 'skrivare', 'handlande', 'hökare' och 'handelsmannen och riddaren'. Som viktualiehandlare blev han borgare i Uppsala 1782.
I staden hade arbetsskolan och fattigskolan skapats år 1784. Handelsman Forsslund kom med i ledningen för skolan och han kom att under resten av sitt liv ägna tid åt skolan och han donerade pengar till det som kom att kallas Prins Gustafs skola. Jordägare i Vänge, ägde Bärby gård och senare Lilla säteriet, där han uppförde en kvarn. Som donator belönades han med att utnämnas till Riddare av Vasaorden. Hans brorson Nils Wilhelm Forsslund ärvde honom, denne var son till professorn i teckning vid Kungl. Konstakademien, Jonas Forsslund, född i Utanede Fors sn 1754-11-19 (se t ex svenskt Biografiskt Lexikon, band där Jonas Forsslund finns med). Arvet: Som arvingar togs i bouppteckningen upp brorsonen protokollsekreteraren i Kongl. Cancelliet Wilhelm Forsslund i Stockholm, brorsonen hemmansägaren Anders Ersson i Utanede, systerdottern änkan Lisa Nilsdotter i Näset och systersonen Jonas Ersson i Stugun. Men det var brorsonen Wilhelm Forsslund som handlanden i sitt testamente hade utsett till sin huvudarvinge.
En donation gjordes av Gisslén 1835 till en skola i Gisselgård i Ragunda församling. Några månader före sin död på hösten 1837 sände han 2 500 riksdaler i sedlar som betalning för Gisselgårds hemman, vilken skulle "i evärdliga tider förbliva en sockenskola". Om skolan kan man läsa mera i Jämten 1939, där F. A. Flemström skildrat "Donationsskolan i Gisselgård". Källa: Jämten Olof Forslund av Irma Ridbäck Jag har varit i kontakt med Irma Ridbäck om hennes artikel från "Jul i Jämtland 1999" Hon har gett mig tillstånd att publicera delar av hennes text samt bilden av gravstenen som hon tagit och som också gav upphov till artikeln. Jag har också varit i kontakt med Uppsala konstmuseum som givit mig tillstånd att publicera porträttet. Inte för att det direkt hör hit. Men jag måste bara berätta att Malla Silverstolpe har en väg uppkallad efter sig i Edsberg, Sollentuna kommun. Jag har haft den stora äran att vara ansvarig för utbyggnad av trafiksignalanläggning för hennes väg i anslutning till en större. Världen är bra liten hur det historiska kan sammanföras till nutid. Professor Jonas Forsslund Margareta Månsdotter Frisk gifte om sig 1753 efter Olof Erikssons bortgång 1751 med drängen Jon Jonsson från Österåsen Fors. Jag har försökt få fram mera information om denne Jon, men tyvärr utan lycka hittills. Jon och Margareta fick i alla fall en son 1754-11-19 som döptes till Jonas Forsslund. Jonas kom alltså att bli en halvbror till handlanden Olof Forsslund i Uppsala. I Nordisk familjebok/1800-talsupplagan kan man läsa följande om honom Forsslund, Jonas, målare och skulptör, föddes 1754 i Fors socken, i Jämtland. I Upsala, der han i unga år var anställd i handel, sysselsatte han sig på lediga stunder med försök i pastellmålning och utförde sålunda ett porträtt af Gustaf III, hvilket uppsattes på rådstugan. Hertig Karl, som vid den tiden stundom vistades i Upsala, uppmärksammade honom slutligen och satte honom i tillfälle att komma till Stockholm, der han blef elev vid målareakademien. F. åtnjöt derjämte enskild handledning af pastellmålaren Lundberg, men sysselsatte sig ibland äfven med modellerande. 1794 blef han medlem af akademien och några år derefter professor vid densamma. Han utvecklade mycken flit som porträttör i pastell och olja samt såsom skulptör af medaljonger och byster.
Merendels rörde han sig mindre lätt med penseln än med kritorna. Minst lycklig förefaller han som skulptör. F. dog i Stockholm d. 9 Mars 1809. Källa: Nordisk familjebok/1800-talsupplagan Katarina Matilda Bergmans anor till Erik Olofsson och Carin Mathsdotter Erik Olofsson född 1729-08-01 på Berget i Böle och hans hustru Carin Mathsdotter född omkring 1724 i Utanede Fors. Erik var Katarina Matildas farfarsfarfar och Carin således farfarsfarmor. Dom fick sju barn varav den yngste döptes till Ivar Eriksson. Jag har haft en hel del korrespondens kring den yngste sonen Ivar och hans namn. Namnet förändrades med tiden och val av yrke. Under Leonard Bygdens herdaminnen finns nämligen följande person beskriven. Det visar sig att Ivar Eriksson och nedanstående person är en och samma person. Edvard Forslöf -28), f. 12 nov. 1766 i Fors s:n. Föräldrar: bonden Erik Olofsson och Catharina Matsdotter. Efter att ha genomgått H-sands skola och gymnasium blef han stud. i Upsala vt. 1786. Han hade redan tidigt riktat sin håg åt att blifva en ordets förkunnare och prästvigdes 25 sept. 1791 till adj. åt prosten P. Wasenius i Torp; utn. till komm. i Sveg-Lillherrdal 3 dec. 1794 m. tilltr. 1795; aflade med hedrande vitsord pastoralexamen 8 apr. 1807, fick transport till sacellanien i Sundsjö-Refsund 1809 och fullmakt som khde i Sveg, Lillherrdal och Älfros 25 aug. 1813 samt tilltr. här 1 maj 1814. Han åtnjöt sin församlingsbors stora förtroende och välvilja; erhöll i febr. 1828 n. h. v. af prost och afled 25 apr. s. å. Källa: Leonard Bygdens herdaminnen Att Erik Olofssons i Böle yngste son Ivar blev studerande framgår av en anteckning vid hans födelsenotis. Han inskrevs i Härnösands trivialskola läsåret 1775-1776 som Ivarus Forslöf. Från 1780 emellertid skrivs namnet Edvard(us) imatrikeln. Senare ävenså vid gymnasiet och universitetet. Som dopvittne åt sin äldsta systers barn 1786 benämns han dock Studiosus herr Jvar Forslöf. [Fors kyrkoarkiv C:2 s. 78, Härnösands trivialskola DI:2 1735-1815 (HLA), Härnösands gymnasiematrikel 1650-1800 (G Bucht 1926) ss. 111-113, Matrikel öfver ... norrlänningar 1595-1889 (Modin/Söderberg 1890) s. 181 och Fors kyrkoarkiv C:2 s. 249] Källa: Ovanstående med hjälp av Karl Göran Eriksson Ja tänk hur det kan bli när kyrkan fick göra lite som dom ville förr i tiden. Förmodligen var det också med Ivar/Ivarus/Edvard/Edvardus goda minne. Hösthälsningar från Martin Oktober 2005Nacken en mötesplats i Böle "Nacken", var ett ställe som vi rodde till sommartid från Hanne. Vi hade en väldigt stor träbåt, som vi såg till att underhålla varje vår. Jag vet inte vem som byggde båten, men jag skulle kunna tänka mig att det var vid "Bölessåga". Vi rodde oftast till Nacken på söndagarna för att bada. Marta Linnea Nyberg. Oftast cyklade min mor uppför Bölesbackarna, eftersom hon först skulle mjölka "Sessan" och "Bella". Fick hon tid över vandrade hon ner till Nacken, genom hallon- och vinbärssnår. Nacken låg mittemot Annedal i Böle. Vi hade våra slåtterängar ovanför Nacken. Nacken låg mitt nedanför "Berget" i Böle.
Färjestället eller "Nacken", har i historisk tid varit en händelserik plats. Jag har inte så mycket att berätta, Men bilderna beskriver så mycket mera. Hästpremiering har vi alla kanske hört talas om - men kopremiering hade jag ingen aning om att det förekommit. Jag har av min gode vän Erik Byström i Böle fått låna ovanstående fotografi som beskriver just en "kopremiering". Visst ser det ut som Playa Böle - vilken sandstrand det var nere vid "Nacken". Vem berättade för oss badgäster att där hade varit en kopremiering för ca 40 år sedan. Jag hörde inte ens ordet nämnas. Men OK, vi hade inte fattat ändå, Jan-Eric och jag, vi var ju bara barn som rodde till en sandstrand vid "Nacken". Det hände mycket nere vid färjestället. Hur tog dom sig ner till "färjestället", vid Nacken? Det har för mig berättats att det fanns en väg, mellan "Västgålan" och "Berget " i Böle. Förmodligen var det också Olof Mårtensson Bergmans sista färdväg från "Berget", ner till Nacken och vidare över Indalsälven över till Annedal som det här fotografiet beskriver. Jag har försökt fått en identifiering vilka det kan vara som tar färjeturen från min ungdoms badplats over till Annedal och vidare till Fors kyrka för den sista vilan. Jag föreslår en del namn från fotografiet - hjälp mig ni som fortfarande kan känna igen människor från en historisk tid.
I gruppen omedelbart till höger om hästen och kistan kan jag finna från vänster, Magdalena Kristina Bergman, född 1860-01-15 och död 1945-04-04, Zackarias Emanuel Bergman, född 1866-01-15 och död 1946-06-30, okänd person bakom och till höger om Zackarias samt Katarina Matilda Bergman, född 1856-11-04 och död 1937-06-10. Matilda var min farmor och syster till övriga med namnet Bergman. I gruppen som sitter ner är troligtvis mannen i mitten Martin Esbjörn Bergman, född 1863-11-02 och död 1953-01-16. Mannen längst till höger kan vara Olof (Löt-Olle) Tjernqvist. Kvinnan näst längst bak är troligtvis Anna Margareta Bergman, född 1870-02-06 och död 1853-08-24 Mannen med båtshaken kan vara färjkarlen vid Annedal, Zackarias Pålsson. Efterlysningen
Ma råkes, Martin B September 2005Sommaren har varit händelserik med bland annat många nya bekantskaper. Kräftorna smakade alldeles utmärkt och var fångade i Vättern. Det var faktiskt första gången jag åt svenska kräftor och det måste jag säga var en stor skillnad jämfört med dom utländska man köper i affärerna. "Kick-Off" är ett vanligt begrepp man använder sig av i dagens svenska språk. Den gångna veckan deltog jag i en sådan, nämligen byggandet av Norra Länken här i Stockholm. Kick-Off kan man också benämna den träff jag hade med en fränka och frände vid kafé Sveja i Utanede den gångna sommaren. Vi hade aldrig träffats förut mer än via mailkontakt. Marianne Andersson ifrån Östersund, Lars Mikaelsson ifrån Helgum och jag kom överens om att undersöka möjligheterna att bilda en släktförening. Utgångspunkten ska vara våra gemensamma anor till Mårten Esbjörnsson Edholm, född 1741 i Utanede och Magdalena Karlsdotter Åström, född 1744 i Håsjö. Mårten och Magdalena fick tio barn och det är ättlingar till deras barn som skulle ingå i föreningen,
Citat: "juli 6 På "Strömkarlen", ett utmärkt flodfartyg med magnifika salonger och musik ombord göra vi en högst intressant resa uppför Ångermanelfven med sina otaliga timmerflottar, ångbåtar och stora segelfartyg mellan den ena ångsågen efter den andra med skyhöga skorstenar. Men ångsågarna bli till slut lika enformiga här, som riddarborgarne vid Rehn, så att det var skönt att i den tjufkalla blåsten komma fram till Sollefteå och taga in på Hotel Appelberg, grannt som katten i Alhambra stil. Promenad på den långa bron öfver elfven till en hänförande utsigt öfver elfven till en hänförande utsigt öfver fallen och den storartade omgifningen.
Efterlysningen Jag kommer fortsättningsvis att lägga ut tre porträtt varje månad tagna av Hanna Löfgren, där personerna för mig är okända. Om inget annat anges hör porträtten hemma i Viktor Mattsons album. Om någon skulle känna igen personerna hör i så fall av er till mig, via mail martin.ekskogen@telia.com eller ring 08-512 386 42
Augusti 2005Jag kommer att utforma mitt månadsbrev som ett enda stort tack! Tack broder Eskil och brorson Jan Åke för er gästfrihet och för att ni stod ut med mig med alla mina frågor och påståenden. Tack alla Ni därnere vid Annedal, mina vänner för evigt. Jag kommer aldrig att glömma sommaren 2005 i juli månad.
Tack Du krögare på hotell Indalsleden för dom fantastiska pizzorna mm. Tack för att jag slapp vandra i Döda Fallet. Jag vände direkt när jag såg att det var parkeringsavgift och att man riskerade böter, dessutom dygnet om. Tack Fränka och Frände som jag träffade på kafé Sveja i Utanede Tack värdinna vid kafé Sveja för att vi fick disponera ett rum under några timmar vid samtal med Fränka och Frände. Tack Du tremänning som tog kontakt med mig. Vi möts nästa gång jag kommer upp. Tack Du min f d frisör som tog Dig tid att ”slänga några ord”, trots fullt jobb. Tack Ni vid torget, trots att jag tog första vinsten vid Forsdraget. Tack Du ungdomsvän från Böle Strand, för att vi fick träffas. Tack min kurskamrat Hurtig för att Du byggt så fin väg genom Bispgården. Jag återkommer efter kräftans tid i Roslagen Martin Juli 2005Den gångna månaden juni 2005 har framförallt präglats utav en strålande midsommar och kontakten med familjen Lennart Löfgren som jag återgett i olika gestaltningar genom hans berättelser. Bl.a. medverkar Lennart under Forsminnen. Det finns fortfarande en hel del som jag kommer att återkomma till. bl.a. fortsättningen på hur det gick för Hulda Pettersson ifrån Prästbordet i Fors, men även om Hanna Löfgren vår store fotograf i Fors. Släktforskning är ett mycket spännande område att ge sig in på. Jag har insett det nu, med alla kontakter som det innebär. Mycket handlar det om människor som har en stor kunskap bl.a. om hur man ska gå till väga. Har man en gång skapat en kontakt med en jämlike inom branschen varar den nog för evigt skulle jag tro.
"Fränka är en kontraktion av ordet frändkona (frände=släkting, kona=kvinna; jfr danskans kone för hustru) och betyder alltså kvinnlig släkting; möjligen från och med femte led, eftersom vi efter därifrån inte har några släktskapsord? " Citerat: från fränden Olof Rosenius i Östersund "För att man ska förstå vad som sägs eller skrivs är det naturligtvis av avgörande betydelse att man förstår vad orden betyder. Det låter som en självklarhet, men det har gjorts undersökningar som visat att många tror sig förstå ord som de i själva verket helt har missuppfattat. Ett sådant ord är frände. Det är många som tror att det betyder ’vän’, förmodligen för att det verkar vara besläktat med engelskans friend. Det är dock fel - det betyder ’(manlig) släkting’. En kvinnlig släkting kallas med motsvarande femininform fränka". (Citerat från Sveriges Riksdags hemsida) Till Mårtens och Magdalenas ättlingar räknas även den familj som utvandrade till Amerika 1883, nämligen HAQVIN EKMAN, f. 1842-02-04 i Fors sn, son till Nils Haqvinsson och Katarina Isaksdotter i Oppåsen. Faktor och bonde i Oppåsen.Familjen flyttar 1883- 06-01 till Nord Amerika. Gift 1876-06-19 med KATARINA KRISTINA NILSDOTTER, f. 1851-06-13 i Pålgård i Ragunda sn, dotter till Nils Jonas Håkansson och Ingrid Greta Isaksdotter i Oppåsen, Fors sn. Barn: Viktor Nikolaus Emanuel Ekman, f. 1877-03-16 Alma Katarina Margareta Ekman, f. 1878-10-13 Anna Kristina Vilhelmina Ekman, f. 1880-09-14 Hildun Haqvin Hilanius Ekman, f. 1882-06-29 Tillsammans med en "jämlike" vid namn Darin Flansburg som bor i Minnesota, men har sina rötter i Utanede har jag bara på några få dagar fått fram följande vad som hände familjen efter deras utvandring ifrån Fors och Ragunda. Dom kom fram till Minnesota, vilket dom flesta svenskarna utvandrade till. Dom kom lyckligt fram till Minnesota, förmodligen via Trondheim i Norge. Sommaren 1884 födde Katarina en son som gavs namnet Rudolph Myron Ekman, född 1884-06-09. Genom min kontakt Darin har jag fått fram följande vad som hände familjen. Darin är väldigt pålitlig varför jag räknar med att finna ytterligare kring familjen. Jag har för övrigt hjälpt Darin att finna sina rötter i Frostviken, Jämtland. Tyvärr har jag inte hunnit översätta Darins berättelse kring familjen Ekman, men jag hoppas att dom flesta förstår hans engelska språk. Unfortunately the Ekmans did not stay in Minnesota. In 1900 they lived in Arthur, Kanabec County, Minnesota In 1910 they lived in Monroe, SnohomishCounty, Washington In 1920 they lived in SanDiego, San Diego County, California It appears some of them went to Los Angeles California too. I found a death record for RUDOLPH MYRON EKMAN (the youngest child, who was born in Minnesota). He was born 9 Jun 1884 in Minnesota and died 8 Dec 1959 in Los Angeles, California. I found a death record for Anna Kristina born 14 Sep 1880. She married a person by the name of Sprigel (surname) and she died 1 Mar 1953 in Los Angeles, California. ALSO...... from the following website I found an obituary for Alma Katarina. She died in 1909. There is some good information here. The obituary is from Monroe, SnohomishCounty, Washington. http://www.rootsweb.com/~wasnohom/karynij.htm MONROE MONITOR 6-11-1909 Mrs. J. P. Joos is Laid to Rest Alma Catherine, the beloved wife of Mr. J.P. Joos, died peacefully at her home in Monroe, Monday afternoon, and the entire community mourns with the bereaved husband, son, parents and brothers and sister. It is not given to many women to be as well generally regarded as was Mrs. Joos. She had a most kindly and affectionate disposition and was an earnest untiring and energetic worker in the home, in her husbands business and in the church Aid and in the Yeomen, Maccabee and Rebekah lodges of which she was a prominent member. She was liked by all and in her married life in Monroe she had a most happy and peaceful career. She was most happily wedded and her death, coming just after the birth of a baby daughter is a terrible blow to Mr. Joos. She leaves two children, Orin Jackson and the baby girl, who will never know a mother's love, and whose infant form was hardly permitted to be a solace to the dying mother on account of the disease which troubled her. In spite of all she passed away peacefully and without pain. Hers was a hopeful spirit and she made a gallant fight to save herself for her loved ones. The funeral took place Wednesday afternoon at Odd Fellows hall, the edifice being thronged with the many who desired to show their appreciation and regard for the deceased and her husband. The members of the three lodges to which she belonged were present in large numbers, honorary pall bearers being chosen among the lodges as follows: Rebekahs, Viola Pearsall and Edna Mack; Yeoman, Mrs Rice and Mrs. A.L. Root; Maccabees, Mr. L.L. Stephens and Mrs. D.F. Stephens. The active pall bearers were members of the Odd Fellow and Knight of Pythias lodges as follows; Messars C.E. Ritchie, F.W. Thedings, W.O. Engle, L.L. Stephens, Manne Lundstam and E.T. Bascom. The services was conducted by Reb. J. McKean. A special choir composed of Mesdames Cretney and Elwell, Miss Matthews and Rev. Warren sang several of the favoite hymns of the deceased. Interment took place at Odd Fellows cemetery.
Monroe IOOF Cemetery Alta Ellizabeth Joos age 16-2-24 b/5-14-1909 to 8-8-1925 daughter of John J. Joos and Alta Ekman (No mention of Alta, the mother, but this must be the child she had when she passed away) I will continue to look. Jag kommer också att fortsätta mitt forskande kring familjen. Det kanske till och med är så att det finns Fors- och Ragundabor som har kontakt med familjen. Jag är därför intresserad utav en kontakt med er. Nu till nånting helt annat………. Avsikten var att vi som konfirmerades 1955 i Fors skulle träffas till ett jubileum den 17 juli. Jag tycker det är tråkigt att det inte kunde komma till stånd eftersom det inte fanns något intresse. Ragundaborna är ett strå vassare, dom träffas den 17 juli i samma syfte, samtidigt som dom också tar med 1965-konfirmanderna. Jag hoppas att det blir en trevlig träff för Ragunda-konfirmanderna. Jag återkommer någon gång i augusti, Martin B Juni 2005Maj 2005 vad präglas den av Maj 2005 kom att bli min första pensionärsmånad. Jag kallar det för "pryomånad". Ingenting kan vara bättre. Tiden räcker i alla fall inte till för allt som jag skulle vilja företa mig, t ex inom släktforskningen. Men det är ju så att veden måste vara kluven och inne i vedboden före midsommar, trädgården och allt vad därtill hör måste ha sin skötsel. Givetvis prioriteras då vad nutiden kräver i engagemang. Men samtidigt finns ett pockande på vad hände med "just den" familjen på 1700-talet och vart tog dom vägen. Hur kom det sig att det var så många norrmän och danskar i mina anor och bland många andra Forsbor. Vad som är märkligt är att det inte finns några nu levande Fors- eller Ragundabor som är engagerade i släktforskning. Jag tror mig förstå och det respekterar jag. Det handlar mycket om skrönor och sagor och oftast stannar det inom gränserna och då handlar det inte om landsgränser utan inom byagränser. Ni får ursäkta mig, men så tror jag faktiskt att det förhåller sig. Jag fortsätter också mitt forskande kring våra fotografer med sitt ursprung i Fors. För bara några dagar sedan kom jag i kontakt med ett norskt antikvariat med namnet Damm. Mycket tyder på att den bok om dansk/norska/svenska släkter löser även diskussionen kring "var kommer vi ifrån" uti Ravund och Fors. I skrivandets stund utökades skaran av damer som tar kontakt, med en dam ifrån Lit i Jämtland och med kopplingar till släkten Edholm.
Erik Åmann med anor från Fors Under den gångna månaden har jag engagerat mig vad som hände kring familjen Erik Åmann född 1754-12-16 på Frösön och Margareta Fredrika Norberg född 1757-09-10 i Fellingsbro, Örebro län. Erik var son till Jacob Åmann, född 1730-08-19 i Undersåker och Anna Roberg född 1731-11-01 i Börstil, Uppsala län. År 1793 levererade Erik Åman 3520 reveteringstegel till Skogaholms herrgård numera flyttad till Skansen i Stockholm. Erik var bruksinspektor, dessförinnan bokhållare vid Gryts bruk enligt dokumentation som finns bevarad. Skogaholms herrgård består av huvudbyggnad, två flyglar, två paviljonger och ett lusthus. Till gården hör också en fransk trädgård, en köksträdgård och en liten engelsk park. Herrgårdsbyggnaden, som kommer från Skogaholms bruk i Närke, uppfördes i karolinsk stil på 1680-talet. Timmerväggarna var då röda och fönstren små. Enligt gustavianska stilideal fick byggnaden på 1790-talet det utseende den har idag: man tog upp större fönster och väggarna putsades och fick gul färg. Jacob Åmann var son till Nikolaus Jacobi Åmann, född 1693-09-06 i Fors Oppåsen och Magdalena Hofverberg, född 1697 i Ragunda sn. Nikolaus som var född i Fors och faderns namn var Jacob Nilsson född 1653, bonde och skräddare i Fors. Jacob blev student i Uppsala 12 februari 1751 och prästvigdes i december 1754 av biskop Kiörning till adjunkt åt sin styvfader kyrkoherde Sellin i Undersåker. Sedan vid 1761 års riksdag beslutits, att sacellanien i Sunne skulle delas valdes han 22 november 1761 till komminister med station å Frösön, som han tillträdde 1762. (Jacobs biografi citerat från Leonard Bygdéns herdaminnen)
De kvinnliga fotograferna och konstnärerna med rötter i Fors
Maj 2005 Gunnar Lindgren gav mig inspiration att skriva under Forsminnen. Han beskrev Gerån på ett mycket målande sätt med koppling till miljöförstörelsen. Tack Gunnar för att du gav mig detta intresse för att skriva. Jag började min berättelse i Forsminnen genom att göra en cykeltur till Bispfors.
Ida Löfgren, även kallad Davida kände jag däremot mycket väl till. Ida var Hannas kusin och till henne lämnade min mor ull ifrån fåren som jag och Jan-Eric (min brorson) fått av Jonas (Jonke) Olof Bergman. Ullen blev så småningom stickade ullstrumpor
Kortet taget julen troligen1930 om man tänker på att Anna Botilda dog 1931 och yngsta dottern föddes 1927. Den lilla damen till höger är Anna Botilda Danielsdotter, född 1845-10-26, och död 1931-05-31. De två i vita förkläden till höger i bilden är Hanna och Amanda. Min farmor, Eva, står längst till vänster och har (antagligen) Ann-Sofi född 1927 i famnen. Därefter kommer min farfar, Daniel och dottern Elisabeth född 1925. Utöver beskrivningen på den fantastiska bilden finns tre söner nämligen, Evert, Lennart och Sven. Lennart är 87 år idag och bor i Bandhagen, Stockholm. Lennart lämnade Prästbordet och Fors redan 1939, enligt samtal som jag haft med honom per telefon. Lennart och jag ska träffas har vi lovat varandra för att utveckla historien vidare kring alla fotografer i Fors. Utan att utfört någon vidare undersökning, vill jag redan nu påstå att det finns ett samband mellan Strid/Thiodolph/Stridlund/Löfgren. Jag vet redan att vi har alla gemensamma anor, men det finns så mycket mera att berätta. Jag vill tacka alla som har bidragit till mitt månadsbrev, ingen nämnd och ingen glömd.
Mitt arbetsliv i korthet Den 6 januari 1964 lämnade jag Fors bakom mig. Jag hade varit på dans vid Texas, f d Västeråsens folkskola. Det hade varit en fantastisk trettondagsafton med Kjell Dahlgrens som dansband och Barbro Amren som vokalist. Jag lämnade min hembygd i vemod, men så var det p g a arbetslösheten på 1960-talet. Jag hade också varit i Härjedalen och byggt väg 1959-1960. De första 10 åren upplevde jag i Södermanland med Eskilstuna, Strängnäs och Nyköping som bostadsorter. Det var en fantastisk tid med många fina läromästare inom vägbranschen. Vid högertrafikomläggningen 1967 var jag i Strängnäs efter att ha planerat omläggningen där. Nästa 10 år kom att bli ett spännande liv i Stockholm, fortfarande anställd inom Vägverket. Jag hade bl. a ansvaret att sköta vägnätet norr om Stockholm och mot Roslagen. 1988 hade jag utbildat mig till ekonom och det blev mer och mer av Verksamhetsplanering inom Vägverket 2004 var jag fortfarande Verksamhetsplanerare vid Vägverket, Region Stockholm. Det mesta hade blivit mer och mer byråkratiskt i planerandet. Mycket beroende på nya lagar inom miljön som hade tillkommit, samt att politikerna styrde mer och mer. Man pratade mycket om lite, men pratade mycket lite om de stora problemen. 2005, begärde jag att få halvtidspension, vilket beviljades fr. o m 2 maj 2005. De två sista åren kommer jag att få vara med om vägutbyggnaden av Norra Länken. Det började med ombyggnaden av vägen mellan Linsell och Hedeviken 1959. Vägen kallades då för de 365 backarnas väg innan ombyggnad. 1960 var det en fin rak väg mellan tallmoarna i Härjedalen som jag är stolt över idag 2005. Hoppas att jag är lika stolt 2013, när tunneln mellan Essingeleden, Frescati och Värtahamnen öppnas för trafik och kommer samhället tillgodo. Några tankar kring stora män i historien ABRAHAM LINCOLN blev invald i kongressen 1846. JFK blev invald i kongressen 1946 ABRAHAM LINCOLN valdes till president 1860. JFK valdes till president 1960. NAMNEN LINCOLN AND KENNEDY innehåller båda 7 bokstäver. Båda var mycket intresserade av mänskliga rättigheter Bägges fruar förlorade sina barn när dom bodde i Vita Huset. Båda presidenterna sköts på en fredag. Båda presidenterna sköts i huvudet. LINCOLN' S sekreterare hette KENNEDY. KENNEDY' S sekreterare hette LINCOLN. Båda blev skjutna av sydstatare Båda blev efterträdda av sydstatare.
April 2005 Det har funnits gott om fotografer och ateljéer i f d Fors socken i slutet av 1800-och början av 1900-talet. De flesta av dom är kända i dag med namn som Thiodolph, Amalie Huczkowski, Hanna Lövgren m fl. Lite mindre känt är att det fanns ytterligare en familj varifrån det kom många fotografer med ateljéer runt om i Södra Norrland. Under några månader har jag varit i kontakt med en dam i Sundsvall som har sina rötter i Fors. Hon kände inte till sitt ursprung från Fors, men tillsammans har vi kommit fram till en hel del, men mycket återstår. Jag vill med min beskrivning här nedanför efterlysa om någon känner till ytterligare kring personerna som framtonas här nedan.
Anorna till damen i Sundsvall Den 8 oktober 1798 föddes i Byn Bispfors den blivande korpralen Daniel Eriksson Strid. Föräldrar var Erik Danielsson Forsner född 1767 och Katarina Olofsdotter Byvall, båda ifrån Byn, Bispfors. Det är just denne Daniel som kommer att bli anfadern till flera duktiga fotografer och konstnärer under 1800-talets senare del samt senare under 1900-talet och nu i dag. För att sätta in födelsen i ett historiskt perspektiv hade vårfloden tömt Ragundasjön två år tidigare och Döda Fallet hade bildats. Man hittar Magnus Huss 1797 drunknad i Indalsälven och som sedan begravdes vid Lidens gamla kyrka. Vattnet hade skövlat allt i sin väg - boningshus, lador, sågverk, kvarnar, båtar, skog och dessutom hade laxfisket gått förlorat. Länsmannen Mårten Esbjörnsson Edholm ( 1741-1805) som var ägare till Holmsta gård hade skrivit till kungen och begärt kungligt stöd. 17 år gammal blev Daniel placerad vid rote nr 118 i Byn, Fors som menig. 1823 förflyttades han till Marsätt, Sundsjö, sn och avancerade samtidigt till 3: e korpral. 1842 blev han förflyttad till Oppåsen Vl i Fors sn och hade då avancerat till 6: e korpral. Han erhöll avsked med underhåll och hade tjänat kronan väl. Under sin tjänstgöring som soldat gifter sig Daniel med Anna Jönsdotter den 20 november 1825 i Fors. Anna var också född i Byn, Bispfors 1801. Dom fick tillsammans sju barn mellan åren 1827 och 1845. Denna generation kom senare att visa sig bli förgreningar till många fotografer och kanske inte lika kända konstnärer. Katarina Josefina, född 1827-06-29 i Böle Fors Kristina, född 1829-06-20 i Byn Fors Erika, född 1831-12-11 i Byn Fors Anna Dorotea, född 1834-09-29 i Byn Fors Daniel Axel, född 1839-01-12 i Byn Fors Jonas, född 1842-03-30 i Byn Fors Brita Greta, född 1845-01-01 i Byn Fors Erika Strid gifter sig med bagaren och fotografen Mattias Jonasson Thiodolph den 6 november 1855 och flyttar in i poststationen i Bispgården den 1 januari 1875. Thiodolph är alltså både postföreståndare och bagare utöver fotografyrket som han är mest känd för. Troligtvis är det Thiodolph som inspirerar till att det kommer flera fotografer i samma släkt Daniel Axel Strid gifter sig med Margareta Katarina Hansdotter den 17 april 1865. Paret får ett barn Hans Jonas Stridlund, född den 26 februari 1868. Hans Jonas är den som först kommer att ta familjenamnet Stridlund samt etablerar sig som fotograf i Ramsele 1892. Hans Jonas var också en mycket utmärkt blyertstecknare. Hans Jonas ingår äktenskap med Brita Justina Danielsson född 1871 i Borgvattnet. Paret får under åren 1896 - 1902 fyra barn, Gerda Katarina, född 1896 i Ramsele Ada Margareta, född 1899 i Ramsele Selma Amalia, född 1901 i Ramsele Daniel Arne Hugo, född 1902 i Ramsele Ada Margareta Stridlund kom att bli en mycket omtyckt fotograf på Alnön utanför Sundsvall. Midälva Genealogiska Förening håller i dagarna på att identifiera ett flertal plåtar av hennes motiv tillsammans med Alnö hembygdsförening.
Mars 2005 2005 kommer att bli ett jubileumsår i många avseenden. Bispgårdens IF fyller 100 år och har inbjudit till firande. En stort grattis till min klubb i ungdomens dagar är på sin plats. Dessutom är det 50 år sedan konfirmationen i Fors kyrka vilket det har sammankallts till en träff under sommaren. Jag är mycket glad åt att det är så många som tar kontakt med mig avseende min släktforskning. Det har lett in mig på nya spår både roliga men även tragiska händelser. Med tragiska händelser avser jag ett mord och som resulterade i en avrättning i mitten på 1700-talet Jag återkommer till den händelsen i slutet av mitt månadsbrev.
Stoppen var många och om det var Jonas som körde kunde han ibland stanna vid sitt hem i närheten av Strömås och hämta matsäck och sedan fortsätta resandet. Man stannade vid alla affärer bl a för att lämna eller hämta medicinlådorna. Stora paket från katalogfirmor som Viskadahl, Älvsered och Åhlén & Holm skulle också lämnas vid affärerna. Första längre uppehållet var vid Utsiktens servering i Sillre. Om tid medgavs och oftast var det så fick passagerarna möjlighet att titta på utsikten över Indalsälvens dalgång under en kopp kaffe med wienerbröd. I dagens stressade samhälle skulle en sådan företeelse vara otänkbar. Ja, jag skulle vilja påstå att stoppet vid Utsikten var en av höjdpunkterna på resan, förutom ändhållplatsen i Ragunda. Resan fortsatte sedan vidare på den ringlande grusvägen in i alla byar. Ett litet samtal här och ett litet samtal där till folk som väntade på sina paket från katalogföretagen och kanske också från systembolaget. Vi närmar oss nu mina hemtrakter i Fors. Jag börjar känna igen människorna efter vägen. Vid Ocklinds affär i Bispfors stannar bussen till och lämnar sina leveranser. Torbjörn Ocklind kvitterar leveranserna och resan fortsätter. Knut Nordins vid sin frisersalong väntar på leveranser av schampo och friseringsateraljer och samtidigt som Backström kommer springande från sin däckverkstad och undrar vart leveransen av däck tagit vägen. Jonas skrattar på sitt välbekanta sätt och säger att det kanske kommer imorron eller med kvällsbussen. Resan går vidare och vi passerar Fors ka och kommer så småningom upp till Bispgården. Bussen stannar vid Holmboms bostad och man skiftar konduktör. Karl Holmstedt som är Holmboms mekaniker kommer förbi och frågar om allt är bra med bussen. Inga problem svarar Jonas och bussen rullar vidare och stannar till vid järnvägsstation. En del passagerare som kommit med tåget äntrar bussen och resan fortsätter fram till vändplan mittför Handelbolaget. Klockan har hunnit bli nästan tolv och ännu är en bit kvar till Ragunda via Hannesforsbron och vändplanen på Västeråsen. Oskar och Beda Eriksson kliver på bussen utanför sitt hem i Böle. Jonas och Beda skämtar med varandra ett tag innan resan fortsätter. Dom var ungefär av samma kaliber båda två vad det gäller att ”slänga käft”. Bussen stannar till utanför Bergkvists livsmedelshandel och konduktören hämtar medicinlådan som ska med till apoteket i Ragunda. Beda och Oskar och några till lämnar också bussen här. Resan fortsätter en kilometer till och vänder vid den stora mötesplatsen på Västeråsen.
Jag fick dom här nedtecknade tankarna av min kära granne. Jag vet inte vem som är författare. Men jag tar risken ändå att citera tankarna kring livet idag och igår. Jag har lagt till några egna tankar utanför citatet och jag tar gärna emot flera liknande från mina läsare. Här börjar det citerade
Anna Persdotter - min morfarsfarmorsmorfarsfarmor Född 1690-06-20 i Österåsen Fors Dömd som medhjälplig för mord på sin man Avrättad i Krångede 1737 genom stegling och sedan bränd på bål Far Per Ersson född omkring 1651 i Österåsen, Fors sn, död omkring 1716 i Österåsen Mor Ingiäl Jonsdotter född 1651 Mordsjön, Revsunds sn, död 1727 i Österåsen, Fors sn Källa: Erik Edholm i Täby 1980 Anna Persdotter avrättades 1737 för anstiftan till mord på sin make Jon Jonsson. Enligt sägen finns vid Drogsjön intill Ljungå en sten kallad "Finn-Ollesten" som sätts i samband med händelsen. Detta torde dock inte vara sant då rättsprotokollen visar att mordet skedde då Jon befann sig på fiske i Stora Holmsjön. Mordet förövades av en finne Mickel Johansson som var bonde på en gård intill Jon och Annas Karlsgård. Mickel som var änkeman hade sedan några år ett otillbörligt förhållande med Anna i Karlsgård. De kom överens om att röja Jon ur vägen. En tisdagsmorgon den 10 maj 1737 passade Mickel på Jon vid dennes fiske i Stora Holmsjön. Just när Jon nådde land med sin båt och reste sig upp sköt Mickel honom i ryggen med sin bössa som var laddad med två kulor. Vid rätten yttrade Mickel, "han sjönk ihop som en död hjärpe". Anna och Mickel greps under flyktförsök till Norge vid Gällöbron. De rannsakades och dömdes av Ragunda häradsrätt den 21 och 22 juni, 1737. Mickel dömdes enligt Missgärningsbalken 12 kap att halshuggas och steglas och Anna enligt 14 kapitlet att mista högra handen, halshuggas och brännas. Rättegången finns beskriven i Hällesjö Sockens historia del 1 sid 48 - 54. Källa genom avskrift av Erik Edholms anteckningar i Täby augusti månad 1980 Martin Februari 2005
|
|
Martin Januari 2005
Vi har nu legat ute med Bispgårdssidan några år. Många har bidragit med fina berättelser och foton vilket vi är mycket tacksamma för. Inriktningen har varit att visa hembygden i ett historiskt perspektiv. Vi tar gärna emot mera material, men vi efterlyser även sponsorer som genom annonsering på vår sida kan nå ut med sina tjänster och produkter. Vi har ibland också ställt oss följande frågor, · Varför fortsätter vi? · Finns behovet av vår sida? · Gör vi på rätt sätt? Hör utav Er till info@bispgarden.com och ge synpunkter på våra frågeställningar. Dra Er inte för att kritisera, men givetvis får Ni också komma med positiva omdömen. Under december 2004 har jag fortsatt min efterforskning dels i min släkt men även bland alla Alexanders fina fotografier. Inom släktforskningen har jag bl. a varit på nätbesök både i Norge och Danmark. Anledningen var att ett spår plötsligt dök upp vad det gäller Ragundaprästen Hans Nielsen Berg. Tipset om spåret fick jag av en släktforskarvän inte långt ifrån Bispgården och som har gemensamma anor med mig. Med hjälp av ett antal norska och danska forskare ska vi försöka bringa klarhet i om Hans Nielsen Berg var bror med Jörgen Gram och borgmästare i Trondheim vid samma tid som Hans Nielsen Berg verkade som präst i Ragunda. Familjenamnet Gram kunde härledas till en socken i Danmark med samma namn. Deras far hette i så fall Niels Gram och var sockenpräst i Grams socken. Nielsen kan i så fall stämma bra mot hans faders namn Niels. Namnet Berg kanske han lade sig till med från sin tid som kaplan i Oviken-Berg 1619-1633.
God fortsättning på det nya året Martin |
|
December 2004 Den gångna månaden har jag ägnat mig åt snöskottning, forskning kring gamla foton och min släkt samt att språkvårda mitt gamla tungomål ifrån Jämtland. Dessutom har mitt arbete också påkallat sin uppmärksamhet till 100 % som inom kort kommer att trappas ner till 50 %. "Köttberget" från 1940-talet blir bara större och större och hur ska en finansminister född på 1960-talet klara upp detta - som dessutom troligen är uppfödd på hamburgare och pommes frittes? Det kan inte vara lätt att bygga ett nytt samhälle med rätt volym köttberg med sikte på 2020-2030 med en sådan förutsättning. Eller kan det möjligtvis vara en fördel, med tanke på att ”köttberget” kan bli ändå större rent fysiskt? Vem vet hur kalkylen ser ut. Köttberget har i alla fall skottat mycket snö den gångna månaden. Jag tror inte jag varit med om något liknande så pass tidigt på vintern. Det har säkert kommit 40 cm nysnö under mycket kort tid. Ibland har den varit lätt att skotta bort, men ibland har den varit tung som bly här i Södra Roslagen. Som ursprunglig norrlänning är det inga problem med vintern. Om man jämför med vintrarna uppe i Bispgården och Kälarne så föredrar jag nog vintrarna däruppe i alla fall. Det var mycket lättare att skotta den här snön hemma i Västanede, jämfört med den blytunga i Södra Roslagen. |
| Vad det gäller foton är det speciellt ett som har fångat mitt intresse den gångna månaden. Fotot som jag själv gav titeln "Spinnrockar och kvinnor någonstans i Sverige" och finns på min hemsida förbryllade mig. Fotot efterlämnades av min styvfar Alexander Fröberg, Västanede, Håsjö. Det var inte han själv som varit fotograf, utan någon vid namn C.I. Olsson. Okänd för mig, men hoppas på en identifikation så småningom. Jag benämnde den "Någonstans i Sverige", eftersom jag inte kunde föreställa mig att den kom ifrån min älskade hembygd, Västanede - vilket den gjorde. Lyckan var fullständig när jag hittade anteckningen, "Spinnträff" hos Edholms vårvintern 1912. Edholms-familjen fanns ju i Västanede och nu går jag vidare i min efterforskning om vilka kvinnorna är som finns med på fotot. |  En kall julhälsning av Anders Fugelstad från Flärken, Västanede. Fotot taget på sommaren i Syltjärn i Sylarnamasivet. Foto: Okänd göteborgare |
"gå upp på botten" ett uttryck, vad jag minns som var väldigt vanligt i min ungdom hemma i östra Jämtland. Det var en dam i Utansjö, Ångermanland som ställde frågan och den fick följande svar, Så här började det hela från damen i Anundsjö, Min mamma som kommer från Anundsjö, Ångermanland, säger: "Det finns uppå botten" d v s vinden. Det låter så bakvänt att säga botten, när man ska gå längst upp i huset. Kan det vara en förkortning av trossbotten? Jag svarade följande, Mycket roligt att Du tog upp det här uttrycket. Visserligen är jag f d Fors-bo (Z), men vi sade också så i Jämtland. Jag hade min sovkammare en trappa upp därhemma och när jag gick till sängs sa jag: "nej nu går jag upp på botten och lägger mig". Jag kan mycket väl tänka mig att det har med tross-botten att göra. Men hur och när uttrycket kom till kanske någon annan kan utveckla. Martin: en som verkligen hade studerat utvecklingen av "botten" svarade följande Ang Botten har SAOB följande under II.5.b) BETYDELSE: om den öfversta trossbottnen i en byggnad; vind, loft; numera nästan bl. brygg. om spannmålsvind i bryggeri. The stora beläter, som i wägen stå, bleeff befalt kastas på botnen. MURENIUS VP 37 ( 1640 ). Vil man göra botn på Brygghuset, så göres trärör öfver Pannorne up genom taket, at släppa ut ången, hvilken botn kan brukas til Mältlafve. BRAUNER REDAKTIONSEXEMPEL: Tankar om boskap 92 ( 1756 ). Ungdomen (i Byske i Västerbotten) har .. ofta sina sofplatser på någon "botten", d. v. s. vind, där det är svalt och skönt. TurÅ 1908, s. 89 (bygdemålsfärgadt). Martin: ja vad ska man tro om detta? Så här svarade i alla fall damen ifrån Anundsjö, Det var intressant det du skrev om Botten. Det förekom alltså även på andra håll i landet. Mormor sa: Nu ska jag gå till Fuset, vilket betydde ladugården och var antagligen en sammanslagning av Fähuset. Var det något familjärt eller vanligt lokalt förekommande? Snäll i betydelse snabb har jag inte hört (mer än om snälltåg), men uttrycket "Nu får du snällt ordna så att...", kanske betyder snabbt och inte av snällhet. Martin: Helt plötsligt kom "snäll" in i frågebilden och det kom ett svar, Enl. "Våra Ord" kommer "snäll" från fornsvenskans "sniaeller" --> rask, snabb, duktig,klok, skicklig.Liknande Betydelsen "god och vänlig" kom först från början av 1800-talet, allt enligt denna intressanta bok. Martin: Nu engagerade sig Västerbottningarna i debatten helt plötsligt med följande och nu var vi väldigt långt borta ifrån botten Apropå 'snäll' så förekom ju också soldatnamnet Snällfot, och då antagligen som en synonym till uttrycket 'snabbfot'. Och tyskan har ju sitt 'schnell' (=snabb) så ordet kanske t.o.m. kommer från urgermanskan? Martin: Det kom ytterligare en Västerbottning som fjärmat sig ifrån ämnet ännu mer, Har hört både Fuset och Fähuset om lagår´n numera ladugården. Å botten hette batt´n kring Vilhelmina. Fähusbatt´n var vinden på lagår´n om den fanns. Där lagrades höet som kördes upp dit på oppkörsbrögga (brygga). Många hade sovplatsen där så länge det fanns plats, tills höet tog allt utrymme. Men nån som hört talas om snällpissarsko´en (skor)? Martin: nej nu hänger jag inte med längre….., och då helt plötsligt kom en Ångermanlänning in i debatten igen, Jag tror att Fuset också är gångbart i ångermanländsk dialekt. Ladugården kallas föngse i Nordingrå. Martin: därför gick jag in i "tungomålsdebatten" igen med följande - men däremellan kom en Norrbottning ifrån Kalix, Fuset= "föuse"= ladugården är gångbart även i Kalixtrakten. Så även "Ipi bot'n"= på vinden. Likaledes tror jag att "Norra bot'n"=Norrbotten har med detta ord att göra, dvs norra delen av Sverige= övre delen= på vinden. Martin: Vilken spridning vi har av det norrländska tungomålet Eftersom vi "gått ner från botten" och gått ut till "Fuset - föuse" (vi sa nog fjöse i Östjämtland om jag inte minns alldeles fel). Nåväl ute i "laggårn" (som man säger i Mälardalen) fanns det kanhända en tupp. I Östjämtland lokalt kallades den för "Kånken". Det finns även en ort (gårdar) som heter Kånkback och ligger mellan Ragunda och Hammarstrand. Det skulle vara intressant att höra hur pass utspritt "Kånken" är och vart uttrycket kommer ifrån. Martin: svaret på frågan kom från en dam i Anundsjö och därefter blev det tyst om saken. Vi sa nog "Kanken" men ett speciellt tjock "a" i norra Anundsjö. Martin: Nu vaknade man helt plötsligt uppe i Vindeln… "Oppa böttn" (Uppe på botten) säger min mormor som bor i Vindelns kommun i Västerbotten. Martin: Nu började man helt plötsligt släcka lyset, måhända "upp på botten", Min man som kommer från Nysätra, Västerbotten, säger "släcka på lyset" = tända lyset och "vad de ska gräva", vilket ska tydas som vad de ska leva i smuts och elände. Finns sådana uttryck i Ångermanland? Martin: jag hänger inte med längre, men jag tror mig förstå….. och helt plötsligt är vi inne på ett nytt ämne….. Jag tillbringade min barndom i Ramsele. Mina fastrar ville gärna mjukas med oss barn, men även med bekanta de inte sett på ett tag. Min farmor gav mig ofta en mjuk när hon tyckte att jag hade skött mig. Ett annat uttryck som ofta användes var ystat och västat i byn. Användes dessa ord på andra ställen? Martin: nu börjar jag känna igen mig, Ystgålan och Västgålan i Böle tänkte jag närmast på… och då helt plötsligt vaknade man i Västerbotten igen med följande….. En god gissning på skorna. Brådis bak knuten på morron kanske. Var gamla stövlar med nerklippta skaft så det var bara fotdelen kvar. Före gummistövlarna fanns, var det nog några andra skor som var likadana. Martin: och Västerbottningen tog sig en "kaffeslurk"…… Tog mej just en kaffekopp Finns/fanns "dremn" i Ångermanland? Martin: i Tåsjö var man också kaffesugen…… "dremn" känner jag igen, sockret dremne (smälte) i kaffet eller det 'dremne på tonga'. (född i Tåsjö) Martin: nu började man "mjukas" igen efter kaffetåren, åtminstone i Sollefteå……. Mina föräldrar använde ordet "mjukas", mamma var från Sollefteå, pappa från Tåsjö. Ett annat ord som användes var "myla" motsvarar mysa tror jag. Under min uppväxt i Sollefteå på 50-talet kunde man höra uttrycket "ha'du vöre västat nå nyli't" vilket avsåg Systembolaget som flyttat västerut på sta'n. Att det var så varmt "så man höll på dremn opp" har jag hört i min släkt som har ett förflutet i Tåsjö. Till sist ett uttryck som jag är osäker på om det kommer från Ångermanland, möjligen är det gränstrakterna mot Dorotea. "Jag dorme till ett tag" jag somna till ett tag. I spanskan heter sova "dormir", det kan väl aldrig ha med det att göra ? Martin: Detta är verkligen spännande, nu har vi varit på systembolaget i Sollefteå och även gjort en sväng till Spanien…..och så helt plötsligt började man på "domne av" i Ramsele….samt en liten påminnelse om Tyska språket "Dome å" gjorde man i Ramsele. Om man satt stilla länge eller obekvämt kunde benet också domne å. Värst var det om stolen var "sleki". Då satt man ju på spänn, för att den inte skulle gå "sånner". Min far använde I/ji istället för Ni/ni. Det påminner mig om tyska. Martin: nu ska vi ystat Multrå på en kaffepaus och mjukas….. I Multrå, Sollefteå sa vi "ystat å västat", vi "mjukas" när det var läge för det, men ibland "bäges" vi. Dessutom "ävles" vi alltid, d.v.s. vi ansträngde oss för att få någonting gjort. Vi "låg på aga" ganska ofta, vilket innebar att vi inte behövde någon väckarklocka för att komma upp i tid på morgonen. Det var mycket vi måste göra, men då sa vi "ja gett gå ut å såge lite ve" gällde det förfluten tid hette det "ja gatt". O.s.v. Martin: sedan kom en hel del lösningar både på "dremne" , "kvamne" och "upp på botten"… I Björna socken kan någon vara bäg= envis, vi gett och gatt också här. Här dremne sockret också i kaffet. Om man liksom tappar andan så säjer vi att "jag håll på kvamne". Det ordet hörde jag aldrig min mamma använda. Jag kommer att tänka på två andra ord. Det första var "nåkt", som avsåg att mjölken eller köttet var surt. Det andra var "fjask-forer" och det blev vi barn benämnda om vi inte tordes göra någonting, som vi blev ombedda att göra t ex gå in i en skrubb, för där kunde ju finnas spindlar. Här kommer nog lösningen på uttrycket "gå upp på botten". Jag frågade min pappa som är lärare i tyska och han har följande förklaring: der Boden betyder på tyska vind/loft. Auf dem Boden = på vinden. Förmodligen har man lånat in ordet Boden och försvenskat det till botten. Så, där är förmodligen förklaringen till uttrycket "jag ska gå upp på botten" i alla fall. Vad det gäller min släkt så befinner jag mig just nu i Trondheim samt en liten sväng ner till Danmark och socknen Gram. "Botten upp", och God Jul önskar Martin |
|
November 2004 Höstens mörker blir bara tätare och tätare - men ändå finns det en hel del ljusglimtar i tillvaron. Idag t ex har vi handlat persienner till vår dotterdotter Elin. Hon blev jätteglad av dom i silver färgade lättmetallpersiennerna som vi inhandlade på en av nutidens stora varuhus K-Rauta. Egentligen ville hon ha persienner i trä för att stänga ute höstmörkret i sin första lägenhet i Danderyd. Hon blev ändå jätteglad för de silverfärgade persiennerna och hennes glädje lyste upp novembermörkret. Vad har hänt mera som lyser upp tillvaron under denna mörka månad november. Den 8 november hade jag en artikel inne i Länstidningen Östersund där jag efterlyste identifikationer på gamla skolfoton från tidigt 1900-tal. LT: s förträfflige reporter Ingvar Eriksson i Pilgrimstad gjorde nästan en helsida om mina efterlysningar. Till en viss del gav det resultat - men jag hoppas på mera. En dam ifrån Södertälje som hade sitt ursprung i Kälarne ringde i alla fall. Hon skulle återkomma till mig när hon pratat med andra som eventuellt kunde hjälpa mig.
Tack Elin, Rune och Ragnar för att ni har lyst upp novembermörkret 2004. TILLBAKA till Martins sida Januari 2008 Webbateljén,Osby, Sweden |
