Klicka på bilderna
för större bilder


Martins månadsbrev



December 2011

Jag skrev i mitt senaste månadsbrev att jag skulle återkomma till familjen Gösling. Jag har insett att det är så pass omfattande och komplicerat att jag kommer att skriva om detta i en speciell släktkrönika som jag lägger ut på min hemsida.
Jag har skrivit månadsbrev varje månad sedan december 2004. Det är alltså sju år som gått. Jag har därför för avsikt att göra en tillbakablick för att se om det är något idag december 2011 som jag ska komplettera med och som jag idag känner bättre till.

2004

Flitiga kvinnor i Västanede, Håsjö
Fotograf: Okänd, men kan vara C J Olsson
Jag skrev bl.a. om "Spinnrockar och kvinnor någonstans i Sverige". Länk här martinbergman.se/spinn Fotot kom från Västanede och jag fick också förklaringar om när, var och vilka som var med på fotot. Fotot var taget av C J Olsson. Karin Andersson har i anbytarforum ställt frågan: Vem var C J Olsson? Om det är samma Olsson var han född i Örgryte 1843-07-28 och verksam på flera olika platser i Sverige, bl.a. Stockholm, Delsbo, Västanede Håsjö och Revsund. Olsson avled på Östersunds lasarett 1916.
I min samling efter Alexander Fröberg har jag ett antal foton som jag misstänker är tagna av C J Olsson. Jag lägger ut två av dessa här nedan.

Kvinna vid vävstol i Västanede, Håsjö
Fotograf: Okänd, men kan vara C J Olsson

2005
Jonas Forslund har jag behandlat en hel del i mina månadsbrev. Han tar senare namnet Forsslund och stavar det därefter med dubbla s. Född i Utanede, Fors socken, Jämtland och konstnär.
Uppmärksammades av hertig Karl och kom genom dennes försorg till Stockholm. Han undervisades vid Konstakademien av Lorenz Pasch d.y. och privat av Gustav Lundberg. Han blev professor i teckning vid Konstakademien i Stockholm från år 1800. Utnämningen väckte visst motstånd. Dock valdes han med sju röster mot fem.
Forsslund utförde framför allt porträtt, av vilka de bästa är helfigursbilder i det fria, till exempel det av Gustav IV Adolf med gemål i Hagaparken ( 1800 ). Som hans främsta skulpturverk räknas Linnébysten (1807) i Åbo Akademi. Mest känd är Forsslund som Gustav IV Adolfs porträttmålare.
Gustav IV Adolf var kung i Sverige1778-1837 och Fredrika Dorotea Vilhelmina drottning1781-1826. Hon var 19 år och prinsessa av Baden. Kungen är 22 år. Han bär Ekolsundsdräkt och hon empireklänning. Målning är utförd av Jonas Forsslund och tillhör Gripsholms Slotts samlingar.
Julen 1772 införde kungen en dräkt, Ekolsundsuniformen, som kom att ha en distingerande roll för vissa utvalda och bland dem finner man också några av revolutionens män.

Gustaf lV Adolf och hans hustru
Konstnär: Jonas Forsslund
2006

Åke Ejemo vid pianot
Fotograf: Accordion-Journalen 10/1961
Jag kommer så väl ihåg när min far tog mig med till Sundsvall för att köpa dragspel till mig. Köpet skedde vid Hagströms musikaffär och som låg vid torget i Sundsvall. Jag kanske var 7-8 år vid tillfället och året bör då ha varit 1949-1950. Dragspelet var grönt och tvåradigt. Min brorson Jan-Erik och jag anmäldes till kurs hos Henry Nässelius, på Kilen i Böle. Jag kanske lärde mig lite, men Jan-Erik blev en mycket duktig spelman och spelar än idag. Jag lärde mig någon enstaka låt, men sedan tog intresset slut. Jan-Eriks son Henrik är idag t.o.m. riksspelman på nyckelharpa. Men nog om detta. Här nedan citeras en artikel skriven av Tompa Jahn om Fors-sonen Åke Ejemo. Åke lärde sig också att spela hos Henry Nässelius.
1948 kom Åke Ejemo till Stockholm från Jämtland för att börja jobba som kontorist på Atlas Diesel. Han blev raskt uppmärksammad i jazzkretsar för sitt moderna pianospel.
Åke Ejemo (som ibland stavade sig Ejemoh) föddes och växte upp i Bispfors i östra Jämtland. I unga år fick han ett dragspel och på det tog han lektioner av ortens dragspelsmästare Henry Nässelius. Föräldrarna spelade inte men skaffade ändå ett piano för att barnen skulle få lära sig och av syskonen var det Åke som visade sig mest intresserad. Han tog lektioner och blev tidigt engagerad både på dragspel och piano i lokala orkestrar som spelade på dansbanor och festplatser runt om i Jämtland och Medelpad. En tid ledde han också en egen kvintett. Under några år var Åke även en av ortens mest lovande backhoppare. I Stockholm spelade han först i en grupp med bland andra saxofonisten Dag Lövå och basisten Bill Houston. Litet senare, när han engagerades till Leif Kronlunds orkester, slutade han sitt kontorsjobb och blev musiker på heltid. Sommaren 1950 spelade han med Arthur Österwalls band på Nöjesfältet i Stockholm där en av medmusikanterna var trumpetaren Nisse Skoog. 1951 reste Ejemo på turné med Thore Jederby, på sommaren i Folkparkerna och under vintersäsongen till Folkets Hus och andra danslokaler runt om i landet.
När Nisse Skoog sommaren 1952 blev erbjuden jobbet som kapellmästare på Nöjesfältet satte denne samman ett litet bebop-band och som pianist engagerade han då sin vän Åke. Hösten samma år återvände Ejemo till Arhur Österwall för en turné med ett mer swingbetonat band, där han i kompet hade sällskap av Sven Stiberg på gitarr och Bertil Frylmark på trummor. Våren 1953 började han i Simon Brehms orkester och där blev han kvar i tre år.
På somrarna turnerade man i Folkparkerna
(sommaren 1955 hade man också ett längre engagemang på utställningen H 55 i Helsingborg) och på vintrarna spelade man på Bal Palais i Stockholm. Vid den här tiden ingick trumpetaren Ernie Englund i Brehms band och hösten 1955 tog han över kapellmästarjobbet på Bal Palais. Ejemo gick över till Englund för ytterligare tre vintersäsonger på Bal Palais och turnéer under somrarna.
Våren 1958 började Ejemo i Åke Perssons kvintett som, inspirerad av Jay & Kai, bestod av två tromboner och komp. Första sommaren reste man i Folkparkerna med sångerskan Anita Lindblom, därefter fortsatte kvintetten att turnera runt om i landet fram till hösten 1959.
1960 gifte sig Åke Ejemo, slutade då som yrkesmusiker och fick jobb som vaktmästare på Svenska Bostäder. Han fortsatte dock att spela vid sidan om, och hösten 1962 medverkade han i den svenska underhållningspatrull som reste för att underhålla FN-soldaterna i Kongo. Ledare för patrullen var Staffan Broms och övriga medverkande var Leppe Sundevall, Sven Sjöberg, Britt Damberg och Git Skjöld.



Därefter och under hela 1970-talet spelade han så kallade festvåningsjobb och andra korta engagemang, ofta tillsammans med med violinisten Anders Dahl. Denne minns honom som en trivsam medmusikant som var omtyckt av publiken. Dahl uppskattade också hans mångsidighet och förmåga att vid behov även spela olika typer av underhållningsmusik.
Under 1980-talet drog sig Åke Ejemo tillbaka från musiklivet. De sista åren i hans liv förmörkades då han på grund av en olyckshändelse tvingades amputera vänster underarm. Nästan ingenting av hans pianospel finns bevarat för eftervärlden. Allt som finns är ett par 78varvsskivor inspelade med Simon Brehm 1954.
Källa: Tompa Jahn (Accordion-Journalen 10/1961)

Jag tog med det här fotot från föreningshuset i Bispgården. Men här är det nog Sven-Otto Holmbom vid pianot. Kanske även han hade Henry Nässelius som lärare. Men vilka är dom övriga musikanterna? Fotograf: Okänd


Jag inser nu att jag måste ta de återstående åren i mina kommande månadsbrev 2012. Jag får tillönska Ett Gott Nytt År 2012 och tacka för det gångna året.

Martin Bergman 2011-12-29

November 2011

Släkten Gösling



Cigarrask
Jag har för avsikt att presentera släkten Gösling från 1600-talets mitt fram till våra dagar. Släkten har sitt ursprung i Lübeck Tyskland. Den förste kände var Nils Gösling och var bosatt i Lübeck. Men tiden har inte medgivit att jag har kunnat starta detta projekt. Det kommer att handla om en vandring från Lübeck till Österbotten i Finland som sedan går vidare till Sverige och Jämtland och sedan vidare till Roslagen. Jag lägger in ett foto som har inspirerat mig att utveckla denna släkt. Huvudorsaken är att jag har anor till släkten Gösling. Jag lägger in ett litet smakprov här nedan om vad som komma skall.
Händelser under november

November månad har varit händelserik. Många av händelserna återkommer jag till och tar upp några av dem här.
Tillsammans med Evy Robertsen och Olle Klys har jag varit till Östhammar på Lars Molin filmfestival. Dom visade filmen Höjdhopparen samt delade ut stipendium Maria Thulin och Martina Bigert för sin serie Gynekologen i Askim. Vid festivalen träffade jag några före detta arbetskollegor, bland annat Yngve Jordeby från Alunda. Det var ett reportage i Östhammars Nyheter om festivalen. Nedanstående foton kommer från tidningen

OlleEvy
Källa: Östhammars Nyheter

YngveMartin
Källa: Östhammars Nyheter

Vi har varit och sett musikalen Spamalot på Oskars-teatern. Musikalen var mycket bra med bl.a. Johan Glans och Henrik Dorsin i några av rollerna.

Matthiue Rives från Biarritz i Frankrike har tagit kontakt med mig om släkten Bång i Jämtland. Vi har många gemensamma anor hade han upptäckt. Jag återkommer kring släkten Bång. Mellan alla nöjen har vi varit på minnesgudstjänst för en svåger och en begravning för en svägerska till mig.
Jag har åter knutit kontakten med Dan Johansson född i Utanede, Fors. Dan var tidigare bosatt i Malmköping, Södermanland men bor numera i Lycksele. Tillsammans håller vi på att utreda den gemensamma släkten Edblad med rötter från Näset, Ragunda och Håsjö.

Ja det blir inte längre än så här.

Jag får tillönska alla mina läsare en God Jul och ett Gott Nytt År

Martin Bergman 2011-12-07

Oktober 2011

Ekskogen



Den här gången blir det ett kort månadsbrev. Fantasin om vad jag ska skriva lider inga brister. Det är bara så att jag inte hinner med. Det finns orsaker varför nämligen, Trädgården kräver mycket jobb så här års, Det ska rensas och kompost ska läggas ut för att växtligheten ska bli bra nästa år. Potatisen ska tas upp och in i källaren. Dessutom håller vi på att förbereda försäljning av vår bostad. Den gångna veckan har vi haft en fotograf här som plåtat både inne och ute. Någon gång i slutet av februari och början av mars kommer det att läggas ut i rikstidningar och på nätet (hemnet). Vi räknar med att flytta närmare stan till en bostadsrätt någon gång i juni 2012.
Vårt hem från en vinkel
Fotograf: Martin Bergman

Vi köpte vårt ställe 1992. Vi bestämde oss vid en resa till Österrike när jag fyllde 50 år. Meningen var att vi enbart skulle åka ut på helgerna, när vi då bodde i Danderyd. Men vi trivdes så bra så att vi flyttade ut definitivt 1996. Därefter har vi firat samtliga jular med övriga familjen.

Här tar jag upp min sista potatis
Fotograf: Hjördis
Men nu har jag tagit upp min sista potatis och eldat den sista brasan. Första tiden satte jag av potatis som jag haft med mig från Västanede. Egenheimer eller "Jonke-Päran" som dom också kallades. Jag har satt potatis i samma land under alla åren och dom har blivit jättefina. Många säger ju att man ska idka växelbruk och inte sätta på samma ställe varje år. För oss har det aldrig varit några problem.
Sista brasan
Fotograf: Hjördis

Vi har hela vår vistelse här haft underbara grannar. Dom närmaste grannarna kommer från Ångermanland. Han mittemot är ur-Stocholmare och en mycket fin kompis. Tillsammans med honom håller vi på att sälja Nils Tiréns skolplanscher. Jag visar den senast sålda här.
Köparen är bosatt på västkusten och hämtar den efter nyår. Hon ville ha just det här motivet för hon kommer ursprungligen från Ånn i Jämtland.
Släktforskning har varit mitt stora intresse under den här tiden som vi vistats här. Vilka otroligt fina människor som man har kommit i kontakt med. Nu senast idag fick jag kontakt med en man från Fjällsjö, som hjälpte mig med Elias Eriksson, född på Berget i Böle 1694, men flyttade till Bölen i Fjällsjö och blev gift där. Jag är framme vid omkring 1850 kring hans ättlingar.
Kontakter har också skapats i många länder som USA, Frankrike, Argentina, Tyskland och nu senast Nya Zeeland. Alla har rötter från mina hemtrakter i Jämtland.
Det har också varit roligt att kunna skriva om människor som kommer från mina hemtrakter. Jag tänker på Eklunds, Goders, konstprofessorn Jonas Forsslund och hans ättling Gerda Tirén samt släkten Edholm med förste livmedikus Erik af Edholm i spetsen.

Den sålda skolplanschen
Fotograf: Martin Bergman

Under i stort sett hela den här tiden har jag samarbetat med Bispgårdssonen Sven-Olov Sundin som numera är bosatt i Osby. Tack Sven-Olov för att du stått ut med mig.
Det här låter som om det är mitt sista månadsbrev. Men ingalunda jag återkommer. Jag ville bara göra en liten sammanfattning om vad som hänt fram till nu oktober-november 2011.
Dagens datum 20111102 som för övrigt är ett palindrom (samma omvänt) har jag varit in till Stockholm och mera preciserat Regeringsgatan 83. Från denna adress bar jag nuvarande konungs far, Oskar ll, Gustaf V och några andra under armen. Det vill säga att det var fotografier som jag hämtade där.

Martin 20111102 och jag återkommer

September 2011

Kända och okända konstnärer


Jag skulle vilja ha hjälp med vilka som är konstnärer till de konstverk som jag visar här nedan. Det handlar om tre stycken konstnärer. Jag fick konstverken av min styvfar Alexander Fröberg. Jag har följande namn som konstverken är signerade med, nämligen B. Widing, Hadar och O. Nordenström.

Men innan jag presenterar konstverken, vill jag gå tillbaka till 2006 när jag skrev så här i ett av mina månadsbrev för året. Jag citerar,

"Men det var framförallt en bild som fångade mitt intresse och som osökt kom mig att tänka på Harry Jonsson, möbelsnickare hos Eklunds möbelverkstad i Bispgården. Eklunds snickeri låg någonstans ovanför de två hus som ni ser på fotot här nedan. Jag erinrade mig då ett reportage av signaturen "Vattumannen" i Östersunds Posten som jag mottagit från min vän Jan Brandborg. Så här beskrevs det av signaturen "Vattumannen".
Ett unikt arbete som jag utfört var en beställning till hembygdsgården i Hällesjö. Det var Malkus Eld, som bad mig göra tvenne figurer i trä efter en modell hämtad från Notre-Dame-kyrkan i Paris. Det var ett arbete, som tog lång tid att klara, säger Jonsson."
De kanske mest uppmärksammade arbetena är hans jämtlandsvapen, av vilka han utfört ett 100-tal jämte en del andra länsvapen. De är samtliga sågade och skurna i trä samt polerade. Det är faktiskt små mästerverk ifråga om perfekt och detaljrikt utförande. Arbetena är godkända av riksheraldikerämbetet.
Jag erhöll senare ett kungligt tackbrev för min gåva, berättar Jonsson.

Jämtlandsvapnet av Harry Jonsson
Ägare: Jan Brandborg

Nu undrar Harrys son vad som hände med hans fars två figurer som beställdes av hembygdsgården i Hällesjö. Gjorde han dom och var finns dom? Maila mig om någon känner till något kring figurerna.





B Widings teckning
Ägare: Martin Bergman
B Widing

Tuschteckning till höger har signaturen B Widing. Widing är för mig helt okänd. Det skulle vara roligt om någon känner till tecknaren.

Målningen till höger har signaturen Hadar. Man kan spekulera i vem Hadar kan vara. Det finns en konstnär vid namn Hadar Jönzén som gick vid Stockholms tekniska skola där också Alexander utbildade sig.
Hadar


Målning med signaturen Hadar och titeln Systembolaget stängt.
Ägare: Martin Bergman

Kristina Erika Johansson läser ur bibeln.
Ägare: Martin Bergman

O Nordenström

Teckningen föreställer Alexander Fröbergs mormor, Kristina Erika Johansson som avled 1945, 85 år. Hon kom också från Alexanders sida att betraktas som fostermor. Signaturen O Nordenström kan vara Olof Nordenström Kämpe, född 1830 vid Fugelstalandet i Håsjö. Jag känner inte till om han var en tecknare, men jag vet att han var en stor poet. Jag citerar ett av hans verk här nedan under titeln "Svavelpredikanten".

Svavelpredikanten

Som vanligt gick jag in i kyrkan,
Då tornets klocka gav signal.
Att ägna Gud min tro och dyrkan,
I herrens tempelvigda sal.
Altarbönerna och sången
Förrättades på övligt sätt,
Från sakristian, genom gången
kom stegande en välfödd sprätt.
I hast besteg han predikstolen,
"Snart liknar månens skiva blod,
fördömda folk, snart mörknar solen....."
Så dundrade han där han stod,
Helvetet uppslogs på vid gavel,
Han ropte "ve o eld o blod".
Det börja nästan lukta svavel,
Predikan härav mest bestod.
Han näven slog uti predikstolen,
Och som en åska dundrade,
"Ve eder syndare, i skolen
Snart avgrundssvalget öppet se,
Där skolen i så den anamma,

Ej se den minsta vattenbäck. Där gnistor, rök o lågor flamma,
Omkring er på varenda fläck.
Där blir Guds vrede outsläckligt,
Där ingen bättring tags emot.
O ve, o ve, det är förskräckligt,
Det är för sent, att göra bot.
Där mänskor simma uti lågor,
I evighet, som ej tar slut.
En strandlös sjö, med vilda vågor,
Så ser helvetet verkligt ut".
Och avgrundskedjorna beskrev han,
Hur satan smider länkarne.
Men i detsamma varseblev man,
En syn i en av bänkarne.
En nervsvag kvinna, som mist förståndet.
Eldspredikan måst´ ta slut,
Till grannen, sade jag, men må´n det
Ej vara tid att vi gå ut.
I sanning, gräsligt var att skåda,
Den arma kvinnan, hur hon led,
Och hennes man, de ledo båda.
Å i förtvivlan händerna vred.
Uppå till henne gjorda frågan,
Hon skrek till svar åt vem som helst,
Att hon såg helveteslågan.
Å ingen, ingen, kan bli frälst,
Som mor och make kvinnan hade,
I allo väl uppfyllt sin plikt,
Men trodde, att vad präster sade,
Var herrens ord och ingen dikt.
En enfald, som bör milt bedömmas,
Ty, ringa var dess kunskapsmått.
Om livets lycka, lätt kunnat drömmas,
Om hon, att prästen ljög, förstått.
Hon fick således ej längre njuta.
Den sällhet, flit o ordning gav.
På ett dårhus fick hon sluta
Sitt liv o fann först i sin grav
Det lugn, sökt bland stormens ilar
Där svärmarna? Ropa "ve".
I graven mannen även vilar
Förtärd av sorg och grämelse.
Så hankas? Ulvarna bland fåren
Då de, till herdar valda bli.
Förkrossa hjärtan, slicka såren
O fröjdas åt sitt barbari.
Visst tycks rättskänslan ofta svalna,
Man därför varnas bör,
Men att predika människor galna,
Är inte mycket att hurra för.


Olof Nordenström Kämpe var 1847 bosatt i Östansjö, Håsjö och 1850 i Västeråsen Fors. Han flyttade definitivt till Fors 1861 och hade 1854 gift sig med Katarina Jonsdotter, Bispgården Fors.
Vilken av prästerna i de två aktuella församlingar han kom att gestalta i sin dikt är svårt att avgöra.
Inom Ragunda pastorat fanns vid den här tiden två tänkbara kandidater. Till Håsjö flyttade Anders Amren 1846 och fanns där som komminister fram till 1872. Särskilt mot den inom Hällesjö och Håsjö rådande dryckenskapen drog han i härnad. Anders var född 1791 av bondeföräldrar i Ammer Ragunda.
I Fors verkade sockenpredikanten Johan Steinwall mellan 1850 och 1881. Han var son till sågverks- och hemmansägaren Gustaf Reinhold Steinwall i Skellefteå

Martin Bergman 2011-09-27

Augusti 2011

Thorleif Hellbom



En mycket god vän har gått ur tiden. Thorleif Hellbom avled 30 augusti, 2011, 87 år. Thorleif Hellbom kändes som en människa jag mött, men aldrig fick träffa. Vi träffades ändå genom kontakter på nätet. Vårt gemensamma intresse var hans anfäder från Näset i Ragunda. Vi hade ständig kontakt för att klara ut detta. Men det blev alltid stopp vad det gäller hans anfader Olof Eriksson, född omkring 1781 och var torpare på Näset. Olofs hustru Märta Persdotter kom från Västerede i Fors och var född 1793. Hennes anor var vi gemensamt överens om. Thorleif gav mig mycken inspiration att gå vidare kring forskningen om hans anor. Det känns mycket sorgligt att han gått ur tiden, men hans minne kommer alltid att finnas kvar.
Thorleif gav också målande beskrivningar om Stockholm som man kunde läsa på hans blogg. Det sista han skrev där var om Evert Taubes "Möte i Monsunen", som han själv sjöng och spelade gitarr till. Det var en av Thorleifs paradbitar skriver han. Ni kan själva läsa hans berättelse här hellbom.wordpress.com/2011

Thorleif Hellbom
Fotograf: Från hans egen hemsida


Thorleif var bror till filmregissören Olle Hellbom, känd för sina Astrid Lindgren filmer.
Från hans hemsida har jag hämtat hans egen beskrivna biografi, som ni kan ta del av här nedan.

”Redan som 10-åring i Högalids folkskola var han på det klara med att han skulle bli journalist. En av de främsta drivkrafterna var, skam till sägandes, att journalister gick gratis på bio. Det fick han också göra, till långt efter pensionen. Efter folkskolan blev det realexamen i Södra kommunala på Hornsgatan, sedan treårigt latingymnasium i Södra Latin, där han blev ordförande i föreningen EV.

Tillsammans med några gymnasister från andra Stockholmsskolor bildade han Nordiska skolungdomsförbundet, som under krigsåren samlade skolungdom från hela Norden i Stockholm. Medverkade i radioprogrammet "Ungdomen har ordet", tog studenten 1943 och fick bara några dar därefter jobb som sommarvikarie på Nya Dagligt Allehanda. Efter en uppmärksammad artikel "Kungens hästar fick nya skor på födelsedagen" blev han fast anställd. När Allehanda lades ner blev han redaktionssekreterare på Filmjournalen och lärde känna praktiskt taget hela den svenska skådespelarkåren, som vid mitten av 40-talet gjorde flera filmer än någonsin. Åren 1947-48 arbetade han i New York som Expressens korrespondent och assisterade Sven Åhman på DN.
Efter återkomsten till Sverige blev hans redaktionssekreterare och därefter chefredaktör på månadstidningen Allt. Efter en ny USA-sejour blev han chef för nyhetsmagasinet Nutid, som levde i ett par år. Därefter blev det Dagens Nyheter, där han medverkade på alla avdelningar utom Ekonomi.
I ett 20-tal år satt han i redaktionsledningen, var redaktör för Teaterredaktionen och startade bilagan På Stan, där han under tio år skrev krönikor som väckte stor uppmärksamhet. Belönades med StiegTrenter-priset, Stockholms stads kulturpris, Föreningen Södermalms Kasperpris, S: t Eriksmedaljen, Magnoliapriset och Olle Engkvistmedaljen. Efter pensioneringen var han några år TV-kritiker och skrev ett hundratal födelsedagsintervjuer i DN. Hans stora intresse är Stockholmiana och han har skrivit några böcker i ämnet. Stockholm är också ett stor inslag i Hellbom´s weblog”.

Källa: Thorleif Hellbom

Martin Bergman 3 september 2011

Augusti 2011

Från Samuel Permans gatan via Annedal till Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm

Juli 2010


Jag skrev då följande,
"Jag lovade återkomma med ättlingar kring familjen Perman. Det har varit en varm månad under juli och jag har inte prioriterat att vara inomhus. Dessutom har jag varit uppe i Jämtland en vecka samt mottagit så mycket material kring släkten Perman av en ättling bosatt i Falköping. Jag ber därför att få återkomma längre fram."
Det har nu gått ett år sedan jag lovade och skrev detta. Bättre sent än aldrig. Under augusti månad 2011 ska jag sätta mig ner och studera allt material kring hans anor. Tills vidare lägger jag in ett porträtt på Emil Samuel Perman, född 1856 i Östersund och gift med Elin Sällberg född 1873 i Ljungby. Emil som studerade vi Uppsala universitet till läkare och blev kirurgöverläkare vid Sabbatsbergs sjukhus 1899. För att tidigt knyta ihop Emil Perman var han son till Erik Perman, född 1819 i Östersund och flyttade in vid Annedal i Fors 1860, tillsammans med hustrun Märta Maria Burman, född 1833 i Degerfors, Västerbotten. Porträtt: Emil Samuel Perman
Fotograf: Okänd
Emil Perman som barn, troligtvis från tiden vid Annedal
Ägare rill porträttet: Åke Sandström, Stockholm

Fotograf: Okänd
Text: Vykort avsänt från Fors 1904, med vy över Annedal och Böle by
Ägare: Martin Bergman

Lite historik

Jag har mottagit ett inspelat band från min vän i Falköping. Jag har lyssnat på bandet och tecknat ner följande.

Östersund anlades 1786. Den blev en så kallad fristad där invånarna fick rätt att bedriva handel, hantverk och fabrikation obundna av handelsregleringar och skråtvång.
Till den unga staden sökte sig många driftiga människor - inte bara sådana som hade ärliga avsikter.
1787 köpte Samuel Perman ( 1760-1839 ) apoteket på Frösön och 1794 flyttade han det till Östersund. Där startade han även en handelsrörelse. Perman kom i ett par decennier att ta hand om praktiskt taget alla offentliga angelägenheter i staden.

Skötte allt i staden

Som stadskassör och ordförande i borgerskapet skötte han stadens ekonomi. Han hade även hand om fördelningen av tomter, övervakningen av eldsläckningsväsendet samt ansökningarna om burskap, röjning av skog och vallning av getter. Det var Perman som läste predikotexterna i kyrkan och som, i egenskap av rådman, upprätthöll ordningen i staden.
I praktiken var han polis, åklagare, domare och straffexekutor i en och samma person. De småtjuvar Samuel Perman grep fick ett par rapp med ett bamburör och släpptes sedan vid stadsgränsen med tillsägelsen: "Stjäl i Ås, stjäl i Brunflo, stjäl på Frösön, stjäl i helvete. Men stjäl inte i Östersund."

När von Döbeln kom upp till Östersund 1808 för att försvara riket mot det inträngande norska anfallet kom han i dispyt med apotekaren och ordningsmannen Samuel Perman, som ofta fick föra stadens talan och som aldrig tvekade att säga sin mening oavsett hög eller låg.

von Döbeln ville inkvartera trupperna hos stadens borgare under något dygn, men Perman ansåg att husen var för få och för små samt att borgerskapets fattigdom var nog i sig. Vid den häftiga ordväxling som då uppstod lär von Döbeln ha, på stående fot, befallt att Samuel Perman skulle hängas. Sedan några borgare fört Perman åt sidan och lugnat ner honom avlöpte intermezzot lyckligt och staden fick behålla sin ordningsman. Källa 2: Fältjägaren nr 32 Borgmästare Åke Jansler.

Samuels son Magnus Perman ( 1789-1838 ) fick fem barn varav Erik Perman kom att flytta till Annedal i Fors 1860-09-25. Berättelsen om honom vid Annedal finns beskriven av Sören Nilsson varför jag inte går in djupare kring honom här.

Erik Permans äktenskap med Märta Maria Burman och Hedvig Göhle gav sex barn, varav två med Hedvig. Dottern med Hedvig, Gustafva Dorotea (Tea) emigrerade till Nordamerika från Östersund 1892.

I äktenskapet med Märta Maria Burman föddes Anna Christina som blev lärarinna och avled i Stockholm 1922, sonen Olof Axel blev rektor och var 1900 bosatt i Skellefteå. Sonen Carl Fredrik avled i Annedal vid späd ålder 1860.



Emil Perman som ung.
Ägare till porträttet. Åke Sandström, Stockholm
Det fjärde barnet var Emil Samuel Perman, född 1856 blev student vid Uppsala universitet 1876 och avlade följande examina,
- medicine kandidat 1882
- medicine lic. 1887
- medicine doktor 1889
- docent i kirurgi vid Karolinska1891

Mellan åren 1892 och 1899 var han överläkare vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt och från 1899 överläkare vid kirurgiska avdelningen Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm.

Emil Perman på äldre dagar
Fotograf: Se porträttet
Ägare till porträttet: Åke Sandström, Stockholm

Jag har mottagit ett foto från Emil som gymnasist i Östersund. Gymnasieföreningen i Östersund hade namnet Lyran och visas på fotot här nedan. Emil Perman finns där med bland föreningens medlemmar. Föreningen grundades 1864. Andra kända medlemmar under åren har varit radiomannen Per-Martin Hamberg, poeten Erik Lindgren, journalisten Sven "Plex" Pettersson och politikern Oscar von Sydow.
Gymnasieföreningen Lyran samlade i Östersund
Fotograf: Okänd
Ägare till fotot: Bengt Perman

En liten fundering.

Hörde på lokalradion att en person bytt efternamn från Johansson till Hökuggla. Det var inte just det här efternamnet, men ett liknande med fåglar inblandade. Stackars släktforskare i framtiden. Ska man leta fadern bland Hökarna och modern bland Ugglorna? Ja, det kanske var att överdriva, men det kan ju precis inte bli lättare. Det kan ju vara ett par med familjenamnen Hök och Uggla som slagit ihop sina påsar. Man skulle ju kunna tänka sig andra kombinationer bland fåglar som Svaletrast. Ja, det blir inte lätt.

Martin Bergman 1 september 2011

Juli 2011

Håsjö kyrka firade 100 år


Håsjö nya kyrka i Västanede byggdes ursprungligen 1876, en träkyrka som brann ner mitt under en högmässa 22 december, 1901. Det byggdes emellertid en ny kyrka, även den uppförd helt i trä, försedd med pampig klockstapel med lökkupol. Den nya kyrkan invigdes 1911.
Tidigt i våras fick jag ett mail från en person i kyrkorådet om jubileumet under juli månad 2011. Personen undrade om inte jag hade foton om och händelser kring kyrkan av min styvfar Alexander Fröberg. Jag svarade att jag hade massor av foton av kyrkan och händelser där under den gångna 100-årsperioden. Jag bad att få gå igenom alla fotona och återkomma. Jag svarade att nu hade jag valt ut ett antal foton. Tyvärr blev det alldeles tyst från personen och jag tolkade det som att inget intresse fanns. Jag talade också med en annan person i kyrkorådet, men från den personen var det samma tystnad.

Urval från Alexander Fröbergs foton

Jag har valt ut ett fåtal av fotona kring Håsjö nya kyrka som jag visar här av ca 50. Men först vill jag ge en liten presentation av Alexander Fröberg. Alexander hade en tvillingsyster som döptes till Gunhild. Jag har inte känt till detta förut. För bara några månader sedan sökte jag i födelseboken för Håsjö och där hittade jag tvillingarna. Modern Maria Nikolava Andersdotter hade i födelseboken anhållit om att få båda barnen antecknade som sina egna.

Prästen Wedholm hade skrivit in detta 1904-08-15. Alexander berättade aldrig för mig att han hade en tvillingsyster. Troligtvis kände han inte själv till detta. Gunhild avled i lunginflammation 1907-01-13. Tack vare forskarkollegor kunde jag konstatera detta. Alexanders far var Nils Otto Fröberg, född 1881i Nora socken, Nordanö Hemsö i Ångermanland. 1900 var han seminarieelev och kom så småningom som lärare och kantor till Västanede, Håsjö.
Nils Otto Fröberg vid orgeln i Risinge
Fotograf: Okänd

Nils Otto Fröbergs familjegrav i Risinge
Fotograf: Alexander Fröberg


Nils Otto Fröberg flyttade sedan till Risinge församling i Östergötland. Han blev gift och fick en dotter som kom att bli Alexanders halvsyster. Alexander och min mor hälsade på halvsystern 1963.

Alexander och min mor besökte också Hemsön. Där träffade dom Nils Otto Fröbergs bror Johan och hans hustru vid deras barndomshem.




Johan Fröberg och hans hustru, med Alexander i mitten.
Fotograf: Alexander Fröberg


Se ovan
Fotograf: Alexander Fröberg
Framför Alexander Fröbergs farbror Johan Fröbergs hem på Hemsön. Den andra mannen från vänster sittande är Johan Fröberg. Längst bak till vänster är Alexander Fröberg.


Jag går nu över till att visa ett urval från Håsjö kyrka och som jag hade tänkt bidragit med vid firandet av 100 år.



Konfirmation vid Håsjö kyrka
Fotograf: Alexander Fröberg

Skolbarn från bygden1951
samlade för avslutning
vid Håsjö kyrka.
Fotograf: Alexander Fröberg

Torbjörn Telands dop i Håsjö kyrka
Fotograf: Alexander Fröberg


Tack för gästfrihet

Som ni kanske förstår har jag varit på besök i min hembygd. Jag var bosatt vid Värdshuset Vildhussen. Tack Isabelle Almgren för ditt vänliga bemötande. Under den gångna veckan har jag fått kännedom om att Värdshuset är före detta Frisendahlska hemmet.

Tack familjen Byström i Böle. Vi hade en mycket trevlig och givande dag tillsammans.

Tack Lars Forsstedt för en mycket givande dag. Pelle Mattsson är det alltid roligt att samtala med - tack Pelle.
Jag besökte också min kusin Märta Nordling och hennes dotter Margareta. Jag vill tacka för en mycket trevlig stund tillsammans.
Sist men inte minst vill jag tacka Lars Hennissen i Västanede samt Margareta och Bo Weman. Tack för videon "Fred och Fejd i Westan Eid". Man kan undra varför inte Lars Hennissen sökte in vid Dramatens elevskola i unga dagar. Jag blev imponerad av hans framträdande på videon.



Vid samtal med Lars påminde han mig om när jag körde hem hans traktor av märket David Brown och årsmodell 1953. Året när det hände var 1965. Han hade fått traktorn av sin far som då arbetade i Stockholm. Fadern hade ringt hem och sagt att traktorn skulle komma per järnväg till Kälarne och att det bara var att köra hem den. Problemet var emellertid att Lars var bara elva år 1965. Hans mor Linnea sa bestämt ifrån att Lars inte fick köra hem traktorn. Jag fanns hemma just vid det tillfället och körde hem Lars traktor. Traktorn finns kvar än idag och jag tog några foton av antikviteten.
David Brown av årsmodell 1953
Fotograf: Martin Bergman

Fotograf: Martin Bergman


Martin Bergman 1 augusti 2011

Juni 2011

I samlarens spår


En av mina favoritskådespelare är Denzel Washington. Jag har under kort tid tittat på två filmer med honom. Den ena handlade om ett kidnappningsdrama i Mexico City och den andra hade titeln " samlarens spår". Det var då jag fick inspiration att skriva om mig som samlare. Jag är inte att jämföra med huvudpersonen i filmen med namnet "I samlarens spår". Men jag är en samlare av det mesta och det är det jag vill försöka beskriva. Jag har själv inte tänkt på att jag är en samlare, men min fru påpekar det allt som oftast. Jag håller mig inte bara till en sak att samla. Mycket har det blivit genom åren. Jag ger några exempel här nedan.

Samlingsexempel

Gamla skolböcker
Familjenamn/Foton/Porträtt
Skolplanscher
Gamla vykort
Skansenglas
5-kronor med Gustaf Vl Adolf från 1972

Gamla skolböcker

Svenska skrivningar, Martin Berman, klass 3, står det på omslaget. Jag har många av mina skolböcker kvar, men det här är från realskoletiden vid Ragunda kommunala realskola, höstterminen 1957. Jag har valt berättelsen eftersom jag kan presentera foton till den. Jag fick betyget BA- för berättelsen av läraren A. Hn. Jag kommer faktiskt inte ihåg vem läraren var. Jag skriver nu den rättade versionen utan meningsbyggnadsfel, stil, form och prepositionsfel. Kommateckensfel förekom också. Titeln på berättelsen lyder,

Minnen från en bilutflykt 1957.

I somras var jag ute på en lång bilutflykt. Jag var borta en hel vecka. Jag var förstås inte ensam. Mamma, en släkting till oss och min klasskamrat Birgitta Gustafsson var också med. Det var min släkting Alex, som ville ha oss med i sin bil. Han har en 1956 års DKW.

Målet och vändpunkten för resan hade vi efter många om och men bestämt till Norge, närmare bestämt till en gammal förfallen stad, inte långt ifrån den svenska gränsen. Stadens namn var Röros. I den här berättelsen tänkte jag inte berätta om hela resan, bara om det som var trevligast och mest minnesrikast.
Resan började på en måndag, om jag inte minns fel. Alex kom tidigt på morgonen och hämtade oss. Jag tror att klockan inte var mer än fem. Men den blev väl sex innan vi hade stuvat med alla pinaler i bilen. Men då klockan var sex startade vi. Det bästa av allt på hela resan var att vi fick ett vackert väder.. Då vi startade sken redan solen och allting var så vackert i morgondiset. Första etappens mål skulle man kunna säga var Vemdalsskalet i Härjedalen. Det var en vacker plats. På båda sidor om vägen hade vi fjäll. Men det trevligaste på det stället var nog grinden, som de hade efter vägen upp till pensionatet. Grinden var gjord av gamla grå knotiga grenar.

Grinden vid Vemdalsskalet
Fotograf: Alexander Fröberg, augusti 1957


De hade satt ihop grinden så att det blev som fyrkantiga rutor. Av den grinden tog vi en färgbild. Efter det att vi hade gått och sett oss omkring och fotograferat, tyckte vi att det skulle smaka med något ätbart. Vi gick upp till pensionatet och där stod det på en skylt att det fanns nygräddade våfflor och färsk hjortronsylt med vispgrädde att köpa och det beställde vi allihopa. Jag glömmer inte hur, härligt det var när vi satt oss där i skuggan av ett parasoll och åt våfflor med hjortronsylt och vispgrädde. Det riktigt vattnas i munnen, när man kommer ihåg det.
Aftonen kom och vi hade upplevt första dagen på resan. Vi skulle nu försöka leta reda på en bra tältplats. Efter ett ihärdigt letande kom vi fram till en by. Vi såg efter på bilkartan var vi befann oss. Vi var i Hedeviken en vackert belägen by med en sjö nedanför själva byn och med en annan by på andra sidan sjön.


Röros kyrka
Fotograf: Alexander Fröberg, augusti 1957
Men vi måste ju fråga någon var vi kunde få slå upp ett tält. Vi gick in i en gård och frågade. Folket på gården visade oss på en plats alldeles intill stranden av sjön. Men det värsta av allt kom nog då vi skulle sätta upp tältet. Hur vi än flyttade pinnar och rätade till tältduken blev det snett. Men efter ett ihärdigt arbete fick vi till slut till det. På natten sov jag mycket litet, först och främst var det myggen som ofredade mig, och så var det ju första gången jag låg ute i tält.
På den fjärde dagen av biltrippen kom vi till norska gränsen. Där måste vi stanna och växla till oss norska pengar. Sedan tullmännen frågat oss om en del saker fick vi passera. Men nu fick vi inte längre köra på vänster sida, för i Norge hade dom ju högertrafik. Jag kommer, väl ihåg hur vi satt där på helspänn och väntade på att det skulle smälla, men mamma var nog räddast av oss allihop. Nå väl det, gick ju lyckligtvis bra och efter en timme eller så var vi framme i Röros.

Nog har jag varit till många städer, men någon konstigare stad hade jag inte sett. Husen i staden var timrade. Det fanns en del som var moderna men det var inte många. På nästan vartenda hustak växte torv. Efter att ha strövat omkring ett bra tag i staden kom vi till järnvägsstationen, som de också hade, men jag tror också, det var den sista stationen på den linjen. Vi gick in där och köpte några vykort och skickade hem till Sverige. Därefter fortsatte Alex och jag ensamma ut i staden, medan mor och min klasskamrat stannade kvar på stationen. Vi tog med oss kameror och fotograferade de konstiga gårdarna, de mycket smala gatorna och kyrkan. Medan vi gick där hände en mycket lustig episod. Det kom plötsligt en bil och körde på vänster sida. Då vi tittade närmare efter såg vi att bilen är svensk, och då var det ju inte konstigt. Men det var nära att han skulle ha krockat med en norsk bil, men svensken hann styra över till höger sida igen innan det hände.

Text: Tältning vid Ramundberget
Fotograf: Alexander Fröberg, augusti 1957

På aftonen klockan tre lämnade vi Röros, efter en mycket trevlig dag som jag nog inte glömmer. På kvällen tältade vi vid Hamrafjället och fortsatte dagen därpå till hemtrakterna. Det var en härlig tid.
Kommentarer av mig 53 år senare: Jag hade inte fyllt 16 år när jag skrev denna berättelse. Jag skrattar för mig själv när jag beskriver Röros. Jag hoppas norrmännen ursäktar mig. Röros var en mycket vacker och sevärd stad med sina kulturella byggnader. Jag skriver också att jag varit i många städer. Jag kanske upplevde det så vid den tiden. På sin höjd hade jag varit till fyra städer, Östersund, Sollefteå, Härnösand och Sundsvall. Röros var den femte staden jag besökte. Jag skriver också att Alex var en släkting. Det var han inte då. Året var 1957 och min mor och Alex gifte sig i Duved 1959.
jag och Birgitta vid ett vattenfall i närheten av Funäsdalen
Fotograf: Alexander Fröberg, augusti 1957

Däremot är jag släkt med Birgitta genom hennes mor på min farfars sida. Det visste jag inte 1957, men nu vet jag.

Familjenamn/Porträtt/Foton

Som många kanske har upptäckt ägnar jag mig åt släktforskning. För närvarande har jag 23 812 namn i min forskning. De flesta av namnen kommer från Fors skulle jag tro. Min släktforskning hittar ni här martinbergman.se/ Jag har också samlat en hel del porträtt på kända och okända personer. Alla är inte inlagda än men ni hittar dom här /portratt/ Vad det gäller foton så är det min ”släkting” Alexander Fröberg som jag samlat in foton på och många hittar ni här martinbergman.se/alexbilder.html Hans dagböcker försöker jag teckna ner och dom hittar ni här martinbergman.se/alexdagbok.html Min berättelse från dagböckerna är inte på långa vägar avslutad, men ibland måste man prioritera. Det är inte min samling, men jag kan inte låta bli att ta med de fantastiska porträtt som min gode vän och tillika webbmaster Sven Olov Sundin mottagit. Ni hittar den här fotomuseetiosby.nu/Eurenius.htm Vad det gäller min släktforskning är det märkligt att inte flera från Fors hör utav sig. I huvudsak är det från Ragundabor som verkar vara mera på alerten. Ibland hinner jag inte med från alla dessa och det hoppas jag ni ursäktar. Nu senast handlar det om släkten Gylfe, som jag har kontakter om ända till Nya Zeeland. Jag återkommer till det. Men det handlar också om en guldgrävare (i Nordamerika och Alaska) från Fors vid namn Erik Olof Jonsson. Om honom har jag en kontakt i Kalifornien vid namn Linda Wichelman. Linda har sina anor i familjenamnet Gissler från Ragunda. Jag återkommer till Erik Olof och hans öden som guldgrävare.

Skolplanscher

Under senare tid har jag börjat samla på gamla skolplanscher av bl.a. Nils Tirén. Totalt handlar det om ca 25 planscher. En del av dessa hittar ni här martinbergman.se/tiren.html I sommar kommer jag att sälja ifrån mig nästan alla.



Almanacka från 1918
Ägare: Martin Bergman
Gamla vykort

Gamla vykort och almanackor köpte jag en gång i bl.a. Hjo på en loppmarknad. Tillsammans så handlar det om ett hundratal. Jag visar en almanack och ett vykort här nedan.

Fullriggaren Jarramas. Hon är en av världens minsta fullriggare och det sista segelskeppet som lämnade Karlskronavarvet år 1900 för att fungera som utbildningsfartyg åt skeppsgossekåren.
Ägare till vykortet: Martin Bergman
Skansenglas

Skansenglas med designer Thure Berglund började jag samla för bra många år sedan. Det började vid ett loppis i Tierp där jag hittade ölsejdlar. Sedan har jag kompletterat både med karaff samt full uppsättning snapsglas i samma stil. Jag är beredd att sälja min samling med undantag för det jag nämnde här ovan.
5-kronor med Gustaf Vl Adolf från 1972

Glas framställda vid glasbruket på Skansen
Ägare till glasen: Martin Bergman
Jag har gjort inbrott i Ragunda Härads Sparbank Hammarstrand. Kassavalv nr 1042 har forcerats. När jag gick vid småskolan i Böle fick alla elever en sparbanksbok och en sparbössa. Det är sparbössan jag har gjort inbrott i. Genom åren har jag samlat på 5-kronor från 1972 med kung Gustaf Adolf som jag stoppat i sparbössan. Här om dagen gjorde jag inbrott i den. Jag räknade 5-kronorna till 65 stycken. 5-kronorna är idag värda något mera eftersom det var sista året dom innehöll silver. Det handlar också om att vissa av kronorna saknar s.k. ”strömmar” och en sådan 5-krona kan vara värd uppåt tusenlappen. Jag kommer att granska dem noga.
Efter inbrottet
Ägare: Martin Bergman


Martin Bergman 2011-06-27 tillönskar alla en skön sommar.


Maj 2011

Förord


Den senaste tiden har jag ägnat stor del av tiden kring bonden i Utanede Per Persson ( 1751-1824 ) och hans hustru Kerstin Salomonsdotter ( 1747-1812 ). Per och Kerstin var anfäder till mig i rakt nedstigande led. Per var född i Karlsgård, Hällesjö och Kerstin i Böle Fors. 1773 köpte Per och Kerstin en fastighet i Utanede och hade två år tidigare gift sig i Fors.
Men det är inte dom jag tänkte berätta om vidare. Berättelsen handlar om amerikabrev adresserade till en senare ättling efter Per och Kerstin vid namn Jöns Olof Hellbom, född 1864 i Österåsen Fors. Amerikabreven är skickade från Utah USA och Erik Olof Jonsson, född 1865 som tvilling i Västeråsen. Erik Olof Jonsson emigrerade till Nordamerika 1888. Av breven kan man förstå att dom båda var ungdomsvänner.

Amerikabreven

Jag kommer här nedan att citera breven i tidsordning från Erik Olof Jonsson. Stavningen är på gammalsvenska och ibland är väl inte meningsbyggnaden den bästa.


"Park City den 9 januari 1897
Mr J. O. Hellbom Österåsen

Eftersom julen är öfverstökat med all dess fästligheter och äfventyr och jag för tillfället tillhör ledighetskommiten och min tanke kom att göra en pilgrimsfärd öfver till min fäderne bygd, för att göra en påhelsning hos mina gamla bekanta. Som kanhända alltför länge sedan har glömt mig.
Fast alla mina ungdomskamrater lefver troget i mitt minne ännu och kommer att göra det. Och eftersom det är så länge sedan jag hade något bref från någon af dem. Så får jag avbryta tystnaden med några rader. För det första så får jag omtala att jag har haft en god och treflig jul, gröt och lutfisk på verkligt svensk vis och äfven sup till fisken och på flera parti, eller bjudningar under julhelgen både med svensk dans och musik.

Erik Olof Jonssons egen skrivstil till adressaren
Så att man för en stund glömde bort allt Amerikanskt och man trodde man var i Sweden. Men en saknades och det var slädparti för något sådan kunde vi icke ha, i brist på snö ty den finns icke här. Fast det är en plas som mycken snö brukar falla vintertiden. Men ännu har det ej kommit något af den varan, utan det ser ut so om det vore vår i stället för vinter hvilket är något ovaligt här, för det är ingen som minnes en sådan vinter här.
Om sommrast hvar jag i Idaho på en plats som heter Custer, jag arbetade der vid en Guld Gruva en fem månaders tid. Men den 15 november då blef alt arbete nedlagt för snös skull för de 250 E.mil från någon järnväg. Så det är nästan omöjligt att arbeta den förvintern huru lock Guldet än är så måste de stora kapitalisterna lemna det i ro för vintern på den plasen.
Och der var 4 fot jupsnö när jag lemnade der. Jag hade då att gå med /dloge/ eller gåsljevar skuje som ni kan. Men dock fick jag åka både på släde och vong. Jag reste då hal till Utah till bake. Eller till Lions skönia dalar som mormonerna kalla det. Här i Park City är det många stora Grufvor silver och bly. Och många tusen som arbetar i dem. Tiderna här i landet äro fortfarande dåliga eller rättare sagt smått om arbete och för många som söka det. Timmer drifningar fortgår väldans i Hortland kan jag tänka. Så att nu börja de väl att bege sig till skogs den här tiden på året. Låt mig veta huru ni lefver och mår och en och hvarje bor. A Gulliksson, J Gulliksson tillsammans eller har någon of dem bygt och flyta ut. Och dö har det väl hunnit en del folk på Österåsen och stora förändringar te dom jag lemnade der. Jag får nu nu sluta med en kär helsning fron mig till dig och din hustru. Lef då väl och en god fortsättning på det nya året.

Högacktningsfullt E. O Johnson Park City Utah U.S of America
PS. Helsa min moder från mig DS.

Mercur Utah den 12 januari 1899
Mr J O Hellbom

Som det nu är en längre tid sedan jag hörde något från min hembygd så vill jag härmed sända några rader och låta er veta att ännu tillhör jag de levandes antal. För det första så får jag önska dig ett gott nytt år.
På den här plasen har jag varit sedan juli 1898. Det är en liten grufstad på 3000 innevånare och grufvorna liga runt staden här. Och malmen i dem är det röda Guld. Men den är lågred, (Martins kommentar: Förstår inte ordet, men det står så.) går ej högre än från 12.25 daler per ton, men de kan taga ut den så billigt så det betalar sig godt. Jag har rest vitt omkring sedan jag sist skref till dig. Hvarit i Alaska nära ett år eller guldlandet. Men jag hade mindre guld när jag kom tillbaka än när jag reste dit. Men det kosta pengar att lefva der 1.50 och 2 daler för ett mål mat. Och man får ej så man kan äta sig mätt ändå. Och der är man i tillfälle att se de största elände man kan tänka sig. Många som får frysa och svälta ihjäl och många af dem tar pengar att köpa för. Men när det intet finns att få så hjelper guldet intet de kan inte äta det. Jag har sjelf det när de har guldet grund för pund guld och mjöl der men kunde rek??? (Martins kommentar: ej läsligt) det. Men det är ej en på hundra som går der som hittar något.guld. Men så är det ej något ovanligt att se från 1000 till 500 på borden i spelhusen der jag hade daler, men det mästa är onytta guld som går i handel der. Jemtlandsvintern är en sommarnatt mot Alaskas. Det toge för mycket utrymme beskrifva Alaska hvad jag set och genomgått der.
Jag har arbeta som smed här vid en grufva sedan jag kom här. Så får jag omtala att jag firade julen på Amerikansk vis den här julen. Och det kan väl hä varit stort och även rätt när man är Amerikansk medborgare, men det lemnar jag till dig sjelf att bedöma hvilket är bättre och mera nöje i. Jo så här går det till i den branze jag är. Kl 8 på juldagsmorgon då började kalaset. Med att pompahelgen tills jernnet blir varmt. Och dessutom smida så länge det är varmt. Så gick min jul likt ano andra dagar. Men jag får sjunga med kopparslagaren. När jag hvid mitt städ får stå och duktigt hamra på osv. Väl huru äro tiderna i Jemtland nu, det är väl stora utresningen till timmerskogarna, som det brukar vara hvid den här tiden på året. S. Edholm hon är väl hos Elf ännu, är hon gift eller tillhör hon ungkarllistan ännu. Men som jag förlänge torde vara glömt och helt en främling är.

Text: Hälsning från avsändaren Erik Olof Jonsson
Men det är ej något som glöder mig så mycket som att få höra nogot från min hembygd. O hur ofta jag ej ihog den och tenker på mina barndomsvänner, att glömma dem hur man än försöker. Står hembygdens dalar, kärt minnet kvar hvart än inom sig befinner, det är en tanke som lockar minnet tillbaka till sin fädernejord.
Jag får nu sluta med en kärhelsning från mig till dig och din hustru och dina Föräldrar.
Vänskapsfullt
Eric O Johnson
Mercur, Utah
u.s. of america
PS Helsa S Lund och Ol Lund och Joh. Jonsson Westeråsen DS".
Martins kommentar: S Edholm vet jag inte vem hon kan vara. S Lund kan vara Sven Olof Lund, Österåsen, Ol Lund bör vara Olof Edvard Lund, Österåsen (1876-1950) och gift med Katarina Helena Ljung, Västeråsen (1879-1960).
Staden kom först till stånd i 1870 som Lewiston, då guld upptäcktes i huvudet av Lewiston Canyon. A small gold rush began, peaking about 1873; the population reached as high as 2000. [ 1 ] In 1874 the ore started to give out, and Lewiston became a ghost town by 1880. En liten guldrush började, med en topp om 1873, befolkningen nådde så högt som 2000. År 1874 malmen började ge ut, och Lewiston blev en spökstad av 1880.
Vy över gruvorna vid Mercur
Källa: Wikipedia
In 1879, a Bavarian miner named Arie Pinedo had discovered a deposit of cinnabar in the area.1879, en bayersk gruvarbetare vid namn Arie Pinedo hade upptäckt en deposition på cinnober i området. The ore contained gold as well as mercury , but contemporary processes were unable to extract it. Malmen innehöll guld och kvicksilver, men nutida processer kunde inte extrahera den. Similar discoveries were made throughout the 1880s. Liknande upptäckter har gjorts under hela 1880. In 1890 the advent of the cyanide process started the gold rush all over again. År 1890 tillkomsten av cyanidprocessen startade guldruschen igen. Gold was extracted not only from newly mined ore, but from old tailings as well. Guld utvanns inte bara från nyligen bruten malm, utan från gamla bearbetningsavfall också. Soon there were enough people to build a new town on the old site, but the name of Lewiston was already taken by then. Snart fanns tillräckligt med folk för att bygga en ny stad på den gamla platsen, utan namnet på< I>Lewiston redan var upptaget då. The citizens settled on the name Mercur , from Pinedo's claim. [ 1 ] Medborgarna fast på namnet Mercur, från Pinedos påstående. Källa: Wikipedia Mercur Utah den 27 april 1899
Mr J O Hellbom
Österåsen

Härmed får jag sända några rader till som svar på den här komna bref som jag erhöll för någon tid sedan. Eller bättre sagt fron din hustru. För som jag ser så är din tid för det mästa upptagen. Så du är intet mycket hemma. Och det är ju mycket snällt gjort av henne som skriver när du inte har tid. Jag får tacka henne så mycket för nyheterna för det är trevligt att få höra något från min hembygd och det får jag upplysa att jag ännu tillhör ungkarlslistan fast kanhänd jag börjar att bliva för gammal dertill också. Men får inom oss (Martin Kommentar: kan inte läsa) onsera igenom den lag som de nu arbefar med kan hvargen ungkarl öfver 25 år skall årligen skatta eller böta 30 daler. Då blir det mej ej för trefligt att vara ungkarl åtminstone här i Utah.
Ni vill veta om jag kommer hem till Sverige något mera, det är en fråga som jag ej kan besvara, tro knapest det. Nog kan det vara trefligare der som ni säger. Men har en arbete så nog är det bättre här och något annat har jag ej alltför förvänta mig der heldre. Fast nog skulle det vara trefligt att komma der ett tag till.. Men det kosta så mycket att resa fram och tillbaka.
Jag befinner mig ganska bra här och har en god plas och har haft att sedom dag kom till denna plas, hurulänge det varar vet jag ej. För det är så här i landet man vet ej från den ene dagen till den andra, hvart man är i dag inom arbetar och i morgon så kan alt var stoppat och nedlagd. Här är nu som och fint väder. Jag köpte mig ett hus och lot här i staden för förliden vecka. Jo ett hus med fyra rum jag väntar ut det att bodes oss. Som det skulle bliva för långsamt för mig. Och så är det ganska höga räntor för hus här. Jag sänder fotografkort ett bonnige. Farmor eller Fru Hellbom så ni få se hur jag ser ut nu för tiden. Jag får nu sluta med en kär helsning från mig till dig och din hustru. Lef så väl.

Högaktningsfullt
Adr E O Johnson
U:S. of America, Mercur Utah
PS Helsa A Hellbom och hans hustru från mig DS

Slutord
Ja här slutar mina tre brev från Erik Olof Jonsson och hans äventyr med guldgrävandet i Nordamerika. Jag vet inte hur det gick för honom, men jag ska göra mitt bästa för att ta reda på detta. Man får en känsla att han längtade hem till Sverige. Jag vet inte han kanske kom hem, men som framgår av breven blev han amerikansk medborgare. Han skriver till sin ungdomskamrat Jöns Olof Hellbom. Breven har jag fått som kopior från Erik Byström i Böle Fors. Jöns Olof var den person som jag fastnade för egentligen. Hans anfader Per Persson i Utanede var född i Karlsgård, Hällesjö. Var det därför han tog sig namnet Hellbom kan man fråga sig. Familjenamnet Hellbom som jag skrivit om tidigare, fanns redan på Näset i Ragunda, men vad jag vet nu hade det ingen koppling till Hällesjö. Varför Hellbom……?
Jöns Olof Hellbom och hans hustru Anna Albertina Andersson med två av sina sju barn.
Ägare till porträttet: Erik Byström, Böle Bispgården.

Martin Bergman 30 maj 2011 och återkommer i början av juli

April 2011

Böle universitet

Det har nu gått i det närmaste 60 år sedan Böle universitet lades ner och ett nytt universitet tog sin början. Vad jag avser är att Böle småskola hade sett sina sista examensbarn och Böle folkskola stod i det närmaste klart inför höstterminen 1951. Jag vill ge mina gamla skolor en hyllning och framförallt till min lärarinna i småskolan Signe Nordenström. Det var hon som lade grunden till att jag lärde mig svenska språket och att skriva berättelser. Jag vill inte på något sätt framhålla mig själv på det sätt som jag skriver. Det tillägnar jag helt denna beundransvärda lärarinna. Hon lärde oss allt om naturen genom att ta ut oss på utflykter till Adolf-berget, Sågtjärnen och en gång till Annedal, där vi fick träffa barn i jämnårig ålder från andra skolor i Fors. Det fanns andra universitet i Fors upptäckte vi då.

Övre raden från vänster: Martin Bergman, Lars-Erik Backman, vår lärarinna Signe Nordenström, Bernt Vestin.
Mellanraden: Kerstin Nilsson, Birgitta Vestin, Rut Kvist, Elsy Edström, Bertil Backman, Gunnel Forslund.
Främre raden: Hans Svensson, Kaj Lidström, Sven-Ove Åsell, två okända flickor som gärna ville vara med på fotot, Jan Erik Bergman, Ann-Sofi Åman och Ola Bergman.
Fotograf: Enar Jonsson, Bispgården.

Examen och betyg 1951


Mitt betyg från 1951
Vi tog i alla fall examen den 6 juni 1951 och vi blev alla uppflyttade till klass 3 och dom som gick i första klass till klass 2. Jag hade varit närvarande 186 dagar under året i andra klass och med giltigt förfall varit borta 26 dagar. Det förvånar mig att jag fick AB i kristendomskunskap. Men tydligen hade jag lyssnat bra på vad Signe hade att säga från läroboken ”Bibliska berättelser”. I uppförande och ordning fick jag i alla fall stort A. Gymnastik och idrott blev det bara B+. Kanske var det för att vi slungade kottar alldeles för dåligt från skoltomten ner till hennes äppelträd. Eller också var vi för bra på det - vad vet jag.
Tal och läsövning blev det AB. Jag kommer inte ihåg om jag var speciellt talträngd. Men läsa bra kunde jag. Hembygdskunskap var tydligen på väg uppåt med ett litet + efter Ba. Jag har nog lärt mig en hel del efter detta +. Kanske skulle det bli åtminstone ett AB - idag 2011.
Kunskaperna i teckning gav också ett minus och BA. Teckningen här nedan beskriver när Einar Forsström bogserar sin bror Holger uppför Bölesbackarna. Det kanske inte var den mest presumtiva teckningen, men den beskriver i alla fall ett liv som jag upplevde det 1951.
Skrivning och språklära gav mig ett BA och ett +. Jag beskrev bl.a. ett skådespel mellan min far och mig. Förmodligen var det ett av de sista skådespelen mellan min far och mig. Min far gick bort hösten 1951. Gustaf Söderström som finns med i skådespelet var en kusin till mig som jobbade vid sågen i Hanne. Jag fick i alla fall ett "Bra" av Signe för mitt skådespel. ÖlÉn som beskrivs i skådespelet hade förnamnet Allan och var bosatt i Kilen, Fors.

Einar bogserar sin bror Holger uppför Bölesbackarna.
Tecknare: Martin Bergman 1951.
Allan slog våra lägdor både i Hanne och Böle. Allan hade en blå Fordson Major som vi barn var mycket imponerade över. Dessutom hade han en bror Sixten som var en mycket duktig simmare. Enligt berättelser lär han ska ha dykt från högsta spannet på Hannesforsbron i samband med att simma ikapp mellan Hannesforsbron och Annedal. Min bror Eskil var en av konkurrenterna men låg i lä i jämförelse med Sixten.



En levnadsberättelse från 1951.
Berättare: Martin Bergman

Lite personhistoria kring Signe Nordenström, född Forsgren

Signe föddes i Böle, Fors socken och växte upp i en syskonskara på tio barn. Av dessa var det fyra flickor som blev lärarinnor. Signe deltog i det hårda arbetet på en bondgård vid hennes hem i Böle. Hon lärde sig hässja hö, mjölka kor bära vatten och mycket mera. Signe började redan som 14-åring försörja sig genom arbete på andra gårdar i hembyn. Så småningom tenterade hon in vid Östersunds seminarium och var färdig småskollärarinna vid 21 års ålder. De första åren var hon anställd i Lockne samt i Ragunda-Liens skola. Då lärartjänsten i Böle skola utannonserades fick hon anställning och förblev denna tjänst trogen fram till pensioneringen efter 40 år.
Många är vi forna skolelever, vilka som vuxna hört av sig till henne och berättat om sin lyckliga tid i småskolan med morgonbön, psalmsång, läxförhör och välskrivning samt inte minst examensdagens avslutning med liljekonvaljer och utslagna björkar.

Sommaren efter examen 1951 fick jag möjlighet att åka på koloni och jag fick ett brev från Signe som såg ut så här bispgarden.com/skriva Klicka på länken och öppna hyperlänk. Signes brev finns längst ner på länken.

Kolonivistelsen har jag också beskrivit i en del månadsbrev. Med dessa brev vill jag tacka Christina Brorsdotter som idag är bosatt i Kungsbacka. Berättelsen om kolonin hittar ni här .bispgarden.com/martin-10.htm bland mina månadsbrev från 2010.
Allt vad jag skrivit här ovanför tillägnar jag till minnet av Signe och Böle skolor i Fors.

Berget i Böle slutligen

Jag har tidigare skrivit om Berget i Böle och det tragiska som min fars hem blev utsatt för av min bror. Vid Jamtlis bildarkiv hittade jag nedanstående foto. Enligt Jamtli skulle fotot ha varit taget av Magnus Nilsson från Håsjö socken. Men jag är ganska säker på att fotografen är min morbror Ernst Nyberg. På fotot finns Siri och Maria, döttrar till Zackarias Bergman. Dom har i bakgrunden kakelugnen som fanns i byggnaden vid Berget Böle och som man kan se rester av på tidigare foton av mina berättelser. Nu lämnar jag Berget i Böle och jag kommer aldrig att åka upp dit igen.

Siri Bergman, gift Berglin och hennes syster Maria, gift Engström
Fotograf: Ernst Nyberg


Martin B 2011-04-28 och jag återkommer i början av juni.

Mars 2011

Ett märkligt sammanträffande


Eftersom jag håller på med släkt forskning stöter man ibland på märkliga saker. Familjenamnet Martin är inte så vanligt men nog så klingande vackert.
Det märkliga är att två damer heter exakt lika och har varit gifta i Fors och Ragunda nämligen,
Johanna Kristina Martin, född 1835 i Fjällsjö och gift med Jöns Wiklund i Pålgård, Ragunda.
Johanna Kristina Martin, född 1867 i Multrå och gift med Herman Backman i Byn, Fors.
Jag kommer osökt att tänka på radiomannen med den speciella rösten från London, nämligen Alf Martin. Han var född 1897 och jag tror han härstammade från Gotland, så det finns knappast något gemensamt med de två damerna. Men efternamnet är ju så pass ovanligt så man vet aldrig.

Lite mera positivt

Mitt förra månadsbrev klingade molltoner. Därför tänkte jag vara lite mera positiv denna månad.
Skellefteå AIK är i guldfinal mot Färjestad. Ingen kan vara lyckligare än jag. SAIK har varit mitt favoritlag ända sedan jag själv spelade ishockey. Vem minns inte spelare som Hasse Svedberg, Acka Andersson, Karl Sören Hedlund, Garvis Määtä och "Klimpen" Häggroth.
Idag har jag idoler som David Rundblad och Andreas Hadelöv.
Jag har fått så många positiva reaktioner kring min berättelse om Goders i Fors. Därför fortsätter det av bara farten. En ny del kommer i dagarna. Allting kanske inte stämmer helt korrekt. Hanna ägde t.ex. inte hotellet 1942 när arvprinsen Gustaf Adolf var på besök. Men jag ser Hanna Goder som den huvudsakliga värdinnan som är värd att betrakta.

Håsjö nya kyrka firar 100 år i sommar mellan 4-10 juli. Jag har fått en förfrågan från en av arrangörerna om foton på kyrkan efter Alexander Fröberg. Dom planerar nämligen en fotoutställning i samband med firandet. Jag har en hel del foton som jag kanske kan bidra med.

Håsjö nya kyrka i Västanede
Fotograf: Alexander Fröberg, Västanede
Ägare till fotot: Martin Bergman
Bofinken visade sig utanför vårt köksfönster 2011-04-03 klockan 1000. Möjligtvis var det också grönsiskor vi såg samtidigt. Det måste väl vara ett säkert vårtecken.

Jag har hittat ett foto som min morbror Ernst Nyberg har tagit på Berget i Böle. Den visar den kakelugn som fanns i byggnaden som revs och flyttades. Framför kakelugnen poserar två döttrar födda i huset. Återkommer till det.

Ja, det här var väl en salig blandning av positiva nyheter - ishockey förr och nu - jubileum i Håsjö samt foto på en nu raserad kakelugn. Eftersom det var min morbror som tog fotot så övergår jag nu till honom. Jag har presenterat en hel del av detta förut. Men nu kompletterar jag med lite ytterligare.

Morbror Ernst

Ernst Mattias Nyberg född 1897 var nummer sex i en syskonskara på tio. Han var också min morbror. Ernst var något av en allkonstnär där bl. a fotografering fångade hans intresse troligtvis som mest under 1920-talet. Han anlitades av Böles- och Västeråsenborna för familjefoton. Men eftersom han var en stor naturmänniska fanns också naturmotiv med på hans bilder.

Mina minnen av Ernst är framförallt att han tyckte mycket om barn. Kom han på besök ner till Hanne så skulle man alltid sitta i hans knä. Det var nästan ovänskap mellan oss barn vem som skulle sitta i hans knä först.

Ord som: "Är du förnöjder nu då pysen", klingar fortfarande i mina öron.

Ernst var väldigt kvicktänkt och hade alltid roliga små berättelser att komma med. Han var också väldigt bra på att deklamera och läsa dikter. Dikterna kunde han oftast utantill. Min kusin Kerstin har berättat att vid ett besök i hennes hem i Gällö, en Valborgsmässoafton på 1950-talet skulle Ernst ha deklamerat vårdikter vid brasan som tog andan utav de besökande.

Det berättas vidare att han en gång satt nere vid Hannesforsbron och metade. En turist stannade till och frågade,

- Går det att få någon fisk nu när det blåser västan?
Ernst svarade,
- Jodå, men börjar det blåsa byxor och rockar då slutar jag.

Det är kanske en myt men det påstås att han också ligger bakom berättelsen om Greve Hamiltons tobak på burk.
Ernst skulle ha frågat vid någon av affärerna i Fors ungefär så här,

- Har ni Greve Hamilton på burk?
- Ja, det har vi.
- Då tycker jag att ni ska släppa ut honom, svarade Ernst.

Allting stämmer vad det gäller tobaken Greve Hamilton. Ernst kännetecknades med att vara en stor piprökare och tobaken var alltid Greve Hamilton.

Ernst var en skogens son och allsysslare inom det området. Skogshuggare, sågverksarbetare men framförallt stora kunskaper att slipa och ställa sågklingor. Han anlitades vid dom flesta sågverk i mellannorrland. En tid arbetade han också i Sandviken vid Sandvik, där dom bl.a. tillverkade sågklingor och sågblad. Det har berättats av min mor att han bl.a. skulle ha konstruerat ett sågblad för bågsågar. Bladet skulle ha varit så pass bra att det blev en försäljningssuccé för Sandvik. Tyvärr kom inte den framgången för Sandvik Ernst tillgodo. Ett annat stort intresse för Ernst var motorcyklar.
En del av Ernst bilder finns idag vid Länsmuseet i Östersund. Ett urval av dessa har jag visat tidigare, med Ernsts son Karl-Erik Nybergs tillåtelse. Bilderna är från gamla glasnegativ men har återskapats med hjälp av Mikael Hopstadius vid Länsmuseet i Östersund.

Okänd handelsbod med okänd handelsman
Fotograf: Ernst Nyberg
Ägare till foto: Martin Bergman
Jag gör ett litet uppehåll här kring Ernsts berättelser och visar två foton tagna av Ernst. Det ena är från en handelsbod med en handelsman bakom disken. Jag förmodar att fotot är från någonstans i Fors. Men det kan givetvis även vara från Ragunda. Det andra är ett foto på en mor med sina tre barn, en gosse och två flickor. Vilka är det och var är fotona tagna. Jag är öppen för alla förslag
Okänd mor med trebarn
Fotograf: Ernst Nyberg
Ägare till fotot: Martin Bergman
Gunnar Vestlund skickade mig följande berättelser 2002.

En vinterdag i mitten på femtiotalet följde jag med Kjell Berlin till Bölesfäbodarna. Kjell höll på med timmerhuggning och bodde ihop med Karl-Olov Dahlin och Ernst Nyberg. Det var första och sista gången jag träffade Ernst. Jag kommer ihåg matbordet i stugan. Mitt på bordet låg det en motorsåg med tillbehör verktyg av alla de slag. En kaffepanna, en bit ost, smör, socker och däribland en laddad råttfälla.
Jag frågade Ernst varför han hade en råttfälla på bordet. Ernst svarade,
- jag tytjent om mussepiggan ja.
En historia som jag hörde berättas hemmavid var den om när Ernst hade besök av skogvaktaren i timmerskogen. Följande samtal utspelades.

Ernst säger till skogvaktaren,
- jag behöver ingen klocka idag,
- varför det säger skogvaktaren?
- Jag hugger urskog idag, svarar Ernst.

En annan historia handlar om när Ernst högg sig i foten. Jag är inte säker om jag mins alla detaljerna. Men det handlade om skogshuggning någonstans vid Digerlemmen, hur han togs sig till Dr Sandin i Ragunda har jag inga uppgifter om.

Sandin frågade Ernst,
- hur har ni tagit er hit?

Ernst svarade,

- det var väl ingen sak jag hade både en klöv och en fot.
När Sandin med hjälp av Syster Maja sytt ihop såret kommenterade Ernst,
- det där var snyggt broderat.

Telegram från Ernst

När min (Martins) lärarinna i småskolan Signe Forsgren, gifte sig med Karl Nordenström, skickade Ernst följande telegram till brudparet,

" Forsens grenar förenen sig med Nordens strömmar."

Rune Karlsson i Byn Fors berättade följande i augusti 2002.

Jag vaknade en morron med att det va ett djäkla liv ute på gårdsplan
Dä va en tupp som höll full serenad, jag tog ned bössan från väggen och la an mot fönster blecket, och tänkte ska jag skjuta ihjäl den djäveln eller ska jag bara märka honom varefter jag skickade en kula rätt genom kammen men då föredrog han att dra sig till andra domäner han hytte och hoppa och tog in på Bergman skifte.

En annan morron vaknade jag med att det var ett djävla liv ute på gården
och där satt en uggla i en björk och det var väl hundratalet av skator och kråkor som begabbade henne.

Ernst var till Graninge på besök i några fäbodar
Där var Ante-Sigge och Sigvard Påhlsson som högg kolved samt ett par fäbojäntor
Ernst skröt med att han var skicklig på att skjuta. Jag kan skjuta prick på en tvåkrona på två hundra meter
Dä va väldigt va du måtte ha gått om pengar som kan skjuta på tvåkronan.
Jag menade inte en riktig tvåkrona utan en fläck med tvåkrona eller en och sjuttiofem eller si så där

Ernst hade kamera men inga plåtar till den men han fotade fäbodjäntorna med tom kamera
Dom där föbodjäntorna skrev till Ernst och ville ha några kort men Ernst skickade tillbaka brevet men först rättade han stavfelen med rött bläck

Martin Bergman 2011-04-03 och jag återkommer i början av maj

Februari 2011

Berget i Böle


I min släktforskning kommer jag ofta in på Berget i Böle. Det är min far Olof Runo Bergmans födelseplats. Jag övertog en släktforskning som var utförd av Olof Bergman ( 1904-1969 ). Olle som var bosatt i Krångede hade präntat ner på ett papper att Berget i Böle var bebott redan i mitten av 1500-talet. Familjens namn var Nils Olsen och Karin Larsdotter. Paret hade sonen Joen Nilsen, född omkring 1575 och avled omkring 1650. Joens hustru är okänd. Generation efter generation har kommit därefter ända fram till slutet av 1900-talet. Dom sista som bodde där var syskonen Maria och Emil Bergman.



Olof Sixten Emanuel Bergman
Fotograf: Okänd
I dag är det den 13: e generationen som växer upp i olika delar av vårt land. Min bror Eric har berättat följande för mig.

Det första huset som byggdes i Böle by var på Berget. Årtalet är okänt. Troligtvis var det redan på 1500-talets första hälft, eftersom Nijls föddes på Berget enligt kyrkböckerna (min kommentar).
Palmsöndagen 1795 brann dock det första huset ner till grunden. Allt folk var i kyrkan när detta hände. En öppen spis fanns i byggnaden och enligt hörsägen skulle det ha varit en piga som slarvat med elden. I samband med renovering av en jordkällare hittade Eric för något år sedan en rejält tilltagen dörrnyckel som troligtvis tillhört den ursprungliga byggnaden. 1831 påbörjades den huvudbyggnad som i dag är känd av vår generation.

Min bror Eric Bergman ger instruktioner hur man ska gå till väga för att riva en 170 år gammal byggnad.
Fotograf: Okänd

Instucken bakom en tapet hittade Eric ett utvecklat kuvert på vars insida stod att läsa: "I hård bedrövlig tid är detta huset bygd. Detta hus är bygd från hösten 1831". De två meningarna är undertecknade av Erik Håkansson. 2001 sålde Eric huset. 170 år har alltså gått sedan Erik Håkansson skrev dessa rader.
Detta att Eric monterade ner och sålde huset är en tragisk historia. Jag begriper inte hur han kunde få tillstånd att göra detta, eftersom byggnaden var kulturminnesmärkt. Det var ett illdåd utan dess like. Eller fick han inget tillstånd och rev i alla fall?

Jag har foton från när byggnaden plockades ner bit för bit. Bl.a. ett där man kan se två murstockar. Den stora murstocken är från köket och den lilla från en kakelugn. Genom dessa murar har många generationer fått sin värme samt iordningställt sin mat.
Om byggnaden blev klar 1831 är det följande generationer som fått sin värme genom dessa murar.

Olof Eriksson född 1761 men avled 1812 fick ingen glädje av det nya huset. Däremot hans hustru Cajsa Greta Edholm född 1768 och avled 1841. Tio år fick hon uppleva i den nya byggnaden. Hon var säkert en drivande kvinna och vad man idag skulle kalla för "byggherre". Cajsa Greta var för övrigt en äldre syster till Erik af Edholm, som var Jean Baptiste Bernadottes förste livmedikus. Erik adlades 1821 varför Cajsa Greta också fick uppleva detta. Jag infogar här en PDF-fil som är en avskrift av bouppteckning förrättad hos änkan Cajsa Greta Edholm 1812-10-24.

Bouppteckning.pdf



Mattias Eriksson som intygar bouppteckningen riktighet är min mormors farfars far. Anders Johan Gösling är länsman i Ragunda. Olof Olofsson är nämndeman och bosatt Nygården (Nygålan) i Böle.


Paret fick sex barn, varav Mårten Olofsson, född 1796 och avled 1872 är min anfader. Han gifte sig 1823 med Stina Esbjörnsdotter, född 1791 i Byn Fors och avled 1869 på Berget i Böle.

Mårten och Stina fick tre barn, varav Olof Mårtensson, född 1831 är den förste som tar sig namnet Bergman. Han gifter sig 1854 med Katarina Elisabet Zackariasdotter, född 1833 i Byn Fors och avlider 1914 vid Berget, Böle.
bOlof Mårtensson Bergman och hans hustru Katarina Elisabet Zackariasdotter. Fotograf: Okänd Olof och Katarina fick tio barn, varav Zackarias Emanuel Bergman, född 1866 och avled 1946. Han gifte sig 1902 med Emma Magdalena Berglund, född 1881 vid Nystuge (Nyståge) i Böle och avled på Berget i Böle 1935.

Zackarias var elektriker och har säkert dragit in ström till många hus i omgivningen. Paret var också föräldrar till Olof som jag nämnde inledningsvis. Olof var äldst i syskonskaran, född 1904. Zackarias syster Katarina Matilda Bergman kom att bli min farmor. Hon föddes 1856 och avled 1937. Matilda var aldrig gift utan fick min far Olof Runo Bergman med Erik Daniel Byström, född 1850 i Böle och avled 1913.

Zackarias Emanuel Bergman
Fotograf: Mattias Thiodolph, Bispgården


Min farmor Katarina Matilda Bergman
Fotograf: Mattias Thiodolph, Bispgården.
I det närmaste 500 år ligger mellan den första bosättningen på Berget i Böle och fram till det drastiska slutet som genomfördes av min bror Erik. Jag är den förste att beklaga detta. Byggnaden köptes av personer bosatta på Ekerö i Stockholm. Huset ligger med utsikt över Mälaren och en ny era har tagit sin början - men tyvärr inte av någon Bergman. Troligtvis är detta det sista brevet om Berget i Böle och dess sorgliga slutliga historia. Kanske det är mitt sista brev, för jag tycker det är så sorgligt hur det utvecklade sig.
Byggnaden som flyttades från Berget i Böle till Ekerö
Fotograf: Martin Bergman


Martin Bergman 2011-03-03

Januari 2011

Nytt år


2010 är tillända och jag får tillönska en god fortsättning på det nya året.

Löjtnantsbostället i Bispgården

Bostället låg ca 100 m väster om korsningen av nuvarande riksväg 87 och vägen mot Stadsforsen. Bostället härbärgerade inte bara löjtnanter utan även sergeanter. Den siste som var bosatt där var sergeant Johan Fredrik Edelsvärd mellan åren 1872-1876. Johan Fredrik var född 1838 i Hammerdal. Även riddaren Gustaf Adolf Stjernberg var bosatt vid bostället mellan 1816-1827 men flyttade 1829 efter sitt militära avsked som kapten till en fastighet som hette 1:3 alldeles intill f.d. Ocklinds. Vid laga skifte blir Stjernberg skyldig att flytta sitt hus.
"Boställets storlek och avkastning skulle vara i proportion till innehavarens totala löneförmåner. Då översten hade dubbelt så stor lön som överstelöjtnanten och tjugo gånger så stor som löjtnanten blev skillnaderna mellan gårdarna avsevärda.
Bostadshusets storlek och utseende skulle också spegla innehavarens placering i den militära hierarkin. Ju högre rang man hade, desto större hus. Bostadshusen kallas därför "karaktärsbyggnader", där karaktär är liktydigt med rang och grad. Överlag skulle boställena "byggas större och ansenligare än simple bondehemman". En bestämmelse från 1600-talets slut fick också viss betydelse för Jämtland: bebyggelsen skulle anpassas till "hwar och en Provincies Egenskap och bruk".
Vid några tillfällen, främst under 1760-talet, byggde boställshavare på eget bevåg och för egna medel bostadshus som helt avvek från gällande bestämmelser. I vissa fall insynades dessa som karaktärsbyggnader. Några godkändes inte och måste flyttas eller övertogs på platsen efter enskilda uppgörelser mellan avträdare och tillträdare. Bland dem som synenämnd och Krigskollegium accepterade var huvudbyggnaderna på Andersön, Bispgården, Hårsta, Kungsgården på Frösön och Rödögården". (Källa: Jämtlands fältjägarregemente - regementet, bygden och staden).

Fortsättningsvis kommer jag enbart att ta med löjtnanter som finns i mina anor.

Mikael Planting Bergloo ( 1650-1729 )


Mikael fanns vid bostället i Bispgården mellan åren 1675-1677
Mikael Planting, blev adlad Planting-Bergloo född på 1650-talet i Stockholm. Frivillig 1674 vid armén i Pommern och kom, då armén fördelades i fästningarna och på Rügen, till Stettin under sin farbroder, generalmajoren Anders Planting-Bergloos kommando. Mikael blev adjutant vid Jämtlands regemente 1677. Fänrik vid regementet1680-06-22 samt avancerade till kaptenlöjtnant 1682-04-21. Han adlades samma år den 24/4. Han blev regementskvartermästare 1683-07-12. Han blev kapten 1686-08-13 och Major vid ett nytt regemente dragoner 1703-03-12 och vid Jämtlands dragonregemente 1705-04-25. Överstelöjtnant och chef för en bataljon Hälsinge och Gästrike tre- och femmänningar 1709-11-19. Konfirm.fullm. 1710-02-04. Överste för Jämtlands dragonregemente s. d. Han tog avsked 1717-12-07 och fick därefter Generalmajors titel 1721-11-02. Mikael avled 1729-12-26. Han fick på farbroderns begäran vid adlandet upptaga dennes namn och vapen. Förordnades 1712-05-19 av senaten att föra interimskommandot över hela defensionsverket vid jämtländska gränsen samt 1714-03-28 att efter generallöjtnanten friherre Strömberg föra kommandot i Jämtland och Härjedalen.

Åke Ulfsparre af Broxvik



Överste Åke Ulfsparre, sköld i trapphuset i I5 kanslihus.
Källa: Jämtlands fältjägarregemente - regementet, bygden och staden.
Åke fanns vid bostället i Bispgården mellan åren 1724-1730 Åke Ulfsparre var född 1691-02-14 på Lassbyn i Brunflo socken Jämtlands län. Åke blev soldat vid Jämtlands regemente 1707-06-17. Han blev förare vid samma ställe1708-04-10 och Sergeant 1709-12-28. Han blev fänrik 1711-07-17. Konfirm.fullm. 1717-04-06. Han blev löjtnant 1718-05-03. Avvek 1730 till Norge och vistades sedan i Livland och därefter i Ryssland, där han levde ännu 1732-09-00. Gift 1714-08-00 med Anna Maria Planting-Bergloo, född 1690-01-02, död 1760-05-18, dotter av generalmajoren Mikael Planting, och hans 1: a fru Armika Skeckta. Armika var dotter till Börje Månsson Skeckta. Börje var överste för kavalleriet i Jämtland och Bohuslän 1661-1670 och avled 1670 på Frösö skans. Familjen Skeckta var också bosatta vid Vängsjöberg i Gottröra Uppland. Nämnas kan att den blivande länsmannen Håkan Jonsson Frisk fanns vid Vängsjöberg en kort tid innan han slutligen kom till Ragunda. Åke Ulfsparre köpte 1727-12-15 Näset nr 3 för 52 daler silvermynt och avvek därefter till Norge. Källa: Familjer i Ragunda en sockengenealogi av Staffan Lindqvist.
Adliga ätten Planting Bergloo vapensköld
Källa: Riddarhuset

Christoffer Christoffersson Adlersparre

Christoffer fanns vid bostället i Bispgården mellan åren 1742-1745 Christoffer Christoffersson, blev adlad Adlersparre född 1718-02-14. Christoffer var student i Uppsala 1734-10-10 och i Lund 1736 (KrAB.). Volontär vid amiralitetet 1738. Förare vid livgardet 1740. Fänrik vid Jämtlands regemente (KrAB.) 1741-12-29. Löjtnant vid Jämtlands regemente 1742-05-13. Kaptenlöjtnant vid Jämtlands dragonregemente 1745-03-07. Kapten vid Jämtlands dragonregemente 1750-08-14. Stabskapten (KrAB.) 1752-10-30. RSO 1757-04-28. Adlad, jämte sina systrar, 1757-12-01, men han erhöll för sig ensam adelsbrev ( introducerad 1773 under nr 1988 ). Major 1759-11-23. Major vid regementet 1762-06-29. Överstelöjtnants avsked 1768. Död 1799-10-07 i Stockholm. Gift 1749-12-14 med Ebba Sofia Planting-Bergloo, född 1730-09-22, död 1763-11-10, dotter av kaptenen Carl Planting-Bergloo, nr 1016, och Hedvig Magdalena Hammarskjöld, nr 135.



Vängsjöberg i Gottröra 2009
Fotograf: Mona Skeckta
Georg Adlersparre, född 28 mars 1760 i byn Hovermo i Myssjö församling i Jämtland , död 23 september 1835 , greve , generalmajor , revolutionsledare, statsråd , landshövding i Skaraborgs län och författare. Son till Kristoffer Kristoffersen Adlersparre och Ebba Sofia Planting-Bergloo . Han var en av de mest framträdande av "1809 års män ". Deltog i ryska kriget 1788-90 . Missnöjd med utebliven befordran tog han avsked och ägnade sig åt litterär verksamhet. Han gav bl.a. ut Läsning för lantmän, ett politiskt radikalt verk. År 1808 återvände han till armén och tjänstgjorde då i Värmland .
Georg Adlersparre Jämtlands hästjägares förste chef.
Källa: Jämtlands fältjägarregemente - regementet, bygden och staden.

Adlersparre tillhörde den liberala oppositionen under Gustav IV Adolfs regering och ledde det militära uppror som ledde till konungens avsättande 1809 . Han blev en av de tongivande medlemmarna i den provisoriska regeringen och drev igenom att prins Karl August av Augustenburg blev vald till tronföljare . År 1810 lämnade han regeringen och blev landshövding i Skaraborgs län . Adlersparre invaldes 1802 som ledamot nummer 307 av Kungliga Vetenskapsakademien . Georg Adlersparre kom att det omskakande året 1809 av en oförutsedd händelse att övernatta på Gustavsviks herrgård i Kristinehamn , där han träffade dottern Louise Linroth och blev förälskad. Här blev han fördröjd i några dagar men gav sig sedan motvilligt av med sin trupp för att avsätta Gustaf IV Adolf i Stockholm . Den 10 september 1809 hölls bröllop på Gustavsvik herrgård och senare föll gården i Adlersparres ägo. (Källa: Wikipedia)”.

Erik Gustaf Liljesköld

Erik Gustaf fanns vid bostället i Bispgården mellan åren 1763-1770 Erik Gustaf född 1702-12-13 på Haneberg i Finland. Mönsterskrivare vid Savolaks och Nyslotts infanteriregemente 1714-12-01. Sergeant vid Savolaks och Nyslotts infanteriregemente 1717-12-31. Fältväbel 1718-02-28. Fänrik vid Jämtlands regemente 1718-08-27. Löjtnant vid Jämtlands dragonregemente 1742-05-13. Kapten vid Jämtlands dragonregementet 1753-10-25. Regementskvartermästare 1753-12-13. Avsked 1762-12-31. Död 1784-11-07. Bevistade fälttåget i Norge. Han och hans fru gjorde testamente till sonen Fredrik Clemens. Gift 1720-03-21 vid 17 1/2 års ålder, då hans fru ej var fullt 15 år, med Magdalena Eurenia, född 1705-09-22, död 1795-02-16 i Side i Ovikens socken, Jämtlands län, dotter av prosten och kyrkoherden i Oviken Petrus Jakobi Eurenius och Catharina Rudin. (Öä.)

Nils Emanuel Grundahl

Nils Emanuel fanns vid bostället i Bispgården mellan åren 1848-1853 Efter vistelsen i Bispgården blev han kapten vid Västernorrlands beväringsbataljon.

Källor: Sveriges adelskalender, samt Familjer i Fors av Sven Edvardsson.

Martin Bergman 2011-02-02