Mars Det är under mars månad som jag verkligen börjar intressera mig för Gerda Tiréns konstverk och som det förmodligen kommer att bli en hel del om under 2009. Jag uppmärksammade också krönikespelet om Vildhussen 1946. I det här sammanhanget undrar jag om det är någon som har minnen från Ragundaspelen 1935? !935 medverkade bl.a. Sven Hedin och Ulla Billqvist vid spelen.

Ragunda-spelen 1935. Jag har besökt riksidrottsmuseet på Djurgården. Bla var det många affischer från olika tillställningar. Tog ett foto avseende "Ragunda spelen" från 1935. Fotograf: Christian Persson, Solna

Jag startade upp mitt forum över dialektala uttryck

Anna Persdotter - min morfars farmors morfars farmor

Familjeförhållanden kring de två inblandade familjerna

Till sist

Sparfven om julmorgonen Du så föll den hvita snö, föll på björk och lindar. Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar. Liten sparf, fattig slarf, ätit upp sitt sommararf. Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar. Vid den röda stugans dörr stod en liten flicka: "Sparfvelilla, kom som förr, kom ett korn att picka! Nu är jul i vart skjul. Sparfvelilla, grå och ful, sparfvelilla kom som förr, kom ett korn att picka!" Sparfven flög till flickans fot, flög på glada vingar: "Gärna tar jag kornet mot, kornet som du bringar. Gud skall än, löna den, som är här för de armas vän. Gärna tar jag kornet mot, kornet som du bringar." "Jag är icke den du tror, ty ditt öga dåras. Jag är ju din lille bror, som dog bort i våras. När du bjöd glatt ditt bröd åt den fattige i nöd, bjöd du åt din lille bror, som dog bort i våras."

Sparven Illustratör: Gera Tirén

Porträtt: EafEdholm

Fränkan och hennes familj Erik af Edholm är vår gemensamma ana. Jag riktar ett speciellt tack och en God Jul och ett Gott Nytt År till Dig och Din familj. Vad hade jag gjort utan Din hjälp i min släktforskning? Du är "på hugget" jämt och sviker inte vid komplicerade frågor.

Aina och Evy Robertsen Tack för erat engagemang om min fars liv och erat besök i Ekskogen. Jag önskar er med familjer en God Jul och ett Gott Nytt År.

Robinson vid hamnen i Hamburg Illustratör: Gerda Tirén

Nicke Sjödin och hans familj Samma sak med Dig min vän i etern, jag önskar Dig och Din familj en God Jul och ett Gott Nytt år. Tack för att Du sporrade mig att starta forumet om dialektala ord från Norrland.

Carina Stridlund och hennes familj Du är bra du är bäst på att teckna. Tack för all dina fantastiska teckningar som jag hoppas kommer att bli flera. God Jul och ett Gott Nytt År önskar jag dig och din familj.

Låt gå! Illustratör: Gerda Tirén

Han satte sig tillrätta och somnade Illustratör: Gerda Tirén

Gunnar Westlund Tack för alla dina bidrag om Fors och dina berättelser. Vi möttes under det gångna året vid Brynäs hockeyarena över en lunch. Vi hade med oss en ungdomskamrat till mig, Jan Erik Lindkvist. Jag önskar er båda och familjer en God Jul och ett Gott Nytt År.

Anita Norrbom Tack vare dig kan vi fortsätta att forska kring släkten Nordenström från Offerdal. Tack för att jag fick låna dokument och foton kring släkten Nordenström från Åtvidaberg. Nu kan vi gå vidare med efterforskning kring Erik Gustaf Nordenström, kapten och musikdirektör. Jag önskar dig en God Jul och ett Gott Nytt År.

Han fick nu brått att samla ihop så många, han kunde bära. Illustratör: Gerda Tirén

Första knogen januari. Illustratör: Gerda Tirén

Per Olof Qvist Vilket otroligt engagemang kring släkterna Nordin och Nordenström. Vi möttes i Uppsala vid IKEA och sedan har det bara utvecklat sig till en fantastisk familjekrönika. Kanske det kommer på film eftersom det är din vetenskap. God Jul och Gott Nytt År till dig.

Webbmaster Sven Olov Sundin med familj Vad hade jag varit utan dig? Du har ett engagemang som är helt otroligt. Vi har upplevt så mycket roligt tillsammans. Vi har sprungit ikapp på 60 och 80 meter, vi har besökt en hel del platser i Europa - ja mycket mer. Jag önskar dig och din familj i Osby en God Jul och ett Gott Nytt År.

Min far - min son! Illustratör: Gerda Tirén

Släkten Nordenström i två delar

Jultomten 1898, skolbarnens jultidning, åttonde årgången, utgifven af Svensk Läraretidning Tecknig av: Gerda Tirén

Grattis Ingalill, jag beundrar dig! Till sist vill jag dela ut Martin-priset att kunna presentera litteratur. Det går i år till Ingalill Mosander. Äntligen utbrister många och jag instämmer helt i detta. Det finns nog ingen som kan på ett så målande sätt beskriva litteratur. Priset utdelas här av mig med en God Jul och ett Gott Nytt År samt en teckning av Gerda Tirén från Jultomten 1898 och Skolbarnens jultidning.

Jag har till viss del tänkt utlämna mig själv i det här månadsbrevet. Anledningen är att jag har hittat en del gamla negativ som jag har skannat. Man blir förvånad - såg jag verkligen ut så där. På ett av motiven står jag framför Alexander Fröbergs DKW 3-6, utanför Klassons i Bispgården. Blazern som jag har på mig är till färgen lila och byxorna är svarta jeans. Den kreationen är med stor sannolikhet inköpt hos skräddare Sjöberg. Slipsar sålde inte Sjöberg vad jag minns så den har jag nog köpt på Svenssons ekipering i Bispfors. Frisyren har säkert Herman Fryklund fixat till även om jag nog har en hel del brylcreme här. Skorna (med klackjärn) har jag alla gånger köpt av Adolf Klasson som hade sin affär i huset ni ser i bakgrunden.

Martin Bergman 1958-1959 Fotograf: Okänd

Text: Se ovan Fotograf: Martin Bergman

Den gångna sommaren var jag upp till Skellefteå på bröllop. Det var min brorsdotterdotter Camilla som gifte sig med en Skellefteågrabb. Sören och jag passade också på att besöka Eskil Söderström vid hans sommarställe. Fotot här t.h.är taget av mig på Eskil och Sören. Jag är faktiskt också med på fotot eftersom min spegelbild syns på fönsterrutan. Omkring 50 år har alltså förflutit mellan händelsen i Trångsviken och fotot från Eskils sommarställe.

Text: Se t.v. Fotograf: Martin Bergman

Om kvällarna erbjuder arbetsplatsen en sagolik anblick. De starka strålkastarna slösa sitt ljus på de raka furustammarna och bland dessa ser man groteska skuggor röra sig av och an. Ett intensivt arbete pågår, och om en tre år kommer energi härifrån att sätta långa tågsätt och många fabrikers hjul i rörelse. Det hade varit vissa svårigheter att ordna med matfrågan vid kraftverksbygget. Stockholms Allmänna Restaurangaktiebolag (SARA) hade åtagit sig att svara för denna viktiga detalj av "det till kvinnlig näring hörer". (Ja, man skrev så i Väg och Vattenbyggaren, mars 1942 ). Fotot här nedan får illustrera kraftverksbygget vid Midskogen och jag har valt att kalla den för "SARAS döttrar".

Personal från SARA vid Midskogsforsen 1942 Fotograf: Alexander Fröberg, Västanede Kälarne

Kort därefter deltar han som frivillig soldat i ett av Argentinas många krig med grannstaten Paraguay. Redan tidigt fick han vidkännas sitt första varaktiga minne av stridens allvar och hetta: i slaget vid "Pasalapatria" blevo tre av högra handens fingrar avhuggna, och de viktigaste. Den 15/9 1866 var han som löjtnant i Argentinas armé med vid stormningen av "Curupaity" hans högra ben genomborrades av en kula, en annan sårade hans vänstra tinning - med ångaren "Paysandu" fördes han till ett sjukhus i Buenos Aires.

Slaget vid Curupaity 22 september 1866 Källa: Wapedia

Tillsammans med alla bilder efter min styvfar finns också förda dagböcker från åren 1947 - 1955. Dagböckerna ger en målande beskrivning av foto- och idrottsintresset, men även glimtar från hans brinnande intresse för trädgårdsodling Arbetslivet efter vägarna runt östra Jämtland finns också beskrivet. Med hjälp av hans anteckningar ska jag göra ett försök att passa in de bilder som är kopplade till hans text. Vid de första dagboksanteckningarna befann sig Alexander vid Ericssons fotoateljé i Strömsund. Alexander betraktade Eriksson i Strömsund som en av Norrlands bästa fotografer i sina dagboksanteckningar.

Okänd kvinna vid vävstol i Västanede, Kälarne Fotograf: Troligen Alexander Fröberg

Skidåkare med långa stavar Fotograf: Troligen Alexander Fröberg

För närvarande utbjuds Alexander Fröbergs foton av Jämtlands läns museum.

Min mors tanke när hon skänkte negativen, mycket påverkad av Rut Frändén från Kälarne, var nog inte att hans foton skulle utbjudas till försäljning. Jag förstår att dom har sin fulla rätt att göra så, men i alla fall. De negativ som min mor skänkte är en liten bråkdel av hans fina foton. Jag har massor av negativ samt diafärgbilder som jag så småningom kommer att lägga ut på min hemsida. Ta kontakt med mig så kan vi säkert ordna ett bra pris på de foton som inte finns vid museet. Jag önskar dem lycka till.

Nils Alexander Fröberg

Jag kommer också att fortsätta med Alex dagböcker. Tyvärr har det inte blivit prioriterat eftersom jag har många andra projekt på gång. Dagböckerna kommer att beskriva en resa inom Jämtland och Härjedalen, med foton som han tagit från sina olika platser i egenskap av vägbyggare. Det blir både i svartvitt och färg.

Mitt forum över dialektala ord i Norrland tycker jag har startat bra. Min målsättning är att så småningom kunna göra en geografisk karta över de olika orden. Jag har en idé över hur det ska se ut, men det får bli en överraskning. Tack Nicke Sjödin för att du gav mig inspiration att starta detta.

Tillsammans med Jan Erik Forsström och Sven Olov Sundin håller vi på att skapa en minnesbild från 1950-talet och tidigare. Jan Erik har gjort ett fantastiskt arbete tillsammans med PRO över minnesbilder från Bispgården. Vi kommer att presentera detta under www.bispgarden.com inom kort. I samband med detta ville jag få klarhet vad det gäller Erik Marténs minnesfond. Jag kommer ihåg att det utdelades från fonden till bästa elever (flicka och pojke) vid Norra folkskolan i Fors. Jag tog kontakt med tjänstemän vid Ragunda kommun och frågade vad som hänt med fonden. Tyvärr kunde man inte ge något svar - ingen vid kommunen hade hört talats om fonden.

Sammanfattning av konstnärer

Det helade började med en gravsten i Uppsala. Jag förstod ett tag senare att Håkan Jonsson Frisk var anfadern till alla konstnärer som kom att utvecklas efter hans ättlingar. Det visar sig också att Håkans bror Nils Jonsson som blev kvar i Backa, Sunne Värmland är Zarah Leanders anfader. Nils tog förmodligen över gården efter det att deras far Jon Elofsson hade dräpts av Sigfrid Jakobsson.

Zarah Stina Hedberg Leander ( 1907-1961 )

Man kan läsa följande i ett sammandrag från Fryksdals härads domböcker 1602-1700. "Jag har för mig att även Frisendahlarna och en Jonas Forsslund härstammar från länsmannen Håkan JS. Bl.a. Carl Frisendahl, skulptören. Jonas Forsslund, den som målade Gustav IV Adolf med drottning Fredrika på promenad i Hagaparken. Samt skall nämnas att Håkans bror Nils JS i Backa hade en son Jonas Frykbom, som jag tror att Zarah Leander härstammar ifrån".

Zarahs far Anders Hedberg ( 1872-1929 ) var köpman i Karlstad. Modern Mathilda Ulrika Wikström ( 1872-1959 ) var född i Saltvik, Säbrå (Y). Jag tar här inte med alla konstnärer som finns bland Frisendahls-släkten som ju också har Håkan Jonsson Frisk som sin anfader. Jag kommer enbart att följa linjen från Margareta Månsdotter Frisk Håkans sondotter.

Gravstenen var efter Olof Forsslund bördig från Ragunda. Jag fick ett mail från Irma Ridbäck vid Uppsala museum, där valda delar var så här.

Olof Forsslunds gravsten i Uppsala

Hej Martin! Tack för brev och personakten om Margareta Månsdotter Frisk. Skönt att det klarats ut vilken Olof Olofsson det handlar om. Det är allmogeforskarens gissel att folk heter lika, som t ex: Nils Persson och Per Nilsson och Per Persson och Nils Nilsson. Bilderna: porträttet av Olof Forsslund finns på Uppsala Konstmuseum och jag tror man behöver tillstånd att publicera det. (jag fick tillstånd) Jag var i kontakt med dem då 1999. Bilden av gravstenen får användas, viktigt att ange fotografens namn. Texten ur Mantalslängden 1831 är ok att låna. Du får använda delar av min text, men artikeln ska anges som källa vid citaten. Den nya upphovsrättslagen är noggrannare än förra. Hälsningar Irma

Olof Forsslund tycks inflyttad till Uppsala Domkyrkoförsamling den 1 november 1771. Han kan ha anlänt tidigare, medan kusinen Per (Hellzén) ännu kvar i staden. I husförhörslängderna och även andra handlingar skiftar Olof Forsslunds titlar, han omnämns som 'betjänt', 'bodbetjänt', 'skrivare', 'handlande', 'hökare' och 'handelsmannen och riddaren'. Som viktualiehandlare blev han borgare i Uppsala 1782.

Han förblir ogift hela livet. Se hans testamente.

Som ensamstående handlande hade han inte något större hushåll, men han hade en hushållerska. Han hade hus i kvarteret Örtedalen i nr 11, 12, 13 och 14. Svartbäcksroten, med kvarteren Sandbacken, Klostret och Örtedalen var Forsslunds hemvist.

Från Fors och Ragunda socknar gav sig unga män iväg och flera kom att ägna sig åt handel. Socknarna var små och äldre utflyttade tog hand om yngre som kom resande. Olof Forsslund erbjöd vid sekelskiftet 1800 den unge Lars Gulliksson sin hjälp, när Lars anlände till Uppsala. Han bodde under ett antal år hos Olof Forsslund. Lars Gulliksson blir senare Lars Gisslén ( 1780-1837 ).

Olof Forsslund var borgare i staden, hörde till stadens äldste, han ägnade sig åt politik men också åt spannmålshandel, fraktfarten på Mälaren, och det brännvinsbränneri där han var delägare.

I staden hade arbetsskolan och fattigskolan skapats år 1784. Handelsman Forsslund kom med i ledningen för skolan och han kom att under resten av sitt liv ägna tid åt skolan och han donerade pengar till det som kom att kallas Prins Gustafs skola.

Jordägare i Vänge, ägde Bärby gård och senare Lilla säteriet, där han uppförde en kvarn.
Som donator belönades han med att utnämnas till Riddare av Vasaorden.

Hans brorson Nils Wilhelm Forsslund ärvde honom, denne var son till professorn i teckning vid Kungl. Konstakademien, Jonas Forsslund, född i Utanede Fors sn 1754-11-19 (se t ex svenskt Biografiskt Lexikon, band där Jonas Forsslund finns med).

Arvet: Som arvingar togs i bouppteckningen upp brorsonen protokollsekreteraren i Kongl. Cancelliet Wilhelm Forsslund i Stockholm, brorsonen hemmansägaren Anders Ersson i Utanede, systerdottern änkan Lisa Nilsdotter i Näset och systersonen Jonas Ersson i Stugun. Men det var brorsonen Wilhelm Forsslund som handlanden i sitt testamente hade utsett till sin huvudarvinge. Forsslund hade i testamentet förklarat varför han lämnade övriga släktingar arvlösa, "ty intet har jag fått, och det som kan finnas efter mig har jag näst den Gode Gudens hjälp genom flit och arbete förskaffat mig". För brorsonen fanns ett huvudkrav, han skulle "understödja sin åldersstigna moder, handelsmannens svägerska och professor Forsslunds änka".

Källa: Jämten Olof Forsslund av Irma Ridbäck.

Efter detta har det utvecklats till en fantastisk krönika om olika konstnärer inom denna familj.

Det hela fortsatte med Jonas Forsslund.

Forsslund, Jonas, målare och skulptör, föddes 1754 i Fors socken, i Jämtland. I Upsala, der han i unga år var anställd i handel, sysselsatte han sig på lediga stunder med försök i pastellmålning och utförde sålunda ett porträtt af Gustaf III, hvilket uppsattes på rådstugan. Hertig Karl, som vid den tiden stundom vistades i Upsala, uppmärksammade honom slutligen och satte honom i tillfälle att komma till Stockholm, der han blef elev vid målareakademien. F. åtnjöt derjämte enskild handledning af pastellmålaren Lundberg, men sysselsatte sig ibland äfven med modellerande. 1794 blef han medlem af akademien och några år derefter professor vid densamma.

Han utvecklade mycken flit som porträttör i pastell och olja samt såsom skulptör af medaljonger och byster. Bland hans bästa arbeten nämnas Gustaf III med gemål och son, stor familjetafla i olja, som numera lär förvaras på Frötuna i Upland; Gustaf IV Adolf, promenerande med sin gemål, kroppsstor målning i olja, nu på Gripsholm; porträtt, i pastell, af grefve Nils Gyllenstierna och hans grefvinna, f. Ribbing, å Björksund i Södermanland; byster af Matthias Rosenblad (gips), i Sundhetskollegium, af Linné (gjuten i brons), inköpt till Åbo universitet, m. fl. Derjämte utförde F. åtskilliga medaljonger i biscuit (hvitt porslin) och gips. Hans pastellmålningar ega mycken lätthet i utförandet och, i hans bästa och väl behållna arbeten, en behaglig, ehuru något fadd, färgton. Deremot är hans karakteristik medelmåttig nog, och hans teckning ej alltid tilltalande eller fullt riktig. Som porträttör i olja var F. en lärjunge af Pasch, men saknade dennes kraftiga teckning och färgharmoni. Merendels rörde han sig mindre lätt med penseln än med kritorna. Minst lycklig förefaller han som skulptör. F. dog i Stockholm d. 9 Mars 1809. Källa: Nordisk familjebok/1800-talsupplagan Jonas var ende sonen i äktenskapet mellan Jon Jonsson och Margareta Månsdotter - Frisk. Jonas mamma Margareta ( 1712 - 1788 ) hade i ett tidigare äktenskap 8 barn tillsammans med Olof Eriksson ( 1705 - 1751 ). Hon gifte om sig med drängen Jon Jonsson ( 1722 - 1796 ) från Österåsen i Fors socken. Jonas tar tillsammans med sin halvbror köpmannen i Uppsala Olof 1751 - 1833 namnet Forsslund och stavar det därefter med dubbla s.

Gustav IV Adolf 1778-1837, Kung av Sverige. Fredrika Dorotea Vilhelmina 1781-1826, Drottning av Sverige, Prinsessa av Baden. Kungen är 22 år och Drottningen är 19. Han bär hovdräkt och hon empireklänning. Målning av Jonas Forsslund, Gripsholms Slotts samlingar.

Jonas sondotters dotter Gerda Rydberg kom att föra konsten vidare. Hon var samtida med Jenny Nyström och illustrerade bl.a. i boken om Robinson Crouse samt många andra sagoberättelser. Jul- och påskkort var också en av hennes gebit precis som Jenny Nyström.

Gerda var född 1858 i Jacobs församling, Stockholm, död 1928 i Penningby. Hon gifte 1884 med konstnären JohanTirén. Troligtvis blev dom bekanta vid Konstakademins kurser i Mariefredstrakten som hölls av Edvard Perséus. Båda fanns representerade där i början av 1880-talet. Hon studerade vid Tekniska skolan i Stockholm, Konstakademien i Stockholm och i Paris. Hon har målat landskap och genretavlor, vanligen med lappmotiv, samt illustrerat Fritz Reuters, Livet på landet. Representerad: Nationalmuseum i Stockholm. Livet på landet av med illustrationer av Gerda Rydberg återgivet i Jämten 1939 Min gode vän Sören Nilsson har återgivit följande berättelse om "Livet på landet" med Gerda Rydberg illustrationer. Troligtvis kände Gerda Rydberg, född Forsslund sina rötter från Fors.

Livet på landet

"Kloka gubbar och gummor Uppteckningar med Gerda Rydberg illustrationer

Löt-Sara på Sönneråsen, Fors. Känd för sin förmåga att kurera sjuka kreatur. En ko hade blivit sjuk i en gård. Ingen mjölk kunde komma fram ur spenarna, och veterinären hade anlitats utan resultat. Löt-Sara blev efterskickad. Hon befallde hustrun i gården att hon skulle ta mjölk i ett kärl och gå in i en gård, där det fanns ett litet barn, och gå igenom husen där. Men om flickan so, fick hon ej fortsätta, ty då skulle barnet bli sjukt.

Hustrun gjorde som hon sade, slog mjölk i ett kärl och gick till en gård, där hon visste, att de hade en liten flicka. Hon kunde också lugnt fortsätta sin vandring, ty flickan var vaken. Och kon blev frisk och mjölkade igen som förut."

Tiden flyger iväg. Hennes barnbarn blir vuxna, och nu är vi så nära vår egen tid att de flesta av oss känner igen Olle, den leende glade som hade hoppat ner från smedjetaket i "Västgålan" som barn och brutit foten. Han lappades ihop på Sollefteå lasarett med dåligt resultat, och fick halta sig fram genom livet.

Joel gifte sig med en Vestlundsflicka och blev bosatt på Brännan.

Selma gifte sig med Emil Johansson och blev kvar på "Löten", granne med sitt barndomshem.

Ernst anställdes som vägarbetare och syntes ofta på sin cykel med spaden på pakethållaren. Han gifte sig med Greta Lidström.

Matilda blev sambo med Albert Webjörn.

En dag - Sara var då 94 år - fick hon se att barnbarnsbarnet Mary hade gått fram till kokspisen. Hon skyndade fram för att förhindra att barnet ifråga skulle bränna sig. Då snavade hon i hastigheten i sin långa svarta kjol, och det bar sig inte bättre än att hon ramlade och bröt lårbenshalsen och blev sängliggande resten av livet.

Men hon ville fortfarande höra vad som hände och skedde ute i världen, så lite skumögd som hon var, så lästes dagstidningen högt för henne. Hon kommenterade också varje nyhet.

Och på helgerna var det högläsning ur hennes bibel, som på insidan pärmen har namnteckningen, Sara Hansson.

I lövsprickningen maj 1923, ville Sara än en gång känna doften av och se fräscht björkris. Några kvistar hämtades in och sattes i en vas på hyllan.

Rummet var då nystädat, golvet skurat och nytvättade sängkläder låg i bädden. Det var vår ute och den känslan hade spritt sig in i Saras kammare.

Hon låg och drog in doften av björk och nyskurat rum - en föraning om den kommande sommaren. Sara fick uppleva både våren, sommaren, hösten och vintern 1923. Men den 19 april 1924 avled hon i hemmet på "Löten". "Ålderdomssvaghet" noteras som dödsorsak.

Ryktet spred sig snabbt i bygden: "A Sara ä dö"!

En gosse som sprang med en bjällra och klämtade i byn fick skarp tillsägelse att sluta upp med oväsendet och inte störa friden.

(Bjällran kastades under Salmanans lillstuga, där den ligger än idag).

"A Löt-Sara ä dö".

Men Erik Olof då? Hur gick det för honom? Jo, han gifte sig och blev bosatt på Moarna. Erik Olof, ett original, ett intelligent original. På resa i Stockholm blev han utan pengar. Vad göra? Jo, han predikade och sjöng i parkerna - och tog upp kollekt, kunde diskutera både det ena och det andra - speciellt i bibelfrågor.

Gerda och Johan Tirén med familj kom att bli bosatta i Penningby, Länna socken i Norrtälje kommun. Men innan dess hade man 1894 flyttat från Oviken i Jämtland till Kungsgatan 15 och kvarteret lagerbärsträdet 49.

Gerda och Johan fick fyra barn varav två för mig kända konstnärer

Nils Tirén var den förstfödde 1885, som kom att bli känd för sina skolplanscher, djur i natur.

Hare i vinterlandskap, 1904

Bildkonstnären Stina Tirén var född 1886 i Stockholm och död 1951 i Penningby. Stina har studerat vid Konstakademien. Hon har målat porträtt, stilleben, samt landskap med dekorativ tolkning, vanligen fjällmotiv från Jämtland och Härjedalen. Representerad: Nationalmuseum i Stockholm och Östersunds museum.

Blomterstilleben med tulpaner av Stina Tirén

Jag har en god vän i trakterna kring där familjen Tirén var bosatta. Jag fick ett mail från honom och han skrev så här.
Min hustru och jag var vid Länna kyrkogård i går, och sedan gick vi en runda och läste på stenar, vilket man alltid ska göra om man försöker vara släktforskare.
Vad hittade jag då om inte en stor, gjuten järnhäll i sluttningen intill kyrkans södra sida. Där står det Johan Tirén, hustruns namn och också Nils Tirén, liksom tre Tirén-namn till. Har du sett gravstenen (eller vad kallar man den när den är av järn)? Tyvärr hade jag inte kameran med, förstås...

Det är ett rätt enkelt men ändå imponerande minnesmärke över en konstnärlig familj. Fast frågar man folk i bygden så är det väldigt få som känner till namnet. Nämner man däremot skolplanscher och Nils Tirén, så säger folk: "Ja, just ja, var det han det?"

Jag har tyvärr ännu inte varit vid kyrkan. Men alldeles helt bortglömda är nog inte konstnärsfamiljen. Bland konstkännare är dom säkert inte bortglömda och inte vid Nationalmuseet. Jag målar lite själv emellanåt och avslutar med en oljemålning som jag kallat Tulpaner till Hjördis. Det är nästan en skymf mot vad jag beskrivit här ovan. Men lite färg vill jag sätta så här i slutet. Jag återkommer någon gång i början av oktober 2008 Martin B.

Tulpaner till Hjördis

Vad har hänt?

Jag har jobbat en hel del med min fars levnadsberättelse i en komprimerad form som jag precis har lagt ut på min förstasida. Jag kommer att komplettera successivt i mina månadsbrev med minnen som jag har om mina föräldrars liv.

Jag har varit uppe i mina hemtrakter och besökte bl.a. en hemvändarträff vid Västeråsens gamla skola, numera Texas. Det var fantastiskt att få träffa personer som man inte träffat på mellan 40-50 år. Jag tackar alla för en välordnad och trevlig träff, speciellt värdinnan Majlis Hemmingsson.

Jag besökte givetvis min vän Erik Byström i Böle och utbytte berättelser från det gamla Fors.
Givetvis besökte jag också min ungdomsvän från gemensamma irrvägar Jan-Erik Forsström. Vi kommer nog att beskriva våra "irrvägar" ytterligare efter det samtal jag hade med min fine vän.
Den totala upplevelsen från Fors är tillsammans med Lennart och Ulla nere vid Annedal. Tänk att du och jag Lennart har hållit ihop ända sedan 1956 och fortfarande kan prata om gamla fina minnen. Tack Lennart och Ulla för underbara dagar nere vid Annedal. Vi hade Lars från Edholmstorpet som gäst en kväll, nere vid Annedal. Lars hade dragspelet med sig och vi riktigt njöt av hans berättelser och musik. Det var som om president Evert Ljusberg själv hade varit med när han berättade om sin tid i Härjedalen. Tack Elaine för att jag fick komma till ditt barndomshem och utbyta ord och foton om din farmor och farfar från Edholmstorpet. Vi möts i Sö´tälje längre fram.
Tack Pelle Mattsson, vi vet var vi har varandra och kan språka på ett sätt som jag uppskattar. Tänk att jag skulle få upptäcka att Sven-Olov Sundin´s "Fotomuseet i Osby" - fanns i ett sexsidigt repotage i Nostalgia. Sven-Olov som är min webbmaster är min bästa vän nere i Skåne och jag beundrar denne man med sin förmåga att klara det mesta inom fotografiets vetenskap. Tack broder Eskil och Jan-Åke för samtal och en uppvisning hur man får bort en sten i gräsmattan. Jag glömde inte bort Västanede, men tyvärr var ingen hemma. Alexander Fröbergs grav glömdes dock inte bort.

Vad hände?

1796 bildades Döda Fallet genom ett misslyckande av projektledare (jag använder gärna moderna uttryck) Magnus Huss. Projektuppdraget beskrevs på följande sätt,

Handelsmannen Magnus Huss anställdes 1793 av det s.k. Storforsbolaget i Jämtland vilka ville skapa en flottningsled för timmer förbi Storforsen. Storforsbolaget var en sammanslutning av Ragunda och Stuguns bönder. Syftet var att kunna frakta ner jämtländskt timmer oskadat till kusten vilket skulle ge bönderna i trakten möjlighet att omsätta sina skogstillgångar i pengar. Huss tanke var att låta vattnet från en bäck erodera fram en kanal genom en ås vid namn Remmen. Från Indalsälvens stränder, Nestor Lidin,1957.

Projektansvarig blev förmodligen nöjd trots misslyckandet av utgången. Projektansvarig förmodar jag var Per Hellzén ( 1744-1811 ). Han var en bygdens son och kan beskrivas på följande sätt,

Hellzén föddes i Ansjö, Hellesjö socken i Jämtland år 1744. Han var son till bonden Anders Månsson och Karin Månsdotter. Enligt den tiden skulle Pehr ha fått efternamnet Andersson, efter sin fars förnamn Anders, men Pehr tog sitt efternamn efter Hellesjö där han var född. Han studerade vid Frösö trivialskola och vidare vid Härnösands gymnasium. Därefter gick färden till Uppsala där han läste till magister mellan 1766 och 1770, då han tog sin examen. Han studerade sedan till lektor i Härnösand och fick sin "Matheseos Lectore" den 25/2 1775. Det kan tänkas att han redan här grundlade sitt matematiska intresse i sågverksrörelsen.

Per Hellzén

Hellzén var också skogsägare och dessutom delägare i Sillre sågverk vid Indalsälven norr om Liden, ett av den tidens mest betydelsefulla sågverk. Sillre sågverk var ett av de sågverk som drabbades hårt vid katastrofen i Ragunda. Han ägde och bodde hela sitt vuxna liv i Specksta gård, lite utanför Härnösand.

Hellzén gifte sig första gången med Eva Kristina Högström och fick fem barn, varav den äldsta dottern sedermera blev maka till prosten Johannes Huss i Torp, bror till Vild-Hussen som orsakade den stora katastrofen i Ragunda. Pehr var Wifstavarfs Bolags direktör under 12 år, 1798-1811.

Uppdragsgivare?

Per Hellzén var den drivande kraften bakom bildandet av Wifsta Skeppsvarfs Bolag 1798. Bolaget utgjordes av 100 lotter till ett nominellt belopp av 200 riksdaler. De flesta av de 36 bolagsägarna var Härnösandsbor, liksom Per Hellzén själv.

Bolagets rättigheter och organisation är grundade på privilegier, utfärdade av regeringen, och stadgar givna av bolaget självt. Det äldsta rättsliga dokument för Wifsta Skeppsvarf är Gustaf IV Adolfs privilegiebref, daterat den 25 september 1798. Där går att läsa "…och för denna inrättning efter accord med jordegare från skatteskogar i Medelpad och Jemtland afhemta virke samt antaga och försvara dervid nödige arbetare samt ock för dem hålla eget förlag af förnödenhetsvaror…"

Per Hellzén gick bort 1811-08-03, men Wifsta Skeppsvarfs bolag drevs vidare med Hellzéns målsättning. Mellan åren 1829 - 1831 utspelade sig följande.

Planering av kanal mellan Gesunden och förbi Krångedeforsarna.

Ragundasonen Per Olof Olofsson Nordin ( 1797-1857 ) återvänder 1829 till sin hembygd i Ragunda. Per Olof är son till Olof Danielsson ( 1751-1821 ) och Anna Persdotter ( 1750-1826 ). Olof Danielsson är bonde vid Torsgård 1 i Ragunda. Sonen Daniel Olofsson ( 1787-1864 ) har tagit över Torsgård 1 efter sin far.

Per Olof växer upp i turbulensen efter katastrofen och ser hur storebror lär sig sköta gården. Han går inte i Frösöns trivialskola i Östersund, något som nog inte är så vanligt på den tiden. Han är kanske inackorderad hos fars bror handelsman Karl Danielsson Nordin Under åren 1816 - 1820 ingår han i urmakareläran i Uppsala, bara 19 år gammal och utskrivs ur läran.

Sedan reser han år 1820 till Väst-Preussen, "för att i de lärda konsterna fullkomnas". Där finns mera att lära. Preussen är en militär stormakt i Europa och ledande kungarike i det Tyska Förbundet. Han bor i den lilla staden Stolp väster om Danzig troligtvis därför att hans svenske mästare har kontakter där.

Året 1821 får Pehr Olof veta att hans fader avlidit. Hans äldre bror Daniel tar förmodligen över skötseln av hens andel i lantbruket på Torsgård.

Den 23 juli 1822 erhåller Pehr Olof burskap i staden Stolp som urmakare och "Mechanicus" Mekanikus är en fin titel som betyder "militär kapten mechanicus", ungefär som i våra dagar "arkitekt SAR."

I Stolp gifter han sig med Henrietta Juliana Westphal, 26 år, den 22 augusti 1824. Hon är dotter till bärnstenshandlare Westphal. Samtidigt fàr han vetskap om att modern Anna Pehrsdotter gått bort alldeles innan, den 18 juni.

Efter sju år i Preussen är det dags att flytta hem till Sverige. Den 20 februari 1828 deltar "Capitain P O Nordin med utmärkt rådlighet samt oförtruten nit och möda vid släckningen av vådaelden i Staden" Örebro. Senare, den 19 september 1828, utlovas Mekanikus en medalj för detta Vad gjorde Mekanikus egentligen i Örebro? Var familjen på väg hem till Ragunda?

Under åren 1829-1831 vistas Mekanikus i östra Jämtland.

Hängbro över Krångedeforsen 1931 Ägare till fotot: Martin Bergman

Det är uppenbart att Mekanikus har ett uppdrag att utföra när han kommer hem till sin hembygd. Han är inte ensam vid besöket i sin hembygd. Som resesällskap har han majoren och riddaren Pintz. Vem är då denne major och riddare? Han finns inte i den svenska adelskalendern. Troligtvis är han en god vän som Mekanikus har stiftat bekantskap med i Preussen vid sin vistelse där. Ni bör observera att detta är mina egna teorier som jag beskriver här nedan. Jag har just börjat utforska vem denne Pintz var. Var han geolog eller möjligtvis en Mekanikus inom kanalbygge. Familjenamnet Pintz är stort i världen och finns huvudsakligen i Tyskland, men även i USA och Ungern.

Uppdraget

"Per Olof Olofsson Nordin undersöker och mäter samt väger en föreslagen kanal vid sjön Gesunden tillsammans med majoren och riddaren Pintz. Sjön är belägen drygt 200 meter över havet, är 30 km2 stor, 55 meter djup, utmynnar genom Kràngedeforsarna och genomflyts av Indalsälven. Älven blir ett bestàende inslag i hans liv, genom arbetsplatser eller bostäder. Han arbetar i sin ungdoms trakter, ungefär två mil öster om Torsgård och Ragunda".

Gesunden och aftonstämning vid Fiskviken Ägare till fotot: Martin Bergman

Citerade text finns i dokument efter en ättling till "Kapten Mekanikus". Ättlingen tillhör en utvandrad gren av familjen Nordin från Ragunda. Jag har träffat Christina Nordin som är hennes namn och bosatt i Loiredalen i Frankrike. Jag kommer att kommunicera eller eventuellt åka ner till Christina för att få mera information från hennes dokument.

Hemmanet Svanåsen ligger ungefär vid den röda pricken på kartan i närheten av Grundtjärn

Under åren 1842 - 1847 deltar Mekanikus på något sätt i Grundtjerns nybygge (sedermera Hemmanet Svanåsen) i Ådalsliden socken, Södra Ångermanland. Vad gör han nu igen vid Ångermanälven som blir en konstant geografisk faktor i hans liv? Nybygget - som omfattar x tunnland (dvs. x hektar) är ämnat ta emot nya bönder som befrias från skatt under 25 år mot att de fullgör byggnads- och odlingsskyldigheter. De får ungefär x tunnland var samt åtta tunnor korn av staten men kontrolleras av myndigheterna.

1800-talets första hälft planerades och byggdes många kanaler i Sverige. 1832 färdigställdes sista delen av Göta kanal förbi Trollhättan. Handeln över haven och Sveriges främsta exportprodukter, järn och trä, hade goda konjunkturer vid denna tid, vilket kunde vara en bidragande att planera för en kanal mellan Gesunden och förbi Krångedeforsarna

Frågetecken.

Vilka var uppdragsgivare - var det Wifsta Varf?
Hade det med sjötrafiken från Storsjön att göra?
Hur långt kom man med uppdraget - var det enbart en förstudie eller kom man fram till en kanalutredning med olika alternativ (om man ska använda ett nutida språk)?
Vem var majoren och riddaren Pintz?
Varför utmynnade det inte till en arbetsplan?
Vad gjorde han vid Grundtjärn i Ångermanland?

Finns det någon som känner till något om detta? Tag i så fall kontakt med mig.

Martin Bergman 2008-08-04 och jag återkommer

Juni 2008

Det blir ett kort månadsbrev denna månad. Jag får önska en god fortsättning på sommaren. Midsommaren firade jag i Hallstahammar i en slussvaktarstuga vid Strömsholms kanal. Min svåger och svägerska hyr det pittoreska stället sommartid.

Slussvaktarstugan Sörqvarn vid Strömsholms kanal i Hallstahammar midsommaren 2008. Fotograf: Martin Bergman

Släkten Nordenström från östra Jämtland

Petrus Viktor Nordenström. Porträttet fanns i min styvfars album Alexander Fröberg. Leif Nordenström i Katrineholm har hjälpt mig med identifieringen. Fotograf: Olof Granholm, Ytterhogdal. Granholm fanns även i Kälarne som fotograf.

Olof Kiempe Nordenström, hemmansägare och murare föddes 1830-05-16 i Fugelstalandet Håsjö. Olofs hustru var Katarina Jonsdotter, född 1834-05-18 i Bispgården Fors. Olofs far Erik Kiempe var nybyggare i Fugelsta och gift med Sigrid Kajsa Amréus. Under den gångna månaden har jag varit i kontakt med en ättling till Olof som bl.a. har skickat mig en identifikation av ett porträtt som fanns i Alexander Fröbergs porträttalbum på en av sönerna till Olof och Katarina.

Porträttet föreställde Petrus Viktor Nordenström, född 1862-02-03 i Västeråsen, Fors. Petrus dog väldigt ung nämligen 1890-11-24.

Olof och Katarina fick 11 barn. Tre av barnen var födda i Östansjö, Håsjö medan de övriga föddes i Mörtsjön, Fors. En av sönerna Johan Olof Teodor Nordenström född 1859-09-10 i Håsjöbyn emigrerade till Amerika 1889-03-16 tillsammans med hustru Marta Greta Larsson Magnusdotter född 1860-01-27 i Indal och två söner. En dotter föddes på resan över till Nordamerika. Ytterligare fem barn föddes i Grass Lake Township, Kanabec County Minnesota USA. Innan emmigrationen var Johan skomakare i Oppåsen, Fors.
Många av Nordenströmarna har varit murare och kakelugnsmästare. Personligen kommer jag ihåg Carl Nordenström som var gift med min småskollärarinna Signe, född Forsgren. Carl har nog murat en hel del skorstenar och öppenspisar åt Forsborna.

Jag dröjer mig kvar i Fors ett tag till. Jag tillsammans med en vän efterlyser porträtt på Anna Elisabet ( Annalisa ) Ljung ( 1854-1939 ) född i Västeråsen och död i Böle Fors. Hon var gift med Simon Berglund ( 1847-1930 ) född i Fors. Hör av er till mig så förmedlar jag.
Tilläggas kan att det också finns en koppling till Nordenström-släkten eftersom Annalisas brorsdotter Emma Regina Ljung ( 1895-1969 ) var gift med Olof Emanuel Nordenström ( 1894-1976 ) murarmästare Carl Nordenströms bror.

Per Forsström - kyrksilvertjuv i Fors - Skräddare i Stugun - Nybyggare, Digerberget Stugun.

Pers far Nils var organist i Fors, född i Fors av okända föräldrar. Han verkade bl.a. under kyrkoherden i Ragunda Daniel Frisendahl. Orgeln som fanns vid den här tiden i Fors kyrka, finns idag vid Härnösands museum.
Per Forsström föddes 1787-11-10.
År 1809, finns en anteckning i husförhörslängden att Per stulit i Fors Kyrka och dömdes därför till livstids fästning. Vad livstids fästning riktigt innebar kan jag inte förklara. Ryktena är många om hans strafftid. Ryktet säger också att han ska ha rymt från fängelset och infångats i trakten av Strömsund. Livstid kan det knappast ha blivit eftersom Per dyker upp i Stugun omkring 15-20 år senare som sockenskräddare. Livstid vid den här tiden kanske var 15-20 år, men jag tvivlar starkt. Han gifter sig 1829 med Brita Eriksdotter ( 1795-1847 ) från Stugubyn.
Per Forsström finns i början av 1830-talet som nybyggare i Digerberget Stugun, men synes rätt snart ha flyttat till ett torp i Stugubyn. Samtidigt dyker en fältjägare Pehr Åhs upp i Digerberget. Möjligen har de bytt bostad. Troligen är Åhs och Forsströms fruar halvsyskon. Båda har barn, döda i smittkoppor vid ungefär samma tidpunkt.
Per Forsström dör 1849 troligtvis i Stugubyn och hans hustru Brita 1877. Fem barn föds mellan åren 1828-1839 varav ett flickebarn dör i smittkoppor 1833 endast ett år.
Källa: Stuguns släktbok av Erik Eriksson

Till sist

Jag fick en fråga från en person som bott i Ragunda på 1960-talet om vad som hände med pensionat Solgården i Ragunda samhälle.

Samma fråga har jag ställt mig själv många gånger jag passerat Ragunda samhälle. Det finns så många andra kulturella byggnader i Ragunda som har kommit helt i skymundan av Hammarstrand. Andra byggnader är t.ex. Tingshuset, Provinsialläkarebyggnaden, Järnvägsstationen och Ragunda gästgiveri. Jag tycker att frågan om Solgården är berättigad. Hoppas att någon kan besvara frågan om Solgården och dess historia.

Motiv från Ragunda samhälle. Fotograf: Okänd

Ha en skön sommar och jag återkommer i augusti.

Martin B


Juni 2008 del 2

Jag skrev i del 1 av juni 2008 om Per Forsström. Jag har i helgen läst Per Vilhelm Enströms bok Mitt i Sverige. Pers rymning från fängelset i Östersund var inte bara rykten, det hade faktiskt hänt. Jag citerar därför Enströms berättelse om rymningen här nedan. Hans brott var att han hade stulit pengar i Fors kyrkas sakristia.

Enström: "På hösttinget med Brunflo häradsrätt den 14 oktober 1809 stod vaktmästaren Olof Oldberg för att ha lämnat häktade drängen Pehr Forsström tillfälle till rymning. Forsström som var från Bispgården, hade ett par månader förut häktats för stöld av pengar i Fors kyrkas sakristia. Vid rymningen tillgick så, att Forsström efter att jämte två andra fångar ha spisat kvällsvard i vaktrummet, vid niotiden blev utsläppt, i ärenden som naturen påfordrade. Han satte sig vid södra knuten av arresthuset - hemlighus fanns inte - på det sätt att hälften av hans kropp var synlig för Oldberg, som stannat på trappan, medan den andra, mindre älskvärda kroppshalvan bortskymdes av knuten. Vaktaren manade Forsström att skynda sig, vilket denne lovade göra. Strax därpå steg han upp och drog sig helt bakom knuten. Men han kom aldrig fram igen! Då Oldberg efter få ögonblick skyndade dit, var han försvunnen. Alla hölador i stadens omgivningar genomsöktes under natten, men flyktningen anträffades inte. Genom kronobefallningsmannen Granbom ombesörjdes efterlysning av den förrymde kring hela landet, själv reste Oldberg genom Lit, Föllinge och uppefter norska gränsen till Kall, trettiosex mil och drängen Per Frykbom lejdes att mot fri skjuts efter en häst och sexton skillingar banko om dagen fara till Fors och sedan till Ström, trettio mil fram och åter, men allt utan resultat. Nu hade dock Oldberg av färdmän, som varit till Ström, fått höra, att fiskare sett en okänd karl, på beskrivning lik Forsström, som vistades hos en bonde å nybygget Jorm, men till följd av kallelsen till tinget hade Oldberg inte haft tillfälle att ta reda på om det var sant. Vid fångens ankomst till fängelset hade Oldberg satt på denne ett låsblack av järn. Utanlåset, av Polhems uppfinning, som varit fäst vid blacket, uppvisades och befanns, att järnblecket, som omgav låsets inre delar, öppnats så att märlan kunnat utdragas. Oldberg trodde, att Forsström med en syl, upphittad ute på gården och efter rymningen återfunnen i cellen, gjort denna öppning och på så sätt med lätthet befriat sig från blacket vid tillfället bakom knuten. Det fanns bara en vanlig gärdesgård runt häktet, som det var en synnerligen lätt sak att kliva över. Kungl. Maj:t och kronan hade, trots framställning, förvägrat fångvaktaren ljuspengar, så att belysningen var skral. Och förhållandena i övrigt vid häktet voro, som synes, under all kritik. Trots dessa synnerligen förmildrande omständigheter dömdes Oldberg till mistning av tjänsten och sex par spö, try slag av paret".

20 år senare gifter sig Per Forsström i Stugun och som jag berättade om i mitt förra månadsbrev för juni. Den Granbom som omnämndes är troligtvis kronofogde Jonas Granbom ( 1760-1822 ), född i Ope, Brunflo.

Martin Bergman 6 juli 2008

Maj 2008

Ett gammalt foto från Fors

Jag har under en längre tid haft ett gammalt foto från Fors utlagt i byrålådan under bispgården.com. Ingen har visat något större intresse från den gamla tiden från Forsborna, vilket inte alls förvånar mig. Jag vet nu med stor sannolikhet vilka som är huvudpersonerna på fotot, nämligen Daniel Brandell och hans hustru Anna Margareta Sandström. Paret är födda 1850 respektive 1860 och blir firade av representanter från Fors på sin 90- respektive 80 årsdag. Troligtvis är det adoptivsonen Gustaf Brandell som är fotografen. Min far Olof Runo Bergman finns med som andre person från höger i ljus kostym i det främre ledet. Anna Margareta Sandström var född på Västerede i Fors och dotter till Jöns Hansson Sandström född 1830 i Hackås och Justina Salomonsdotter född 1826 i Västerede Fors.

Daniel Brandell var torpare i Böle Fors och son till Olof Danielsson Brandell, född 1826 i Västerede Fors och Bernhardina Edler född 1820. Bernhardina kom som barnhusbarn till Böle Fors från Allmänna barnhuset i Stockholms stad. Beträffande fotografen Gustaf Brandell som hade sin ateljé på Kilen i Böle Fors ber jag att få återkomma med mera detaljerade beskrivningar. Det skulle vara roligt om någon kunde identifiera ytterligare personer på fotot. Sannolikheten är mycket stor att det är personer från Böle och Kilen i Fors. Det skulle också vara intressant att få veta var fotot är taget. Ett tag trodde jag att det var vid Fors hembygdsgård, men så är nog inte fallet.

Daniel Brandell och hans hustru Anna Margareta, född Sandström jubilerar och hyllas Fotograf: Kan vara Gustaf Brandell Ägare till fotot: Martin Bergman

Familjerna Nordenström och Nordin

Jag har också under en längre tid ägnat mig åt familjerna Nordenström och Nordin med rötter i Jämtland. Anledningen har också varit att båda familjerna finns i min mormors och farfars anor.

Magister Olof Nordenström föddes 1738-04-24 i Sundsjö socken, Jämtland. Han var son till kronolänsman Nils Nordenström och Anna Månsdotter Nordin. Efter studier i Frösö skola och Härnösands gymnasium blev han student i Uppsala, uppehöll sig där och på konditioner, särskilt ett par år i Bygdeå hos morbrodern fältprosten Carl Magnus Nordin ( 1712-1773 ), där han handledde dennes bägge söner, den blivande landshövdingen i Falun Johan Magnus af Nordin ( 1746-1823 ) och blivande biskopen i Härnösand, Carl Gustaf Nordin ( 1749-1812 ). Olof promoverades till filosofie magister i Uppsala 1767 och prästvigdes där 1770-06-25 till huspredikant hos generalguvernören greve Fredrik Carl Sinclair ( 1723-1776 ). Olof avlade pastorsexamen 1773-12-03 och blev vice pastor vid Stora barnhuset i Stockholm med åtföljande skolinspektion och själavård över fangarna i Smedjegården. Efter avlagd provpredikan utnämndes Olof till tjänstgörande hovpredikant hos hertig Carl 1777-01-17; tillika kateket i Stockholm för staden mellan broarna, Kungsholmen och Norrmalm.

Olof utnämndes till kyrkoherde i Offerdal 1777-12-20 och tillträdde som vice kontraktsprost 1760 och ordinarie kontraktsprost i Jämtlands norra kontrakt 1785-12-08. Olof var opponent vid prästmötet i Härnösand 1784 och vice praesus vid prästmötet i Härnösand vid 1791 års prästmöte.

Ehuru svag till hälsan var han en god lärare och ordningsman, en gästfri och redlig medmänniska. Blev i juni 1818 jubelmagister. Efter att de 9 sista åren ej kunnat göra tjänst avled han 1819-04-03, nära 81 år gammal. Brodern Magnus Nordenström ( 1722-1790 ) var kyrkoherde i Revsund, Jämtland.

Man kan förstå att familjerna Nordin och Nordenström stod varandra väldigt nära av ovanstående. Olofs moder Anna Månsdotter Nordin ( 1703-? ) var nämligen dotter till länsmannen i Ragunda Måns Carlsson Bröms Nordin ( 1662-1745 ) och anfader till den blivande biskopen i Härnösand och landshövdingen i Falun.

Jag har all anledning att tro att familjerna Nordenström och Nordin fortsättningsvis i senare generationer kommer att ha gemensamma intressen. En son till landshövdingen i Falun, Karl Johan af Nordin ( 1783-1850 ), friherre och politiker. Han är också president i Bergskollegium fram till 1839. Ni förstår sammanhanget när ni läser om Nordenströmarna i Åtvidaberg som jag återger här nedan. Det är nedtecknat efter en ättling till kyrkoherden Olof Nordenström i Offerdal.

Olof Nordenström var gift två gånger, först med Sara Genberg 1778-04-20 och sedan med Kristina Magdalena Huss 1801-01-16. Tolv barn föddes till värden varav tre kom till världen i äktenskapet med Kristina Magdalena Huss. Sonen Erik Salomon som gestaltas här nedan föddes i äktenskapet med Kristina Magdalena.

I äktenskapet med Sara kan nämnas handelsmannen i Trondheim, Carl Gustaf Nordenström ( 1781-1835 ). Jag lägger en länk här nedan som är hämtat från en bok om Offerdal.

Handelsmannen Carl Gustaf Nordenström Källa: En bok om Offerdal

Kaffebönor Författare: Sören Nilsson

Dottern Sophie Christine Nordenström 񢅹-1823 kom att bli gift med Edvard Forslöf, född 1766-11-12 på Berget i Böle Fors. Edvard var vid giftermålet kyrkoherde i Sveg. Edvards bror Mats Eriksson ( 1754-1824 ) var min mormors farfars far. Det var Edvard som skickat hem kaffebönor till Böle och som Sören Nilsson gestaltat så målande. Jag lägger en länk av denna kaffebönberättelse här nedan.

Några data om Åtvidaberg och Nordenströmarna därstädes.

Jag citerar här en krönika nertecknat av en ättling till Olof Nordenström. Jag har mottagit krönikan från en dam i Uppsala som tillhör släkten Nordenström. Jag kommer att träffa henne innevarande månad vid Linnéträdgården i Uppsala för att utveckla det hela vidare. Nämnas kan också att jag besökt Kungliga Tekniska Högskolan för att få veta mera om professor Gustaf Nordenström som beskrivs i krönikan från Åtvidaberg. Karl Johan af Nordin ( 1783-1850 ), är också president i Bergskollegium fram till 1839, vilket kan tyda på att Nordin och familjen Nordenström i Åtvidaberg åter skapar kontakt.

"Åtvidaberg har likasom Falun haft en på kopparen grundad storhetstid. I trakten kring Åtvidaberg finnes ett flertal koppargruvor, alla nu nedlagda men en gång rikt givande, särskilt Bersbo gruva en mil från Åtvidaberg. Malmen från dessa gruvor fördes till kopparverket i Åtvidaberg där kopparen utvanns ur malmen på samma sätt som i Falun. Något kopparverk finns inte mer men ännu så sent som på 1890-talet var det igång, för jag kan minnas hur röken från rostugnarna stack i näsan och förödde all växtlighet i omgivningen liksom i Falun.

" "Antagligen har redan före år 1100 koppar uppdagats i Åtvids berg och föranlett gruvdrift " ", skriver min farbror Carl Nordenström ur vilkens utomordentliga Åtvids-krönika av honom kallad "Ätvidiana" det mesta av dessa mina anteckningar är hämtat. Det var även på 1100-talet, som enligt samme författare den kyrka uppfördes, som ända till år 1884 varit Åtvids gudstjänstlokal. Den fick sedan stå som en delvis konstgjord ruin men har för endast några år sedan återställts i sitt ursprungliga skick och är nu i bruk för gudstjänst. Kring denna gamla kyrka ligger den gamla kyrkogården, där föräldrarna, farfar, farbror Carl m fl. av släkten ligger begravna. Alldeles i närheten av kyrkogården reser sig den vackra klockstapeln, vars klämtslag vid helgmålsringningen nyligen hörts i radio.

Jag återgår till de historiska notiserna. Digerdöden medförde ett avbrott i gruvdriften som ej blev återupptaget förrän efter år 1413, då Erik av Pommern gav Åtvids bergslag samma privilegier som Kopparberget vid Falan. Nya privilegier utfärdades av Karl Knutsson, Sturarna och Gustaf Vasa, men trots denna uppmuntran rönte gruvarbetet ingen framgång och upphörde sn småningom.

Det berättas, att biskop Hans Brask, han med lappen, som förvärvat sig del i gruvorna, vid sin flykt ur landet år 1527 igenfyllt Bersbo gruva och där nedkastat sin dyrbara signetring, varvid han yttrat: " "Då denne ring kan återfinnas, då först blir gruvan lönande" ". Ingen ville då tro på biskopens spådom, men efter 240 år fann man att Braskens förutsägelse gick i fullbordan. På 1760-talet upptogs nämligen driften i Bersbo gruva av ett bolag, ringen blev funnen (den är nu förvarad i Statens historiska museum) och en glansperiod i Åtvids kopparverks historia, som varade under mer än ett århundrade, inleddes intimt förknippad med namnet Adelsvärd. I sagda bolag var nämligen krigsrådet och friherren Johan Adelswärd stor delägare och blev snart ensam ägare till hela bolaget. Genom en sällsynt driftighet samlade han en domän av 60 hela hemman, satte gruvdriften i gång och ökade kopparproduktionen till 100 ton årligen, en förut okänd siffra. Av dessa domäner upprättade han det fideikommiss, som under namnet Baroniet Adelswärd blev det största i Östergötland och alltjämt äger bestånd. Till residens valde han den gamla säterigården Näs, som han gav namnet Adelsnäs, en förhållandevis enkel herrgård, där nådig baron och hans efterföljare regerade över sitt rike, som efter hand utsträckte sig över tolv socknar.

Carl XIV Johan lär en gång, då han på l840-talet gästade dåvarande baronen, ha oroats över att "finna en så mäktig småkonung i sitt eget rike". Det gamla residenset är längesedan borta och ersattes under nuvarande baronens far, Theodor Adelswärd med ett efter ritningar av morbror Gustaf Clason uppfört slott, liksom det gamla residenset beläget vid Bysjön och omgivet av den vackra och vidsträckta Adelsnäs parken.

Johan Adelswärd dog 1785 och efterträddes av sin son Eric Göran, som regerade till sin död 1810, då hans äldste son Jan Carl, som jag något måste dröja vid tillträdde. Det var under hans regering min farfar blev anställd såsom ombudsman för baroniet Adelswärd och Nordenströmarna gör sin entré i Åtvid.

Baronen Jan Carl karakteriseras av farbror Carl som en lika originell som sympatisk individ. I sin ungdom vistades han på l790-talet i revolutionens Paris, där den tidens idéer om jämlikhet och frihet i det sociala livet väckte hans sympatier. På riksdagen 1800 tillhörde han oppositionspartiet och avsade sig som en protest adelskapet till förfäran för hans fader som emellertid genom sitt politiska inflytande lyckades få avsägelsen justerad bort ur protokollet.

Under hans tid byggdes å en hög strandklippa vid Bysjön ett citadell, varifrån kanonsalut dundrade vid alla högtidliga tillfällen; i Adelsnäsparken anlades lusthus, orangerier, eremitage, fontäner och svandammar. En jättestor ek blev en attrapp och dolde i sitt inre ett smånätt kabinett lämpat för hemliga kärleksmöten. Vid Bysjöns ena ände byggdes ett tempel i grekisk stil med plafondmålningar av Per Hörberg. Själv fiolspelare var han skapare av den 27 man starka musikkår, som ända fram till 1880-talet " " förljuvade tillvaron och stärkte livsglädjen i Åtvid" ". Han förblev länge ungkarl och hade många älskarinnor. Med en av dem, en liten vacker "spolflicka" på baroniets linneväveri, Maria Sleman, dotter till en grenadier, fick han en son och med henne gifte han sig år 1818. Mellan dem i brudstolen stod 5-årige sonen Seth, den blivande fideikommissarien. Äktenskapet blev lyckligt. Det var Jan Carl, som med maka, sonen Seth och en nyfödd liten dotter år 1821 reste till Paris i en väldig resvagn, dragen av 6 hästar och med en ansenlig tross för proviant, bagage och betjäning. Färden lär först ha ställts söderut till Öresund men det stormande havet kom sällskapet att vända och taga landvägen bl. a via Falun och finska viken samt över Petersburg, Berlin, Strassburg till Paris. Först den 19 juli 1823 återkom man till Adelsnäs efter mer än 2 års bortovaro. En andra dotter hade fötts under vägen i Nancy och några dagar efter hemkomsten nedkom friherrinnan med en 3:e.

Det var som redan nämnts baronen Jan Carl som år 1834 kallade min farfar till ombudsman för baroniet. Farfar, född 1804, hade tagit juridisk examen 1825, blev vice häradshövding 1831 och gifte sig i slutet av 1834 med Gustafva Norin, dotter till häradshövdingen i Norra Hälsinglands domsaga, lagmannen Paul Gustaf Norin, hos vilken farfar suttit ting. Farfar fick sin bostad i den avlånga vitrappade envåningsbyggnad (Palais de justice), som skymtar bland lövverket på faster Ingrids tavla. I Åtvid fick farfar ej behålla sitt dopnamn Erik Salomon utan kallades Pater först av sina söner, som han mycket tidigt informerade i de klassiska språken, och sedan efter dem av alla sina bekanta i Ätvid.

I farfars äktenskap med Gustava Norin föddes pappa Gustaf 18/9 1835, min farbror Henning d. 24/5 1837 och ännu en son Nils Magnus, som dog en månad efter moderns bortgång redan 1839. Härom antecknar fader lagmannen i den Norinska familjebibeln: " 񓝏 den 14 maj kl. 10 e.m. efter fem månaders lidanden uti aldrig lämnad sjuksäng, av förmodligen lungsot, lycktade stilla och fridsamt, som i lifvet, min älskade dotter Anna Gustafva uti dödens sömn sin gudfruktiga och ordentliga lefnad i en ålder av endast 29 år 2 mån. 27 dagar" " - " "Sin liksvepning hade hon ordnad och gömd färdig sedan år 1835" ".

Pappa var ju inte 4 år fyllda då hans mor dog och kunde knappast ha något minne av henne.

År 1849 gifte farfar om sig med sin svägerska Gustavas syster Pauline och det blev hon som blev mamma för såväl systerns barn som sina egna: Erik, f 1850 + 1938 kapten vid Göta Artilleriregemente, pappa till bl. a sjömannen och vagabonden Per. Anna, f. 1854 + 1938, i sitt äktenskap med läkaren Frithiof Friman mamma till Gustaf och Elsa Friman, samt Carl f 1857 + 1938, häradshövding och krönikeförfattqre i sitt äktenskap med Ingrid Steffenburg pappa till Liv., Bergliot, Stig, BrajaI, Boel, Ulf och Tord.

Om mamma Pauline skriver hennes broder Lars i ett brev 1846: "Pauline har icke fått den gåvan att hålla något inombords."

(En tredje syster Norin, Clara, blev gift med hovrättsrådet Oscar Montelius. Denna pappas moster levde så länge, att jag minnes henne. Hon bodde S:t Paulsg. Il på Söder tillsammans med sina 2 döttrar Anna och Clara, den senare min gudmor.)

Om farfar Pater har farbror Carl i sina Åtvidianer skrivit ett särskilt kapitel, som jag hoppas i avskrift kunna bifoga. dessa anteckningar.

Carl Nordenström och Dagmar Fotograf: James Bourne Ägare till porträttet: Anita Norrbom

Pater gav själv sina barn nödig undervisning för deras inträde i högre lärdomsskolan i Linköping. Pappa intogs där vårterminen 1846 och blev den 20 maj 1854 student i Uppsala (studentexamen avlades på den tiden i Uppsala). Efter slutade universitetsstudier avlade han den 11 dec. 1860 bergsexamen, en examen för inträde i bergsstaten och omfattade ämnena fysik, mekanik, kemi, mineralogi, geologi och matematik. Efter denna examen av teoretisk natur och ansedd svår genomgick pappa Falu Bergsskola 1861-62, som, ehuru vid denna tid högskola med professorer som lärare, var avsedd att giva en mera praktisk utbildning. Det var under dessa år som pappa träffade mamma, då i de första tonåren. Jämte föräldrar och syskon bodde hon på det av min morfar sedan år 1854 ägda Rottneby. Efter Clasons flyttning från Rottneby till Stockholm år 1868 återsåg de varandra där, förlovade sig 1869 och gifte sig år 1870.

Efter slutade studier i Falun återvände pappa till Åtvidaberg såsom biträdande ingenjör vid Åtvidabergs koppargruvor, som sålunda blev pappas första praktiska verksamhet och där han hade lyckan få till chef en i sitt fack synnerligen framstående man geschwornern C Bratt.

Under sin ingenjörstid i Åtvid gjorde pappa åtskilliga studieresor bl. a till världsexpositionen i Paris 1867. Över den resan avgav han en utförlig reseberättelse, som utgjorde hans förnämsta specimen vid sökandet av den professur i gruvvetenskap vid Teknologiska Institutet i Stockholm (sedermera ombildat till Tekniska Högskolan), som han erhöll år 1869. Den 34-årige professorn lämnade då sin befattning i Åtvid, flyttade till Stockholm och gifte sig i april 1870 med 22-aringen Peggy Clason.

Under den tid som pappa var anställd vid gruvorna nådde produktionen av koppar med inemot 1000 ton årligen. Fideikommisset innehades av baron Seth A. som efter fadern Jan Carls död år 1852 blivit hans efterträdare.

Om baron Seth är att förtälja, att han efter ett kort äktenskap med en kusin och grevinna Stackelberg, som slutade med skilsmässa, följde sin fars exempel och gifte sig med en fattig flicka Eva Broström, som emellertid, då baronen förälskade sig i henne, var gift med en esskornetist i musikkåren och därför måste först skiljas från sin man. Denne övertalades av baronen att mot gyllene valuta "egenvilligt övergiva" sin Eva och genom två skilsmässor banades således vägen för ett nytt och mycket lyckligt äktenskap mellan Seth och Eva. De 2 söner, de fick, dogo späda, så att vid Seths frånfälle ( 1868 ) övergick fideikommisset till hans kusin Teodor Adelswärd. Efter Teodors död ärvdes fideikommisset av hans son Axel, som avled 1900 och efterträddes av sin äldste son Theodor, som lade grunden till det moderna Åtvidaberg med sina många industrier, och byggde sitt länge planerade slott i Adelsnäs park, där nu efter Th:s död år 1931 hans son Eric i hans lyckliga äktenskap med Louise Douglas residerar. Louise Adelswärd lever ännu 80-årig på sitt änkesäte Slefringe inte långt från Åtvidaberg. Hon är den enda överlevande bekanta från vår tid.

Från denna utflykt till Adelswärdar åter tillbaka till oss Nordenströmar.

Sedan bror Erik kommit till världen 1872 synes mamma och han nästan varje sommar ha varit på besök hos farfar någon tid. Pappa, nästan ständigt på resor inom- och utomlands, hann icke med annat än korta visiter i föräldrahemmet. Ur ett brev dat. 28/9-74 från farfar till pappa, som då var i Liège, citerar jag som ett ex. på hur mycket går igen åtminstone i småbarnsvärlden. "Eje hörs allestädes fjärran och när, med sin höga röst. Nu springer han från den tröga Selma (barnflicka, syster till Adda) under lindarna ut åt vägen där Ellen (min moster f. 52 ) och Anna (min faster f. 54) kliva på staketet, roande sig att hålla kropparne i jemnvikt på höjden. Men nu lider denna fria glädje till slut, emedan Peggy bestämt sig att resa nästa Torsdag d. l okt. kl. ½ 7 på morgonen. Nu regerar Eje på bron, återkommen från gatan med stor gråt, jag vet ej hur Anna och Ellen farit med stackarn, dock är allt bra igen. Eje proberar ånyo sin lycka vid grinden. Flickorna sitta lugna på gatans sidostaket och låta grårocken leva sitt liv så gott han kan.

Vi ha nu sent spist vår middag, Eje som vanligt i kompis med farmor i dess kabinett, vi andre vid salsbordets små sidor. Guten är i dag (en verklig sommardag med +17 i skuggan) vid bont humör, har tagit lektion i geografien, skiljer hav och land, samt hälsar dig med repetition av ditt, Peggys m fl. namn, utom Asien, Afrika - med Amerika går han ej bra ut, hellre lägger han sig på förmakssoffan med kissekuddar, fast han ovig och stinn av middag ramlar ned på golvet, huvud först och fötterna sist."

År 1875 dog mamma Pauline och år 1882 följde henne Pater i graven på Ätvids gamla kyrkogård. Under farfars sista änklingsår förestod fröken Hilda Schedin hans hus. Efter farfars död fick hon sin bostad i Kråksången, en av de två gårdar, belägna på var sin sida om krönet av den långa backe, som från järnvägsstationen och det centrala Åtvidaberg förde upp till den nya kyrkan, byggd 1884. De båda gårdarna var helt lika, nästan kvadratiska i två våningar och kallades därför brännvinsschatullen. I den gamla Kråksången bodde vi varje sommar under 90-talet inlogerade hos Tant Hilda. På nedre botten var två rum, där tant Hilda logerade, och kök där Emma hennes "piga" härskade. På övre botten 3 rum, som vi disponerade och på vinden ett rum, där farbror Erik, när han var hemma, logerade och vars väggar han skönt bemålat med tänkespråk ur Havamal. Pappa lät bygga till en väldig glasveranda på gaveln mot den gammaldags vackra trädgården ett allt i allo rum för oss och våra gäster. Tant Hilda var en lika sällsynt ful som sällsynt snäll tant. Av henne inhämtade jag de första grunderna i kortspelets ädla konst. Hon lärde mig alla då kända tvåmansspel.

År 1900 då pappa blev pensionerad byggde han en bit in på Kråksångens tomt efter ritningar av morbror Gustaf den vackra villa, som nu på sistone blivit församlingshem. Det gamla sommarhemmet revs, tant Hilda flyttade med föräldrarna, som lämnas i Stockholm, in i den nya Kråksången och jag blev kvar i föräldrarnas Stockholmsvåning och övertogs jämte våningen som inackordering av makarna Harald och Elisabet Funch, f. Nisser, äldsta syster till Margit Ramström, f. Nisser, på Lilla Främsbacka.

Pappa fick ej länge njuta sitt otium i sin födelsebygd. Samma år 1902 jag tog studenten i Stockholm på våren avled han den 6 sept. och blev begravd på Åtvids gamla kyrkogård. Något år efter hans bortgång restes av svenska bergsmän, de flesta hans gamla elever, på graven den vackra höga stenen med hans bild i relief på en i stenen infälld platta. Efter tant Hildas död 1903 bodde mamma tillsamman med mig i Uppsala under terminerna men Kråksången förblev vårt hem under jular och somrar till dess mamma år 1915 definitivt flyttade åter till Stockholm. Villan hyrdes först ut och såldes sedan till Baroniet, som nu i sin tur sålt den till Ätvids församling som församlingshem. År 1918 den 22 aug gick mamma bort. Hennes urna blev av Erik och mig gravsatt i pappas grav och en plakett med hennes namn infälld i stenen.

Under sin professorstid var pappa större delen av sommaren. i Falun med bergseleverna för praktiska övningar i gruvmätning i Falu-gruvan. Först till Olle-dagen brukade han komma till Ätvid och unna sig ett par veckors relativ vila. Han samlade då alltid "urinnevånarna" d v s hans kvarlevande manliga och kvinnliga vänner från ungdomsåren till någon fest.

Under sina många Ätvidsår vann mamma en stor skara tillgivna henne varmt beundrande vänner. På sin 70 års dag fick hon från de Ätvids-vänner, som då fanns kvar, mottaga ett album med en samling vackra Åtvidsbilder och fotografier av vännernas hem, bundna i ett vackert band. Albumet finns hos mig och är för mig ett kärt minne av de hem, där jag som barn ofta sprungit ut och in och den trakt där "barn jag lekt" och mina fäder sova under kyrkohällen".

Studenttider Jag avslutar det historiska med lite nutida glättigare. Det är studenttider och så här glad såg min brorsdotterdotter Sara ut när hon tog sin examen fredagen den 27 maj. Hon blev hemskjutsad av sin far Åke i en cabriolet BMW Z3 (tror jag att den heter). Saras kusin Emil hade för dagen lånat ut "cabben"

Sara och pappa Åke. Fotograf: Martin Bergman

Jag återkommer någon gång i Juli, ha en skön sommar önskar Martin

April 2008

Språkvård på mitt kära hembygdsmål ägnade jag mig åt i mitt allra första månadsbrev i december 2004. Under den gångna månaden april 2008 tog kåsören Nicke Sjödin från Junsele kontakt med mig. Jag känner mig väldigt hedrad att kunna få presentera hans kommentarer kring mitt gamla månadsbrev. Jag kommer inom kort att presentera en ny länk på min hemsida där vem som helst kan gå in och ställa frågor och förhoppningsvis också få ett svar. Som introduktion till den nya länken har jag valt två nya ord. Ett av orden kommer från min moster Beda Eriksson, född 1895 i Böle, Fors. Beda kunde uttrycka det så här: "Men kors så enchelit" Då drog Oskar hennes man född 1891 i Fjällsö till med: "Ja, det är fårdarveligt".

Fotograf: Amanda Sandberg, Sollefteå Oskar och Beda Eriksson, född Nyberg, Böle Fors

Tilläggas kan också att man i Junsele enligt Nicke Sjödin kallar en golfbana för "gäralöslägda" och att man därför rent logiskt kallar golfklubborna för "gäralöspinnan". Finns det andra varianter på detta månntro?

Om man översätter detta till rikssvenskan skulle det bli så här,
"Gäralöslägdan" = ingenting att göra slåttervallen och logiskt med detta, "gäralöspinnan" = Golfklubbor.

Skicka gärna mail till mig om ni hört uttrycken förut oavsett var ni bor i Norrland.

Det hela började 2004 med,

Martin undrar: "gå upp på botten"
ett uttryck, vad jag minns som var väldigt vanligt i min ungdom hemma i östra Jämtland. Det var en dam i Utansjö, Ångermanland som ställde frågan och den fick följande svar,

Dam i Anundsjö: Så här började det hela från damen i Anundsjö,
Min mamma som kommer från Anundsjö, Ångermanland, säger: "Det finns uppå botten" d v s vinden. Det låter så bakvänt att säga botten, när man ska gå längst upp i huset. Kan det vara en förkortning av trossbotten?

Nicke Sjödin kommenterar: Kan nog vara trossbotten, som man går uppepå. Men av en tysklärare fick jag veta att det tyska ordet 'Boden' betyder nåt i stil med 'loft uppe på'. Men varför heter det Norr- och Västerbotten? Är det för att dom är ovanpå Sverige på nåt vis?

Martins kommentar:
Mycket roligt att Du tog upp det här uttrycket. Visserligen är jag f d forsbo (Z), men vi sade också så i Jämtland. Jag hade min sovkammare en trappa upp därhemma och när jag gick till sängs sa jag: "nej nu går jag upp på botten och lägger mig". Jag kan mycket väl tänka mig att det har med tross-botten att göra. Men hur och när uttrycket kom till kanske någon annan kan utveckla.

Martin igen: en som verkligen hade studerat utvecklingen av "botten" svarade följande
Ang Botten har SAOB följande under II.5.b)
BETYDELSE: om den öfversta trossbottnen i en byggnad; vind, loft; numera nästan bl. brygg, om spannmålsvind i bryggeri.
The stora beläter, som i wägen stå, bleeff befalt kastas på botnen. MURENIUS VP 37 ( 1640 ).
Vil man göra botn på Brygghuset, så göres trärör öfver Pannorne up genom taket, at släppa ut ången, hvilken botn kan brukas til Mältlafve. BRAUNER REDAKTIONSEXEMPEL: Tankar om boskap 92 ( 1756 ).
Ungdomen (i Byske i Västerbotten) har ofta sina sofplatser på någon "botten", d. v. s. vind, där det är svalt och skönt. TurÅ 1908, s. 89 (bygdemålsfärgadt).

Martins kommentar: ja vad ska man tro om detta? Så här svarade i alla fall damen ifrån Anundsjö,
Det var intressant det du skrev om Botten. Det förekom alltså även på andra håll i landet.
Mormor sa: Nu ska jag gå till Fuset, vilket betydde ladugården och var antagligen en sammanslagning av Fähuset. Var det något familjärt eller vanligt lokalt förekommande?
Snäll i betydelse snabb har jag inte hört (mer än om snälltåg), men uttrycket "Nu får du snällt ordna så att...", kanske betyder snabbt och inte av snällhet.

Nicke Sjödin kommenterar: Hemma i Junsele sa man 'föjse' och i Jämtland lär det heta 'fjöse'. Där har man alltså kastat om ett par bokstäver. Vi hade "snäll" i betydelsen 'snabb' 'Gå på boa, men ä snäll' betydde alltså att man skulle skynda sig. Lägg märke till att uppmaningsformen för 'vara' inte var 'Var' (var snäll) utan ä.

Martin: Helt plötsligt kom "snäll" in i frågebilden och det kom ett svar,
Enl. "Våra Ord" kommer "snäll" från fornsvenskans "sniaeller" --> rask, snabb, duktig, klok, skicklig.Liknande Betydelsen" god och vänlig" kom först från början av 1800-talet, allt enligt denna intressanta bok.

Martin: Nu engagerade sig Västerbottningarna i debatten helt plötsligt med följande och nu var vi väldigt långt borta ifrån botten.

Västerbottning kommenterar: Apropå 'snäll' så förekom ju också soldatnamnet Snällfot, och då antagligen som en synonym till uttrycket 'snabbfot'. Och tyskan har ju sitt 'schnell' (=snabb) så ordet kanske t.o.m. kommer från urgermanskan?

Ny Västerbottning kommenterar: Har hört både Fuset och Fähuset om lagår'n numera ladugården. Å botten hette batt'n kring Vilhelmina. Fähusbatt'n var vinden på lagår'n om den fanns. Där lagrades höet som kördes upp dit på oppkörsbrögga (brygga). Många hade sovplatsen där så länge det fanns plats, tills höet tog allt utrymme. Men nån som hört talas om snällpissarsko'en (skor)?

Nicke Sjödin kommenterar: Att sova på lagårdsbotten när det var halvfullt med hö och höra regnet smattra på plåttaket är få förunnat idag. Men det var en härlig upplevelse.
'Snällpissarskoern' har jag redan kommenterat.

Martin: nej nu hänger jag inte med längre och då helt plötsligt kom en Ångermanlänning in i debatten igen,

Ångermanlänning kommenterar: Jag tror att Fuset också är gångbart i ångermanländsk dialekt. Ladugården kallas föngse i Nordingrå.

Martin: därför gick jag in i "tungomålsdebatten" igen med följande - men däremellan kom en Norrbottning ifrån Kalix,

Norrbottning kommenterar: Fuset= "föuse" = ladugården är gångbart även i Kalixtrakten. Så även "Ipi bot'n" = på vinden. Likaledes tror jag att "Norra bot'n"=Norrbotten har med detta ord att göra, dvs norra delen av Sverige= övre delen= på vinden.

Martin: Vilken spridning vi har av det norrländska tungomålet

Martin undrar: Eftersom vi "gått ner från botten" och gått ut till "Fuset - föuse" (vi sa nog fjöse i Östjämtland om jag inte minns alldeles fel). Nåväl ute i "laggårn" (som man säger i Mälardalen) fanns det kanhända en tupp. I Östjämtland lokalt kallades den för "Kånken". Det finns även en ort (gårdar) som heter Kånkback och ligger mellan Ragunda och Hammarstrand. Det skulle vara intressant att höra hur pass utspritt "Kånken" är och vart uttrycket kommer ifrån.

Nicke Sjödin kommentar: 'Kanken' sa vi också, men varför heter det 'kanken'? Jag hörde en teori om att det skulle komma av ordet 'knak'=styvnackad, stram i hållningen. Då skulle man alltså ha låtit två bokstäver byta plats - k - n - a- k -e blir k-a-n-k-e, men den tolkningen är kanske alltför fantasifull.

Martin: svaret på frågan kom från en dam i Anundsjö och därefter blev det tyst om saken.

Vi sa nog "Kanken" men ett speciellt tjock "a" i norra Anundsjö.

Martin: Nu vaknade man helt plötsligt uppe i Vindeln…

"Oppa böttn" (Uppe på botten) säger min mormor som bor i Vindelns kommun i Västerbotten.

Martin: Nu började man helt plötsligt släcka lyset, måhända "upp på botten",

Västerbottning kommenterar: Min man som kommer från Nysätra, Västerbotten, säger "släcka på lyset" = tända lyset och "vad de ska gräva", vilket ska tydas som vad de ska leva i smuts och elände. Finns sådana uttryck i Ångermanland?

Nicke Sjödin kommentar: Det har jag aldrig hört.

Martin: jag hänger inte med längre, men jag tror mig förstå och helt plötsligt är vi inne på ett nytt ämne.

Ångermanlänning kommenterar: Jag tillbringade min barndom i Ramsele. Mina fastrar ville gärna mjukas med oss barn, men även med bekanta de inte sett på ett tag. Min farmor gav mig ofta en mjuk när hon tyckte att jag hade skött mig. Ett annat uttryck som ofta användes var ystat och västat i byn. Användes dessa ord på andra ställen?

Nicke Sjödin kommentar: Ja, nog har man mjukats i sina dar - ett ljuvligt uttryck.
’Ystat’ och ’västat, jodå det sa vi. Pappa använde sällan uttryck som ’höger och vänster’ eller ’upp och ner’. I stället sa han när vi höll på spika upp masonitskivor: "Om du håll ti nolat kan jag spike söat och sen håll du ti västat sä spike jag ystat"

Martin: nu börjar jag känna igen mig, Ystgålan och Västgålan i Böle tänkte jag närmast på… och då helt plötsligt vaknade man i Västerbotten igen med följande…..

Västerbottning kommenterar: En god gissning på skorna. Brådis bak knuten på morron kanske. Var gamla stövlar med nerklippta skaft så det var bara fotdelen kvar. Före gummistövlarna fanns, var det nog några andra skor som var likadana.

Nicke Sjödin kommentar: Stämmer precis.

Martin: och Västerbottningen tog sig en "kaffeslurk"

Tog mej just en kaffekopp Finns/fanns "dremn" i Ångermanland?

Martin: i Tåsjö var man också kaffesugen……

"dremn" känner jag igen, sockret dremne (smälte) i kaffet eller det 'dremne på tonga'. (född i Tåsjö)

Nicke Sjödin kommentar: Visst sa vi så.

Martin: nu började man "mjukas" igen efter kaffetåren, åtminstone i Sollefteå…….

Mina föräldrar använde ordet "mjukas", mamma var från Sollefteå, pappa från Tåsjö.
Ett annat ord som användes var "myla" motsvarar mysa tror jag. Under min uppväxt i Sollefteå på 50-talet kunde man höra uttrycket "ha'du vöre västat nå nyli't" vilket avsåg Systembolaget som flyttat västerut på sta'n. Att det var så varmt "så man höll på dremn opp" har jag hört i min släkt som har ett förflutet i Tåsjö. Till sist ett uttryck som jag är osäker på om det kommer från Ångermanland, möjligen är det gränstrakterna mot Dorotea. "Jag dorme till ett tag" jag somna till ett tag. I spanskan heter sova "dormir", det kan väl aldrig ha med det att göra ?

Nicke Sjödin kommentar: "Myla" har jag aldrig hört. Däremot "mula" med snö i ansiktet. ’Dorme’ använde vi mest i uttryck som 'Jag la tell'n 'n stjärnsmäll sä han dorme tå häri grusgropa'. Ja somnade för en stund, eller rent av svimmade.

Martin: Detta är verkligen spännande, nu har vi varit på systembolaget i Sollefteå och även gjort en sväng till Spanien och så helt plötsligt började man på "domne av" i Ramsele samt en liten påminnelse om Tyska språket

Ramsele kommenterar:"Dome å" gjorde man i Ramsele. Om man satt stilla länge eller obekvämt kunde benet också domne å. Värst var det om stolen var "sleki". Då satt man ju på spänn, för att den inte skulle gå "sånner". Min far använde I/ji istället för Ni/ni. Det påminner mig om tyska.

Nicke Sjödin kommentar: Ja, hemma hade vi sleki e stola så bena domne då man såt på dom å man va rädd dom skull gå sånn'. 'I' är ju en gammal form när man vördnadsfullt talar till en enda person. Är det flera säger man ju 'ni' ( 'ji' ). Finns väl i Bibeln (den gamla) rentav.

Martin: nu ska vi ystat Multrå på en kaffepaus och mjukas

I Multrå, Sollefteå sa vi "ystat å västat", vi "mjukas" när det var läge för det, men ibland "bäges" vi. Dessutom "ävles" vi alltid, d.v.s. vi ansträngde oss för att få någonting gjort. Vi "låg på aga" ganska ofta, vilket innebar att vi inte behövde någon väckarklocka för att komma upp i tid på morgonen. Det var mycket vi måste göra, men då sa vi "ja gett gå ut å såge lite ve" gällde det förfluten tid hette det "ja gatt." O.s.v.

Nicke Sjödin kommentar: 'Bägdes' och 'ävles' å låg 'på aga' gjorde vi också. Och ibland var vi 'bäg'=tjurig, envis. Språkprofessorn Lars-Erik Edlund i Umeå tycker att många av våra dialektord är så bra att de bör platsa i Svenska Akademiens ordlista. Klok karl. Jag frågade honom en gång vem som är tjurigast - en som är 'tjuri' eller en som är 'bäg'. Det kunde han inte svara på. Substantiven till de två orden är ju 'tjurda' och 'bägda'.
'Gett' är ju ett underbart ord med roliga böjningsformer - 'jäg gett' idag, 'jäg gatt' i går, och många gånger har 'jäg gôtte' göra nåt.

Martin: sedan kom en hel del lösningar både på "dremne" , "kvamne" och "upp på botten"
Björna kommenterar: I Björna socken kan någon vara bäg = envis, vi gett och gatt också här. Här dremne sockret också i kaffet. Om man liksom tappar andan så säjer vi att "jag håll på kvamne". Det ordet hörde jag aldrig min mamma använda.

Nicke Sjödin: 'Kvamne' använde vi (har väl att göra med ordet 'kvävas'.) Om man var andfådd hette det att man var 'kvavd'

Björna igen: Jag kommer att tänka på två andra ord. Det första var "nåkt", som avsåg att mjölken eller köttet var surt.

Nicke Sjödin: 'Nåk' betyder hos oss 'litet halvdålig' om litet av varje, t ex lätt sjuka människor:'Jäg känns litet nåk idag'.Sen har jag en känsla av att det ibland kunde betyda 'moraliskt tvivelaktig': 'Sä nåk en kär skô du inte gift däg vä'.

Kommentar från okänd: Det andra var "fjask-forer" och det blev vi barn benämnda om vi inte tordes göra någonting, som vi blev ombedda att göra t ex gå in i en skrubb, för där kunde ju finnas spindlar.
Här kommer nog lösningen på uttrycket "gå upp på botten". Jag frågade min pappa som är lärare i tyska och han har följande förklaring: der Boden betyder på tyska vind/loft. Auf dem Boden = på vinden. Förmodligen har man lånat in ordet Boden och försvenskat det till botten.
Så, där är förmodligen förklaringen till uttrycket "jag ska gå upp på botten" i alla fall.

Konstnär: Ola Gerhardt, Östersund Teckningen beskriver det mesta vad det handlar om.

"Botten upp", och God Jul önskade Martin när han skrev det här december 2004. Nu är det våren 2008 och vi fortsätter dialektutbytet på nytt. Vem vet det kanske kan bli ett norrländskt lexikon över utdöda gamla ord. Jag kommer att introducera den nya länken med nedanstående teckning. Teckningen är utförd av Ola Gerhardt, Östersund. Jag har fått låna teckningen av min granne som köpte flera verk av honom för många år sedan. Den ingår i en serie streckteckningar av jämtkluringar.

Jag återkommer i början av juni 2008

Mars 2008

Nya upptäckter i min släktforskning

I mitt månadsbrev för november 2005 gjorde jag en beskrivning av konstnären och professorn i Svenska konstakademin Jonas Forsslund, född 1754-11-19 i Utanede, Fors. Det hela har utvecklat sig till en fantasisk familjekrönika tack vare nu levande ättlingar till Jonas Forsslund. Jag har i och för sig bidragit med en hel del tack vare Irma Ridbäck i Uppsala.

Av en slump hittade jag nedanstående porträtt av Gerda Tirén, född Rydberg 1858 i Stockholm. Med lite mera djuplodande forskningar kom jag snart fram till att Gerda var sondotterdotter till Jonas Forsslund och Hedvig Beata Amberg.

Jag vill gå tillbaka i historien kring denna fantastiska konstnärssläkt innan jag presenterar Gerda Rydberg Tiréns släktförhållande till Jonas Forsslund. Valborg Månsdotter Frisk ( 1720-1806 ) och syster till Jonas Forsslunds mor Margareta Månsdotter Frisk ( 1712-1788 ), betraktar jag som den första konstnären i släkten Frisk/Frisendahl/Forsslund/Tirén. Jag har en ungdomsvän som är engagerad i Hildegard Löfbladh sällskapet. Hildegardh har ju bl. a beskrivit Valborgs resa till Tyskland och hennes vävnadskonst. Sällskapet försöker nu få fram mera kring Valborg och hennes vävda fälttäcken. Dom behöver all hjälp dom kan få tag på om detta. Om någon känner till något, hör av er till mig så förmedlar jag detta.

Fotograf: Wettergren & Edlund, Stockholm Ägare till porträttet: Gunhild Svenonius, Båstad

Omslagssidan av Nr 1 utgiven av Löfbladh sällskapet.

Gerda var dotter till Carl Henrik Rydberg ( 1820-1902 ) och Emma Wilhelmina Adelaide Forsslund ( 1820-1899 ) Carl Henrik Rydberg var litteratör och en mycket aktad person inom det publicistiska. Han var född i Karlskrona. Från 1844 var han medarbetare i Aftonbladet och senare i ”"Friskytten". Han var redaktör för Svenska familjejournalen 1875. 1849 gifte han sig med Emma Wilhelmina Adelaide Forsslund, sondotter till Jonas Forsslund.

Litteratören Carl Henrik Rydberg Källa: Kugelberg

Emma Wilhelmina Adelaide Forsslund var dotter till Nils Wilhelm Forsslund och Catharina Charlotta Hedenstedt och var bosatta vid Kaggeholm på Ekerö. Nils Wilhelm var för mig ende kände sonen till konstprofessorn Jonas Forsslund född i Utanede, Fors.

Gerda Rydberg kom att bli gift med konstnären Johan Tirén, född 1853 i Själevad.

Johan Tirén väckte under 1880-talet en rätt stor uppmärksamhet med några folk- och landskapsbilder från Lappland, där det emellertid i främsta rummet var de nya, friska motiven, som intresserade. Den unge lappgossen, som frusit ihjäl i snön och påträffats av modern, var ju på sin tid mycket populär hos den stora allmänheten för dess enkla, poetiska skildring. Konstverket inköptes till Nationalmuseum. En annan stor tavla med jämtländskt motiv, "Bondgossen, som lyssnar till Näckens spel i forsen", blev också mycket populär.

Johan Tirén Källa: Kugelberg

Det finns en konstnär bland "Österlensmålarna" vars namn är Johan Johansson född i Lund, gift med en Gerda Rydberg. Denna Gerda Rydberg ska inte förväxlas med den Gerda som jag beskriver här. Denne Johan Johansson tror sig författaren kring Österlensmålarna tar sig namnet Tirén ovetande att det finns en verklig Johan Tirén.

Nyårskort från 1914 av Gerda Tirén

Jenny Nyström ( 1854-1944 ) var samtida med Gerda Rydberg Tirén ( 1858-1928 ) precis som Jennys målningar blev inte Gerdas målningar erkända som konstverk. Det var enbart männen som var konstnärer, kvinnan hade här också en undanskymd roll. Gerdas motiv hamnade oftast på bonader och påsk- julkort. I dag finns Gerdas akvarellmålningar till högstbjudande på auktionsverket Bukowskis i Stockholm. Gerda och Johan Tirén var en kort tid bosatta i Tirsta, Länna socken, Penningby i Uppland. Dom fick fyra barn, Nils, Kristina (Stina), Karin Ottilia Maria och Eva Elisabet. Jag vet inte om alla av dessa blev konstnärer, men åtminstone Nils och Stina är erkända.

Jag kunde inte hålla mig. Jag bor ju enbart ca två mil från Tirsta i Penningby. Jag åkte dit på en upptäckningsfärd. Först tänkte jag att det ligger säkert intill Penningby slott. Men det visade sig vara helt fel, åtminstone nästan. Jag såg en stor ladugård intill slottet. Utanför ladugården fanns en stor pudel på vakt. Jag förstod att det fanns människor i närheten och klev ur bilen. Mycket riktigt kom en mycket trevlig dam emot mig och jag presenterade mig och ställde frågan.

Vet du var Tirsta ligger?

Damen svarade att hon bara bott där i fyra år och hennes intresse var travhästar skulle jag tro. Hon kunde däremot berätta och pekade upp mot ett gult hus, däruppe bor ägarinnan av Penningby slott, knacka på hos henne, hon vet mera om denna bygd. Kan man bara göra det undrade jag och fick svaret. Hon är gammal men kan det mesta om denna bygd och tar säkert emot.

Jag gjorde som hon sa och knackade på och där stod en charmerande dam vid namn Nordström. Jag blev inbjuden i hennes kök och vi satte oss ner och pratade. Hon kände till familjen Tirén och visste på ett ungefär var dom hade bott efter vägen mot Furusund. Det var en mycket charmerande äldre dam som också presenterade familjen Nordström som hade sina rötter i Gävle och hade varit ägare till Penningby sedan 1876. Med hennes beskrivning fortsatte jag efter Furusundsvägen några kilometer.

Jag körde försiktigt fram efter Furusundsvägen och såg en man högt uppe i ett äppleträd med en sekatör. Det var en rätt så stor bondgård och mannen var ca 75-80 år. Mannen klev ner från trädet och kom fram till mig. Jag presenterade mig och mitt ärende. Han sken upp som en sol när jag nämnde namnet Tirén. Ja, han kände till familjen Tirén och var dom bodde. Han bjöd in mig till sitt kök och han berättade om Nils och Stina. Han hade också en bonad inne i sitt kök vars ursprung var Nils Tirén. Stina, berättade han, ville aldrig visa sina konstverk förrän dom var helt färdiga.

En av många djurmotiv av Nils Tirén

Tirsta-bonden i äppleträdet kunde också berätta att kommande vår skulle man ha en Tirén-vecka i hembygdsgården i Penningby. Jag kommer att bli en av besökarna vid hembygdsgården. Nils Tirén kommer vi att minnas genom hans skolplanscher av djur i natur, varav jag visar några exempel här.

Det här var en liten kortfattade version av en mycket stor konstnärsfamilj från Valborg Månsdotter Frisk i Krångede, Jämtland via Frisendahl, Forsslund och slutligen Tirén. Var slutar det?

Din glömda bygd
1946 framställdes ett krönikespel om Vildhussen i Hammarstrand. Första sidan i programmet såg ut så här.

Författaren till krönikespelet var Per Nilsson-Tannér. Rollen som Magnus Huss framställdes av Carl Melin, prosten Frisendahl av Andor Olofsson, Daniel bonde av Axel Andersson, mor Sigrid hans hustru Elna Thorén och Hildur deras dotter av Tora bergvall. Jag fastnade för en dikt i programmet tillägnad lektorn i historien vid Härnösands läroverk, riddaren af K. Nordstjerneorden, välborne och höglärde herr mag. Carl. Jacob af Nordin. Denne Nordinare hade sina rötter i Ragunda varför tillägnades han denna dikt kan man fråga sig? Någon som vet......

Omslagssidan av krönikespelet om Vildhussen från 1946 Ägare till programmet: Martin Bergman

Din glömda bygd bland strömmarna och fjellen,
Med grönklädd sjö, som inga strömmar har,
Med gula tegar kring de enkla tjellen,
Den bygd, som hem för dina fäder var;
Den eger sina minnen, skiftesrika;
Den torftig är, men rik den är tillika.

När dagen upp sin flamma tänder,
När natten blottar sina stjernors gång,
Det sjunger än emellan branta stränder
Den höga forsen sina minnens sång,
Som, djup, allvarlig och högtidlig, rullar
I fjerran hän bland skuggbetäckta kullar.

Det minne, som är tema för den sången,
Jag teckna vill med några enkla drag.
Ett verk ifrån den tid, som är förgången,
För sekler ämnadt, ej blott för en dag -
Bör det i glömskans mörker inhöljt blifva?
Bör intet minnesord dess hågkomst lifva?

Men när den förlåt, som det verk sågs dölja,
Jag lyftat på för ljuset, sanningen,
Min mödas frukt, för att min känsla följa,
Jag egnar dig, du häfdens tolk och vän.
Att dermed ock den fordna lärarn bringa.
En tacksamhetens gärd, ack blott för ringa.

Källa: Ur Gedungsen eller Ragundasjöns utgräfning av teol. D:r J. A. Englund, tryckt 1853.

Sammanfattning om Carl Jakob Nordins historia

Carl Jakob Nordin, adlad och adopt. af Nordin, född 1797-11-23 på Stenhammar. Adlad 1807-12-28 för sin faders förtjänster samt adopt. på sin farbroders adl. Namn. Student i Uppsala 1814-09-26. Examen till rättegångsverken 1818. Filosofie kandidat 1824-04-28. Disp. pro gradu s. å. Promov. filosofie doktor s. å. 12/6. Extra ordinarie kanslist i k. m:ts kansli 1826. Docent i literaturhistoria vid Uppsala universitet s. å. 11/10. Extra ordinarie amanuens i riksarkivet s. å. 8/11. Kanslist i prästeståndet vid riksdagen 1828-1830. Lektor vid krigsakademien å Karlberg 1833-06-05. Lektor i historia vid Härnösands gymnasium 1836-10-13 񢆭-05-03 ). RNO 1851-11-10. Vice ordförande i Härnösands domkapitel 1854. LSkS 1861-01-01. Avsked från lektoratet 1864-08-31. Död 1874-08-31 i Stockholm och med honom utgick ätten på manssidan. Gift 1850-08-18 på Högbo bruk i likan, socken, Gävleborgs län med sin kusins dotter Johanna Charlotta (Jeanette) Leijonflycht, född 1812-12-23 på Limsta i Kila socken, Västmanlands län, död 1907-07-02, dotter av kaptenen Gustaf Leijonflycht, och Sara Lovisa af Nordin.

Son till

Carl Gustaf Nordin (son av Carl Magnus Nordin) född 1749-01-02 i Stockholm. Student i Uppsala 1763-09-20. Filosofie magister därst. 1773. Amanuens vid universitetsbiblioteket s. å. Docent vid filosofie fakulteten 1774. Eloquentiæ et poeseos lektor vid gymnasium i Härnösand 1775. Förestod teol. lektoratet därst. 1781. Tjänstfri 1782, då han flyttade till Stockholm. Kyrkoherde i Skellefteå, prästvigd samt prost, allt 1786. En av de aderton i Svenska akademien3 s. å. 22/4. LHA3 s. å. 23/5 samt ledamot i ecklesiastikberedningen 1786-1789. Ordenshistoriograf 1787. Prost i Västerbottens andra kontrakt 1789. Ledamot av rikets ärenders allmänna beredning 1792-03-10 och i sådan egenskap även befalld att bevista konungens konselj3 s. å. 14/3. Prim. Teol. lektor i Härnösand3 1797-06-02. Nedlade ordenshistoriografsysslan samt LNO s. å. 27/11. Åter kontraktsprost s. å. Kyrkoherde i Nora pastorat av Härnösands stift 1798. Ånyo kontraktsprost 1800. Teol. doktor s. å. 14/6 efter konung Gustaf IV Adolfs kröning. Revisor i riksbanken och riksgäldskontoret 1803 samt i riksdiskonten 1804. Biskop i Härnösands stift 1805-03-01. KNO 1809. Död 1812-03-14 på sin gård Stenhammar i Härnösands stadsförsaml. 'Han stod liksom brodern i särdeles nåd hos konung Gustaf III och var honom mycket tillgiven, men avlägsnades av den efter konungens död till styrelsen komne Reuterholm och förbjöds året därpå att begiva sig till jubelfesten i Uppsala, dit han var vald stiftsfullmäktig. Hade mycket förtroende av prästerna i stiftet och var deras representant vid riksdagarna 1786, 1789, 1792 och 1800. Bevistade även 1809 års riksdag och var då ledamot av konstitutionsutskottet. Har författat Minnen öfver namnkunniga svenska män, uppläste i Svenska akademien på dess högtidsdagar åren 1786-1811 ( D. 1-2, 1818 ) och en levernesbeskrivning över landshövdingen, friherre Per Abr. Örnsköld ( 1808 ) samt låtit trycka Handlingar til uplysning af svenska krigshistorien H. 1-2 񢅻, 88 ) och konung Carl XI:s dagbok ( 1808 ).' Hans stora handskriftssamling, omfattande över 2,400 volymer, inköptes 1814 av kronprinsen Carl Johan för 3,000 rdr b:co och skänktes till Uppsala universitets bibliotek3 Hans dagboksanteckningar för åren 1786-1792 äro utgivna i Historiska handlingar, D. 6 ( 1868 ). Hans barn blevo 1807-12-28 adlade och adopt. på deras farbroders adl. Gift 1:o 1776 i Stockholm med Anna Catharina Högström, född 1751, död 1787-04-02, dotter av prosten och kyrkoherden i Skellefteå Per Högström och Catharina Fjellström. Gift 2:o 1788-11-25 med Anna Sofia Nenzén, född 1766-12-00, död 1794-05-31 i Härnösand, dotter av kyrkoherden i Klara församl. i Stockholm Petrus Abraham Nenzén och Hedvig Margareta Sjöberg. Gift 3:o 1795 med Margareta Elisabet Clason, född 1777-05-16, död 1828-09-28, dotter av brukspatronen Jakob Efraim Clason och Catharina Helena Wallensten..

Jag bara undrar, vad hade Carl Jacob Nordin gjort för hembygden eftersom han blev tillägnad denna dikt? Någon som vet??

Sista sidan i programmet för krönikespelet såg ut så här.

Sista sidan av krönikespelet om Vildhussen från 1946 Ägare: Martin Bergman

Varför berättar jag detta? Min mor Annie Marta Linnéa Nyberg, gift Bergman och sedan Fröberg tillägnar jag detta eftersom de personer som beskrivs är hennes anor på hennes mors sida. Hon skulle förmodligen ha sagt så här till mig: "Men var har du fått tag på detta", samtidigt som hon tagit av sig sina glasögon och varit väldigt frågande? Jag kan inte svara henne, men ändå tillägnar jag detta min mor. Nästa månad kommer jag bl.a. att ägna mig åt fotografen Brandell. Jag återkommer när vitsipporna står i full blom här i Roslagen, Martin i början av april 2008

Februari 2008

Ljungs-släkten med foto och presentationer

Jag håller på för fullt med att översätta dokument jag fått kring Ljung-släkten från Christine Jones i Salt Lake City, Utah. Det tar sin tid och jag vill att det ska vara så bra som möjligt i översättningen. Fram till dess att det är klart lägger jag ut ett foto av den utvandrade familjen från Västeråsen Fors socken. Familjen utvandrade 1888.

På fotot ser vi från vänster mor Katarina Edfors Ljung, född 1861 i Bringäsen Kyrkås, Nelly Katarina Ljung, född 1885 i Västeråsen Fors, Anny Helena Young, född 1882 i Västeråsen Fors, Nils Joel Jim Young, född 1880 i Västeråsen Fors, Hilma Margareta Ljung, född 1887 i Västeråsen Fors, far Jonas Olof Ljung, född 1853 i Västeråsen Fors. Längst fram ser vi sonen Paul Elmer Young, född 1892 i Heber Utah, USA.

Text: se ovan Fotograf: Okänd Ägare till fotot: Christine Jones, Salt Lake City, Utah

På fotot saknas barnen Freda Alvira Young, född 1897 i Park City, Utah, Nina Evangeline Young, född 1899 i Park City, Utah och Hildur Vivian Young, född 1902 i Park City, Utah. Jag bedömer därför att fotot är taget någon gång mellan 1892 och 1897

Besök i Gävle

Jag har besökt Gävle och mina ungdomsvänner Jan-Erik Lindkvist och Gunnar Vestlund. Vi hade en fantastiskt fin dag tillsammans med bl.a. lunch vid Läkerol arena. Vi hade många fina gamla minnen att prata om. Gunnar brinner verkligen för sin hembygd i Fors och vill berätta även i skrift. Jag har fått massor med dokument och foton som vi lagt in under Bispgårdssidan. Jag rekommenderar verkligen att ni läser hans berättelser. Gunnar har också hjälpt mig att identifiera ett av mina utlagda porträtt. Det var tämligen enkelt för honom eftersom det var hans farfar och farmor. Ni ser porträttet här nedan som är, Per Olof Vestlund, född 1866-01-04 i Fors, död 1927-06-15 i Österåsen, Fors Ingrid Katarina Wiström, född 1865-02-08, död 1929-09-17 i Österåsen, Fors. Per Olof och Ingrid Katarina gifte sig 1890-11-19 i Fors.

Text: Se t.v. Fotograf: Hanna Löfgren, Bispfors Ägare till porträttet: Erik Byström, Böle

Bergman - brev

Jag har tillgång till en hel del gamla brev som min far Olof Runo Bergman mottagit från sina fastrar och morbröder. Jag kommer successivt att lägga ut dessa brev under respektive avsändare på min släktsida. Det första ligger redan inne och är avsänt från Anna Margareta Bergman

Hej från USA:

Vi fick ett mail från David Westin i USA. Han undrar om någon känner till hans far Gunnar Westin. Här nedan ser du mailet. Om någon känner till denna Westin-familj från Bispgården, hör gärna av er. Jag har inte ändrat på originalet med prickar över osv. Jag tycker det ska presenteras med den svensk-engelska som det kom.

"Min pappa Gunnar Westin var from Bispgarden. Kjenner du ingen Westin som bor i Bispgarden?

Tack sa mycket.

David Westin
Tacoma, Washington
USA”"

Identifikationer av porträtt

Jag blir riktigt glad över de senaste identifikationerna. Jag har försökt under Rötters porträttfynd en längre tid med ca 200 porträtt. Jag förstår nu att ska man få någon som helst reaktion måste man rikta sig lokalt, som t.ex. genom mina månadsbrev. Det har givit följande resultat genom min kontakt som skrev följande till mig i ett mail,

"Jag blev rörd till tårar när jag såg denna bild. Vi har ju inga bilder av vår släkt. Det finns ett dåligt slitet kort på pappa och så ett foto på farmor när hon var ung. Därför kände jag igen dom." Utan att nämna kontaktens namn presenterar jag följande som jag hade med mig i mitt månadsbrev december 2006. Personerna är följande, Från vänster, Karl Sigvard Pålsson, född 1908-10-09 i Fors, Tore Paulus Pålsson, född 1910-02-01 i Fors, Gottfrid Pålsson, född 1911-12-15 i Fors samt Ingrid Amalia Pålsson, född 1914-12-31 i Fors. Farmor är Selma Amalia Holmström, 1886-11-07 och död 1963-11-07 i Fors.

Text: Se t.v. Fotograf: Hanna Löfgren, Bispfors Ägare till porträttet: Pelle Mattsson, Bispgården

Min kontakt kunde också identifiera nedanstående porträtt.

Vår farmor Selmas far är Karl Reinhold Holmström f 1848-06-30, d 1921-04-21, enl. Sörens artikel på hemsidan född i Piteå. Men det kort som jag har, är taget hos en fotograf i Järvsö, därifrån härstammar hans syster Anna Margareta Holmström f 1853 Föräldrarna till Karl Holmström är Karl Teodor Holmström f 1819-10-19 i Hedvig Eleonora, Sthlm (d 1892-07-11 i Fors) och Maria Holmström f 1843-01-20 ( I Alster Värml" d 1899-07-06 i Fors

Jag hade med Karl Reinhold Holmström i mitt månadsbrev juli 2007 och föreslog då att det eventuellt kunde vara Ivar Löcke. Porträttet föreställde Karl Reinhold Holmström av vilket min kontakt hade en förstoring av i sitt hem. Jag visar porträttet igen här nedan och återkommer om hans yrke och var han framställde sina alster

Text: Karl Reinhold Holmström Ägare till porträttet: Martin Bergman, Brottby Fotograf: M Thiodolph, Bispgården

Tänkvärt om skrift i ord

Jag skriver rätt så torftigt och ibland kastar jag om orden och det blir meningsbyggnadsfel. Jag gör så gott jag kan men funderar samtidigt över följande,

Eilngt en uneörnskding på ett egnskelt uivnierset så seplar det Inegn roll i viekln odrnnig bksortnävea i ett ord såtr i, det edna som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hlehet.
Gnaksa cloot tcyker jag.

terÅommker i prial 2008 ongån gågn, nitraM regBnam


Januari 2008

Nytt år

2007 är tillända. Jag kommer att ägna hela detta brev åt laxfisket i Fors socken 1735. Inspirationen till detta gav mig min gode vän i Gävle Gunnar Westlund. Det är lite märkligt att det i huvudsak är utflyttade Forsbor eller personer som på ett eller annat sätt har kopplingar till Fors, som tar kontakt med mig. En av personerna med koppling till Fors är Kent Williamsson som gestaltat konstnären Jonas Forsslund anor. Kents och Gunnars berättelser från Österåsen och Fors hittar ni under Bispgårdssidan. Gunnar har där också bland annat skrivit om laxfisket. Texten här nedan fick jag av Erik Byström för några år sedan. Det är skrivet på gammalsvenska men är tämligen lätt att förstå i alla fall. I slutet av mitt månadsbrev gör jag några kommentarer om personer och platser som omnämns i dokumentet.

1735 års Laxfiskeriundersökning i Fors socken

Anno 1735 den 4 september giordes en begynnelse med undersökningen om de till Indals Älf i Medelpad af Wäster Norlands lähn hörande fiskerier. Närwarande följande owäldig Nämd.

S.D. Upplästes Häradshöfdingens i Helsingeland Johan Engelbrecht Grewesmöhlen af Kongl. Maijtts och Riksens Swea Hof Rätt undfångne Constitutorium till denne förrättnings wärckställighet, Dat d. 18 julii nestl. Åhr.

At så undersökt befunnit och pröfwet är, betygs ut Supra.
Joh. Grewesmöhlen
Claes Sandell
Petter Wester


Anno 1735 d. 12 september Continuerades med lax fiskerie undersökningen och Taxeringen af Indahls Älfwen uppåth Forse sochn och Ragunda pastorat i Jämteland; Närvarande de förr i detta Protokoll Specifierade Nämde män, regiments fullmäcktige och Crono Befallnings Man Wälbetrodde Anders Sundberg, uppå et respektive Lands Höfdinge Ämbetes bref af Gefle d. 1 nästwekne augusti.

Sochne fullmäcktigen af Forss och Utaned Mats Jönsson, har förl. Onsdags morgon, som war d. 10 hujus, afrest ifrån Indahls Sochn till Sundswall på et par dagar; Men är ännu icke tillbaka kommen; warandes lika så dess grannar Olof Ersson och Esbjörn Nilson borto till bemelte stad, dit de sig begifwit förl:ne d. 9 e cachtadt publication om taxeringens begynnelse d. 4 i denne Månad wid Hafs sidan i början af Augusti månad wärkeligen skiedt, med antydan om Undersökningens fortsättjande hit uppföres, de ock ofelbart omfarit de här til bestälte i wägen på Älfwen. Men desse af Sochnen instälte sig, på en d. 9 denne Månaden afgången curss Nemb:n Jöns Pärson och Jon Pärson frå Österås, med flere, som wid behöriga tillfällen här komma at nämnas. Icke desto mindre måste man för ordningen skuld begynna med Utaneds Byemäns fisken; och begaf sig alt så til foth ½ fierdings Mihl ned til Älfwen ut för en ganska swår, lång och besynnerl. Twär backe, under åtfölje af Olof Ersons broder Jon Erson i Utaned, hwilcken utwiste ett Nothwarp, på Norre stranden Utaneds man tilhörigt, så at brodren Olof Erson och Mats Jönsson nyttja hvarthera ¼ part, men Essbjörn Nilsson hälften. At detta måste wara et important fiske och hwarp, med gifwer Situationen ty at det består af en hölja emellan en strömsnacke och sielfwa forssen, hwilcken senare at afhålla en udd sig utskjuter frå landet, hwarunder laxen i uppgången tager sin hwihla, innan den stryker Brådfallet dfuppföre; drages både efter uppgångs fisk, som och den hwilcken går utföre, och kan så fångas i Noten. Wid hwarpets strand låg och en stor suur lax, af wattnet ofwan efter uppkastad.
Uti forsen der näst äro trenne Teen Kar til et Tenrum i hwarthera, det wästra berättas wara det utgambla fisket, men det östra är för 5 År sedan bygt, och som före gifwes obrukeligt, hwarföre de allenest betiäna sig af det förre. Alla til lijka lotter. På besichtning hade och denne berättelse sin richtighet, ty at ingången af det nyare Karet förhindras af 2:ne stora stenar, de där giöra det odugeligt.

Men det g:a står på ett fördelachtigt ställe i hällarne wid landet, bewaret emot forseen med en bröst arm sidolångs strömmen; hafwandes Kongs Ådren sin richtighet. Jon Ersson sade, både hwarpet och karet, de der begge af ålder warit, eij synnerl. Bijdraga, som likwähl fants otroligit, emedan de tycktes wara af de bästa lägenheter som någonsin kunna gifwas; där til måste Jon Ersson ärkänna, att här brukas stödje, el:r Liuster fiske, såsom och Nätläggning i förberörda hwarp efter grå lax, då uppfångs Fisket är för bij. Hvad räntan widkommer, så är til Befallningsman Sundberg et Extract skickat af Härads Skrifwaren, Välbetrodde Christopher Ahlström utur Jordeboken utom hwilcket, Härads Skrifwaren berättar inga flere documenter och efterrättelser wara at tilgå förmählande:

Notvarp vid Stadsforsen Fotograf: Okänd Ägare till fotot: Thomas Forsström

Byamännerne med deras Lax-Män utgiöra i penningar 21 sk.r Silf:mt til fendriche Indehlningen. Byemännen i Biskops gården 21sk:r, hwartill kommer 1 T:a Lax, som Fogdarna under Danska Regeringen niutit, 10 sk:r , samfält 31 sk:r Smt, för Lieuttenanten. Och Edemännen i T:a lax 10 sk:r, som med den Åhr 1686 skiedde tilökningen om 19 sk:r, giör 29 sk:r smt, för Capitainen alle af Räfsunds Compagnie, Slutandes sig til en summa af 81 sk:r Smt. Samma Summa är så (Man wet icke af hwad tillfälle) emellan Forss SochneMän i gemen fördelt, så at utan Ede fiskelagare ärlägga 10 sk:r 22./. smt.

Taxerings längden af år 1666 som H:r Härads Höfdingen Stridsberg sig aberopar uti et bref til Höglofl. Kongl Cammar Collegium d. 13 aprilis 1730 war icke til fångs ej heller Crono-Befallnings Man bekant, som förmente Åhrtalet wara misskrifwit, och bör vara 1686. Näst här på anmälte sig Matz Jonson Personligen, åstundades at Byemännen måtte få blifwa wid denne taxan, emedan uppgångslaxen här uppe är något sämbre af det han arbetat sig upp, en ganska lång wäg til 8 mijhl igenom älfwen. De besittja allenast små utsäden, såsom Olof Ersson, för ½ Mantahl, 3 ½ T:a, Mats Jonson et lika qvantum, och Essbiör Nilson efter 2/3 Mantal, 4 T:r säd i öppen Åker Årl:n sij warandes försedde med någre linder, och måste dock hwarthera hålla en hel Soldat, hwar til de niuta särskilt af Cronan aalenast 20 sk:r S:mt.

På tillfrågan föregaf Mats Jonson at Fiskelaget detta åhr, då likwähl warit klent fiske, eij fådt salta mehr än 10 Tunnor Lax; Beropades sig på Indelningen som eij kan rubbas.

Nätläggningarne tilstår han brukas med 2:ne Näth och Liustring, så snart mörka Nätter på åhret infalla, til dess wattnet fryser.

Österåhs.

Österåhs Fisket ligger äf:n i Forssen, uti Söder mitt emot Utaneds Teenkaret, jämwähl på et beqwämligt ställe, uti 3:ne särskilte Teenkaar, et ofwanför hwartannat; sydost kröker sig en green af Älfwen, som nu för högden skull war helt torr, och således måste fisken draga sig åt den rätta forssen dijt fiskebyggnaden är inrättad, emedan grenen eij oftare öfwehöljes, än när floden är stor och ingen synnerlig Lax-gång förefaller. At alla desse 3:ne Tehnkaren äro utgamble påstods enhälleligen och kunde man där uti icke ärhålla contrarium. En stor fördehl til Karens bewarande, hafwa intressenterne af hällan, som hugger sig uth emellan forssen och Karen Innehafwas eljest af Jon Pärson begge grannar i Österåhs, den förre för 25/36 mantal, med 4 tunnors, och den senare 7/12 Mantal med 3 ½ tunnas utsäde i öppen Åcker, särskilt hafwande En soldat. Warande fiske Räntan efter Sochne repartition för alla 3 Teenlagen 6 sk. 24 ./. S:mt. Här til nyttja och intressenterne Stödning el:r Liustring och Nätläggning ¼ Mijhl bort Österuth wid forssen Strupan efter Grå Lax. Kongsådrans öppning kan icke klandras.

Som det war lidit på afton, måste man betiene sig af sene qwällen till klocken 11 om Natten, jemte en del af Morgonstunden där näst, ifrån Klockan 5 til 6, med Protocollets uppsättjande, efter en wid fiskerierne gjord kort annotation; hälst man eij had lägenhet at föra pennan wid fiskerierne.

D. 13 Septembr

Upplästes Protocollet, hwar på man begaf sig til Skedfors på norre sidan, en byggnad om 3 Teenlag med en hwäsell i öster åt en stor sten, emellan hwilcken strömmen sig tränger, som hafwer en reen öppning, icke mindre än den fullkommelige Kongs Ådren, som strykande hardt intil fisket, hwilcket nu stod tort på sielfwe hällarne. By-Männerna i forss passidera fullen detta fisket allena, hwaröfwer de klagade at det medlersta Teenrummet är wordet bortskiämt för dem, af det grund, som lagt sig derföre, och wäl igenom rödning står at botas, men Räntan derföre inblandad med andre Forss byggnader längre fram i strömmen dit och concurrera åtskillige flera fiskelagare. Ty nödgades man Continuera med besichtningen upp åth Forssen, efter handen, som följer.

Bispgårds

Drängs Flåtthus, en byggnad äfwen inrättad på Norre sidan wid landet, som betäckes för forssen med Berghällan. Häruti fiskas efter Lax på det sättet, at när Laxen uppstiger, uthkastar en Karl på Berghällan et tåg med påbundne lappar, framman för Höljan, hwar af Laxen skrämmes tilbakar i Rännillenaf fiskebyggnaden, och där fångas. Berättandes H:r Capitain Biörckbom, som samma fiskebyggnad innehafwer til hälften för Lieutenants Bostället af 2/3 Mantal eller 4 tunneland, emot 2:ne sine grannar i Biskops gården lika skattlagde tilhopa, fisket härstädes mycket sftagit igenom det, at Berghällan blifwit söndersprängd, och förorsakat grundare bottn, som och syntes trovärdigt, då man det ena mot det andra jämförde.

Kruus Kopps fisket 2:ne Teen lag, hopbygde åt norre landet, näst ofwan för drängs flåtthuus. Bergshällan hugger sig frammanför den norre Teengången, så at fisken hindras i uppgången, den södre är bättre. Innehafwes äf:n af Lieutenants Bostället och dess 2:ne grannar i Biskopsgården, til lika ofwanförmälte lotter.

Westerås Böke fiskehuus, hwar til 2:ne Västerås Män äro ägare, har 3:ne Teenlag söder om Älfwen. Til det ena närmast landet, lutar stranden, som giör det icke synnerl. Frucktsamt; besittjandee den ene 4 och den andra 3:ne Tunneland, men lika lott i fisket. Ett Nothwarp, hwarfwen härnäst, är utskurit och ödelagt, samt skadeligit för följande fiske,

Stadsforsen före utbyggnad Fotograf: Okänd Ägare till fotot: Thomas Forsström

Byemän

Öije forssen 2:ne särskilte byggnader, som byemännen innehafwa Olof Clementsson ¼. Daniel Olofsson 1/6, Nils Ersson 1/12, Jon Olsson ¼, Erich Zachrison ¼ Mantahl; warandes det ena et Teene fiske af et rum, som närmast landet är, behållit, sedan det uth på hällan utgådt, som eij kan för forsen skuld bestå; men det andra at flåtthus, som betäckes af en berghälla, lika som det här ofwanförmälte drängs fisket. Det Teenrummet med utsträckningen som gådt uth af floden har lemnat öppning för fisken, så at han eij kan ställas som förr til flotthuset, och måste därföre Intressenterne ärfara det samma flotthus eij bär med sig den förr ärfarne ymnogheten. Eljest är atachta, at desse byggnader hafva deras särskilte wattudrag och strömgång.

Biskopsg.

Lillfors har sin tilförsell af den stora strömmen i hällarne består af et Teenrum, passideras af Lieutenants Bostället och begge Biskopsgårds grannarne, under hwilcken äf:n räknas den närwarande Jon Månsson.

Byemän

Nyforss mitt upp i Bergshällarne der sielfwa hufvudforssen utstryker, hafwa Byemännen bygt för 7 åhr sedan med 3 Teenlag, sedan det ena Teenrummet i Öije forssen gådt uth. Då floden är stor kan ingen komma dit at fiska, än allenast då den blif:r medelmåttig. Allmännings fiskahuset är til ¾ för Prästebordet i Forss, 1/8 dehl för Lieutenants Bostället, och dess 2:ne grannar i Biskopsgården 1/8 af 2:ne Teenlag; som strömmen kröker sig djt där vattnet är grundt, så kan eij förmodas den fördehl, som eljest, där bottnen hade sitt tillbörliga diup. Ofwan der strömmarne draga sig tilhopa, och vattnet är spakt, såg man med nöije, huru den ena laxen efter den andra sig uppkastades utur wattnet, lika som små fisk.

Desse här Specifierade fiske byggnader, såsom, Drängs flotthuus, Krus Kopps fisket, Böke fiskehus, Öije-Lille- och Nyforss, jemte Allmännings fiskehusen, ligga alla i en omkrets, dels undre, dels och upp uti torre, stygge, höga Bergs Klyfter och hällar, med förswarl. Öppningar til Kungs åder; Giörandes de många fisken därstädes desto mindre inkomst för dem, som Byggningarne nyttja.

Kommande här näst Älfwen at hopdragas Finsell et Notehwarp, äfwen söder om Älfwen, för Biskopsgårds By, Wästeråhs, Böhle Män och Forss Prästebord, är af grof och Bergsten, hwilcka Innehafwarne mycket kostat sig at påfylla, hwar med likwähl eij kunnat uträttas, emedan Noten esom oftast sig fäster. Dock willja likwäl intressenterne eij aflåta, at det bruka, då floden aftager, at fisken eij går i Bygnaderne. Varandes i Wästerås en för 2/3 Mantal och en ½ Mantal; Men en i Böle ½, och åter en annan af lika Mantal.

Böhle

Hannogs forssen, der Älfwen tränger til, med 2:ne särskilte byggnader. Den södre passideras af begge Böhle by Män til 2:ne Teenlag på en hälla, lika hvartera medan de hafwa ljka skatt. Men i den Norre til 2 Tenlag, hafwer en Bonde i Åhs om 1/6 och en i Uppåhsen om 5/12 Mantal, 2/3 tillhopa, den förre 5/12:delar och den senare 7/12 delar. Pastor åter 1/3 allena, ligga nog fördehlsachtige med förswarl. Kongs. Åder i Medellmåttig forss, ty at der omstryker, fast begge stodo på torr Grund, en liten rännell djt vattnet utigenom forssade, ehuru litet det war, som giör laxen begiärlig at gå der fram.

Et Teenled et stycke ofwan för Hannogs Forssen, för många år sedan uppbyggt af Åhs man, säga desse sig eij willja meer bruka, som de alsintet der fådt; Kommer derföre at förkastas, hwarpå Läns Man äger hafwa uppsicht, hälst ingen wille sig enbiuda til dess bruk.

Hannogs forssen eller Hannesforsen Fotograf: Okänd Ägare till fotot: Martin Bergman

Diupe Notehwarp, som upphielpes i 2:ne Båtar, Nyttjas til lijka andelar af Åhs och Upp Åhs Man, för diupheten skuld, allenast i medelmåttig strömgång, då eij fiskas i Byggnaderne, hwarest och kan läggas Nääth denne Års tijden och alt framåth, så länge Man är säker för Isgång, alt efter Lax, hwilcken och plägar fångas med Liuster. Wågsell el:r Nacke hwarpet kan dragas på 2 á 3 ställen med liten Noth. Brukandes Wäster Ede 4 grannar tilhopa utgiörande 1 ¾ Mantal, hälften i fisket emot Österede om ¼ mantahl, under hwilcken senare lott och begripes Nils Erson i Byn för en utgiord i Öster Ede. Är af lika beskaffenhet som det här näst föregående.

Qwissle Forssen har haft 2:ne Ten gånger med Långarms stående på gådt ställe, brukad af Wäster Ede Man, men för 2:ne År sedan äro de totaliter förstörde, af en Handels Mannens Anders Busks och Rådmannens Genbergs i Sundswall Timber flåtts, som strukit igenom Ragunda Siön, Stora Getduns forssen utföre; Beklagandes sig Bönderne, at sedan de saksökt häröfwer bemelte Stadsboer til Tinget, desse dragit saken på långbäncken, och begiärt Härads Syn, som Bönderne eij förmå at hålla. Til dess upphielpande skattes 8 frijhets Åhr nödige, detta innewarande utslutit, emedan Byggnaden är kostsam och står så nähra inpå dem, frå Getehuus forssen, strykande strömmen; Stenarne af Byggnaden jämväl förorsakat grund, de 3:ne Qwarstående stenkistor och, som bräckelige måste rifwas. Cronan dess rätt förbehållen til all här aftagande skada.

Herrar officerare på regimentets wägnar, icke mindre än Fiskelagarne i gemen begiära, det måtte all timber och träwärcke försell förbindas, som fiske byggnaderne högst skadelig. Hwar om de å behörig ort hafwa sig at anmäla.

Här mitt emot på Norre landet et Teenrum, som Öster Ede en ensam bonde, allenast brukar då litet wattn före faller, emedan Forssen drifwes alt neder åt bottnen, som är nog diup.

Längre upp 2:ne Tenrum äf:n norr ut i flygande forssen, funnits före bygde och således obrukel.

Ragund Sehls nothwarp, et mitt emot Siöbodarne utföre Åhn, hwarest Noten upphielpes i 2:ne båtar efter intressenternes, som äro Wäster Ede Man, 4 til antalet, utsago, af lika lotter fast hemmans skatten är olika; Stranden syntes nog behaglig, på norre landet i synnerhet; drages då intet fiskas i byggnaderne längre upp åt forssen bruka sistnämnde intressenter hafwa et land note hwarp på södre sidan om Åhn emot strömmen uti Bakwattn, som de kalla Ede desse intressenter hafwa godt tillfälle til Nätläggning och stödjande, som de bruka höstetjden efter Grå Lax, til lika lotter här redan äro förmälte.

Längre upp in emot stora Forssen uti Getåhn, straxt nedan stora forssen hafwa Näs Byemän trenne st. i Ragunda Sochn, hwaruti Sergeant Boostället interesserar, 2:ne Ten leder på södra landet, hwarföre de årl. Gifwa 24 ./. S:mt enligit Landshöfdingens Högwälborne Herr Carl Sparres gifne confirmations bref af d. 3 Septemb. 1667, hwilcka fisken särskilt äro uti Iordeboken upptagne under Afrads land, och indelte Lieutenanten til fördehl af Räfsunds Compagnie. Warandes detta et ganska äfwentyrligt och farligit fiske, hwarest man skall ned stiga på Stegar utföre branta hällan til den ohyggel. Brusande Forssen, som flyter näst ofwanföre utm Ragunda Siön, öfwer en ganska hög och brandt hälla, under hwilcken Laxen förgiäfwes stretar at uppkomma, och derföre måste återwända; Då den som eij kan fångas begifwer sig igen med Älfwen til hafe, wändandes stierten i nedegången å Forssarne, alt efter handom, som han kommit dit up. De som in Maiio wanckas och fiskas med Byggnaderne räknas för den bästa, den som der näst går upp är mindre och fiskas med Noth, emedan i Byggningarne blifwer för litet wattn. Nätläggningarne och Liustring brukas då han går tilbakar, och förwandlas til Grå Lax, af det han blifwit mager.

Såsom under en twistighet emellan Ede och Uppåhsman på den ene-, och By Män på den andre sidan vid Ragunda Ting d. 20 Decembr. 1729 wordit af Parterne anfördt, som skulle åtskillige Nya forss byggnader blifwit anlagde, men Ransakningen sådene eij Specifierar; Alltså ansades Forss Sochne Män utnämna, hwilcka af de här föregående blifwit anlagde sedan år 1686, då Indelningen skiedde til Jordeboks inrättningen. De swarade inga flere wara inrättade, än Krus Kopps fisket af en Lieutenant på Biskopsgårds Bostället Krus-Kopp benämnd; Men likwähl brukades der förut at Fiska efter lax, på det sättet at man stälte sig på hällan och nedkastade en Liusterkamb, hwilcken då den drabbade, drogo de der med laxen upp.

At Nyforss Byggnaden för 7 år sedan byggdes är redan beskrifwit. Lijka så räknas ibland de nya fisken, et Teenrum ofwan Hanogs forssen, med 2:ne sådane ofwanför Qwissle Forssen, som nu äro obrukel. Utan desse äro inga Byggnader och fiskerier.

Med denna besichtningen, sedan man tilbragt hela dagen ifrån klockan 6 om morgonen til Mörkningen inföll, under et swårt rägn i sliprote wägar med oskodde hästar, hwilcka esomoftast wille stupa, igenom 2 Mihl, afwägarne oberäknade, hwarest man äfwen nog swårighet hade, at achta sig för fall på hala hällen och Stenören.

Upsattes Protocollet d. 14 Septbr. Om Södags Morgonen, hwarpå Gudstienst blef hållen Klockan 10 på dagen uti Biskops gården, emedan efter de omskriften i Pastoratet brukas, hwarest äro 6 Kyrckor och Capeller, hwarfwet eij war at i Forss predjka.

Att således är undersökt och befunnit samt taxerat, attestera

Joh Grewesmöhlen
And. Sundberg

Kommentarer

Man måste beundra herrarna som red omkring efter älven på oskodda hästar på slippriga vägar eftersom det regnade. Bland herrarna fanns Johan Engelbrekt Grevesmühl. Johan Engelbrekt adlades Grewesmöhlen 1770 Han var född 1685 och gift med Johanna Adelgunda Frick. Johan Engelbrekt blev häradshövding i Hälsingland 1712, assessor i Svea hovrätt 1739. Paret fick en son Johan August och med honom dog adelsätten ut 1786 eftersom han var barnlös och ogift.

Den häradshövding som omnämns är troligtvis Håkan Stridsberg, död 1743 i Sunnersta Boteå.

Välbetrodde Christopher Ahlström var häradsskrivare i Jämtland

Capitain Biörckbom var bosatt vid löjtnantsbostället i Bispgården och var gift med Maria Magdalena Arendt. Han tillhörde Revsunds kompani.

Jon Pärson ( 1681-1751 ) och gift med Märit Olofsdotter ( 1683-1759 ) vars son Jon Jonsson ( 1723-1796 ) gifter sig med änkan Margareta Månsdotter Frisk ( 1712-1788 ). Paret får en son Jonas som tar sig namnet Forsslund och utbildar sig till konstnär. Se mera om honom under Bispgårdssidan.

Grannarna Olof Ersson och Esbjörn Nilson i Utanede har jag identifierat som bonden Olof Eriksson ( 1702-1751 ). Olof var gift med Margareta Månsdotter Frisk som jag beskriver här ovan.
Olofs granne i Utanede Esbjörn Nilsson ( 1707-1759 ) var gift med Ingegärd Nilsdotter född i Oppåsen 1711. Esbjörn och Ingegärd blir bl.a föräldrar till den blivande länsmannen Mårten Edholm Esbjörnsson ( 1741-1805 ).

Högvälborne Herr Carl Sparre var överste och regementschef för Jämtlands fältjägare.

Byemännen Olof Clementsson och Daniel Olofsson var båda bosatta i Byn. Erich Zachrison är troligtvis soldaten Erik Zackariasson född 1702 och bosatt i Byn.

Martin Bergman 4 februari 2008

---

tillgånget att sedan Anders Jonsson hemkommit från de å södra sidan om älven belägne byar, där han upptagit någon gästgivarlön, vartill Anders Andersson, som Mikaelitiden 1794 avstått gästgiveriet till sin styvson, förmodat sig vara berättigad, hade Anders Jonsson själv tagit två supar och givit Jon Jonsson i Pålåsen två men Anders Andersson blott en, varöver denne funnit sig förtretad, kastat flaskan på golvet och sagt att Anders Jonsson farit som en skälm med gästgivarlönen och tagit denne litet uti håret, och som Anders Jonssons hustru och piga även börjat något trätomål mot Anders Andersson, så hade han även dem på lika sätt luggat lite, med antydan att tiga uti en sak som dem icke anginge.

Dragon Sven Kämpe berättar numer avlidne bonden Olof Eriksson i Utanede gjort Anders Andersson förebråelse för det denne såsom fader i huset obeskedligt hanterat sin styvson, varvid Anders Andersson slagit Olof så att blodvite och blånad därav uppkommit. Pigan Brita Sifwersdotter har hört Anders Andersson yttra den ogudaktiga önskan det han måtte få se "helfwetets eld brinna" där i gården och att "Satan lyftade stock från stock och sten för sten" samt jordsätta Anders Jonssons hustru, även som han kallat Anders Jonsson rackare och hotat hugga yxan uti honom, samt vid Pålsmässotiden kallat denne tjuvarackare, sparkat efter hustrun och hotat styvsonen att slå denne så att huvudet skulle ligga upp uti eldbrasan och kroppen på golvet.

Anders Andersson vidgår icke de svåra svordomar och hotelser som han efter Britas berättelse skall övat.

Martins kommentar: Anders Jonsson, f. 1762-02-23 i Fors sn, d. 1836-05-16, son till Jon Andersson och Märet Nilsdotter i Bispgården. Bonde i Bispgården.

Gift 1792-10-21i Ragunda med

Brita Jonsdotter, f. 1772, från Kånkback, Ragunda sn, d. 1820-11-23 krossades till döds av en nedfallande vindbrunnsstång.

Märet Nilsdotter var omgift med Anders Andersson, född 1743 i Hällesjö socken och som beskrivs i inlagan som styvfar till Anders Jonsson Pålsmässotiden inföll omkring 25-26 januari och då bedrevs stor byteshandel

Kvarnar onyttiggjorda i Geduns vid den kanalöppnande.

Skriftlig ansökan inlämnad till Ragunda tingslag:

>>Som våra ifrån äldsta tider i Geduns eller så kallade Storforsen, anlagde 2:ne mjölkvarnar igenom den nya kanalens öppnande blivit alldeles i mistning av allt vatten och ifölje därav för oss alldeles onyttiggjorde, alltså och som på vår skatteskog icke finnes något annat dugligt och tjänligt ställe, ty vågar hos högädle och vittlag farne herr häradshövdingen och den vällovliga häradsrätten vi under tecknade ödmjukligen anhålla om vederbörlig utsyning till 2:ne mjöl kvarnars inrättande uti de förras ställe, uti Gerån kallad belägen på Bispgårdens och Fors prästbords mark och ägor, nära invid land, varest finnes tjänliga kvarnställen.

Olof Olofsson i Ede å egna samt grannars och Österede bymäns väg nar<<

Med biträde av två ojävaktiga nämndemän må den begärda synen förrättas av kronolänsman å den dag, som å predikostolen förut varder kungjord, i vilken avsikt detta även så väl hos konungens höga befallningshavande som hos konsitorium och regementschefen skall skall anmälas, med anhållan att regementsfullmäktige måtte tillförordnas för löjtnantsbostället Bispgården och Fors prästebord, vilka angives vara delaktiga uti det ställe, där ny kvarnbyggnad tillärnas.

Martins kommentar: Troligtvis är detta Olof Olofsson, född 1746-12-07 i "Bullergården" på Österede och död 1829-01-26. Olof var gift två gånger, i sitt första gifte med Brita Eriksdotter, född 1738 i Näset, Ragunda och i sitt andra gifte med Märet Salomonsdotter född 1754-10-05 i Byn, Fors.

Ekskogen 2008-01-03,

hälsningar Martin