| - | Forsminnen....Nedtecknat av Gustav Lennart Löfgren | - |
Jag föddes den 10 april 1918 och var näst äldst bland fem syskon.
Min far var Johan Daniel Löfgren, född den 27 mars 1884 och min mor Anna Evelina (Eva) Asplund född den 19 juni 1892 i Umeå Landsförsamling. Min far och mor var torpare vid Prästbordet i Fors där dom bodde i hela sitt liv.
Anna Evelina (Eva) Asplund var yngst bland fyra syskon. Hennes bröder hette Anton, Arvid och Algot. Hon blev föräldralös vid fyra års ålder; modern dog, fadern övergav barnen. Hennes äldre bröder utplacerades genom kommunens försorg till olika fosterhem i Umeåtrakten. En av hennes bröder, Arvid, auktionerades bort till lägstbjudande familj. Fattigvården skulle ju betala för att få honom omhändertagen. Detta förfarande var ingenting ovanligt vid sekelskiftet. (Min anmärkning: I själva verket har ingenting i sak förändrats på detta område fram till våra dagar, samhällets åtgärder har bara fått finare namn). Alla hennes bröder fick det emellertid bra dit dom kom. Dom fick bra arbeten och kom att stanna kvar i Umeåtrakten. Eva blev utackorderad (i praktiken adopterad) i Rundvik, Nordmaling. Hon fick tidigt börja arbeta, bland annat som stuvare på båtar. Hon berättade att hon var med om att lasta "props", när hon var 10 - 12 år. Props är trästöttor, eller korta stolpar, som gick på export till England, där de användes som stöttor i gruvgångar. Efter folkskolan fick hon som alla andra försöka att klara sig själv. Hon kom till en s.k. arbetsstuga i Härnösand där hon fick lära sig en hel del som hörde till hushållsarbete, samt vävning, sömnad mm. Hon hade sedan flera olika platser som hembiträde, bl.a. hos en redaktör Rosén, pamp på en av Härnösands större tidningar: Västernorrlands Allehanda. Hon kom till Bispfors i mitten av 1910-talet och gifte sig 1916 med Daniel Löfgren. Hon var mycket praktisk och energisk, vilket hade stor betydelse under självhushållens sista decennier, på 1920- och 1930-talet. Eva Löfgren avled under sömn i hemmet den 19 november 1964. Lennart var alltså näst äldst bland fem syskon. Efter folkskola och konfirmationen var det helt nödvändigt att ha något jobb som kunde ge någon inkomst. Att gå hemma och hjälpa till i jordbruket, med vedhuggning och andra sysslor gav ju inte några pengar. Lennart provade på en lång rad olika jobb i början och mitten på 1930-talet. Han var med om att rensa och gallra skogsplantor ett par somrar på Skogsskolan. En annan sommar var han dräng på en bondgård, Backen. Varje tillfälle till förtjänst var av betydelse. Han var t.ex. med och plockade grankottar och sålde dem till Skogsskolan. Dom betalade 25 öre per säck. Kottarna utsattes för hög värme i en s.k. "kläng", varvid dom öppnades så att fröna ramlade ur. Varannan lördag visades någon film på föreningshuset i Bispgården. Denna begivenhet kungjordes genom affischer som skulle sättas upp i byarna runt omkring. Lennart var med och konkurrerade om att få utföra detta arbete. Arvodet var två kronor samt fri entré till filmföreställningen. Man cyklade till Utanede, Sönneråsen och Ede, ungefär en mil åt vardera hållet. Det tog nästan en hel dag. Lennart arbetade även en säsong på Gerå Såg. I flera omgångar arbetade han på Åsbergs Smides och Bilverkstad, där han lärde sig en hel del om bilar och motorcyklar. Han arbetade även en vinter på Berglinds Mekaniska Verkstad i Bispgården, där man huvudsakligen tillverkade skogsredskap. I mitten av 1930-talet fick han jobb som busskonduktör på Holmboms Bussåkeri. Bussarna trafikerade linjen Bispgården - Sundsvall, en sträcka på 9 mil. Bussarna hade postbefordran till de nio postkontor som fanns efter vägen. En tur avgick varje morgon från vardera hållet och återvände på kvällen till avgångsplatsen. Lennart var med om att åka med båda dessa turer, och bodde alltså vissa tider i Sundsvall. Det var en hektisk men intressant tid, förutom post- och personbefordran ingick i jobbet att uträtta ärenden i staden, att köpa saker av de mest skilda slag som folk beställde. Det kunde vara medicin, kransar till begravningar, preventivmedel, psalmböcker, hattar, såväl dam- som herr, ammunition, dynamit, samt inte minst sprit. Det var motbokstid och besök på systemet förekom nästan dagligen. Många kunder som skickade efter sprit köpte inte ut hela sin ranson utan många liter fick "frysa inne". Lennart kom snabbt på att här fanns pengar att förtjäna. Han gjorde sig till kompis med flera sådana motboksägare och fick köpa ut det som dessa inte behövde. Det blev snabbt ett litet lager från vilket han sålde, givetvis till ett högre pris än systemets, till sådana som hade liten tilldelning, eller sådana som inte hade någon motbok alls. På så sätt utförde han en behjärtansvärd social insats. Än i dag anser han att han bidrog till att utjämna de sociala klyftorna och orättvisorna i samhället. Denna affärsverksamhet bidrog också till att han blev bekant med många av den tidens stora inom den undre världen i Sundsvall; hälare, mordbrännare, dynamitarder och spritsmugglare. Det pågick sporadiskt illegal införsel av såväl finsk som estnisk sprit till Sundsvall på den tiden. Det medförde alltså en viss konkurrens från det hållet. Varje vecka förekom en penningtransaktion från en bank i Sundsvall till ett kraftverksbygge, nämligen Stadsforsen. Det hände mer än en gång att en person som var känd hos polisen i Sundsvall vaktade penninglådan i bussen, medan busschauffören och Lennart uträttade något ärende, t.ex. drack kaffe hos pigorna i någon gård efter vägen. Lennart slutade som busskonduktör efter ett och ett halvt år. Han arbetade sedan på Åsbergs Bilverkstad tills han skulle in i militärtjänst. Han ryckte in på F4 i Östersund i april 1939 och blev kvar där till juni 1940. Efter en kort tid som svetsare på en mindre verkstad i Örebrotrakten kom han till SAAB i Linköping, där han jobbade som mekaniker på provflygningsavdelningen. Men Stockholm hägrade och han kom dit 1942. Det blev åter en rad tillfälliga arbeten. Ostermans Bil AB: bilar och motorer, Tönseth och Co: renovering av bilmotorer F.F.V.S.: flygplanstillverkning AB Aerotransport: flygmekaniker Lennart började teknisk utbildning 1944 och tog ingenjörsexamen i flygteknik 1947. Arbetade på Injector Company 1945 - 1955. Planering och konstruktör vid ASEA 1955 - 1957 Philips Teleindustri 1957 - 1964 som konstruktör. Kom till SATT Electronics AB 1964 som konstruktör och kom att vara konstruktionschef där sedan 1974. Tack vare sin tekniska idérikedom och sin långa erfarenhet, i kombination med sin gedigna bildning och sin genialiska begåvning (allt enligt hans egen bedömning), har han på senare tid företrätt sitt företag på en lång rad utlandsuppdrag, bland annat har han besökt Indien sju ( 7 ) gånger. Han är mycket beläst och har den vägen skaffat sig gedigna kunskaper i sitt stora intresse för historien, alltifrån antiken till våra dagar, inte minst religionshistoria. Han har studerat alla de stora världsreligionerna, där speciellt den indiska religionen, Hinduismen, eller Vedanta, som den egentligen heter, har fascinerat honom. Han brukar ofta under diskussioner strö latinska citat omkring sig, vilket imponerar på en del och retar en del. Att använda latinska ord är inte så vanligt här, men mycket vanligt i en del andra länder, speciellt i England och Frankrike. Lennart skrev ner detta själv i mars 1983 och var då fortfarande yrkesverksam, samt obruten såväl fysiskt som mentalt. Jag träffade Lennart och han fru Tora i juni 2005 och kan intyga att hälsan är fortfarande obruten trots 87 år. Tora är född i Ytterbergsbyn i Härjedalen och dotter till Sven Fridh och hans hustru Sigrid Persson. Lennart berättade en hel del annat bl.a. om sin faster Hanna Löfgren som jag återkommer till. Jag vill också rikta ett tack till Lennarts brorsdotter Gun Pettersson i Arboga som har skapat kontakten mellan Lennart och undertecknad Nedtecknat av Martin Bergman i juni 2005 |
Samtal med Gustav Lennart Löfgren 2005-08-10
|
Förord Martin Bergman Lennart har så otroligt mycket att berätta varför jag besökte honom ytterligare en gång under 2005. Jag blev hjärtligt mottagen av Lennart och hans fru Tora. Med deras tillåtelse fick jag spela in samtalet vi hade och som jag i text ska försöka återge. Lennart hade så mycket att berätta varför ett nytt besök kommer under våren 2006. Jag återkommer till detta samtal om vilka minnen han har att berätta från Fors. En del av samtalet handlade om Hanna Löfgren och de övriga fotograferna i Fors, vilket jag har försökt återge i mina månadsbrev. Samtalet med Lennart Löfgren Min farfars bror David Löfgren var en rastlös person. Han hade en häst som hette Putte. David var ringare i Fors och torpare vid Prästbordet. Davids dotter Ida Löfgren övertog gården efter David. Lennart ställer följande fråga till mig: "Vet du vad hästvandring är för något?" Jag hade inte en aning vad det var för något - men Lennart förklarade på följande sätt. När dom skulle tröska hade dom ett simpelt enkelt tröskverk. Det gick en axel under jorden. Ute på backen stod en pelare. Där fanns en arm som gick ut. Från den armen spände man en häst med skaklar. Axeln stod i förbindelse med en mekanism som drev tröskverket som fanns i logen. Vid Sörbacken fanns en liknande anläggning, berättar Lennart vidare. Efter detta gick vi över till ett helt annat ämne. Det handlade om, Kvarndammen vid Gerån, har du hört talas om den undrade Lennart. Eftersom jag i mitt skrivande om Fors kunde jag bara svara ja, men inte så mycket mera, än ett enkelt ja. Jag har ju inte sett dammen ifråga, men jag kan förstå att det var en samlingsplats för ungdomar i Fors som ville bada och tävlingssimma. Lennart berättar vidare, Alldeles ovanför Gerålund fanns en kvarn. Dammen fanns kvar när jag var barn och jag lärde mig simma där. Geråsågen låg omedelbart ovanför dammen. Jag jobbade vid sågen någon gång på 1930-talet, direkt efter att jag slutat skolan. Nedströms kvarnen fanns också ett färgeri. Jag kommer inte ihåg så mycket av det, mer än att det var mycket fina vävnader med färgtryck som togs fram där. Något uppströms från bron hade N. O. Åsberg sin smedja. Det var ett litet svart ”skjul” med jordgolv. Jag jobbade även där ett tag efter min skolgång. Åsberg hade själv installerat ett eget kraftverk för smedjan. Det var en likströmsgenerator på 110 volt, som drevs med vattenkraft från en tub och en turbin av en uråldrig typ. Turbinen gick till generatorn som levererade likström, samt för några lampor till sin bostad. Precis ovanför bron låg smedjan. Åsberg byggde en ytterligare smedja med bilverkstad på andra sidan bron. Där jobbade jag också ett tag. Åsberg var en "tusenkonstnär", men kunde knappt läsa och skriva. Ernst Nyberg var känd som en arbetsmyra. Jag kommer ihåg en berättelse från honom. Han skröt en hel del och bl.a. berättade han en gång att han tjänat 600 kronor en vinter. Det var i början av 1930-talet. Ernst var född 1897 och gick tragiskt bort genom en drunkningsolycka 1960. Det var ingen som kunde slå honom vad det gällde skogshuggning, med bara yxa och såg. Enligt Lennart så var det en "jäkla bra lön" vid den här tiden. Det var inte många som kom upp i halva det beloppet.
Edholmsgården efter Sollefteåvägen kommer jag ihåg från när jag gick i 3: e klass. Jag var ute och cyklade en lördagskväll upp till Gerålund. Där körde jag av vägen och ner i diket och bröt armen. Det kom fram en tant som såg min prekära situation. När hon såg hur illa ställt det var med armen, svimmade hon. Bägge benpiporna var av. Någon förbarmade sig över mig och såg till att jag kom hem. Min far och jag tog oss till Ragunda, där det fanns läkare. Det var en tysk läkare vid namn Erfass. Men han var inte hemma utan befann sig hos Edholms, "på Vidda". Vi åkte dit och knackade på och talade om hur det låg till. Erfass kom ut, men var ganska så berusad. Det här måste vi spjälka sade Erfass på bruten svenska. Edholm kom också ut med en cigarrlåda. Dom tog locket av cigarrlådan och spjälkade den i två delar. Och som han tog i ”den djäveln” och drog tillbaks armen. Erfass spjälkade och lindade om armen. Erfass sade att ni får ta er in till Sollefteå i morgon. Faster Hanna följde med mig in till Sollefteå dagen därpå. Vi tog tåget in. Men jäklar vad det gjorde ont. Dom sövde mig med eter. Dom hade något som såg ut som en tesil med en bomullstuss i indränkt med eter och så skulle man räkna 1, 2, 3.... Jag räknade inte så länge för jag somnade. När jag vaknade var det gipsat upp till armbågen. Bredvid mig låg en pojke som fått armen kapad. Han hade ramlat framför en slåttermaskin. Jag gick med gipset i 4-5 veckor och sedan var det bra. Erfass var en väldigt barsk läkare, men han kunde sin sak. Jag visar en del foton för Lennart som jag fått låna av Pelle Mattsson. Bl. a ett som var från Långbodarna. Då klack det helt plötsligt till hos Lennart. Dit har jag varit tillsammans med Sissi Persson, sade han. Minnet av en annan episod dök då helt plötsligt upp från minnet. Sissis syster Svea var den första flickan som jag var på biografen i Bispgården tillsammans med. Det var nämligen så att om man hade målsman med sig fick man gå på barnförbjudna filmer. Jag lyckades lura med Svea, skrattar Lennart hjärtligt.
Dom slutade med flottningen i Gerån och det var en av anledningarna till att allt virke skulle forslas med lastbilar. Dessutom hade det byggts skogsbilvägar. Det fanns gott om industrier efter Gerån, bl.a. ett färgeri för att göra hemvävt troligtvis. Det var där familjen Skoog kom att bo så småningom. Jag kommer inte ihåg vad dom hette då. N. O Åsberg hade väldigt svårt för att läsa. Jag minns att dom hade Stockholms-Tidningen och man satt och stavade sig fram. Det var livsfarligt att vistas i hans smedja med alla taktransmissioner. Det gick kilrep till slipskivor, blåsbälg, borrmaskiner och fjäderhammare.
Stina Löfgren hade en syster som hette Calice. Hon var gift med en lektor Holm i Umeå. Dom hade två barn, en pojke Lennart och en flicka. Gustaf Löfgren hade ett salongsgevär. Barnen lekte med geväret laddat. Flickan skulle ta bort något som satt i mynningen och skottet gick utav. Fingertoppen ”rök” på henne. Lektor Holm dog och änkan Calice flyttade till Stina och dom bodde hos Löfgrens mitt emot oss. Sötebrödsdagarna var slut och dom kom på ganska ordentligt obestånd vid 1950-talets början. Jag hade skaffat bil 1952 och skjutsade Stina och Calice upp till Ede i min Ford V8 av årsmodell 1939. Dom hade inte råd med taxi och hade frågat min mor om jag inte kunde skjutsa dom. Jag skjutsade damerna och dom var så ”jävla tacksamma”. Jag hade köpt bilen genom min bror Sven i Örebro. Jag hade extraknäckt en hel del och var stadd med kassa. Jag kommer ihåg att jag sa att den fick kosta högst 4000 kronor. Jag fick den för 3900 och jag har kvar kvittot än idag. Vi går sedan över till att prata om den gamla prästgården efter Wilhelm Wargentin. Jag hänvisar till vår separata berättelse om detta. Lennart berättar sedan vidare om sin värnpliktstid vid F4 i Östersund. Det hade kommit ett antal kadetter från flygskolan i Ljungbyhed till F4. Kadetterna skulle flyga ett plan av modell B4 Hawker Hart. Ingen av kadetterna hade flugit ett sådant plan av engelsk modell. Dom hade en ”löjtis” som skulle sitta baktill och kadetten/aspiranten skulle sitta fram. Dom fick inte upp planet och kom närmare och närmare till den plats där jag stod tillsammans med många andra. En sergeant skrek, - Stick härifrån!
Ett tyskt flygplan med hakkorset landade en gång på Storsjöns is fortsätter sedan Lennart att berätta. Det kom från Norge. Modellen var en Gloster Radiator med dubbla vingar. Jag låg i Karlsborg ett tag. En eskaderchef flög just ett sådant plan varje dag mellan Barkarby och Karlsborg. Överste Tornberg var flottiljchef vid F4 vid den här tiden. Tornberg var känd från bärgningen av Nobile ett luftskepp som havererade vid Nordpolen. Det var ett italienskt luftskepp som hette Italia. Befälhavaren hette Umberto Nobile. Jag tror att det var 1928. Nobile har skrivit en bok om expeditionen. Men jag kan berätta sanningen. Luftskeppet blev nedisat och dom kunde inte stiga så högt. Det var dimma och det bildades ett tjockt islager på skeppet och gick ner på nosen. En gondol av två slets bort i samband med detta. Umberto Nobile befann sig i den gondol som slets loss tillsammans med sin hund. Det fanns också en svensk vid namn Finn Malmgren med vid expeditionen. Malmgren var meteorolog. Dom var tillsammans 6-7 personer i gondolen. I den andra var dom lika många och alla italienare. Luftskeppet blev lättare efter denna händelse och steg igen och försvann i fjärran och hittades aldrig. Tornberg befann sig just då någonstans norr om Spetsbergen. Dom hade med sig en "ynklig jäkla morseapparat", som dom signalerade med från den havererade gondolen. Vi sitter fast här signalerade dom. Nobile själv hade brutit ett ben. Sverige hade vid den här tiden gamla s.k. Hansaplan, "urgamla som faen". Tornberg och hans mannar tog sig med Hansaplanen först från Stockholm upp till Nordnorge och sedan till Spetsbergen. Sedan skulle dom flyga och försöka landa på isen och ta hem de drabbade. Dom skulle ta hem dom en i taget. Befälhavaren tror jag hette Lundberg. När han skulle landa på isen kraschade han sitt Hansaplan och blev också kvar på isen. Tornberg (fänrik eller Löjtnant vid den här tiden) flög sedan upp till de nödställda och lyckades landa. Den första han tog hem var Nobile. Sedan flög Tornberg upp igen och hämtade hem sin kompis Lundberg. Dom lyckades ta hem alla förutom tre som hade bestämt sig för att fotvandra från isflaket till Spetsbergen. Två var italienare och en svensk vid namn Finn Malmgren. Malmgren hade inte klarat vandringen utan dog ute på polarisen. Italienarna kom dock välbehållna fram till Spetsbergen. Malmgren har idag en gata uppkallat efter sig nämligen Finn Malmgrens väg och ligger i Hammarby, södra Stockholm. Tornberg blev efter denna händelse flottiljchef vid F4 på Frösön. Tornberg berättade om strapatserna på polarisen när jag gjorde min värnplikt 1937. Jag har valt att återge Lennarts berättelse med hans egna "mustiga språk". Skulle man utelämna/förändra hans språk skulle det inte vara Lennart som jag presenterar. Lennarts berättelse återgett av Martin Bergman 2005-2006 |
