Irrvägar


Inledning

Jan Erik Forsström är en av mina ungdomsvänner. Tillsammans ska vi försöka återge en del minnesbilder från vår uppväxttid. Allting är så mycket enklare när man har möjligheten att påminna varandra i tankarna. Under den tid som denna berättelse har vuxit fram har vi hela tiden "bollat mellan varann" och ställt frågor som: Gick det verkligen till så här - var det där vi var - var det dom vi träffade? Vi har också valt att citera delar från en mera känd författare nämligen Pelle Molin från Ådalen samt en mindre känd författare från början av 1900-talet vid namn O Dalkvist. Dalkvist gav 1904 ut boken, "Under bolagsvälde", med undertiteln "Genombrottstider och arbetarlif".

Varför då dessa citeringar i vår berättelse? Även om det skiljer 50 år mellan berättelserna är situationen av upplevelser tämligen likartade. Ungdomen i början av 1900-talet stod i valet att bli kvar i hembygden eller att flytta ner till kusten och sågverksindustrierna. Man var så illa tvingade att välja kusten och sågverken. Jan Erik och jag stod i mitten av 1900-talet inför den stora förändringen till industrisamhället och kom så småningom också att hamna i en valsituation, att flytta eller att inte flytta från vår hembygd. Vi ska tillsammans försöka knyta ihop våra jämförelser med två skilda "genombrottstider".

Vägen till mina ungdomsvänner och/eller ungdomens irrvägar.

1958 hade jag flyttat till stationssamhället Bispgården. Det var inte så lätt att lämna alla vänner man fått på "Sör-sia". På något sätt blev det så i alla fall. Det skapades snabbt en gemenskap med jämnåriga på "Norr-sia". Där fanns bl. a Jan-Erik "Janke" Forsström som kom att bli min kompis i både vått och torrt. Vi hade en hel del gemensamt eftersom hans far Verner bl. a tagit över kommunstyret efter min far. Vi pratade inte så mycket om detta, men på något sätt var det som om det band oss samman ändå. Kommunpolitik var ju inte det första ämnet man pratade om vid mellantonåren som det handlade om. Verner nämndes och min far Runo nämndes och vi hoppades på en framtid i ungdomens tecken.

Jag kom inte med i gänget på "Norr-sia" omedelbart. Det hade nämligen bildats ett ungdomsgäng bland jämnåriga, som kallade sig TUG. Gänget hade svarta skinnjackor med stora vita bokstäver målade på ryggtavlan, med TUG. Jag var tydligen inte mogen för gänget eftersom jag nyligen flyttat till "Norr-sia". Jag hade ingen aning om vad förkortningen skulle kunna betyda. Det var med en viss stolthet man kunde se "Janke" komma in på kafé City, med TUG på ryggen. Det var där dom träffades oftast och smidde sina planer. På något sätt var dom besvikna eftersom dom bildat en egen organisation. Många undrade vad det kunde betyda denna förkortning. Gänget avslöjade inget av dess betydelse. Oftast gick dom tysta genom samhället visande sina ryggtavlor.

En gång slog TUG till. Mittemot där kiosken i samhället finns idag fanns en nedlagd bensinmack varav en del av byggnaden fanns kvar. Jag tror att innehavaren av macken var cykel och sporthandlare Sten Persson. Bensinmärket var i alla fall IC. Inne i byggnaden fanns en hel del fönsterkarmar förvarade. En dag kom hela TUG-gänget vandrande mellan byggnaden och turisthotellet bärande på fönsterkarmarna. Gänget placerade ut fönsterkarmarna utanför turisthotellet. En tyst demonstration hade genomförts av TUG-gänget. Ingen förstod vad dom ville med den tysta demonstrationen.

Jag kommer inte ihåg vad konsekvenserna blev av demonstrationen, mer än att det var något som alla pratade om i samhället. Ett gäng med beteckningen TUG ville framföra något, men ingen förstod vad. TUG hade i alla fall i sin tysthet framfört att dom ville ha en plats att samlas på. Ingen hade lyssnat på dem och därför genomfördes den tysta demonstrationen.


Vid den här tiden i slutet av 1950-talet var det Marlon Brando och James Dean som var förebilder för oss ungdomar. Möjligtvis kunde dessa hå ha påverkat TUG på något sätt. Ung rebell, Storstadshamn m.fl. filmer kunde man läsa om i tidningar som Bildjournalen m.fl. Skinnjackor var ett attribut från tidningarna som gav inspiration. Inte bara skinnjackor utan även andra typiska James Dean och Marlon Brando-jackor var mycket populära.

Jackorna inhandlades hos skräddare Sjöberg som var den tidens Hennes och Mauritz, åtminstone Mauritz. Det fanns även en katalog som jag tror hette Hollywood-magasinet som man kunde skicka efter populära kläder till. Skräddare Sjöberg var en ekiperare som visste vad ungdomarna ville ha. Om det inte passade i storlek så såg han till att det passade genom att sy om. Märkeskläderna då var Algots - "säg Algots - det räcker", var en slogan. Skinnjackorna var troligtvis från Malung och äkta vara, men levererades ej med målning TUG på ryggtavlan.

TUG lyckades med sin demonstration. I tysthet framförde dom sina krav och vi fick vår samlingslokal. Jag förmodar att man också bar tillbaka fönsterramarna till sin ursprungliga plats. Samlingslokalen var gamla häktet, nedanför där familjen Nordlings numera bor. Där kunde vi träffas, dansa, hångla med flickorna och roa oss med allt som hörde dåtiden till.

Vilka var det då som var föregångare till ungdomsrebellen. Jag tror att Jan-Erik Forsström var ledare och att gruppen också bestod av Björn Sandström, Rolf Olsson och Gunnar Blom. Flera år senare fick jag veta vad TUG stod för, nämligen The United Gangsters

Björn Sandström med skinnjacka från Sjöbergs?

Pelle Molin, den kände författaren från Ådalen skrev en gång - jag citerar:

"Min tredje dröm var också ett härskri, Norrlands bönder äro utplundrade av sågverksägare, Norrland går icke framåt som det står att läsa i avisorna. Norrland är icke något framtidsland. Där skall bli ödemark".

Jag tror att det var ett första tecken demonstrationen i det lilla samhället på en utsaga som skrevs redan i början av 1900-talet av ådalsförfattaren.

Ungdomarna i Bispgården hade fått en fläkt av samhället ute i stora världen genom Bildjournalen, m.fl. liknande tidskrifter. Det fanns en värld även utanför Bispgården. Skräddare Sjöberg såg till att skaffa attributen. En ny epok var i dess begynnelse. Bönderna skulle över till industrisamhället. Det behövdes inte längre några skogs- eller sågverksarbetare. Vad som behövdes nu var tekniker och industriarbetare inom helt andra branscher än deras fäder hade kämpat för. Vi stod bara i början med denna enkla demonstration. Grabbarna som var med visste nog inte om detta. Jag ska utveckla mina tankar längre fram på min ungdoms irrvägar.

Vi fick i alla fall vårt häkte, som bestod av två celler. Där spelade vi våra vinylskivor, Bill Haley, Ricky Nelson m.fl. samtida. Vi mötte kärleken genom att turas om att nyttja häktesrummen. Jag vill inte avslöja mer än förnamnen på flickorna. Jag erinrar mig namn som Geine, Gunilla, Barbro, Sonja och Pia. TUG-gänget förstås och även jag med James Dean jacka från Sjöberg och "myggjagare" med ståklackskena från Adolf Klasson var med. Rolf Olsson hade dom bästa vinylskivorna och förmodligen slets dom ut där i häktet. Jag undrar hur många gånger vi spelade Sail along silvery moon, som var en av de mest populära danslåtarna. En annan populär låt var Diana med Paul Anka.

På ålderns höst förstår jag idag vad det egentligen handlade om. Precis som våra fäder var vi ungdomar fångade av det nya samhället som började växa fram. Bondesamhället övergick till industrisamhället och vi var brickor i ett spel som började ta sin början. Det nya bondfångeriet hade startat nämligen industri- och teknikfångeriet. För att ni ska förstå vad jag menar vill jag citera en författare vid namn O Dalkvist. Dalkvist kom från Västergötland och var en av alla sågverksarbetare i Sundsvall i början av 1900-talet.

Har ni hört talas om fjällämmeln? Han bor högt uppe ibland fjällarna och lever av dess mossa. Men han förökar sig hastigt och så kan han ej leva på fjället längre. Då måste han ner på slätterna för att söka föda och då drager han i massor fram över obekanta nejder. Då drivs han fram av någon oemotståndlig inre makt och väjer för intet. Då han kommer till en flod, störtar han sig i vattnet för att simma över. Men de små djuren följa med ner i forsarna och drunkna i forsen-, ja i milliontal. Måste han passera ett järnvägsspår, så reser han sig på bakbenen mot tåget, fräser argt och låter hjulen krossa sig. Han har ju aldrig sett ett tåg förr och han kan inte veta vad det är för något eller hur starkt det är. Så fortsätter dessa skaror av lämlar tills de allesammans gått under. Ingen enda vänder tillbaka till sitt hem. De dö alla i öknen. Och om fem eller sju år kommer ännu en lika stor dödskaravan.

De går mot döden, alla, alla och det gives ingen återvändo. Men det veta de ej, förstå det ej. De tvingades ner på dödsmarkerna. Ty maten tog slut däruppe. Det är deras dödsstig.

Det är på samma sätt med människorna, sedan skogen såldes. De drivas ner ur skogarna och byarna sedan skogen tog slut och marken blev kall och hal och blåsig. De kommo aldrig tillbaka till sina hem igen, ty bolaget köpte dem. Stugan däruppe står öde och förfaller och ladugården är tom. Ingen går nu och pysslar och ansar om den gamla gården, fönsterrutorna äro utslagna och vinden piper in genom dem. Grindarna slänga fram och tillbaka på sina gångjärn och gärdesgårdarna ligga nedbrutna.

Jag vill inte på något sätt påstå att vi kände oss som fjällämmeln Janke och jag när vi drog iväg ifrån Bispgården 1959. Men jag vill nu så här i efterhand påstå att det var inspirerat av det nya samhället som höll på att ta form. Janke och jag hade kommit överens om att ge oss ut i stora världen genom att lifta. Målet var att komma ända till Oslo., via Stockholm och sedan tillbaka hem igen.

Vi startade en sommardag 1959. Resebagaget var minimalt, ja i princip kläderna vi hade på oss. Möjligtvis en liten bag med lite ombyte. James Dean-jackan var förstås nerpackad och Janke hade sin Marlon Brando-jacka. Första etappen var Sundsvall vilket jag tror gick riktigt bra. Men därefter var det i princip stopp. Ingen ville stanna och ta upp oss. Vi hade till fots kommit till gränsen mellan Medelpad och Hälsingland, dvs. Årskogen.

År 1900 hade här en ung grabb som hette Johan vandrat. O Dalkvist beskrev hans vandring på följande sätt.

På den gamla landsvägen som söderifrån leder fram mot Svartviks sågverk vandrade en dag i slutet av april månad 1900 en ung arbetare. Han bar en liten nattsäck i handen; på de nerkippade skorna, de illa medfarna arbetskläderna och på gången syntes det, att han hade vandrat lång väg. En hel vinter i Stockholm utan arbete sätter märken i den fattiges klädedräkt. När så våren kom hade han beslutat sig för att ge sig iväg till Norrland igen. Här kände han åtminstone igen sig och han hoppades att det alltid skulle ges tillfälle till något arbete över sommaren vid ett av de många sågverken omkring Sundsvall.

En hel förmögenhet av vår reskassa gick säkert åt. Men jag hade ju min postsparbanksbok med mig. Bankboken som jag fått vid Böle småskola 1949 genom vår lärare Signe Nordenström. Första insättningen den 22 september 1949 var på hela två kronor. Jag har bankboken kvar än idag. "Uttag får göras utan förmyndares medgivande" står angivet med blålila stämpel. Femhundratjugosju kronor och tjuguett öre var reskassan när vi klev på tåget i riktning söderut.
Vid Årskogen gav vi upp vårt liftande och inte ville vi vandra hela vägen till Stockholm som vi såg som ett delmål. På några ställen hade vi sett en järnvägsräls och tåg som passerade. Någonstans måste tågen stanna tänkte vi. Vi måste ha hittat någon liten anhalt där vid gränsen. Tågen stannade ju vid anhalter vid den här tiden. Det kom ett tåg som stannade till vår förvåning. Dessutom gick det i riktning söderut. Vi hoppade i alla fall på.

Sparbanksboken
Vår vän Johan som var på väg åt motsatta hållet år 1900 stannade till några kilometer längre norrut. Platsen hette Grindbacksmon. Inkilad mellan landsvägen, och den snett mötande Ljungan som låg där lugnt och tryggt flyter ut i en vik av havet låg en hopgyttring av träbyggnader, till hälften bondby, till hälften industrisamhälle. Johan befann sig här i alla fall här år 1900 mitt för en hög telefonviadukt kringbyggd med bräder till en fyrkant, avsmalnande uppåt som en pyramid. Alltså vid hans resa landsvägen och vid vår resa dåvarande riksväg 13 och idag E4. Runt om pyramiden var det fullklottrat med namn och inskriptioner, dels inskurna i trävirket och dels ditskrivna med blyerts. Det var vandrare liksom han vilka av okynne eller av andra motiv ristat sina namn på det ensamma vägmärket. De vanligaste inskriptionerna var: "Norrut" eller "Söderut" och så namnet eller initialerna därunder. Någon hade skrivit: "På väg till Stockholm" och en annan "På väg till Hernösand".

Om vi ristade in våra namn vid anhalten i Årskogen Janke och jag måste jag någon gång kolla upp. Förmodligen finns nog inga rester kvar av anhalten vid Årskogen än mindre av telefonviadukten vid Grindbacksmon.

Jag kommer inte ihåg så mycket av resan med tåg till Stockholm. Plötsligt stod vi bara där vid Stockholms central, två vilsna tonåringar i storstaden.

Vi visste precis vart vi skulle ta vägen. Vi skulle leta reda på vår kompis Björn från TUG-gänget. Björn hade flyttat ner till Stockholm eftersom han fått arbete vid ett företag som hette Jo-Bu. Björn hade tidigare jobbat hos John Westlings smidesverkstad och där lärt sig allt om Jo-Bu motorsågar.

Vi letade efter Jo-Bu i telefonkatalogen förmodar jag och till slut hittade vi företaget som låg i Näsby Park. Vi kom snart fram till att man måste åka Roslagsbanan för att ta sig dit. Med vårt bagage tog vi oss ut till Roslagsbanans station vid Kungliga Tekniska Högskolan. Där äntrade vi prärieexpressen. Ja taget såg ut lite som vi sett i "vildavästernfilmer" hemma på Fors Bio och Svea-biografen i Bispfors. Vi passerade många stationer och en bro över Stocksundet. Vi åkte genom områden som var helt fantastiska vad det gäller byggnadskonst förbi Stocksund och Djursholm. Där bodde dom som skeppat ut plank och bräder från viken som Johan passerat på sin vandring från Stockholm i början av 1900-talet. Man kunde se det bl. a på den snickarglädje som framgick av byggnaderna.

O Dalkvist beskrev följande 1904.

Svartvik är ett av Norrlands största och äldsta sågverk. Härifrån har ett av den norrländska penningadelns främsta stamträd vuxit upp. Här har samlats en av dess största privatförmögenheter. Och när man har överflöd på guld, då kan man komma långt här i världen. Med guldets hjälp har från detta stamträd skjutit ut grenar som nått högst upp på samhällets topp. Det namnet har köpt sig adelskap och det är på allas läppar sedan många år tillbaka.

Vidare skrev Dalkvist,

Adelskapet i våra dagar vinnes av krämare och fabrikörer, vilka grundlägga och bilda vår tids dynastier. De förvärva sig sin rang och sitt inflytande genom de mångas arbete i skogar och berg och på bekostnad av landets rikedomar. Det kallas att förädla landets produkter.

Janke och jag var helt fascinerade av de fantastiska trakter vi passerade med prärieexpressen till Näsby Park och Björn. Vi hade just passerat en del av dynastierna som O Dalkvist beskrivit.

Slutstationen var Näsby Park för Roslagståget, så det fanns inte en chans att vi skulle åka för långt. Näsby Park vid den här tiden var ett litet förortssamhälle till storstaden Stockholm. Några få affärer och ett antal kaféer. Bl. a fanns ett kafé som kallades för "Morsans". Kaféet var ett tillhåll för Stockholms raggare. Raggargäng som The Road Devils m fl. hade där sitt stamlokus. Morsan själv var en dam som tyckte mycket om ungdomar och såg till att raggarna trivdes. Man kunde nästan jämföra henne med Ada hemma i Bispgården och Kafeacute;& City. Raggare var ett begrepp för oss som vi kanske läst om i Bildjournalen, så vi var inte helt borta när vi frotterade oss bland jämnåriga inne på morsans fik. Raggarkulturen stod i sin linda vid den här tiden. The Spiders blev en efterföljare i Östersund. Hemma i Bispgården var det bara bröderna Tjärnkvist som omedvetet om vad som skulle komma börjat ragga redan i början på 1950-talet.

Vi hittade snart igen Björn. Det låg inte så långt ifrån slutstationen på Roslagsbanan. Jo-Bu var ett litet företag kanske t o m mindre än John Westlings fina verkstad hemma i Bispgården. Björn blev mycket glad över att åter få träffa oss. Han bodde i ett litet rum i bottenvåningen på samma hus som han jobbade. Framåt kvällen träffades vi på hans rum och han ställde frågan,

- Vart tusan ska ni bo?
- - Ja, vi hade tänkt få husera hos dig några nätter och sedan fortsätter vi till Norge.
- - Rummet är inte stort och jag får inte inhysa några gäster, det har bossen strängeligen förbjudit. Men det är klart om ni smyger in och ut genom fönstret sent på kvällen och tidigt på morron så ska väl det fixa sig Janke

Janke och Martin och Grönan -59
Så blev det ett antal nätter och allting gick väldigt bra. Vi kröp in sent på kvällen och ut igen tidigt nästa morron. Om jag inte minns alldeles fel så sov vi också ute en natt på Skansen. Det var ju sommar och ett underbart väder. Vi hade väldigt roligt ett antal dagar eller möjligtvis en vecka hos Björn. Vi "slog runt" på Gröna Lund, träffade andra ungdomar och livet lekte. I mina samlingar av foton finns bl.a. två som påminner om vistelsen hos Björn i Näsby Park. Vi sitter på vårt resebagage framför där vi bodde och Björn jobbade. Troligtvis var det dagen vi tog farväl av Björn och vår resa fortsatte mot nya äventyr.
Martin med flicka i kärlekstunneln
Martin i kärlekstunneln på Gröna Lund
Klicka
Tummen blev vår biljett i fortsättningen. Via Södertälje tog vi oss till Strängnäs utan problem. Essingeleden fanns inte vid den här tiden utan det var riksväg 1 som gällde för att ta sig fram till Södertälje. Vad jag minns nu gick det väldigt bra.

Martin i kärlekstunneln på Gröna Lund.



Bosse vår värd i Strängnäs
Sommaren före hade jag träffat en kille från Strängnäs som var på besök hemma i Västanede. Vi hade haft kontakt en hel del per telefon och brev efter detta. Vi visste att Bosse som är hans namn skulle vara ensam hemma hela sommaren. Hans föräldrar fanns i Norrköpingstrakten på sitt sommarställe. Givetvis var vi bjudna hem till honom, bättre kunde det ju inte passa just för oss liftare.

Vi hittade snart igen Bosse i Strängnäs och det blev ett glatt återseende. Nu stannar ni väl här i sommar undrade han, så ska jag presentera er för Strängnäs och allt vad det har att bjuda på. Vi berättade vilka planer vi hade och svaret blev,

Ja, ja vi får se när ni träffat alla flickorna här i Strängnäs hur det blir med era planer.

Man kan säga att Strängnäs blev vårt öde för Janke och mig. Vi förstod snart att det inte skulle bli någon fortsättning på vår resa.

Det var fest varenda kväll. Vi träffade nya kompisar och flickor i massor. Tydligen var det väldigt populärt med norrländska grabbar bland flickorna. Vi träffade tjejer som Lollo, Pella, Carina och många flera. Livet lekte det var inte tal om annat. Vi fick kompisar som Ronny från Södertälje, Valsbergahero och många, många flera. Någon hade en stor "amerikanare", Buick om jag inte minns fel som vi gjorde turer med till Eskilstuna. Vi tänkte bara på nöjen, men till slut började kassan sina och nya beslut måste tas. Ska vi fortsätta vidare eller ska vi vända om hem?



Janke och Pella

Ronny från Södertälje

Janke, Bosse och Ronny från Södertälje
Klicka på bilden!

Vår vän Johan som vi "mötte" på väg norrut i början av 1900-talet hade fått arbete vid ett av sågverken söder om Sundsvall. Han var en rask karl, ung och stark som en björn. Hans kamrater, ett bärarlag hade de första dagarna försökt "knäcka" honom, den frimodige nykomlingen som de tyckte var för rapp i svaren.
Vintertid vandrade han utefter Indalsälven upp till sin hembygd för att söka skogsarbete. När våren kom följde han med virket som flottare ner till kusten igen för att åter börja bära plank.

Vi hade inte riktigt samma problem, men lång väg att vandra. Dessutom började pengarna tryta. Medel måste till för att vi skulle kunna fortsätta.

Bosse jobbade vid posten som brevbärare per cykel. Janke och jag tog ett beslut att jag skulle vända åter till Bispgården och han skulle försöka få ett jobb vid Posten. Dessutom så skulle ju jag mönstra den kommande hösten. Målsättningen för honom var att kunna stanna ytterligare ett tag med sina nyvunna vänner. Janke fick sitt jobb vid Posten och delade ut brev och tidningar, bl.a. Strängnäs Tidning och Folket.

Jag styrde sålunda "kosan" hem igen med hjälp av min tumme. Jag vandrade samma väg som Johan gjorde i början av 1900-talet. Janke stannade kvar i Strängnäs. Det visade sig att han skulle bli kvar där ett bra tag, inte bara över sommaren.

Några år senare startade den största utflyttning som skett från vår hembygd. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) stod som researrangör. Alla skogens söner och döttrar skulle flytta söderut till det nya industrisamhället som skulle utvecklas söderut. Nu räckte det inte att vandra ner till kusten som det gjort för Johan. Många kämpade emot, men det blev bara ord som "Vi flytt ínt". Ett nytt människolämmeltåg hade startat. I början av 1900-talet räckte det med att vandra ner till kusten och sågverksindustrin. Många tragedier utspelade sig när människorna med "AMS-tåget" väl var framme söderut. Många vantrivdes helt enkelt i det nya landet, familjer splittrades och många andra tragiska händelser utspelades. Hur det än är, där rötterna finns, det älskar man och dit vill man vända åter.

Två som vände åter var Johan och Janke. Båda var starka att kunna stå emot och deras vandringar slutade i hembygden på ett lyckligt sätt. Min förhoppning är att inte Pelle Molins dröm av härskri ska slå in utan att nya generationer ska stå emot och bli sin hembygd trogen. Det är lätt att säga, men världen finns idag närmare på något sätt, åtminstone på ett annat sätt. Man kan undra hur man ser på det om ytterligare 50 år.

Martin i karikatyr på Gröna Lund efter AMS-tåget

Från Gröna Lund

Epilog

Denna berättelse tillägnar jag mitt barnbarn Zenitha. I julklapp 2003 fick jag boken "Under bolagsvälde" av författaren O Dalkvist av henne.
Boken gav mig inspiration att skriva denna förkortade levnadsberättelse. Zenitha är född och uppvuxen i de nya dynastiernas rike, nämligen Danderyd.
I dag kämpar Zenitha för ett rättvisare samhälle på sin generations sätt. Det är min förhoppning att hon kan återge sin berättelse med en tillbakablick om 40 - 50 år.
Förslagsvis att göra en återblick år 2050. Min vän Janke hoppas jag också kan komplettera med ytterligare minnen och rättelser från vår lilla tripp.

"Johan vandrade hem mot sina hemtrakter och stannade vid sågverken i Svartvik. Han träffade där bl.a. sin broder som han inte träffat på många år. Dom jobbade tillsammans vid sågverken i Svartvik och hade en hel del dispyter med varandra". Bröderna blev så småningom de bästa vänner.

Svartvik är ett av Norrlands största och äldsta sågverk. Härifrån har ett av den norrländska penningadelns främsta stamträd vuxit upp.

Bara för att binda ihop 1900-tal med Jankes och vår tid under uppväxtåren har jag valt att citera O. Dalkvists berättelse om Johan. Det är egentligen ingen större skillnad mellan upplevelser mellan 1900- och 1950-tal. Här följer min ungdomsväns fortsatta berättelse om hur han "vandrade" hem till sin hembygd.

O. Dalkvist fortsätter med följande ord: "Den ensamme vandraren gick mellan väldiga rader av brädstaplar utefter däremellan utlagda "gator", stundom uppbyggda på korsvirke och löpande högt över marken fram mot det stora såghuset".

Jag vet att Janke har sin egen såg numera i sin hembygd i Fors. Johan, jobbade vid sågverken i Svartvik och fortsatte med att vandra hem till sina hemtrakter uppströms Indalsälven. Janke byggde sitt eget sågverk och här följer hans berättelse om den gemensamma tiden från 1950-talet.

Janke fortsätter

Att bli vuxen


Martin for ju hem till Bispgården igen och jag tror inte han vet den egentliga orsaken till att jag blev kvar i Strängnäs. År 2006 kan man höra uttalanden av och om ungdomar, vi/dom är mycket tidigare vuxna nu för tiden. Jag vet då inte vad som menas med vuxen, för min del höll "ivet" på att springa ifrån mig när jag var16 år, ja det var i alla fall vad jag tyckte. Det var anledningen till att jag blev kvar i Strängnäs. Kär som en klockarkatt beredd att möta livets alla svårigheter, trodde jag i alla fall. Ja jag jobbade vid posten i både Strängnäs och Eskilstuna, jag åkte postkupé mellan Strängnäs och Nykvarn, jag var tvungen att lära mig Sveriges alla poststationer utantill, men det var ju inte vad jag och mitt öde ville.

Kärleken skulle bli vuxen och då tog den slut, det var många ledsna stunder och jag blev mer och mer vuxen, fick ett bra arbete åt Strängnäs stad på stadsingenjörskontoret, jag hade ju tidigare jobbat många somrar och perioder åt Fors kommun som pinnpojke. Nu trivdes jag som fisken i vattnet här fick jag utvecklas och bli vuxen igen. Jag blev ganska duktig på att sköta dåtidens kartinstrument det var häftigt att starta med stora triangelmätningar för att senare gå vidare med polygontågen och detaljtågen, ja jag vet att det för många är grekiska men det här hände i forntiden datan och lasern fanns inte allt var manuellt. Hur som helst på kvällarna satt jag och gjorde beräkningar för att sedan rita kartor av det hela. Det här går ju inte kan man göra sånt om man bara har gått ut sjuan på storskola för Sigrid Åsberg, Nej det kan man nog inte även om Sigrid så här i backspegeln var väldikt duktig, nej

Jag träffade Rappe, domprost Rappe, Jag hade ju förmånen att bo i en av dom små husen bredvid kyrkan på övre våningen takhöjd 1,9 m kallt vatten och dass på gården. Vi blev vänner domprost Rappe och jag han behövde hjälp med kyrkans barntimmar jag behövde kunskap, Jag läste Matte,Fysik, Kemi och Tyska många gånger uppe i kyrktornet på Strängnäs domkyrka

Kanske snart..

Precis som för Martin kom det en dag då jag skulle mönstra, det var nu jag skulle bli vuxen, på den tiden gjorde alla grabbar lumpen för att bli vuxen.

Jag skulle åka till Linköping och utbilda mig till korpral i luftvärnet. Det var väldigt intressant, tyckte jag, jag började idrotta igen. En gång i tiden var jag ju duktig på skidor, jag var även på friidrottsläger på Frösön och kastade spjut. Det passade bra med idrott för mig, militär femkamp, bra kompisar, och faktiskt bra resultat.

Ett fel bara , nu skulle det bli uppbrott, Lv2 i Linköping skulle läggas ner det skulle flytta till Gotland. Det var nu en officer talade med mig och ville att jag skulle flytta till en utbildning till underofficer, den skulle vara i Norrtälje vid Lv3. Det är klart att det hoppade jag ju på , jag skulle ju bli vuxen.

Här var allt annorlunda, underofficersutbildning i Norrtälje, det var många från Norra Latin i Stockholm men det var bra grabbar och vi kom bra överens, jag kom till och med till några större tävlingar i militär femkamp. Vi var på Kungliga Slottet och gick högvakt, nu var jag nog vuxen.

Nej det skulle flyttas mera, mina kompisar på luckan skulle vidare till Officersutbildning, det skulle vara uttagningar med prov i två dagar, jag anmälde mig också jag skulle ju bli vuxen.

Som ni förstår så hamnade jag i Göteborg och officersutbildningen, den var nog bra men jag hade fortfarande kvar samma känsla, livet höll på att springa ifrån mig, och jag hade fortfarande inte fått svar på frågan, är jag vuxen nu.

Tiden före våra irrvägar

Johan hade inte kommit in i bilden kring min berättelse före Jankes och mina Irrvägar. Förmodligen hade han startat sin vandring från Stockholm sommaren 1958.
Vi höll ihop Janke och jag i både vått och torrt. Vi skulle bli idrottsmän, Janke spjutkastare och jag sprinter. Det var mera av "raka vägar" som man såg framför sig. 1958 var året och det är klart att man endast såg raka vägar, precis som de unga gör idag. Det var inte precis pengar det handlade om, som det gör idag.
Förmodligen såg idrottsföreningen i Bispgården vårat intresse och skickade oss till ett idrottsläger på Frösön. Fotot på Janke i hans egen berättelse kommer just från idrottslägret på Frösön. Det var en otroligt spännande tid, vi såg en möjlighet som idrottsmän. Janke tränade nere på den nyss invigda idrottsplatsen Östervåg så snart han fick möjlighet. Jag hade min gymnastiklärare Svante Sjödin vid realskolan i Hammarstrand som tränade mig enskilt som sprinter. Nu skulle det gå undan i vår idrottskarriär hoppades vi.

1958 åkte man postverkets gula bussar till Östersund från Bispgården. Bara det att åka buss till Östersund var en upplevelse. Vad jag kommer ihåg så gjorde man ett längre uppehåll vid Gästis i Stugun. Om det var omlastningar till omkringliggande orter kommer jag inte ihåg. Men Stugun var på något sätt en centralort vad det gällde vidaretransporter med buss. Kanske man skulle vidare till Hammerdal eller Borgvattnet, vad vet jag.

Jag åkte i alla fall denna busslinje till Östersund 1958. Någon skulle möta oss vid busstorget i Östersund, tillsammans med alla andra som skulle till idrottslägret på Frösön. Jag hade packat ner mina blåvita spikskor som jag inhandlat hos sporthandlare Henry Persson i Bispgården. Jag såg fram mot en lång idrottskarriär på löparbanorna.
Vad jag inte visste innan jag klev på bussen ut till Frösö läger, var att jag skulle byta mina sprinterintressen till något man skulle kunna kalla långdistans efter flickor. Flickorna ute på Frösö läger kom från alla håll i Jämtland och Härjedalen. Idrottsintresse var vårat gemensamma - men annat kom också att blomstra.

Två av våra ledare

Bilden t.v.
Sören Olmedahl och Nisse ger instruktioner
Fotograf: Martin Bergman
Kamera: Flexaret, spegelreflex

Den andre ledaren Nils Wiké på den högra bilden

Nisse Wikén och Sören Olmedahl hette våra ledare. Vi blev välkomnade av Nisse och utplacerade i Frösö läger, pojkar och flickor för sig. Men jag hade redan sett dom - flickorna alltså och vi grabbar pratade inte om något annat. Hur kunde det finnas så många vackra flickor i Jämtland och Härjedalen? Janke och jag hade ju helt andra intressen innan vi åkte ut i världen nämligen fri idrott. Det var som om allting vände, nu spirade nytända intressen.

Jag lärde känna många grabbar som jag kom att ha kontakter med under några år i min ungdom.

Lars Martin Mårtensson, från Hammerdal, hade jag lärt känna under realskoletiden. Vi vann ungefär varannan gång vi sprang 60 eller 80 meter. Han var snabb Hammerdalingen, men jag vann ibland.

Tord Bernhardsson spelade fotboll för Ope IF, om jag inte minns alldeles fel. Vi hade kontakt ett tag efter vistelsen vid lägret, men så småningom falnade det ut.

Bjarne Olsson var nog kompisen från lägret som jag kommer ihåg bäst. Han kom att bli en framstående fotbollspelare i Frösö IF.

Inger Eriksson, från Odensala kommer jag mycket väl ihåg - eller rättare sagt vi höll ihop ett tag efter lägret. Orientering tror jag var hennes stora intresse. Ibland orienterade hon sig mot de östliga delarna av Jämtland.


Bilden t.v.
Lägerkompisar
Fotograf: Martin Bergman
Kamera: Flexaret, spegelreflex
Lars-Martin Mårtensson, Hammerdahl, Inger Eriksson, Leif Carlsson Östersund

Bilden t.h.
Tre lägerkompisar.
Tord Bernhardsson, Bjarne Olsson och Göran Magnusson
Leif Carlsson har jag ett minne av att det handlade om "pingis". Han var en kille med mycket av humor om jag inte minns alldeles fel.


Dagmar och Ylva kom från Sveg och deras stora intresse var orientering.


Lars Kempe, från Hammarstrand kände jag sedan förut och han var där för att bli en ännu bättre diskuskastare. Han var rätt bra den gode Lars inom sitt gebit. Jag brukar träffa honom ibland i Täby eftersom han numera bor där.
Lägerkompisar
Fotograf: Martin Bergman
Kamera: Flexaret, spegelreflex
t.v. Dagmar Jönsson och Ylva Bönström

t.h. Fri idrottskillar, bl.a. Lars Kempe
Det var en härlig tid vid lägret för framtida idrottare i Jämtland och Härjedalen. Men som sagt jag glömde det här med sprintersträckor och övergick till långdistans runt om i Sverige. Jag lade spikskorna på hyllan. Rekorden gick inte att pressa mera och andra intressen hade tagit överhanden. Janke och jag hade redan börjat planera vår längre distans. Fanns det flickor i Jämtland och Härjedalen måste dom ju finnas även utanför republiken. Det visade sig vara så.
Varför skriver jag då ner allt detta? Jag har ett fotoalbum, med foton från den här sommaren. Jag "plåtade" själv med en Flexaret spegelreflexkamera och skrev in vilka som fanns med på bilderna. Tittar man på fotona är det inte svårt att komma ihåg de underbara kompisar som man lärde känna sommaren 1958 vid idrottlägret på Frösön. Nisse Wikén som jag lärde känna bäst var en stor idrottsentusiast och bra ledare. Sören Olmedahl tror jag hade hand om orienterarna och kom från Härjedalen. Det var en underbar sommar som etsat sig fast i mitt minne. Martin Bergman februari 2006

Irrvägar 4, tiden efter 1959

Jag har fått inspiration att skriva vidare kring mina irrvägar i ungdomens dagar. Orsaken är att jag varit hos min vän Janne som jag liftade tillsammans med 1959. Jag träffade honom sommaren 2010 och vi kom att prata en hel del om resan till Strängnäs. Vi har också talat ut om händelserna kring flickorna i Strängnäs. En annan orsak är att jag besökte Laxön och som jag kommer att beskriva mera ingående längre fram i berättelsen. Jag kan inte lämna Otto Dalkvists berättelse och inleder därför med några citat från honom.

Otto Dalkvist skriver vidare,

"Han visste nu, att han aldrig mer skulle komma tillbaka igen till sitt eget. Den friska skogen däruppe, den susade aldrig mer för honom; aldrig skulle han mer kunna sätta sin fot på en jordfläck och kalla den för sin; aldrig mer skulle han stiga in under ett tak, som han kunde kalla sitt. Han skulle dö, härnere och myllas ner någonstans vid de kyrkor, som bolagen byggt upp. Var, visste han inte, ty han hade just heller aldrig brytt sig om kyrkorna sen han kom hit ner. Det styrde bolagen om själva; präst, skollärare och klockare tillsattes naturligtvis av disponenterna".

Så beskrev Otto Dalkvist samhället, vid en tid när sönerna vandrade ner till kusten för att skapa sitt levebröd. Det handlade om en vandring mellan skogen i inlandet och ner till kusten vid sågverksindustrierna. Det är egentligen ingen större skillnad mellan det samhälle som var mellan skogslandskapet och sågverken som det kom att bli mellan samma landskap och industrisamhället 100 år senare.

Pärmen till Otto Dalkvists berättelse

Skillnaden var att det geografiska området hade blivit mycket större. Som jag skrev tidigare, på ålderns höst förstår jag idag vad det egentligen handlade om. Precis som våra fäder var vi ungdomar fångade av det nya samhället som började växa fram. Bondesamhället övergick till industrisamhället och vi var brickor i ett spel som började ta sin början. Det nya bondfångeriet hade startat nämligen industri- och teknikfångeriet.

Dahlkvist skrev vidare,

"Och hur han sökte och sökte så stannade tankarna åter och åter vid en ödesdiger handling, ett ögonblick i hans liv, som nu tycktes honom på en gång ge svaret på alla hans frågor: det ögonblick, då han satte sitt namn under ett köpekontrakt, det förbannade papper, som löste honom från hans kära fädernetorva. Nu efteråt förstod han att det var från då han kunde räkna sina olyckor; att det var då han sålde sig själv åt de andra, och gjorde sig ofri och lottlös, som han begick sitt livs stora brott.
Och han förbannade den stunden, förbannade dem, som tubbat honom att lämna den jord, där han hade sina rötter".

"Jag är lik fjäll-lemmeln: han kommer aldrig tillbaka, ingen enda av dem, inte en. Alla, alla drunkna de i främmande hav, i skummande böljor, de dö alla i fiendeland under vandringen mot okända öden."

Allting går igen, skulle jag vilja påstå, även fast det gått 100 år sedan detta tecknades ner. Jag rår inte för att jag fångades av teknikfångeriet och lät mig luras av mina närmaste. Kanske tar jag samma vandring igen fast i den motsatta riktningen, jämfört med vad jag gjorde när jag liftade i min ungdom. Min käre vän Janne gjorde så i ett tidigt skede och det ser jag upp till honom för.
Jag går tillbaka till 1959 och en tid med glada upplevelser

Klassträffsdeltagarer 2010 vid Älggårdsberget
Fotograf: Gäst vid Älggårdsberget med Anders kamera
Åter igen ger det en inspiration från sommaren 2010. Jag träffade sju av mina skolkamrater från realexamen 1959 vid Älggårdsberget i Bispgården den 17 juli 2010. Det var en fantastisk fin träff med gamla vänner som jag sent ska glömma. Vi åt gott, helstekt lax samt glass med varm hjortronsylt till efterrätt. Vi pratade gamla minnen från klockan 1500 fram till midnatt. Det fanns inte ett ögonblick när det var helt tyst, vi minns och berättade både det ena och andra. Roland Olsson var arrangör för träffen och på en 5-gradig skala ger jag honom 5+ för detta. Högre kan jag inte gå, möjligen ett + till. Det var han värd min kamrat från skoltiden. Jag blev överraskad att han var så bra på att sjunga och spela gitarr.

Många kanske undrar varför jag citerar en vad man idag skulle kalla för en sann socialist. Idag finns inte många kvar av den kalibern. Det är en salig blandning av alla tänkbara färger i dagens politik. Det värsta jag vet och är dom jag skulle vilja kalla för "Gåslever-sossar"- dom som påstår sig stå för sossarnas politik, men av helt andra intressen än vad Dalkvist beskriver. Jag är helt opolitisk, men i ungdomens dagar var jag liberal. Min far fick två frågor en gång nämligen, Skulle du kunna tänka dig att vara med på Socialdemokraternas lista?
Skulle du kunna tänka dig att vara med på Högerpartiets lista?



Lumparkompisar från ING 1 med kompisen från Hedemora som andre lumparkompis från vänster.
Han svarade ja till båda och det blev ganska rörigt, ja lite av irrvägar för honom och politikerna i Fors. Min far var helt opolitisk.

Jag vet inte hur jag ska beskriva följande berättelse om konsekvenserna av Jannes och min liftning till Strängnäs. Men ungefär så här gestaltade det hela sig.

Jag kom att göra min värnplikt vid Svea ingenjörsregemente i Solna 1961-1962. Det var alltså några år efter vår gemensamma färd ner till Strängnäs. Janne blev förälskad i en flicka där och blev kvar. Jag tänkte då inte så mycket på det. Men förälskelsen till Janne tog kontakt med mig i Solna och ville besöka mig. Hon skrev brev till mig och ville komma och hälsa på mig. Jag visste inte hur jag skulle göra. Janne var ju ändå min liftarkompis från 1959. Jag kommer inte ihåg hur det hela utvecklade sig. Men jag tror att det hela gestaltade sig ungefär så här.

Jag hade en lumparkompis som var från Hedemora och han hade också en förälskelse i Strängnäs. Kompisen från Hedemora hade motorcykel och jag åkte med honom till Janne och hans flicka i Strängnäs. Det skulle jag inte ha gjort, Jannes förälskelse kom att besöka mig mer och mer i Solna. Vad hade jag ställt till med? I Solna hade jag en lägenhet som en Hammarstrandsgrabb vid namn Kjell Gidlund hyrde.
Där förvarade jag mina civila kläder och där klädde jag om inför träffarna med Jannes förälskelse.
Förlåt mig Janne - hur kunde jag? Träffarna med Jannes förälskelse blev inte många, men det kändes i hjärtat. Jag muckade våren 1962 och sedan var kontakten med henne slut.
1967 kom jag åter till Strängnäs genom mitt arbete. Min tid från det förgångna var glömt och jag träffade nya vänner. Jannes och min gemensamma vän i Strängnäs var som bortblåst. Hon var bosatt ute på Överselö hörde jag av vänner i Strängnäs och därmed var berättelsen slut.

Jag har skrivit om "Baggböleriet" av de norrländska skogarna förut och i mångt och mycket överensstämmer det med Otto Dalkvists ord i sina berättelser med hur det har utvecklats fram till idag.

Timmerupptagning vid Svartvik 1931

Svartvik var ett av Norrlands största och äldsta sågverk. Härifrån har ett av den norrländska penningadelns främsta stamträd vuxit upp. Här har samlats en av dess största privatförmögenheter. Och när man har överflöd på guld, då kan man komma långt här i världen. Med guldets hjälp har från detta stamträd skjutit ut grenar som nått högst upp på samhällets topp. Det namnet har köpt sig adelskap och det är på allas läppar sedan många år tillbaka". Svartviks herrgård var 1832-1891 säte för James Dickson & Co:s norrlandsimperium. Firman ägde skogar och industrier från Ljusnan i söder till Umeälven i norr.

"Baggböleriet"

Sven Ulric Palme kommer in på familjen Dicksons affärer och skriver följande.

Redan i sitt värmländska imperium hade den äldre James Dickson låtit avverkningen bli vad många (förmodligen med orätt) kallade för rovdrift. Uppe i den vilda urskogen i norr skedde detsamma, utan att några järnbruk komplicerade situationen. Stora delar av det virke, som firman Dicksons sågverk behövde köptes av kronan på rot, och snart blev det känt att Dicksönerna högg mera än de hade betalt för. Värre var att uppköpen av bondeskog tog sådana former, att allmänheten med all rätt reagerade. Bönderna fick en spottstyver för sin skog, och sedan skövlades den. Det blev vad man kallade för "baggböleri".

Politiskt var det ödesdigert. Nu blev Norrlands bondebefolkning i stor utsträckning bolagshatare, och med bolagshatet följde politisk radikalism. Rösträttsrörelsen (med udd mot bolagens röststyrka vid de kommunala valen) och den mera radikala liberalismen, skulle få en härd i dessa nejder, långt efter det att de "baggbölande" Dicksönerna lämnat stubbmarkerna och ny skog höll på att växa fram.

I mitten av 1800-talet, just då Dicksönerna stod som allra mest i rampljuset och hade hunnit bli kungagunstlingar och mångmiljonärer, pågick processerna om stöld ur kronans skog. Dryga böter utdömdes, och James Dickson d.y. fick den 17 juni 1850 på värjemålsed vid tinget i Degerfors, för att styrka att stölderna gjorts utan hans vetskap och vilja. Det satt hårt åt.

Värjemålsed, i äldre rätt förekommande bevismedel som bestod i att part i rättegång genom ed kunde vederlägga motpartens påstående.

Källa: Nationalencyklopedin.

Det klassiska Baggböleriet

Juni 1850 - brukspatron Dickson svär sig fri. Den händelse som först på allvar fäste uppmärksamheten på Baggböle inträffade vid tinget i Lycksele den 15 juni 1850. Det var denna dag som chefen för Baggböle sågverksägare, brukspatron James Dickson junior, svor på att han inte vetat om, att hans underlydande uppmanat bönderna i tingslaget att hugga timmer på kronans skogar. Dessa avverkningar var klart olagliga, och vid tidigare rättegångar hade det bevisats, att Baggböles inspektor var skyldig. Även Dickson och de övriga sågverksägarna hade blivit fällda på indicier i målet. På den tiden fanns dock en möjlighet för den som dömts på indicier att fria sig genom att gå ed på sin oskuld. Det var detta som Dickson gjorde. Två dagar senare upprepades samma skådespel i Degerfors tingshus, där Baggböle sågverksägare dömts för liknande brott. De två tingen var urtima, d v s extra inkallade. De hölls enbart för att ge den utpekade möjlighet att gå eden. En sådan ed kallades värjemålsed. Den som utpekats som skyldig kunde genom den värja sig mot anklagelsen genom att lägga sin hand på bibeln och sätta sin själs salighet i pant.

Källa: Skogsmuseet i Lycksele

Jag Vill citera idéhistorikern Bo Sundin från ett seminarium om Historiens Vägar - Gestaltning, historia och kulturarv

"Idéhistorikern Bo Sundin jämförde den jämtländska hembygd som var hans uppväxtmiljö med det nybyggda bostadsområdet i Umeå som är hans barns moderna hembygd. Genom personliga betraktelser och exempel lyfte han fram exempel på vad som skiljer dem åt.
Den gamla hembygden var begränsat i rum. Genom berättelser ur det förflutna överfördes kunskapen om platsens historia i en kontinuerlig process. Den moderna hembygden har ett kortare tidsperspektiv hävdade Sundin. Den präglas av samtidighet men breder ut sig i rummet genom större kulturell mångfald och genom nya medier. Det är idag medierna som knyter ihop generationer och skapar gemensamma upplevelser ansåg han. Nostalgiska känslor knyts numera inte till en plats och dess historia utan till medieupplevelser. Han argumenterade också mot den populära föreställningen att dagens samhälle är historielöst. Det moderna kulturarvet är ett annat och starkt knutet till folkhemmets strukturer, dagis, bibliotek, skola och fritids och så vidare. Det måste brukas och inte hamna på museum avslutade han."

Jag vet inte vad jag ska säga om detta. Men framför allt är det inte en mediaupplevelse för min del. Det är verkligheten jag vill beskriva - det mellan bondesamhället och det nya industri- och tekniksamhället på 1960-talet.

Jag håller på att Otto Dahlkvist var en större idéhistoriker än denne Bo Sundin.

1960-10-13 en liten fortsättning på mina irrvägar

Jag mönstrade i Bräcke. Tord Rydenstam var namnet på den officer som placerade mig vid Ingenjörstrupperna och Fältarbetsskolan. Enligt honom skulle jag inställa mig vid ING 3 i Boden. Ingen blev lyckligare än jag när jag fick min inkallelse. Jag skulle inställa mig vid ING 1 i Solna den 23 maj 1961. Jag slapp åka upp till Boden, men kom senare att få besöka Norrbotten och Arvidsjaur. Återkommer till Arvidsjaur och min tältning där januari 1962.

Irrvägarna hade tagit ett nytt spår. Jag behövde inte lifta, utan satte mig på tåget till Stockholm från Kälarne. Troligtvis var det rälsbuss till Bräcke, som kunde ta mig ut i vida världen från Bräcke. Tågen stannade vid den här tiden i Kälarne. Idag finns inte ens stationshuset kvar och tågen bara susar förbi.

Martin i november 2010, fortsättning följer


Sidan uppdaterad 20 juli Produktion & © 2010 Webbateljén,Osby, Sweden