Otto Holmbom och Anna Norbergs busslinje till Sundsvall



Busstrafiken Sundsvall - Bispgården - Ragunda och åter

Förord


För en tid sedan skrev jag om en bussresa från Sundsvall via Bispgården och till Ragunda och sedan åter. Jag tänkte utvidga resan med att stanna till vid flera stoppställen. Jag vill inte kalla det för hållplatser för sådana fanns inte. Ni vet sådana med refuger och skärmtak. Ville man åka med bussen då sträckte man upp handen som ett tecken att man ville följa med en bit.
Det behövde nödvändigtvis inte vara så att man ville åka med. Man kanske ville skicka med ett paket eller något liknande. Under resans gång möter vi också andra välkända trafikanter som jag presenterar.
Jag gjorde alltså en resa med "Ragundabussen" från busstorget i Sundsvall till Ragunda stationssamhälle. Grundorsaken för min resa var att jag hittade två bilder på nätet som jag starkt förknippade med mina minnen från 1950-talet. Slutstationen var Gästis i Ragunda stationssamhälle.

Fotograf: Okänd
Förlag: Tivanders bageri i Ragunda
Text: Den stora vita byggnaden är Gästis i Ragunda

Varannan vecka turades Anna Norbergs och Otto Holmboms bussföretag att köra denna sträcka t o r vardag som helg. Jag drar mig till minnes busschaufförer som bröderna Erik och Hilding Åsén som körde åt Anna samt Jonas Hammarström och Bror Kämpe som körde åt Otto. Vid varje tur fanns en busskonduktör med som såg till att ta betalt av passagerarna. Hilding och Jonas var de två chaufförer som jag lärde känna bäst. Kvinnornas favorit var Hilding Åsén som var så lik Roberto Rossellini, Ingrid Bergmans make. (Källa: Sören Nilsson)
Jag lärde känna dom genom att jag följde med kompisar som var konduktörer på turerna. Hade man tur fick man sitta längst fram på tvärsätet till vänster om motorhuven och chaufförsplatsen. Men för det mesta var det fullproppat med postväskor, medicinlådor som skulle lämnas utav under resans gång. Konduktören satt oftast på motorhuven och hade uppsikt över när han skulle kasta ut en postväska eller fånga in från stolparna efter vägen. Sommar som vinter stod han där i dörröppningen på bussen i full fart och gjorde sitt jobb. Chauffören kanske dämpade farten något när konduktören skulle fånga in en postväska men oftast inte. I bland missade konduktören väskan och det kanske man kan förstå om det var - 30 grader kallt. Då var det bara till att backa bussen och plocka upp väskan i snödrivan.
Vad jag minns så fanns inga fina hållplatser utmed vägarna. Ville folk åka med så stod man där vid vägkanten och stoppade bussen. Man åkte med en liten bit eller också skulle man ut på en riktig långtur till närmaste större samhälle. Stoppen var många och om det var Jonas som körde kunde han ibland stanna vid sitt hem i närheten av Strömås och hämta matsäck och sedan fortsätta resandet. Man stannade vid alla affärer bl.a. för att lämna eller hämta medicinlådorna. Stora paket från katalogfirmor som Viskadahl, Älvsered och Åhlén & Holm skulle också lämnas vid affärerna.

Chaufförerna vid busslinjen

Hilding Åsén ( 1908 - 2004 ), nestor i sällskapet och mycket välkänd busschaufför på sin tid: "Jag körde mjölk med lastbil från Loning över Bergeforsen till Wifsta Mejeri och till Sundsvalls Mejeri. Så gick jag alltid ner till bussarna när jag hade gjort färdigt. En dag sa Gottfrid (Norberg)

- kom du hit imorron också? Ja, det är nog troligt. Ja, gör det för vi skall besikta en buss och då skall du ta busskort för vi skall ha en som kör. Så på det sättet började jag köra buss. Det var 1930 och jag körde åt bolaget i 40 år. Min bror Erik och jag hade skaffat ett stort smidesstäd som vi fått tag i av bysmeden Lodin i Indal. En duktig karl förresten. Så gick vi på järnhandeln och köpte kedjor. Erik och jag mätte till och med en stor slägga slog vi till på kanten. På det viset gjorde vi alla snökedjor själv. Det var inte att man for på verkstad förr inte".

Källa: Lidens tidning

Konduktörerna vid busslinjen



Fotograf: Okänd
Ägare till fotot: Martin Bergman
En av konduktörerna var en av mina bästa kompisar i ungdomsåren, Martin Berg. Han var konduktör både för Holmboms och Anna Norbergs bussar. Jag förstår än idag inte hur han klarade att fånga in väskorna. Han var ju så kort längdmässigt. Tack vare Martin fick jag åka gratis många gånger mellan Bispgården och Sundsvall. Både Jonas och Hilding var nog insatta i vår vänskap. Martins far Hjalmar Berg hade för övrigt varit chaufför på busslinjen. Kort efter att jag kom ner från min vistelse i Fors 2006 kunde jag läsa i Dagens Nyheter att min ungdomsvän Martin Berg avlidit. Martin Berg, född 13 maj 1941 i Fors, avled 4 juli 2006 på söder i Stockholm.
Jag lärde känna Martin redan 1956 eftersom vi konfirmerades samma år i Fors kyrka av kyrkoherde C L Sundström. Från den tiden och fram till slutet av 1990 kom vårt umgänge att vara omfattande. Vi träffades och reste en hel del tillsammans.
Martin var lätt att umgås med, alltid nära till skratt och glädje var det i hans samvaro.
Martin jobbade som busskonduktör på busslinjen mellan Sundsvall - Bispgården, Ragunda och åter. Hans arbetsgivare var Otto Holmbom och Anna Norberg omnibussföretag som bedrev den här linjen. Jag följde ofta med som fripassagerare till Sundsvall, tack vare Martin. Han ville ha mig med och vi hade mycket roligt tillsammans både i Ragunda och Sundsvall.

Martin lämnade oss efter att ha drabbats av Alzheimers sjukdom. Begravningsakten ägde rum i Katarina kyrka i Stockholm fredagen den 1 september 2006, och som jag var närvarande vid. Jag kommer också ihåg att han pekade ut sitt hem i Indal där han hade sina rötter.



"Chaufför och konduktör kunde den här tiden få rent märkliga uppdrag som skulle utföras de timmar som de var kvar i Sundsvall innan återfärden började mot Bispgården. Kanske kunde de gälla att på svartabörsmarknaden - mellan några vedstaplar i hamnen - på begäran av någon kund byta till sig kaffe mot en flaska brännvin. Det var ju motbokstider så för att kunna "köpa ut" till de boende efter sträckan behövdes fullmakt och att kunden skickat med pengar” Flera anställda hade börjat som konduktörer i ungdomen för att sedan fortsätta som chaufförer, det gällde t.ex. Jonas Hammarström och Axel Kempe den sistnämnde är ifrån Kvarnbacken och började som sextonåring och har arbetat i ungefär 45 år på traden. Otto ansågs av sina anställda vara en rekorderlig och vänlig arbetsgivare som på sin lediga tid spelade fiol som medlem bl.a. i Bispgårdens Stråkorkester. Det musikaliska arvet gick även vidare till sonen Sven-Otto som spelade piano.
Källa: Sören Nilssons berättelse om Holmboms

Text: Sven Otto Holmbom vid pianot. Troligtvis är det Tore Bouvin vid basen. Sven Otto var ett tag ägare av reseföretaget Royal Tours. Sven Otto avled 2000.
Fotograf: Okänd


Kort uppehåll för att njuta av utsikten över Indalsälven
Fotograf: Okänd
Första längre uppehållet var vid Utsiktens servering i Sillre. Om tid medgavs och oftast var det så fick passagerarna möjlighet att titta på utsikten över Indalsälvens dalgång under en kopp kaffe med sockerkaka. I dagens stressade samhälle skulle en sådan företeelse vara otänkbar. Ja, jag skulle vilja påstå att stoppet vid Utsikten var en av höjdpunkterna på resan, förutom ändhållplatsen vid Gästis i Ragunda.

Jonas hälsar glatt på Märta Lidgren som är värdinna vid Café utsikten. Jonas slog sig ner på sin speciella plats. Chaufförerna hade alltid sin givna plats. Jonas fick genast sitt kaffe och en sockerkaka.
Märta Lidgren var en arbetsmyra. Hon steg upp tidigt och bakade kakor, till serveringen. Sedan iväg på cykel i 3 km för att öppna caféet klockan 0900 och invänta gästerna.
Nämnas kan också att Märta var född Olsson1901 i Österede Fors och avled 1968 i Stockholm. Fadern Karl Anton Olsson, född i Järvsö 1879 och modern Ida Matilda Wassberg född i Hällesjö 1880. Karl Anton kom som järnvägsarbetare till Fors och Österede men hade sina rötter i Gestads församling i Västergötland. Märta kom att gifta sig med Paul Lidgren, från Högen i Sillre. Paul omkom tagiskt i en drunkningsolycka 18 april 1943.

Café utsikten

Märta och Paul Lidgren köpte Café Utsikten år 1936 av Gottfrid Lind i Stordalen, Sillre. Han hade i början av 1930-talet byggt och drivit sommarcaféet i några år. Det var naturligt att Märta (född Olsson år 1901 i Österede i Fors socken) skulle sköta caféet. Via caféet öppnade sig en helt ny och spännande värld. Tänk att få träffa främmande människor, turister med olika dialekter, som gärna berättade varifrån de kom. En son berättar att när jag som förstaklassare i Järkvissle skola fick bjuda hela småskolan på vårutflykt till Café Utsikten och bjuda mina kamrater på saft och bullar. Jag var så stolt att få visa mitt Café!

Mamma Märta - en arbetsmyra

Märta Lidgren var en arbetsmyra. Hon steg upp tidigt och bakade kakor, speciellt sockerkakor, till serveringen. Sedan iväg på cykel kl. 09.00 och invänta gästerna. Det var inte många bilar på vägarna i slutet av 1930-talet och i början av 1940-talet. Det andra världskriget rasade i Europa och gengasen var ett måste för taxibilar och bussar. Många cyklade, ibland kunde hela vägräcket vid parkeringen vara full av cyklar med resepackningar. Turisterna var törstiga. De ville sitta ute på verandan och njuta av utsikten över Indalsälven och dricka kaffe eller lemonad. De flesta köpte vykort och souvernier. Mauritz Lidberg (far till trollmålaren Rolf Lidberg) levererade under årens lopp många kartonger egenhändigt fotograferade vykort.

Kaffe med sockerkaka - ett måste

Bussarna på sträckan Sundsvall - Bispgården - Hammarstrand stannade alltid för kaffepaus. Chaufförerna hade sina givna platser och kaffe med sockerkaka var ett måste. Under krigsåren var bussarna enda färdsättet och de var oftast fullsatta. Det blev rusning i cafékiosken, allt skulle hinnas med på 15 minuter. Det gällde att förbereda serveringen för kundanstormningen.

Lill-lörda'n

På onsdagskvällarna eller lill-lörda'n, var caféet ungdomarnas naturliga samlingsplats. Man spelade skivor på vevgrammofonen. "Min soldat" och "Violer till mor" hörde till favoriterna. Fotbollsspelet som stod ute på verandan var otroligt populärt. Alla tycktes trivas på Café Utsikten. Många är de flickor i byarna runt om som arbetat någon sommar på caféet. Det var inte åtta timmars arbetsdag på den tiden. Efter stängning på kvällen återstod den obligatoriska städningen. Alla golv skulle våttorkas, verandan skulle sopas och rena dukar skulle alltid läggas på borden. Märta var väldigt noga med att allt skulle vara prydligt och perfekt till nästa dag.

Paul Lidgren omkom

Den 18:e april 1943 omkom Paul Lidgren i sitt 45:e levnadsår i en drunkningsolycka. En stor tragedi för familjen, men livet måste gå vidare. Märta arbetade oförtrutet på och när kriget äntligen tog slut 1945 började hon planera för att utöka rörelsen. Hon ville nu bygga ett pensionat på ovansidan vägen. Hon ansökte om bygglov och fick det i begränsad omfattning
Källa: Lidens tidning

Läs mera om Café utsikten här: PDF-dokument

Jag återkommer med resan till Ragunda om passagerare och trafikanter efter vägen samt Anna Norbergs bussar

Fortsatt resa Innan den fortsatta resan vill jag gärna presentera Anna Norbergs bussar. Som jag beskrev tidigare trafikerade dom den här linjen varannan vecka tillsammans med Holmboms bussar. Lidens tidning har beskrivit hennes bussföretag på följande sätt,

Resan fortsatte sedan vidare på den ringlande grusvägen in i alla byar. Ett litet samtal här och ett litet samtal där till folk som väntade på sina paket från katalogföretagen och kanske också från systembolaget.

Vid stortorget på Långliden står Långlidengrabbarna och väntar på bussen. Dom ska på fotboll upp till Bispgården. Jonas ”slänger käft” med dom för några ögonblick. Det är inte första gången dom reser med Jonas eller Hilding.

Hubert Persson håller på att rusta sin lastbil i Kvarnbacken. Förmodligen ska han ner till Hannesmon för att köra ut grus till grusvägarna i trakten. Strax efter att vi passerat Hubert står Viktor Hedin med sin taxi och väntar på passagerare. Viktor rökte intensivt på sin cigarett av märket Bill. Det stod som ett moln utanför han taxi.

Vi närmar oss nu mina hemtrakter i Fors. Jag börjar känna igen människorna efter vägen. Vid Ocklinds affär i Bispfors stannar bussen till och lämnar sina leveranser. Torbjörn Ocklind kvitterar leveranserna och resan fortsätter. Pappan Erland Ocklind står i bakgrunden och hälsar glatt till Jonas.

Knut Nordin vid sin frisersalong väntar på leveranser av schampo och friseringsateraljer och samtidigt som Backström kommer springande från sin däckverkstad och undrar vart leveransen av däck tagit vägen. Jonas skrattar på sitt välbekanta sätt och säger att det kanske kommer imorgon eller med kvällsbussen.

Vi passerar Åsbergs smidesverkstad och där går det nästan inte att komma fram. Ernst Olssons åkeri i Stugun har just parkerat sitt stora ekipage, med trailer. Ekipaget hade fått problem på något sätt. Chauffören hade gått över till Reidmars för att fika medan mekanikerna på Åsbergs hjälpte honom. Jonas passerade försiktigt förbi ekipaget som var lastad med en turbin för leverans till Stuguforsen. Vi passerar bron över Gerån och färden går vidare.

Resan går vidare och vi passerar Fors k: a. och kommer så småningom upp till Bispgården. Bussen stannar vid Holmboms bostad och man skiftar konduktör. Karl Holmstedt som är Holmboms mekaniker kommer förbi och frågar om allt är bra med bussen. Inga problem svarar Jonas och bussen rullar vidare och stannar till vid järnvägsstation.
Innan dess kommer Sten Persson utrusande från sin cykel och sport affär. Sten hade beställt fiskedrag från Svängsta. Fiskedragen fanns med och Sten såg fram mot lyckade affärer att få sälja gäddrag.

Sten Perssons Cykel & Sport affär Fotograf: Okänd
En del passagerare som kommit med tåget äntrar bussen och resan fortsätter fram till vändplan mittför Handelbolaget. Klockan har hunnit bli nästan tolv och ännu är en bit kvar till Ragunda via Hannesforsbron och vändplanen på Västeråsen.



Einar Forsströms Volvo Titan
Fotograf: Alexander Fröberg
Under färden ner mot Hannesforsbron möter vi en hel del trafikanter. Nästan ända uppe vid hästhandlare Persson kommer Olle Backman gående. Det var en vanlig syn att se honom efter vägen vandrande. Men åka buss tror jag aldrig att han gjorde. "Apostlahästarna" var hans sätt att ta sig fram.

Nere vid den skogskyrkogården håller man på att bygga muren runt kyrkogården. Jag ser Johan Lindberg skymta förbi. Precis i den skarpa kurvan nedanför skogskyrkogården möter vi Einar Forsström med sin röda Volvo Titan. Han har varit nere vid älven och tippat virke troligtvis. Jag är inte helt säker om det var Einar som körde. Det kunde ha varit hans chaufför Göran "Jögus" Nilsson.

Vi passerar Hannesforsbron och kommer fram till vägkorsningen mot Ragunda och Böle. Mitt i korsningen står Valdemar Österlund med sin lastbil och fullt lass av virke som han ska tippa i älven. Valdemar ser minst sagt förgrymmad ut. Han har fått något fel på sin lastbil. Jonas stannar bussen och undrar vad som hänt.

"Tvi faen" säger Valdemar och fortsätter, jag har fått axelbrott på lastbilen. Jag skulle tippa lasten på norra sidan bron, men kom inte längre. Han väntade på Edvin "Toto" Forsström från Åsbergs verkstad. Resan går vidare och det är ett stort dammoln över Hannesåsen. Det är "Vägkassan" i Kälarne som krossar grus. Vi hinner knappt upp för backen från Hannesforsbron, när det kommer ut en grön lastbil från höger sida. Det är Otto Rönnholm som är på väg med ett gruslass från krossen för att lägga ut efter grusvägarna mot Böle - Västeråsen. Jonas hinner knappt före med bussen och Otto fick ligga snällt efter vår fortsatta resa.

Strax innan Sörbölesvägen öppnar konduktören bussdörren och kastar ut en postväska till Dahlins. Man kan se Anna Dahlin med sin moped Husqvarna Novolette stående vid ett träd och väntar på sin postväska.


Vilopaus vid skottkärran. Från vänster Nisse Mattsson Kälarne, Elving Danielsson Kälarne (blev en mycket känd politiker i Kälarne kommun) samt chauffören Otto Rönnholm Kälarne.
Fotograf: Alexander Fröberg


Oskar och Beda Eriksson kliver på bussen utanför sitt hem i Böle och Otto Rönnholm passerar förbi med sitt gruslass.
Jonas och Beda skämtar med varandra ett tag innan resan fortsätter. Dom var ungefär av samma kaliber båda två vad det gäller att "slänga käft".

Inte "Bubbens" Ford, men så här såg dom ut.
Fotograf: Okänd
Normalt så åkte Oskar och Beda lättviktare eller moped. Men idag ville förmodligen Beda och Oskar åka omnibuss. Kanske det var för att få utbyta lite åsikter med Jonas.
Strax innan "Västgålan" möter vi Bengt "Bubben" Söderlund med sin "Bullford". Jonas skrattar lite smått på sitt välbekanta sätt och klarar mötet med glans. Det var förmodligen inte första gången och Jonas var nog förberedd.



Via vändplatsen på Västeråsen



Konduktören öppnar dörren många gånger innan vi kommer fram till vändplatsen på Västeråsen. Alla står och väntar på postväskan, Ernst Olsson strax efter Beda och Oskar, Simon Bergman, "Erkehanan", Emil på Berget, Västgålan och Byströms. Alla blir glada att få post och går sedan hem och läser vad som skickats. Innan kvällsturen kommer hänger man ut postväskan igen för att konduktören ska fånga in den post som dom skickat.

Bussen stannar till utanför Bergkvists livsmedelshandel och konduktören hämtar medicinlådan som ska med till apoteket i Ragunda. Beda och Oskar och några till lämnar också bussen här. Resan fortsätter en kilometer till och vänder vid den stora mötesplatsen på Västeråsen.

Vy från Västeråsen
Fotograf: Ernst Nyberg





Fotograf: Alexander Fröberg
Emil Bergman står vid Berget i Böle och väntar på att bussen ska komma och med postväskan i handen. Han har hunnit med att läsa sin post och ska nu med till Ragunda. Han sätter sig ner bredvid Georg Forsström som klev på i Bispgården. Båda två har ett speciellt resmål, nämligen Gästis i Ragunda. Strax efter Berget i Böle möter vi Otto Rönnholm på väg med ett nytt gruslass. Otto och Alexander Fröberg var arbetskamrater och mycket goda vänner. Jag har valt att ta med ett foto av Otto tillsammans med sin son Karl Ivar Rönnholm. Den äldre pojken är okänd. Observera att det står Ragunda vägdistrikt på Ottos lastbil.
Mitt barndomshem i Hanne. Indalsälven med timmer på väg och slåtterlägdorna i förgrunden.
Fotograf: Okänd
Resan fortsätter nerför Bölesbackarna mot Ragunda och vi passerar snart Hanne som var mitt barndomshem. Vi hade också postväska och konduktören kastar ut väskan. Den innehöll säkert bl.a. kataloger från Viskadahl och Åhlen & Holm. Min far var ombud för försäkringsbolaget Hansa och det var säkert försändelser därifrån också.


Strax innan passerar vi gruskrossningen vid Hannesmon där det står flera lastbilar och väntar på att få fortsätta sin färd med sina gruslass. Man kan se skymta förbi emblem på lastbilarnas dörrar som J W Anderssons åkeri Kälarne och N P Petterssons åkeri, Kälarne.

På vägen upp mot Kilen möter vi Ernst Erikssons kossor, som kommer på ett långt radband efter vägen, för att beta efter vägen eller på inhägnader i Böle.

Vid Öhlens på Kilen står Allan Öhlen och väntar på reservdelar till sin Fordson Major traktor som han beställt i Sundsvall. Algot Isaksson kommer med sin häst och är på väg ner till älven med ett stort timmerlass. Alfred Meijer kommer strax efter med ett lika stort timmerlass som Algot. Allan kvitterar försändelsen och resan fortsätter.

Timmerkörning förr. Fotot kommer från Västanede, Kälarne och har inget med personerna i texten att göra.
Fotograf: Alexander Fröberg

På bussen finns nu ett antal trogna passagerare som ska med ända till slutstation i Ragunda. En av de trogna har klivit på i Bölesbackarna och en annan i Bispgården. Vad är det då för speciellt med dessa trogna passagerare? Jo, medan bussen väntar i Ragunda vid gästis några timmar för att på nytt ställa färden mot Sundsvall, spelas det kort. För det mesta poker, men även rams som var väldigt populärt vid den här tiden.

Vid Edemoarna och en skarp kurva får Jonas lov att stanna bussen. "Vägkassan" håller på att spränga berg mitt för Hamkvists lanthandel. Jag har varit i kontakt med Ragnars dotter Ingrid och hon skriver så här till mig.

"Pappa Ragnar var en affärsmänniska och tyckte om att ha med folk att göra. Det var ju en filial till Ragnar Olssons affär på Näset, men pappa köpte även från Isakssons i Östersund, som kom med bil till oss, det var stort tyckte Ruth och jag. Man fick ju vara handelsbiträde när man kom från skolan. Värst tyckte jag var när gubben Nordlund kom. Jag var lite rädd för honom, men han var nog snäll. Han köpte alltid en korvbit (en halv korvring) + snus. Det var en rolig tid på Moan, men också jobbig man fick ju alltid hjälpa till. Men det har man ju inte lidit av".

Sprängsalvan går av och den blev lyckad. Bussfärden kan fortsätta.

Bussturen närmar sig vändhållplatsen, men stannar först till vid apoteket i Ragunda och lämnar alla medicinlådor för påfyllning. Förmodligen var det med recept utskrivna av doktor Bank och före honom av doktor Sandin.

Bussen backar in vid Gästis i Ragunda och nu kan pokerspelet påbörjas, efter det att några Ragundabor utökat skaran runt bussens motorhuv. Bl.a. finns där en Italienare som är bosatt i ett annex vid Gästis i Ragunda. Andra pokerspelare är Emil Bergman från Böle och Georg Forsström från Bispgården.

Donato Pocossa är Italienarens namn. I vanliga fall brukar han åka runt på festplatser och sälja "Tingeltangel", som t.ex. ballonger m.m. Jag tror t.o.m. att han åkte ända ner till Stockholm och Gröna Lund för att sälja. Donato var bosatt i annexet till Gästis i Ragunda tillsammans med en annan landsman. Men han älskade kortspel. Bussen vänder åter samma väg för att slutligen vara åter i Sundsvall sent samma dag. Postväskorna fångas in av konduktören.

Vi passerar förbi Olof Petter Nordlunds hem på Moarna. Han kommer just från skogen med en yxa på axeln.

Olf Petter Nordlund på väg hem från skogen
Fotograf: Alexander Fröberg

Olof Petter Nordlund i närbild
Fotograf: Alexander Fröberg

Jag kommer så väl ihåg Olof Petter sedan tiden jag var barn. När vi passerade hans hem på Moarna, minns jag att vi barn sa: "titta där bor jultomten".

Resan fortsätter

Resan fortsätter ner mot Hannesforsbron. Bussen tar till höger och uppför Bölesbackarna igen. Postväskor fångas in av konduktören. Jonas stannar vid Bölesberget och Emil Bergman lämnar oss med sitt välkända leende. Leendet kunde tydas på ett sätt, han hade vunnit på pokerspelet i Ragunda.

Jag skriver det här för att dra mig till minnes episoder som inträffade under resans gång. Jag minns inte alla, men oftast var bussen full av passagerare. Längst fram bakom chauffören låga alla postväskor som fångades in av konduktören. Troligtvis lämnades dom vid närmaste poststation för vidare befordran med innehållet.

Ernst Wiklund poserar utanför sin Dodge Kingsway
Ägare till fotot: Åke Amren
Vi mötte också Ernst Wiklund, strax innan Hannesforsbron. Han var på väg i sin Dodge Kingsway med skolelever från Böle skola. Jag kunde tydligt och klart se att Sören Amrén hjälpte Ernst att styra. Sören var inte den ende som Ernst lärde köra bil. Jag var också Ernsts elev. Mycket tack vare honom körde jag upp för körkortet efter 4,5 timmes lektioner. Mitt körkort kostade mig 121 kronor, inklusive stämpelavgiften på 10 kronor.


Okända ungdomar vid Hannesforsbron
Fotograf: Okänd, men kan vara Ernst Nyberg

Strax intill Hannesforsbron ser vi några ungdomar som poserar inför en fotograf. Jag tror att fotografen är min morbror Ernst Nyberg. Men vilka han fotograferar vet jag inte. Kanske någon vet?

Jag har skrivit om lastbilstrafik som bussarna mötte. Jag har precis avslutat mitt månadsbrev för februari 2010. Jag kan inte tänka mig annat än att chaufförerna på Holmboms och Norbergs bussar mötte en åkare vid Kalle Engström, från Bispgården.

Resan uppför Bölesbackarna slutade med att Emil Bergman klev av som en nöjd passagerare. Resan fortsatte sen ner till vändplatsen på Västeråsen. Nere vid vändplan på Västeråsen klev massor av passagerare på som skulle upp till Bispgården eller Bispfors på bio. Fors bio eller Svea-biografen hette biograferna.

Efter Bölesbackarna passerar vi åter Hannesforsbron. Valdemar Österlund finns inte kvar vid korsningen. Han har fått hjälp med sitt axelbrott på sin lastbil.

Resan fortsätter uppför backen på norra sidan efter Hannesforsbron. Vi passerar den s.k. Genvägen upp till Bispgårdens stationssamhälle. Just då viker ungdomarna som fotograferades nere vid bron av mot Genvägen. Förmodligen ska dom upp till Bispgården för att sen någon film vid Fors bio, eller kanske dansa vid Nipan. Dom har i alla fall valt att vandra upp till samhället istället för att åka med bussen.

Jonas Hammarström som är bussens chaufför försöker hjälpa bussen att ta sig upp för backarna mot Fors kyrka med sin speciella stil. Han gungar fram och tillbaka i sin förarstol precis som om det ska hjälpa bussen att ta sig uppför backarna. Han lyckas bra och snart är vi upp vid kyrkan. Konduktören går runt i bussen och tar betalt av resenärerna. Han har en väska över axeln med en myntbox utanpå. Han ger sig tid att prata med passagerarna och får svar på frågor som, vilken film ska ni se.

Jag avslutar den här delen av berättelsen med att visa mitt körkort á 121 kronor.

Mitt körkort
Ägare: Martin Bergman
Vi närmar oss Bispgårdens stationssamhälle igen och det är snart dags för konduktören att redovisa kassan hos Otto Holmbom. Kanske man också byter chaufför, eftersom det har blivit en lång dag för Jonas.



TILLBAKA



Produktion Webbateljén, Sweden