Ann-Marie Hallin berättar i denna bok om sin intressanta och många gånger roliga uppväxt i Jämtland på 1930-talet.
Du får ta del av hur hon lärde sig att prata "fint", uppgörelsen med sin orättvisa lärarinna, tjuvridning på hästen Galant, hur grisarna avlusades, vandrande luffare, hur hon behandlade kor med trolldom, hur hon tränade med timmerstockar för att bli stark nog att kunna värja sig mot alltför närgågna karlar och mycket mera.
Ann-Marie Hallin föddes med gåvan att vara synsk. Hon berättar här om sina första syner och möten hon hade redan som barn, men förstod då inte vad det var. Hon råddes att inte tala om för någon vad hon sett, men nu på ålderns höst törs hon berätta för dig vad hon varit med om.
Boken är illusterad med hennes egna teckningar och målningar. Bl.a. har hon försökt återge sina märkliga syner så att du ska få en uppfattning av hur de såg ut.
Boken utkom 1996 men det finns fortfarande några exemplar kvar. Passa på köp den nu, för den är trevlig att läsa. Den är ett intressant dokument om hur livet levdes i östjämtland på 1930-40-talet.
Boken kostar endast 130 kr. inkl. porto. Beställ den hos Ann-Marie Hallin, Hakesta III, 881 92 Sollefteå. Eller ring 0620/241 42

A-M Hallin har även kommit med en fortsättning som heter: "Allt kan hända mellan himmel och jord" som är en fortsättning, och handlar om livet runt omkring Hakesta. Priset på denna lite tjockare bok är 130:- + porto
Förord av Ann-Maries döttrar
Tänk att det blev en bok till slut i alla fall!
Det är vi verkligen glada för, eftersom vi alltid tyckt att mamma skulle skriva en bok om sitt liv. Men på senare år, när hon fortfarande inte hade skrivit en rad, började vi att misstänka att vi själva skulle vara tvungen att skriva den. Och det skulle innebära mycket forskningsarbete för oss och blivit en helt annan bok. Så vi började utföra påtryckningar på vår mor, att hon skulle börja någon gång och döm om vår förvåning när hon bara satte sig ner och skrev den på bara några månader!

Eftersom vi känt vår mamma i hela vårt liv, är vi så vana vid henne att vi aldrig tyckt att hon varit särskilt märkvärdig. Vi har alltid haft bra kontakt och hon har alltid ställt upp på allt vad vi hittat på genom åren, hur tokigt det än har varit. Men med åldern förändras våra värderingar och så småningom förstod vi att hon nog är rätt ovanlig och märkvärdig i alla fall. Hon har en ändlös energi och tycker att det mesta här i livet är roligt. Alltid har hon kämpat på de svagas sida och har en orubblig tro på det goda i livet, trots många motgångar och umbäranden.
Hennes valspråk har alltid varit "Ingen stund är för liten för att ta vara på" och en av hennes vänner har sagt att "hon är lika nyttig som en potatis, man kan ha henne till allt". Och det kan vi instämma i helhjärtat.

Ingegerd Lindh                  Sylwia Öhmark


Här kommer senare ett litet smakprov ur boken.






Kasta Karlar

En jänta från Jämtland


Det var så det började. Vad då började? Att jag föddes hit till denna världen, i en röd liten stuga vid järnvägsbron över Indalsälven. Pappa höll på att bygga oss ett hem uppe vid landsvägen men det blev inte färdigt förrän i oktober, med jag behagade komma redan i april. Därför bodde både mamma och pappa kvar hos morfars. Hur de kunde få plats i ett litet kök och en ännu mindre kammare har jag funderat på många gånger. Gunhild, mammas syster som blev min moster, var bara 13 år och bodde ju också hemma.

Min far var inte så lång, men han var axelbred och kraftigt byggd. Han hade mörkt vågigt hår, blå ögon och ansågs se "bra ut". Åtminstone av kvinnor. Någon hjärtekrossare var han nog inte utan höll sig troget till mor. Om far var kvick, pratsam och glad, så var mor raka motsatsen. Hon var stillsam och blyg, men med en omedveten humor som fick folk att skratta gott åt hennes roliga kommentarer. Hon var lång och smärt, ja hon var flera centimeter längre än far. Därför fick hon aldrig stå bredvid honom när de skulle fotograferas. Det syntes så väl att hon var längre.
Hon tyckte alltid att hon var ful, med en liten för stor näsa i sitt långsmala ansikte. Hennes styrka satt dock i håret som var så långt att hon kunde sätta sig på det när det var utslaget. Men hon satte alltid upp det i en vacker så kallad hårkorg bak i nacken. När det blev modernt att klippa sig, ville hon gärna göra det, men far sa absolut ifrån att det fick hon inte göra. Han beundrade hennes hår. Han hotade att skiljas om hon klippte av håret.

Huset, som far med morfars hjälp höll på att bygga, låg nära landsvägen och var omgärdat av skog i alla väderstreck utom en liten glänta mot söder där vår enda granne hade en åker. Det var bonden som far köpt tomten till vårt blivande hem. Den kostade 800 kr. Det var mycket pengar på den tiden. Men far varken kunde eller fick betala kontant utan det bestämdes att räntan på summan skulle betalas i dagsverken på bondens jordbruk. Det var allt ifrån vedkapning och slåtterarbete till tröskning av säden. Mor fick arbeta av det mesta.
Huset blev inte så stort, men det rymde två små rum och ett större kök. En trappa upp inreddes senare en övervåning. Möblerna i köket bestod av ett matbord, några stolar, en kökssoffa i trä, en skänk, en diskbänk och ett väggfast skåp. I rummet intill, som var smalare, rymdes bara en komod, en byrå, ett skrivbord och en stor vacker hemsnidad säng. Den var mest avsedd för eventuella gäster som skulle ligga kvar någon tid. I det störr rummet till slut rymdes bara sängar, en skänk och en symaskin.

När mor skulle föda barn, fick hon ligga i den stora vackra sängen med den lilla nyfödda i en "pinnsäng" bredvid sig.
När kvinnorna väntade barn gick de klädda i rymliga kläder med ett förkläde utanpå klänningen som var rynkat mot en besparing tvärs över bröstet. Den rikliga vidden hängde löst ner och dolde den stora magen som de alltid skämdes för på något sätt.

Jordbruk och mat på den tiden

Morfar var skomakare, men tog på sig timmerhuggning på vintrarna. Fattiga var de som de flesta människor på den tiden. De hade dock två kor och några hönor. Hö till korna fick de genom att slå på andel, dvs om morfar slog och hässjade hö på en av bondens ägor till fyra hässjor, fick han ta den femte som lön för sitt arbete. Men det räckte inte till vinterfoder åt två kor, så mormor fick se till att dryga ut det med att skära löv och sly i kärvar. Även mjölkörten eller rallarrosen var begärligt för korna sedan det torkats. Det fanns inte slåttermaskin så allt hö skulle slås med lie. Sedan skulle det hässjas på trästänger upphängda på hässjestolpar, fem våningar höga. Det var mycket arbetsamt och så fort jag blev så gammal att jag kunde hjälpa till fick jag göra vad jag kunde och orkade. När jag var fem år fick jag min första räfsa eller harva, som den kallades. Moster Gunhild och jag räfsade allt hö, mycket noga, ingenting fick förfaras.
Morfar var noggrann i allt, när han slog skrabben såg det ut som om han rakat med rakkniv,. När jag fyllt 10 år lärde han mig att slå med lie och det har jag haft nytta av hela mitt liv. Han gick ut tidigt vid fyratiden på morgonen då det var svalt och det fanns lite dagg i gräset. Efter morgonslåttern gick morfar hem och åt frukost som för det mesta bestod av kokt potatis och kokt salt sill, sällan stekt sill. Under tiden sommorfar slog höet, mjölkade min moster korna och släppte ut dem. De gick sedan upp i skogen eller betade efter vägkanterna.
Till kvällen kom de hem för att mjölkas och fick då vara inne i sommarladugården över natten.
Mormor skötte om matlagningen och gjorde i ordning en liten kruka med lock på som innehöll kärnmjölk blandat med kallt vatten att släcka törsten med. Efter frukosten följde vi kvinnor med ut på fälten för att med våra harvor tossa ut hösträngarna så att de skulle kunna torka tills det var dags att hässja höet på eftermiddagen
Vid tolvtiden gick mormor hem och lagade middag. Då började morfar att sätta upp hässjorna. Han slog ner stolpar med fem stödpinnar på för stängerna eller roan som vi kallade dem. När det var klart gick vi hem för att äta middag. Middagen åts alltid mitt på dagen. Ibland vankades det ungspannkaka med filmos, vispad grädde blandad med lingonsylt som var det godaste jag visste. Ibland var det stuvade makaroner med stekt fläsk eller potatismos och stekt färskströmming.
Medan vi diskade och gjorde i ordning en ny kaffekorg och "kärnmjölksblanna", brukade morfar ta en liten middagsslummer. Sedan bar det ut till fälten igen för att hässja. "Blåräfsen" kom på kvinnornas lott. De fick räfsa väldigt noga alla strån som var kvar på backen. Ingenting fick förfaras. Morfar betrodde ingen annan att hässja, så det skötte hansjälv. Allt höet "femmades" det vill säga att man med en harva rättade till stråna så att de kom att ligga i samma riktning. På så vis blev hässjorna mycket släta och fina på utsidan så att regnvatten kunde rinna av och inte gå in i höet innanför under torktiden.
Vid sextiden på kvällen följde jag med moster upp till landsvägen för att hämta in korna till mjölkning. Morfar och mormor fortsatte tills allt hö var färdighässjat innan de kom hem.
Till kvällen vankades det kornmjölsgröt som jag inte tyckte så mycket om. Däremot tyckte jag om kornmjölskams. Av kornmjöl, mjölk, lite salt och sirap formades antingen klimpar eller ännu bättre kavlades tunna kakor som kokades i vatten. Det blev extra gott om de kokades i vassla. Sedan åt man dem med smält smör och messmör och helst okså med vitostmassan som bildades när man satte till ostlöpe i 37 grader varm mjölk. När mjölken började stelna till rörde man lite försiktigt och då sjönk osten till botten och vasslan kunde användas till kamskok eller koka vidare till messmör.

När höet torkat färdigt skulle det "ladas" det vill säga köras in i små trånga lador. Då kom bonden själv med häst och flakvagn som höet lastades på. Vi ungar fick vara inne i ladan och trampa och tumla om så mycket vi ville. Vi hade roligt fast det var varmt och dammigt.

Löss och frost

Jag kom att vistas mycket hos morfars under min tidiga barndom. Ofta fick jag dra slipstenen när han slipade liarna. När pappa fått stugan så klar att vi kunde flytta in i början av oktober höll jag på att bli uppäten av loppor. Mamma har berättat att hon var vaken hela nätter och dräpte loppor. Lopporna är mest i farten när det är mörkt. De är kvicka på att sprätta iväg, men om man lyckas lägga handen över en loppa måste man genast ta den i nypan och pressa den mellan naglarna och klämma till så att det hörs ett knäpp. Då först har den dött.

Lopporna hade inte kommit från morfars, där fanns inte sådana för mormor var mycket renlig av sig. Mamma trodde att de kommit ur sågsånen som var fyllning i golven, men till slut fick hon bukt med ohyran.

Den 27 juni 1923 föddes min bror Kjell. Fastän det var efter midsommar var det så kallt att det vitt av frost i gräset. Barnmorskan tog en grästuva på sopskyffeln och visade mamma.

Dop i samma vatten

När det var dags att döpa barnen brukade flera familjer samlas i en gård dit prästen kallades och döpte fem-sex stycken i samma vatten. Barnen var alla nästan lika gamla. Både Kjell och jag döptes hos Hans Lunds i Österede, med ett års mellanrum. Jag döptes tillsammans med Greta och Kalle Lunds dotter Lisa, som än idag är min bästa vän. De andra två var Lars Hjelte och Gunborg Grelsson som också blev min bästa kamrat. Lisas sysster Emma och Gunborgs syster Aina fick dela dopvatten med min bror Kjell. När vi började skolan blev vi skolkamrater.

Syskon föds

Efter två år kom åter en pojke, han fick namnet Ragnar. Nu borde det väl räcka med barnafödandet. Men icke! Året därpå föddes ytterligare en pojke, som döptes till Helge. Mamma blev väldigt sjuk så doktorn måste komma hem till oss. Det är mitt första minne från barndomen. Jag var då fyra år. Det var otäckt för mamma skrev och pappa bar mig bort till granngården där jag fick sova över natten. Nu blev det inga fler barn på ett tag. Men när fem år gått föddes den siste pojken och han fick heta Sivert. Han var född med hjärtfel så han var ofta sjuk. Eftersom vi hade fem kilometer lång skolväg, måste han inackorderas så nära skolan som möjligt. Kjell och Helge var väldigt livliga och hittade på mycket bus som pappa tyckte de hade gjort sig förtjänta av smisk för. Vilket de också fick ibland. De fick smisk på baken av ett björkris. Jag lyckades klara mig från det under min uppväxt.

Vattnet måste bäras

Vi hade varken vatten eller slask utan allt kallt vatten skulle bäras in och slaskhinken ut. Om vintern när bäcken nära stugan var frusen, måste vi gå till grannens ladugård och hämta vatten i hinkar eller i en tunna som sattes på en sk skumé. Den fungerade som en skida att dra den tunga vattenfyllda tunnan på snön.

Det starkaste minnet jag har av min mor är att hon stod inne i köket och tvättade kläder i en oval träbalja som nÁddils-Jonke hade gjort. På den tiden fanns det särskilda män som gjorde laggkärl. Det yrket har alldeles försvunnit. Tvättvattnet värmdes i en stor panna på spisen och kläderna hängdes på linor i köket för att torka. Med så stor familj fick mor tvätta mest varje dag. Om sommaren höll hon till vid bäcken som rann bara 50 meter från stugan.


Spindlar och odjur

Men där var så mycket mygg, för strax ovanför bäcken fanns en liten myr där de avlades. Det växte lite hjortron där också. I bäcken fanns grodor och grodyngel som vi låg och tittade på hur de kilade omkring och växte för varje dag för att till sist bli färdiga grodor. Det fanns andra intressanta varelser också i bäcken. Vi visste inte vad de hette, nu vet jag att det var skräddare som kunde glida på vattnet och de svarta skalbaggarna som åt mygglarver och kallades dykare.
Trollsländor fanns det gott om. Sedan en fastnat i mitt hår var jag livräddför att vara utomhus när de var i farten. Ett annat djur som var min fasa långt upp i åren var spindlar. &"34Kångero" kallades de i Jämtland. Jag tom kände på mig om det fanns en innomhus när jag skulle lägga mig. Då måste jag söka rätt på den och bära ut den på sopskyffeln. Man fick inte döda dem, det betydde otur, sa mor.

Smultron

Vi fick hjälpa till mycket men vi hade roligt också. Det fanns alltid så gott om bär på den tiden, smultron, åkerbär, hallon och blåbär. Jag tyckte inte om kornmjölsgröt som vi skulle äta till kvällsmål, men jag försökte alltid plocka lite smultron som jag mosade och bredde över gröten så slank den ner. Vi brukade plocka smultron och gå till Jenny Lunds kiosk och sälja dem. Hon i sin tur sålde dem till de turister som besökte hennes kafé på väg ned till Döda Fallet. Mina bröder köpte alltid någon läskedryck eller karameller för pengarna, men jag sparade dem till en cyckel. Det hade börjat komma turister, de flesta åkte cyckel men många vandrade till fots. De hade lätt packning och ett tält att sova i.
Jag var inte den enda som försökte tjäna en extra slant. Det var vanligt på den fattiga landsbygden att kvinnorna försökte tjäna någon extra krona genom att tvätta åt andra, skura ladugårdar, baka tunnbröd, väva, sy eller hjälpa till med skördearbetet. Här i Norrland rengjordes alltid ladugården noga sedan vi släppt ut korna på sommarbete.

Fars förväntningar

Far tyckte illa om snåla bönder och det var hans förhoppning att jag inte skulle gifta mig med en bonn-pojke. I stället ville han att jag skulle bli en fin dam som satt på något kontor och skrev på maskin. Men det passade inte in i mina planer som var att driva ett jordbruk med många djur, framför allt höns som värpte ägg.
Far tyckte att Kjell skulle bli urmakare och bokade till och med en plats för honom hos en urmakare.Jag måste skratta när jag tänker på hur en så livlig pojke skulle kunna sitta still med ett sådant pillergöra. Han ordnade själv en plats på en bilverkstad. Ragnar fick plats på Konsum i stället för att bli skräddare som min far önskade.

Ekobjörken
Ekobjörken På vår tomt fanns det egentligen bara en fläck som var så jämn att vi kunde leka där. Därför kallade vi den fläcken för "rolige". Där kunde vi göra kullerbyttor utan att stöta huvudet i en sten. Hela tomten var omgärdad av en gärdsgård, "jashelhaga", sa vi. Längst upp i hörnet på hagen fanns en stor björk som vi brukade klättra i och ropa. Då svarade ekot i berget mittemot. Därför kallade vi den "ekobjörken".
Hästen Galant

Bakom vår hage hade vår granne sin häst i ett särskilt hägn. Hästen var ljust brun och hette Galant. Ibland smög vi över hagen in till Galant och red på honom. Han var mycket lugn och snäll, men gammal.
Så en vacker dag måste den slaktas och bonden köpte en ny häst som inte alls var så snäll. När Kjell klev upp på hans rygg sparkade han bakut och kastade Kjell högt upp i luften. Vi hörde hur det brakade bland buskarna och småskogen när han föll ner. Sen blev det tyst en lång stund. Oj, vad vi blev rädda, tänk om han slog ihjäl sig! Och vi som inte hade lov att vara där. Men till slut kom han fram och borstade av sig löv och jord och sa lite skamset: "Jag tog och ramfe tå ja". Ungefär som om han hade bestämt sig för det när han klev upp på hästen. Ingen av oss andra tordes försöka rida på den hästen. Så då var det slut på det roliga.
Hästen Galant
Familjen Bergman med den snälla hästen Galant som vi fick rida på.



Lusiga grisar

Men det fanns mycket annat vi kunde hitta på, t ex att gå på styltor som vi snickrade till själva. Kjell var fenomenal på att gå på styltor. Han gjorde högre och högre styltor och till slut var de så långa att han kunde sätta sig på vedbotaket.
På tomten fanns två små åkerlappar där vi satte potatis så det räckte även till mat åt en hushållsgris över sommaren. Pappa hade byggt ett litet hus uppe vid skogsbrynet alldeles bredvid dasset.
Ja, dasset, det måste jag berätta om lite längre fram. Jag tror att alla grisar var lusiga på den tiden. Vi fick plocka löss av grisarna så mycket vi ville och kasta bort dem så de inte skulle suga blod och plåga de stackars grisarna.En dag kom Kjell på att vi skulle tävla om vem som hade plockat de flesta lössen under en dag. "Men hur ska vi kunna ha dom kvar ända till kvällen"? frågade jag. Då kom Ragnar på ett bra sätt. "Vi kan stoppa dom i en Albyl-dosa", sa han. Vi hade tre stycken som vi fått av mamma. Hon hade huvudvärk och tandvärk ibland och tog Albyl-tabletter mot värken.
Grisen
Vi plockar löss av grisen.
Sagt och gjort, vi som var äldst tog var sin, men stackars Helge som var yngst fick nöja sig med en tändsticksask. Den var ju inte så tät så hans löss rymde ut i byxfckan. På kvällen hällde vi ut lössen på en flat sten bakom stugan och räknade dem. Helge vann aldrig.

En kväll hände det sig att han rivit sönder sina byxor när han skulle kliva över hagen. Mamma måste laga dem på kvällen sedan han tagit av sig dem. Rätt vad det var började det krypa fram löss på symaskinen. Mamma visste inte om vårt roliga påhitt, så hon gav upp ett skri: "Gud nåde oss, har vi fått vägglöss i huset", ropade hon utom sig av förtvivlan. När hon till sist fick veta att det bara var grislöss blev hon lugnare men mycket arg. Så det roliga fick vi också sluta med. Men samtidigt föddes en ide hos mamma. Hon skulle försöka bada grisen genast den kom hem så den slapp de plågsamma lössen. Men det var minsann inte så lätt. När den blev intvålad med varmt såpvatten blev den så hal att den rymde ur den stora plåtbaljan. Det blev en vild jakt runt tomten, tur att det fanns en hage runtom. Men till slut kastade sig någon av bröderna över grisen när den blivit uttröttad av den vilda jakten. Mamma hade skurat och gjort riktigt rent i grishuset först innan den fick flytta in.

När pappa hade bestämt sig för att inte vara borta långa tider under sommaren på väg­och brobyggen, började han att sälja smågrisar som kom från Västergötland. Han beställde ett parti om 10-12 veckors griskultingar som kom på järnväg till Bispgårdens järnvägsstation. Där hämtade han dem med en liten lastbil som hade en stor låda på flaket. Locket hade små andningshål och gångjärn så det skulle gå fort att ta ut en gris utan att den rymde. Han hade tagit upp beställningar i förväg så att de kunde levereras samma dag de kom. Men innan dess skulle de ha mat. Dagen innan kokade mamma en stor panna kornmjölsgröt. Sedan fick vi barn gå till bonden och köpa flera hinkar skummjölk. Genast när grisarna kom värmde hon mjölken och skedade upp den kalla gröten i mjölken. Då åt de glupskt för de hade varken ätit eller druckit på ett helt dygn sen de for från Västergötland. Ibland hade någon gris dött under den långa resan. Då blev det en förlust för pappa.

Grissvansar och annat ätbart

Det var ganska fattigt överallt i stugorna där det fanns många barn och föräldrarna inte hade jord och några kor eller åtminstone en get. Vi hade inget jordbruk, men vi behövde aldrig vara hungriga. Pappa var en duktig jägare och gick ofta ut i skogen och sköt en hare eller en tjäder. Vi tyckte nog bäst om harkött. Mamma lagade till haren, men pappa måste stycka den i små bitar, annars tyckte hon att den liknade en baby. På hösten slaktade pappa grisen, det var ingen rolig dag. Han hade ju varit vår lekkamrat, åtminstone i början innan marken i stinn blivit alltför smutsig. Då slutade vi upp med att gå in till den.
Så hade vi potatis och lite grönsaker, som morötter, kålrötter och rödbetor. Dessutom började pappa att gå i gårdarna och slakta de grisar han levererat på våren, men det blev strax före jul. Då fick han alltid någon fläskbit med sig hem. Något annat som han fick ta med, var öronen, svansen och ibland även fötterna. Öronen var lite svåra att skålla, därför sveddes all borst bort med en öppen låga. Sedan tvättades och skrapades de noga innan de kokades och lades i en svag saltlake. Därefter åt vi bitar av dem och svansen. Svansen, eller "spellern", som vi kallade den, var godast. Den slogs vi om.

Ett ägg till påsk

Vi hade alltid gott om kött, med sällan fick vi äta ett helt ägg var. Endast till påsk, då fick vi ett helt ägg. Därför längtade jag mer till påsken än till jul. Jag var så sugen på ägg ibland att jag simulerade sjuk och skolkade från skolan för att få äta ett ägg. Jag kröp under täcket så mamma skulle tro att jag hade feber när jag blev så varm och röd i ansiktet. När det gått några timmar frågade mamma: "Är det något du vill ha att äta"? Då svarade jag: "Ja, ett kokt ägg", och så fick jag då ett ägg och nästa dag var jag helt plötsligt frisk igen! Tänk att man kunde ligga en hel dag för ett ägg! " Vänta bara tills jag blir stor", tänkte jag ofta, "då ska jag köpa jord och bygga en stuga och en stor ladugård där jag ska ha många kor och ännu mera höns". Då jag talade om mina planer för moster Gunhild sa hon: "Då måste du gifta dig så att du får hjälp att sköta om allt som är tungsamt." "Nej, aldrig i livet, jag vill äta upp alla äggen själv och inte dela dem med någon karl", svarade jag. "Ja, då blir du en gammeljänta", sa å moster, som vi kallade henne. I Jämtland sätter vi alltid ett "å" framför en kvinna och ett "n" när vi talar om en man.

Höskörd och tjuvnad

Å moster var vårt allt i allo, hon ryckte in när mamma var sjuk, hon lekte med oss, allting var så roligt i hennes sällskap. Ibland övertog hon någon av oss för att mamma skulle få det lite lättsammare. Så länge en flicka var ogift bodde hon hemma hos föräldrarna. Så gjorde hon också, hos min morfar och mormor. En sommar då jag var 6 år bodde jag där just under "slåttånna". Vi åt kraftiga frukostar som nästan alltid bestod av kokt potatis och kokt strömming eller sill. Jag fick naturligtvis vara med när morfar slog höet åt bonden Bergman. Vi kvinnor tossade ut höet och räfsade blåräfsen. På kvällen var det dags för mjölkning. En kväll när å moster och jag skulle gå och mjölka tog hon fulla förklädet med saftigt klöverhö till korna. Det skulle hon inte fått göra om bonden sett det. Så hon stal det och kände sig som en tjuv. Hon sa till mig att inte tala om det för någon. När vi skulle passera över en väg där vi kunde möta någon från bondens gård, stannade vi till i skogskanten och tittade åt alla håll. När vi inte såg någon tog vi sats och sprang det fortaste vi kunde över vägen ända upp till lagårn. Då vi stannade, svettiga och andfådda sa jag: "Oj, vad spännande, nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor, jag ska bli tjuv." Å moster skrattade och sa: "Det får du inte för då kommer du i fängelse", och så förklarade hon vad det innebar. "Men du då? Du har ju varit tjuv nu?" "Om du inte talar om det här för någon endaste människa behöver jag inte komma i fängelse." Jag lovade vara tyst för jag älskade min moster mer än allt annat.

Besök från "andra sidan"
Den sommaren hade jag min första övernaturliga upplevelse.
En solig och varm sommardag sprang jag omkring runt husen på morfars tomt och plockade smultron. Då fick jag höra fotsteg på stigen upp till källan där de hämtade allt sitt vatten. När jag vände mig om och tittade upp mot stigen fick jag se en liten flicka i min ålder, sex år ungefär. Hon kom hoppande och dansande fram, som småflickor brukar göra. Hon var så vackert klädd i vit tunn volangprydd klänning med ett skärt skärp om midjan som var knutet i en rosett bak. På huvudet hade hon en vit liten stråhatt med ett likadant sidenband runt kullen med banden som hängde och fladdrade för vinden. På fötterna vita halvstrumpor och vita skor. I handen hade hon blommor som hon plockat. Jag blev mycket glad och tänkte: "Nu får jag en lekkamrat." Samtidigt förstod jag att det skulle, komma vuxna personer också, fast flickan hade sprungit i förväg.Så jag skyndade in till mormor och talade om att nu skulle vi snart få främmande av nåt slags "herrskap". Jag trodde det av flickans fina klädsel. Jag väntade inte på något svar från mormor utan kilade kvickt ut igen för att möta dem.
Spökflickan
Första synen från "andra sidan". Spökflickan i vitt.

Då var hon borta och ingen annan syntes till heller. Besviken och förvånad gick jag in igen och talade om detta. Då tittade å moster och mormor lite konstigt på varandra, men sa ingenting. Jag frågade och undrade både länge och väl. Till slut blev de less på mitt tjat och sa att jag inte skulle fråga så mycket om det där.

"Besöket" återkommer

Så gick ett år och nästa sommar var jag åter ute omkring stigen till källan och plockade smultron. Då plötsligt kom hon gående sakta nerför stigen emot mig. "Nu ska jag inte springa iväg utan nu ska jag vänta och prata med henne", tänkte jag. Hon stannade mitt framför mig, vi tittade på varann, men ingen av oss sa något. Så fick jag se hur hon sakta tunnades ut, blev liksom genomskinlig, för att till slut helt försvinna. Då blev det fart på mig. Fort in i stugan och berättade för å moster och mormor vad jag varit med om. Då sa mormor något jag inte riktigt kunde fatta förrän jag blev vuxen. Hon sa: "Gud sig förbarme, har du också fått gåvan. Har du också ärvt förmågan jag har. Du ska akta dig och inte tala om för någon vad du sett och om du ser något annat som är konstigt för då tror folk att du inte är klok och då hamnar du på dårhus." När jag frågade vad dårhus var för något fick jag beskrivningen av några fasansfulla hus där dom band fast "toka" i sängarna om dom inte var lydiga. Dessutom fick man aldrig fara därifrån, aldrig komma hem mer. Jag blev så rädd att jag tordes nästan inte följa med å moster när vi skulle gå på stigen för att hämta vatten i källan. Om jag såg något för mig oförklarligt gick jag omkring och mumlade för mig själv: "Jag har ingenting sett." Jag förträngde denna förmåga, så till slut såg jag inget märkvärdigt på flera år. Frånsett alla sanndrömmar som var både otäcka, varnande och lite lustiga ibland. Ibland när jag drömt något otäckt gick jag i flera dagar och var rädd att det jag drömt skulle slå in.

Drömmen om bilolyckan

Det var inte så ofta jag drömde otäcka drömmar som slog in, men om det hände någon gång trodde jag det värsta varje gång. En morgon när jag valmat vid att mor kom in i köket och började laga mat till far som skulle fara till sitt arbete vid järnvägen, somnade jag om. Jag låg i kökssoffan då och upplevde en kollision mellan en bil och en rälsbuss vid järnvägsstationen i Bispgården. Kvällen innan kom bilens ägare och körde förbi vårt hus. Kjell och jag var ute, och då sa Kjell: "Det är nog dags för Ekman att köpa en ny bil snart. Den där ser för bedrövlig ut!". Då svarade jag utan att tänka på vad jag sa: "Han behöver ingen ny bil mer." "Hur kan du säga det?" frågade Kjell. "Jag vet inte, jag bara känner på mig" svarade jag.

Då jag somnade om, fickjag se den bilen komma nerför backen för att köra över järnvägsövergången. Samtidigt kom rälsbussen från höger och körde rakt på bilen som blev helt krossad. Det small fruktansvärt och jag kände en smärta i hela mig som om jag suttit i bilen och jag skrek högt och började gråta. Jag visste inte riktigt om jag var vaken förrän far ruskade om mej och frågade var jag hade ont någonstans. Klockan var tolv minuter i sju på morgonen och det var exakt då det hände. Det fick jag veta senare på kvällen när far kommit hem från sitt arbete just där olyckan hände. Eftersom Ekman dog behövde han ingen ny bil. Det kändes så otäckt att jag trodde det var jag som rådde för att han förolyckades. Om jag inte hade sagt de dumma orden kanske han hade levat. Varför kände jag en sån smärta?

Ofta kunde jag drömma om inredningen i ett hus jag snart skulle besöka trots att jag aldrig varit där ännu. När jag kom dit, kände jag igen varenda detalj, mönster i korkmattor eller gardiner, speglar och t.o.m. krusiduller på möbler.


Ann-Marie Hallin i november 2002

Hur gick det sedan....ett förslag: Köp boken den är ett intressant tidsdokument ifrån
1930-talets ibland kärva tider i östjämtland (och även resten av landet)


Läs gärna nedanstående berättelse som nyss har kommit ifrån Anne-Marie Hallin




En historia från Fors socken



Det bodde ett gammalt par alldeles intill Döda fallet i Fors. Han hette David Berglund, hans fru hette Engla. De hade några kor, får och getter. David var en mycket seg och självsäker gubbe. Han skröt över att han var så stark och duktig att göra saker. Ett litet skogsskifte hade han som han skötte väl om, ja så väl att han en dag beslöt att ta med en yxa och rensa av alla kvistar på trädstammarna. Ju högre upp de satt måste han hugga med yxan ovanför huvudet och det var ju ganska farligt, yxan kunde slinta och skära in i huvudet. Vilket också hände till slut.

Ett stort jack bak i huvudet som blödde så mycket att han måste gå hem.

Just då var min mor där och hjälpte dem medan Engla låg sjuk så det är hon som har berättat för mig hur det gick till. Hon tyckte att såret var så djupt och långt att det borde sys och då måste han till doktorn i Ragunda järnvägsstation där provinsialläkaren hade sin mottagning. Dit var det ca 8 km att gå efter järnvägen som var närmaste vägen. Min mor lindade flera handdukar runt gubbens huvud och så stegade han iväg, gick över bron och följde rälsen ända fram. Tursamt nog hade min mor gjort i ordning lite matsäck, ifall han skulle bli ”benklen” eftersom han förlorat så mycket blod.

Men doktorn trodde inte att han huggit sig själv, han trodde att David hade råkat ut för någon illasinnad ovän. Till slut när han inte ville få slut på doktorns tjat så sa David.

- Det är väl ingen sak för en händiger karl att hugge sej i huve.

Sedan gick han samma sträcka tillbaka. Så nog var han seg och duktig så det räckte till att skryta med. Såret läkte fint ihop sedan doktorn sytt ihop det.

Ann-Marie Hallin i november 2002




Tillbaka



Produktion & © 2001, -02 Webbateljén,Osby, Sweden