 |
Ann-Marie Hallin berättar i denna bok om sin intressanta och många gånger roliga uppväxt i Jämtland på 1930-talet. Du får ta del av hur hon lärde sig att prata "fint", uppgörelsen med sin orättvisa lärarinna, tjuvridning på hästen Galant, hur grisarna avlusades, vandrande luffare, hur hon behandlade kor med trolldom, hur hon tränade med timmerstockar för att bli stark nog att kunna värja sig mot alltför närgågna karlar och mycket mera. Ann-Marie Hallin föddes med gåvan att vara synsk. Hon berättar här om sina första syner och möten hon hade redan som barn, men förstod då inte vad det var. Hon råddes att inte tala om för någon vad hon sett, men nu på ålderns höst törs hon berätta för dig vad hon varit med om. Boken är illusterad med hennes egna teckningar och målningar. Bl.a. har hon försökt återge sina märkliga syner så att du ska få en uppfattning av hur de såg ut. |
| Boken utkom 1996 men det finns fortfarande några exemplar kvar. Passa på köp den nu, för den är trevlig att läsa. Den är ett intressant dokument om hur livet levdes i östjämtland på 1930-40-talet. Boken kostar endast 130 kr. inkl. porto. Beställ den hos Ann-Marie Hallin, Hakesta III, 881 92 Sollefteå. Eller ring 0620/241 42 A-M Hallin har även kommit med en fortsättning som heter: "Allt kan hända mellan himmel och jord" som är en fortsättning, och handlar om livet runt omkring Hakesta. Priset på denna lite tjockare bok är 130:- + porto |
|
Förord av Ann-Maries döttrar Tänk att det blev en bok till slut i alla fall! Det är vi verkligen glada för, eftersom vi alltid tyckt att mamma skulle skriva en bok om sitt liv. Men på senare år, när hon fortfarande inte hade skrivit en rad, började vi att misstänka att vi själva skulle vara tvungen att skriva den. Och det skulle innebära mycket forskningsarbete för oss och blivit en helt annan bok. Så vi började utföra påtryckningar på vår mor, att hon skulle börja någon gång och döm om vår förvåning när hon bara satte sig ner och skrev den på bara några månader! Eftersom vi känt vår mamma i hela vårt liv, är vi så vana vid henne att vi aldrig tyckt att hon varit särskilt märkvärdig. Vi har alltid haft bra kontakt och hon har alltid ställt upp på allt vad vi hittat på genom åren, hur tokigt det än har varit. Men med åldern förändras våra värderingar och så småningom förstod vi att hon nog är rätt ovanlig och märkvärdig i alla fall. Hon har en ändlös energi och tycker att det mesta här i livet är roligt. Alltid har hon kämpat på de svagas sida och har en orubblig tro på det goda i livet, trots många motgångar och umbäranden. Hennes valspråk har alltid varit "Ingen stund är för liten för att ta vara på" och en av hennes vänner har sagt att "hon är lika nyttig som en potatis, man kan ha henne till allt". Och det kan vi instämma i helhjärtat. Ingegerd Lindh Sylwia Öhmark |
Här kommer senare ett litet smakprov ur boken.
|
Kasta Karlar En jänta från Jämtland Det var så det började. Vad då började? Att jag föddes hit till denna världen, i en röd liten stuga vid järnvägsbron över Indalsälven. Pappa höll på att bygga oss ett hem uppe vid landsvägen men det blev inte färdigt förrän i oktober, med jag behagade komma redan i april. Därför bodde både mamma och pappa kvar hos morfars. Hur de kunde få plats i ett litet kök och en ännu mindre kammare har jag funderat på många gånger. Gunhild, mammas syster som blev min moster, var bara 13 år och bodde ju också hemma. Min far var inte så lång, men han var axelbred och kraftigt byggd. Han hade mörkt vågigt hår, blå ögon och ansågs se "bra ut". Åtminstone av kvinnor. Någon hjärtekrossare var han nog inte utan höll sig troget till mor. Om far var kvick, pratsam och glad, så var mor raka motsatsen. Hon var stillsam och blyg, men med en omedveten humor som fick folk att skratta gott åt hennes roliga kommentarer. Hon var lång och smärt, ja hon var flera centimeter längre än far. Därför fick hon aldrig stå bredvid honom när de skulle fotograferas. Det syntes så väl att hon var längre. Hon tyckte alltid att hon var ful, med en liten för stor näsa i sitt långsmala ansikte. Hennes styrka satt dock i håret som var så långt att hon kunde sätta sig på det när det var utslaget. Men hon satte alltid upp det i en vacker så kallad hårkorg bak i nacken. När det blev modernt att klippa sig, ville hon gärna göra det, men far sa absolut ifrån att det fick hon inte göra. Han beundrade hennes hår. Han hotade att skiljas om hon klippte av håret. Huset, som far med morfars hjälp höll på att bygga, låg nära landsvägen och var omgärdat av skog i alla väderstreck utom en liten glänta mot söder där vår enda granne hade en åker. Det var bonden som far köpt tomten till vårt blivande hem. Den kostade 800 kr. Det var mycket pengar på den tiden. Men far varken kunde eller fick betala kontant utan det bestämdes att räntan på summan skulle betalas i dagsverken på bondens jordbruk. Det var allt ifrån vedkapning och slåtterarbete till tröskning av säden. Mor fick arbeta av det mesta.
Jordbruk och mat på den tiden
När höet torkat färdigt skulle det "ladas" det vill säga köras in i små trånga lador. Då kom bonden själv med häst och flakvagn som höet lastades på. Vi ungar fick vara inne i ladan och trampa och tumla om så mycket vi ville. Vi hade roligt fast det var varmt och dammigt. Löss och frost Jag kom att vistas mycket hos morfars under min tidiga barndom. Ofta fick jag dra slipstenen när han slipade liarna. När pappa fått stugan så klar att vi kunde flytta in i början av oktober höll jag på att bli uppäten av loppor. Mamma har berättat att hon var vaken hela nätter och dräpte loppor. Lopporna är mest i farten när det är mörkt. De är kvicka på att sprätta iväg, men om man lyckas lägga handen över en loppa måste man genast ta den i nypan och pressa den mellan naglarna och klämma till så att det hörs ett knäpp. Då först har den dött. Lopporna hade inte kommit från morfars, där fanns inte sådana för mormor var mycket renlig av sig. Mamma trodde att de kommit ur sågsånen som var fyllning i golven, men till slut fick hon bukt med ohyran. Den 27 juni 1923 föddes min bror Kjell. Fastän det var efter midsommar var det så kallt att det vitt av frost i gräset. Barnmorskan tog en grästuva på sopskyffeln och visade mamma. Dop i samma vatten När det var dags att döpa barnen brukade flera familjer samlas i en gård dit prästen kallades och döpte fem-sex stycken i samma vatten. Barnen var alla nästan lika gamla. Både Kjell och jag döptes hos Hans Lunds i Österede, med ett års mellanrum. Jag döptes tillsammans med Greta och Kalle Lunds dotter Lisa, som än idag är min bästa vän. De andra två var Lars Hjelte och Gunborg Grelsson som också blev min bästa kamrat. Lisas sysster Emma och Gunborgs syster Aina fick dela dopvatten med min bror Kjell. När vi började skolan blev vi skolkamrater. Syskon föds Efter två år kom åter en pojke, han fick namnet Ragnar. Nu borde det väl räcka med barnafödandet. Men icke! Året därpå föddes ytterligare en pojke, som döptes till Helge. Mamma blev väldigt sjuk så doktorn måste komma hem till oss. Det är mitt första minne från barndomen. Jag var då fyra år. Det var otäckt för mamma skrev och pappa bar mig bort till granngården där jag fick sova över natten. Nu blev det inga fler barn på ett tag. Men när fem år gått föddes den siste pojken och han fick heta Sivert. Han var född med hjärtfel så han var ofta sjuk. Eftersom vi hade fem kilometer lång skolväg, måste han inackorderas så nära skolan som möjligt. Kjell och Helge var väldigt livliga och hittade på mycket bus som pappa tyckte de hade gjort sig förtjänta av smisk för. Vilket de också fick ibland. De fick smisk på baken av ett björkris. Jag lyckades klara mig från det under min uppväxt.
Spindlar och odjur
Smultron Vi fick hjälpa till mycket men vi hade roligt också. Det fanns alltid så gott om bär på den tiden, smultron, åkerbär, hallon och blåbär. Jag tyckte inte om kornmjölsgröt som vi skulle äta till kvällsmål, men jag försökte alltid plocka lite smultron som jag mosade och bredde över gröten så slank den ner. Vi brukade plocka smultron och gå till Jenny Lunds kiosk och sälja dem. Hon i sin tur sålde dem till de turister som besökte hennes kafé på väg ned till Döda Fallet. Mina bröder köpte alltid någon läskedryck eller karameller för pengarna, men jag sparade dem till en cyckel. Det hade börjat komma turister, de flesta åkte cyckel men många vandrade till fots. De hade lätt packning och ett tält att sova i. Jag var inte den enda som försökte tjäna en extra slant. Det var vanligt på den fattiga landsbygden att kvinnorna försökte tjäna någon extra krona genom att tvätta åt andra, skura ladugårdar, baka tunnbröd, väva, sy eller hjälpa till med skördearbetet. Här i Norrland rengjordes alltid ladugården noga sedan vi släppt ut korna på sommarbete. Fars förväntningar Far tyckte illa om snåla bönder och det var hans förhoppning att jag inte skulle gifta mig med en bonn-pojke. I stället ville han att jag skulle bli en fin dam som satt på något kontor och skrev på maskin. Men det passade inte in i mina planer som var att driva ett jordbruk med många djur, framför allt höns som värpte ägg. Far tyckte att Kjell skulle bli urmakare och bokade till och med en plats för honom hos en urmakare.Jag måste skratta när jag tänker på hur en så livlig pojke skulle kunna sitta still med ett sådant pillergöra. Han ordnade själv en plats på en bilverkstad. Ragnar fick plats på Konsum i stället för att bli skräddare som min far önskade. Ekobjörken
Lusiga grisar
En kväll hände det sig att han rivit sönder sina byxor när han skulle kliva över hagen. Mamma måste laga dem på kvällen sedan han tagit av sig dem. Rätt vad det var började det krypa fram löss på symaskinen. Mamma visste inte om vårt roliga påhitt, så hon gav upp ett skri: "Gud nåde oss, har vi fått vägglöss i huset", ropade hon utom sig av förtvivlan. När hon till sist fick veta att det bara var grislöss blev hon lugnare men mycket arg. Så det roliga fick vi också sluta med. Men samtidigt föddes en ide hos mamma. Hon skulle försöka bada grisen genast den kom hem så den slapp de plågsamma lössen. Men det var minsann inte så lätt. När den blev intvålad med varmt såpvatten blev den så hal att den rymde ur den stora plåtbaljan. Det blev en vild jakt runt tomten, tur att det fanns en hage runtom. Men till slut kastade sig någon av bröderna över grisen när den blivit uttröttad av den vilda jakten. Mamma hade skurat och gjort riktigt rent i grishuset först innan den fick flytta in. När pappa hade bestämt sig för att inte vara borta långa tider under sommaren på vägoch brobyggen, började han att sälja smågrisar som kom från Västergötland. Han beställde ett parti om 10-12 veckors griskultingar som kom på järnväg till Bispgårdens järnvägsstation. Där hämtade han dem med en liten lastbil som hade en stor låda på flaket. Locket hade små andningshål och gångjärn så det skulle gå fort att ta ut en gris utan att den rymde. Han hade tagit upp beställningar i förväg så att de kunde levereras samma dag de kom. Men innan dess skulle de ha mat. Dagen innan kokade mamma en stor panna kornmjölsgröt. Sedan fick vi barn gå till bonden och köpa flera hinkar skummjölk. Genast när grisarna kom värmde hon mjölken och skedade upp den kalla gröten i mjölken. Då åt de glupskt för de hade varken ätit eller druckit på ett helt dygn sen de for från Västergötland. Ibland hade någon gris dött under den långa resan. Då blev det en förlust för pappa. Grissvansar och annat ätbart Det var ganska fattigt överallt i stugorna där det fanns många barn och föräldrarna inte hade jord och några kor eller åtminstone en get. Vi hade inget jordbruk, men vi behövde aldrig vara hungriga. Pappa var en duktig jägare och gick ofta ut i skogen och sköt en hare eller en tjäder. Vi tyckte nog bäst om harkött. Mamma lagade till haren, men pappa måste stycka den i små bitar, annars tyckte hon att den liknade en baby. På hösten slaktade pappa grisen, det var ingen rolig dag. Han hade ju varit vår lekkamrat, åtminstone i början innan marken i stinn blivit alltför smutsig. Då slutade vi upp med att gå in till den. Så hade vi potatis och lite grönsaker, som morötter, kålrötter och rödbetor. Dessutom började pappa att gå i gårdarna och slakta de grisar han levererat på våren, men det blev strax före jul. Då fick han alltid någon fläskbit med sig hem. Något annat som han fick ta med, var öronen, svansen och ibland även fötterna. Öronen var lite svåra att skålla, därför sveddes all borst bort med en öppen låga. Sedan tvättades och skrapades de noga innan de kokades och lades i en svag saltlake. Därefter åt vi bitar av dem och svansen. Svansen, eller "spellern", som vi kallade den, var godast. Den slogs vi om. Ett ägg till påsk Vi hade alltid gott om kött, med sällan fick vi äta ett helt ägg var. Endast till påsk, då fick vi ett helt ägg. Därför längtade jag mer till påsken än till jul. Jag var så sugen på ägg ibland att jag simulerade sjuk och skolkade från skolan för att få äta ett ägg. Jag kröp under täcket så mamma skulle tro att jag hade feber när jag blev så varm och röd i ansiktet. När det gått några timmar frågade mamma: "Är det något du vill ha att äta"? Då svarade jag: "Ja, ett kokt ägg", och så fick jag då ett ägg och nästa dag var jag helt plötsligt frisk igen! Tänk att man kunde ligga en hel dag för ett ägg! " Vänta bara tills jag blir stor", tänkte jag ofta, "då ska jag köpa jord och bygga en stuga och en stor ladugård där jag ska ha många kor och ännu mera höns". Då jag talade om mina planer för moster Gunhild sa hon: "Då måste du gifta dig så att du får hjälp att sköta om allt som är tungsamt." "Nej, aldrig i livet, jag vill äta upp alla äggen själv och inte dela dem med någon karl", svarade jag. "Ja, då blir du en gammeljänta", sa å moster, som vi kallade henne. I Jämtland sätter vi alltid ett "å" framför en kvinna och ett "n" när vi talar om en man. Höskörd och tjuvnad Å moster var vårt allt i allo, hon ryckte in när mamma var sjuk, hon lekte med oss, allting var så roligt i hennes sällskap. Ibland övertog hon någon av oss för att mamma skulle få det lite lättsammare. Så länge en flicka var ogift bodde hon hemma hos föräldrarna. Så gjorde hon också, hos min morfar och mormor. En sommar då jag var 6 år bodde jag där just under "slåttånna". Vi åt kraftiga frukostar som nästan alltid bestod av kokt potatis och kokt strömming eller sill. Jag fick naturligtvis vara med när morfar slog höet åt bonden Bergman. Vi kvinnor tossade ut höet och räfsade blåräfsen. På kvällen var det dags för mjölkning. En kväll när å moster och jag skulle gå och mjölka tog hon fulla förklädet med saftigt klöverhö till korna. Det skulle hon inte fått göra om bonden sett det. Så hon stal det och kände sig som en tjuv. Hon sa till mig att inte tala om det för någon. När vi skulle passera över en väg där vi kunde möta någon från bondens gård, stannade vi till i skogskanten och tittade åt alla håll. När vi inte såg någon tog vi sats och sprang det fortaste vi kunde över vägen ända upp till lagårn. Då vi stannade, svettiga och andfådda sa jag: "Oj, vad spännande, nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor, jag ska bli tjuv." Å moster skrattade och sa: "Det får du inte för då kommer du i fängelse", och så förklarade hon vad det innebar. "Men du då? Du har ju varit tjuv nu?" "Om du inte talar om det här för någon endaste människa behöver jag inte komma i fängelse." Jag lovade vara tyst för jag älskade min moster mer än allt annat. Besök från "andra sidan" |
