VIII: 51

HÅKAN JONSSON FRISK

och hans samtid

Tillståndet i Jämtland under mitten av 1600-talet var tämligen förvirrat både ur politisk och ekonomisk synpunkt. Nyss införlivade med Sverige, genom freden i Brömsebro 1645, sågo jämtarna ej med blida ögon sina nya herrar, som genom upprepade pålagor och utskrivningar gjorde sig föga populära. Svenska knektar, fostrade i stormaktsstriderna på kontinenten, foro allt för ofta våldsamt fram ute i de jämtlandska bygderna. Därom vittna klagomål från allmogen litet varstans.

Att de jämtländska sympatierna voro på den dansk-norska sidan visade sig också snart under 1677 års dansk-norska infall i Jämtland, då jämtarna nästan helt ställde sig på danskarnas sida.

Efter freden 1679 stabiliserades väl tillståndet något, men då uppstodo svåra motsättningar mellan de svenska officerarna å ena sidan, kronobetjäning och prästerskap å den andra, vilket resulterade i att Kungl. Maj: t 1695 gav befallning till landshövding Frölich att företaga ett räfsteting i Jämtland samt en Kungl. kommission 1697, för att undersöka förhållandena. Överste Carl Hård, vilken stod i spetsen för officerarna, anklagade vid räftetinget de civila myndigheterna för att av bönderna ha krävt olaga friskjutsar, mottagit gåvor och mycket annat. För att finna bevis, hade översten beordrat sina officerare att anställa förhör med bönderna. Dessa gåvo, om än motvilligt, i många fall, sådana upplysningar att åtal kunde väckas. En av dessa officerare, som 1694 hållit rannsakan med bönderna, var en löjtnant Moback i Ragunda, 1697 års kommission avgjorde målen mot de flesta länsmännen, som i regel voro anklagade för att ha begagnat friskjutsar, vid uppbörd, betalning för avskrifter etc.

Länsman i uniform, bild erhållen av Jörgen Sjöblom i Växjö. Ps Ej omtalade person ds

En av dessa länsmän, var Håkan Jonsson Frisk i Ragunda, som förutom de vanliga anklagelserna hade en anmälan från bonden Anders Sörensson i Krokvåg, att Frisk hade överfallit honom med hugg och slag av en eldgaffel, därför att han vägrat forsla två tunnor strömming till häradsfogden i Brunflo. Tre andra bönder anklagade Frisk för att ha misshandlat dem, därför att de deltagit i löjtnant Mobacks "inkvisition" 1694. Slutligen angav Nils Larsson i Svedje länsmannen för att 12 eller 13 år tidigare ha slagit honom över ryggen med en käpp. Frisk nekade till allt utom det sista. Nils Larsson hade fått i uppdrag att hämta svedjeråg från Finnmarken, konfiskerad enligt en landshövdingeresolution av 1684 eller 1685. Detta uppdrag hade han utfört mycket långsamt, och Frisk hade då givit honom ett slag över ryggen med en käpp, "som han förmenar honom för sin långsamma bortowaro, uthi Kongl. May:z Ärender och Beställning, wäl hafwa förtjänst". Frisk blev helt frikänd. Vem var då denne Håkan Jonsson Frisk, som under dessa oroliga tider var länsman i Ragunda? - Vi skall låta honom själv berätta sina tidigare öden som han nedskrivit dem i en personalia, som numera finnes i Ekdahlska samlingarna i Riksarkivet.

"Anno 1644 in Novem. Månad är jag Håkan Frisk födder i Fryckdals Härad, Sunds sochn. och Barke by i Wermland.

Fadern var forum Wällt Jon Elofsson, min Moder var ärlig, Gudfrichtig och Dygdesamma hustru Ingeborg Olofsdotter. Hos mina föräldrar var jag till anno 1660, då jag kom till Stockholm och därsammanstädes lärde skräddareämbetet. Anno 1664 kom jag i tjänst hos Sal. Wälborne Cammar-Rådet herr Schyttenhielm för kammar tjenare, varest jag var et år. Anno 1665 kom jag i tjenst hos hög Wälborne Gref Stenberg och uppwaktade för kammartienare i ett år. Anno 1666 reste jag hem til mina kjära Föräldrar, warande jag hemma hos den in till 1667, då jag åter begaf mig till Stockholm och kom til tienst hos Fordom Ofversten här öfver Jämtel. Regemänte Wälborne herr Börje Månsson Skjächta in til anno 1670, då jag gav mig under militien och Wälborne hr Öfverste Ander Plantings regemänte och Sal. Capitain Festrings compagnie för Corporal. Anno 1673 d. 1 November begaf jag mig i et Christel. Ächtenskap med min nu varande Kjära hustru Margreta Månsdotter från Ragunda Sochn. och Hammaren, född 1647. Anno 1674 afreste jag med detta left. Jämtel. Regämente till Tyskland; samma år d. 9 aug. föddes min lilla sa. dotter Ingeborg Håkansdotter Frisk i Ragunda och Hammaren, afsomnade i Herranom den 28 November 1678 medan jag var i Stralsund. 1674 blef jag till Rustmästare avancerad, samma år marscherade wi till Wissmar.

Anno 1675 begyntes Ofreden då wi blefvo belägrade i Wissmar. In November Månad marscherade den Svenska Guarnison utur Wissmar til Anklam, hvarest också skjedde Reduction. Sedan anno 1676 reste wi öfver hem till Jämtel. Anno 1677 kom jag under wälb. herr Carl Sparres Esquadron och Jämtlänningarne och Captain Joachim Dads Compagnie för sergeant, då jag blef av de Danske fången i Oviken den 14 aug. och satt fången i Kjöpenhamn til Anno 1679 in Martii.

Anno 1677 blef min lilla Son Jonas Frisk födder i Sunne Sochen. och Swedje. Anno 1679 blef jag Fältwäbel under Wälborne Herr General major Plantings Regemänte och Wälborne herr Major Carl Gustaf de Carhliers Compagnie. Anno 1680 d. 1 Julii blef min lilla kjära dotter Johanna Friska födder i Hammerdal Sochn. och Skyttås. Anno 1682 d. 19 aug. blef min lilla Son Magnus Frisk födder i Hemmerdal och Sijkås by, samma månad som war d. 22 aug. fick jag mit afsked på Generalmönstring.

Anno 1683 fick jag min fullmakt på Länsmans-tjensten i Räffsund af General Lieutnanten och Gouvernören och högwälborne Herr Jöran Sperling.

Anno 1684 d. 13 Maij kom jag från Räffsund til Ragunda, at upwakta Länsmanstjensten; samma år d. 7 December blef min lilla Dotter Anna Frisk födder i Ragunda Sochn. och Munsåkers gård.

Anno 1687 d. 10 juli blef min lilla dotter Märetta Frisk född i Ragunda Sochn. och Munsåkers gård. Anno 1689 d. 21 april afsomnade min kjära dotter Anna i Herranom, då Gud hennes Själ til sig kallade wid Solenes uppgång, när hon i denna sorgfulla jämmerdalen lefwat hafwer uti 4 år och 4 månader; 3 december blef min lilla Son Nicolaus Håkansson Frisk födder i Ragunda Sochn och Munsåkers by.

Anno 1690 d. 22 Martii afsomnade min kjära son Nils i Herranom då Gud honom til sig kallade wid Solens uppgång om morgonen, när han i denna wärlden lefwat hafwer i 3 månader.

Anno 1693 d. 15 januari är min lilla son Olof Håkansson Frisk födder i Ragunda Sochn, och Munsåkers by, kl. wid pass 7 em om afonen och uppå detta Jubelåret hölt jag barnsöl på fastlags Söndagen d. 26 februari. Den högste förläne en sådan rolighet til nästkommande om wärlden så länge står, och wi hafwa at hugna oss åt alt godt både på kropsens och själens Wägnar."

Så långt Håkan Frisk själv.

Under fälttåget i Pommern 1674-1676 måste han ha saknats efter någon strid i februari eller mars sistnämnda år, eftersom han i 1678 års avlöningslista står uppförd för rustmästarlön med anmärkning: "är denne död och haver änka efterlämnat då njute lönen eljest kronan bespard", varjämte annan befordrades i ledigheten efter honom. Emellertid tycks han kort därefter kommit till rätta.

Intressant skulle det ha varit att höra hans upplevelser mera i detalj och då särskilt om striden vid Ovikens kyrka 1677, då de svenska soldaterna en hel dag kämpade mot den överlägsna dansk-norska styrkan, övergivna av de jämtländska tremänningarna, som hade övergått till fienden.

Vi ska emellertid följa Frisks öden från det han tillträdde sin länsmanstjänst i Ragunda 1684 till hans död 1709, så långt det sig göra låter av de bevarade tinsgprotokoll, som finnas från denna tid.

Frisk var och förblev, efter vad man kan utläsa, hela livet ut, landsknekten, hetsig och särskilt under rusets inflytande oregerlig, snar till att bruka både käppen och att använda starka ord, som allt för ofta försatte honom i obehagliga situationer. Det heta lynnet dämpades synbarligen ej genom motgångar, sorger och kroppslig skröplighet.

Redan samma år han tillträdde tjänsten blev han av en fänrik Magnus Linn åtalad för att om denne yttrat "jag giver fänriken fanen, jag skiter i fänriken", samt "han är varken herre eller kung i Jämtland."

Följande år, alltså 1685 hade han en kontrovers med sin efterträdare i Revsund Lars Ersson Hoff, inför tinget i Ragunda. Frisk hade med Hoff en överenskommelse att skillnaden i värde mellan de båda länsmansboställena Brattbyn i Revsund och Munsåker i Ragunda skulle vara 3 tunnor korn, som Frisk skulle erlägga till Hoff. Vid besök i Munsåker framställde Hoff detta krav men Frisk ville ej giva honom mera än två tunnar, emedan han hade en annan ouppklarad kornräkning med Hoff. Emellertid reste Frisk till Ammer och överlämnade åt sin hustru Margreta att utlämna kornet. Hoff var påstridig och ville promt ha sina tre tunnor korn, varför Margreta sände sin piga till Ammer för att få vidare förhållningsorder. Frisk ilsknade förmodligen till och skrev en lapp, där han förbjöd hustrun att giva Hoff varken vått eller torrt, eller de förut lovade två tunnor korn. Hoff var då villig att ta sina två tunnor, men Margreta nekade att släppa honom till härberget, förebärande att hade han kommit in dit, så hade han tagit mer än han skulle, i hennes mans frånvaro. Revsundslänsmannen låt då sin son krypa genom en glugg på kornladan och öppna dörren samt lät egenmäktigt tröska säden. Han fick för sitt övergrepp böta 40 Rds Sm.

1686 stämmer Frisk förre sockenskrivaren Olof Olsson för att denne beskyllt hoom för att ha berövat Olsson hans tjänst. Olsson fick böta 3 Rdr. Året därpå anklagade i sin tur Olsson Frisk, för att denne under förliden vinter slagit honom illa med en käpp. Vittnen berättade, att Frisk begärt häst för en fora mot betalning och fått till svar, att därom skulle Olsson haft bud aftonen före, varför Frisk tagit en käpp och givit honom några slag samt fattat honom i håret. Efter det de blivit skilda åt, hade de åter råkat ihop, varvid de ramlat omkull på golvet. Frisk fick härför böta.

Konan Ingrid Ersdotter i Stugun angav 1689 Frisk och Jon Natanaelsson i Krångede för olaga pantning förliden sommar. De hade icke allenast uttagit husmansskatt 3 rdr utan också en tredalersplåt samt en kjol och en stekpanna i pantlön. Vid samma tilfälle anklagades Frisk av Ingrid Ersdotters moder, hustrun Brita Ersdotter. Hon hade för tre år sedan till Frisks hustru Margreta Månsdotter lämnat 24 öre Smt i husmannsskatt i Jon Hemmingssons i Stugun närvaro. Margreta kom ihåg att Brita och Jon den tiden voro i länsmansgården, men att hon av Brita emottagit pengar kunde hon ej erinra sig, men var gärna villig att betala, om så vore. Jon Hemmingsson tog på sin ed, att han varken såg, att Brita hade pengar, än mindre, att hon lämnat något till Margreta.

Hustru Brita anklagade även Håkan Frisk för att denne förliden sommar hos Jon Köpman i Stugun slagit henne illa med en käpp, så att hon blev ofärdig i axeln. Jon Köpman vittnade, att efter det profossen varit och pantat hos Brita, hade hon kommit till honom, där även Frisk var och "brukade skamligt och ovettigt mun på länsman, för de penningar hon sade sig levererat till hans hustru och icke njutit, och länsman bad henne tiga med sin osanning och gå sina färde och stampade med foten i golvet och bad henne gå bort, men hon höll sitt tal och ovettig mun fram". Frisk, som satt ovan bordet hade då med en liten käpp slagit i borden, så att käppen gått av, och ena biten träffat Britas ena sida. Då först gick hon och hennes dotter. Frisk blev helt frikänd.

Prosten och kyrkoherden i Ragunda Salomon Hoverberg, var en av Frisks argaste vedersakare. Son till kyrkoherden i Berg, Jöns Sigvardi, född 1648, död 1723, lyckades han genom sidoinflytande undantränga sin företrädare kyrkoherden Petrus Rockstadius från tjänsten i Ragunda. Han synes ha varit driftig och nitisk i sitt kall, men kärv och mån om sig i ekonomiskt hänseende, varom många klagomål till konsistoriet i Härnösand vittna. Han avsade sig kontraktsprostbefattningen mot slutet a v sin levnad. Hans efterträdare i prostämbetet skriver till domkapitlet och begär att hädanefter få korrespondera med vice pastorn i Ragunda; han vill ej ha någon vidare korrespondens med prosten Hoverberg, "emedan den gode herren brukar mycket gemena ordformer, enär han någon gång kommer att svara". Prosten Hoverberg var gift två gånger, 1:a gången med Elisabet Flodalin, 2:ra gången med Catarina Sternelia.

1690 hade prosten Hoverberg stämt Frisk för sex olika förseelser, men denne blev frikänd. Den första anklagelsen gällde, att prosten 1687 efter predikan gått till sockenstugan, där menigheten var församlad för att delge dem som försummat storböndagen eller gjort sabbatsbrott, stämning till tinget. Frisk blev därvid anmodad att ge en förklaring, varför hans folk en söndag bärgat hö. Frisk blev ond och anklagade i sin tur prostens folk för samma förseelse. Det visade sig av vittnesmålen, att Frisks förseelse bestod i att två bördor hö på aftonen inburits från stuguväggen.

Andra förseelsen bestod i, att en bonde lämnat ett bävergall i tionde till prosten, utan att detta i vederbörlig ordning först gått genom länsman, som även var sockenskrivare. Frisk hade mot detta med tydlig skärpa protesterat.

Det tredje fallet var av liknande art. Där hade Frisk 1688 förbjudit sexmännen, att till prosten utlämna tionderäkningen. Länsman Frisk ansåg, att han som sockenskrivare skulle i vederbörlig ordning lämna prosten avskrift av längden. Tydligen en kamp om prestigen.

För det fjärde skulle Frisk, i löjtnant Mobacks hus, ha utfallit i smädliga och oanständiga ord om prosten och hans familj, såsom att prosten håller med tyskare och skälmar, att prosten skulle bli prost i helvetet, om ej en herr Carrel i Revsund var likare därtill, att prosten var en rödskäggig djävul samt att prosten var bättre förut, innan han gifte sig med den urhorrkade djävulen från Sata. Frisk nekade och förebar, att han var drucken och ej kunde minnas något av vad han sagt. För det femte skulle Frisk uraktlåtit att till prosten erlägga fjärde års högtidsoffer, vartill Frisk svarade, att han ej kunnat åstadkomma detta förut, men skulle detsamma hederligt komma, så snart en björnhud inlevererats.

För det sjätte och sista, åberopade prosten Frisks beteende mot klockaren Bengt Ersson, men rätten fann att detta mål var dömt och avskrivit. Målet med Bengt Ersson gällde nägra älggiller, som Frisk ansåg klockaren ej borde få ha i skogen mot helgum.

Att grannsämjan efter detta ej var den bästa, kan man förstå. Prosten Hoverberg återkommer gång på gång med anklagelser mot Frisk, som i regel klarar sig. Således anklagades Frisk 1698 för att ej ha utbetalat hö, att gärdesgården, som Frisk hade satt opp mellan några ängar, var av dålig beskaffenhet, samt att Frisk brukade ligga i försåt, när prostens folk drev boskapen förbi, för att slå dem. Frisk tillstod att utbetalningen av höet ej var gjord, emedan flera än prosten skulle ha del därav. Vad gärdesgården angår hade han och skogsborna uppsatt densamma, men vanartigt folk rev ofta upp den. Frisk nekade alldeles till att ha ofredat prostens folk.

Att Frisk ej var särskilt kyrklig av sig, kan man förstå därv, att prosten upprepade gånger under och efter Frisks länsmanstid anmälde honom för uteblivna gudstjänstbesök och sabbatsbrott. År 1700 stämmer prosten Frisk och Olof Svensson i Geväg, för att de 4:e dag påsk kastat tärning om pengar samt sedan slagits. Olof hade av Frisk vunnit 12 öre och ville ej spela mera. Frisk blev arg och ville ha revansch, men då Olof fortfarande nekade, råkade de i slagsmål, varvid Frisk använde en kroksabel och Olof en yxa som tillhyggen. Ingen va dem blev dock skadad. De fingo vardera böta 40 Rdr Sm. 1703 fick Frisk böta 40 Dal. Sm. för att han uraktlåtit bevista gudstjänsten i Ragunda och Fors under en marknadsresa. Frisk förebar till sin ursäkt, att han ej hade tid att invänta gudstjänsten. vid samma ting hade han även en anmälan för uteblivet besök i kyrkan annandag påsk. Detta kunde ej bevisas, förför målet avskrevs.

En annan av Frisks vedersakare var kaplanen Hans Klockhoff, son till kaplanen i Ragunda Olof Hansson Klockhoff och boende, liksom fadern, i Fors. Hans Klockhoff var en allt annat än exemplarisk präst. prosten Hoverberg anför om honom, " att han kommer stundom drucken till kyrkan och gör en ynklig reda för sig, som exciterar mera en risum bland folket, än en uppbyggelse, försummar gudstjänsten samt bannas och svär i sitt fylleri". Han tilldelades varning, men blev 1721 anklagad för slagsmål och oupphörlig oenighet med sina åhörare och dömd till höga böter.

1701 i januari hade både Frisk och Klockhoff stämt varandra för hårdragning och otidigheter. Sockenskrivaren Måns Carlsson relaterade händelsen så, att han och Frisk på morgonen blivit bjudna på två små koppar brännvin av Klockhoffs moder, varefter Frisk lagt sig på en säng och förmodligen somnat. När Klockhoff kom in, reste sig Frisk upp för att hälsa och råkade då ragla till. Om det var av brännvinet eller hastigt uppvaknande, kunde Måns Carlsson ej avgöra. Frisk lade sig åter och kom sedan ej till kyrkan förrän episteln sjängs. Att han var drucken eller uppträdde förargelseväckande kunde ej förmärkas, vilket de närvarande forsborna intygade. Efter gudstjänsten bjöd Klockhoffs moder dem på en måltid. Vid bordet kommo Frisk och kaplanen i gräl om något oljud, som hade förekommit i stugan intill, när Klockhoff gick igenom, varvid han bett de närvarande vara tysta eller gå sina färde. Han ville göra gällande, att Frisk var med dem, som bråkade. Under grälets gång säger Frisk att ”präster äro ej så heliga”. Klockhoff ber Frisk vara tyst och ej var ovettig, vilket Frisk även ber prästen vara. Till slut säger Klockhoff, att om Frisk ej vill vara vettig, skall han taga honom i håret och leda honom ut, vartill länsman svarade "Kan I icke slå mig" till vilket prästen replikerade "att om I inte vill vara vettig, tör I få något", stiger upp från bordet och får tag i Frisks hår. Frisk är ej sen att hugga i Klockhoffs hår och hårdragningen fortgick tills Måns Carlsson skiljde dem åt, och Klockhoff gick ut.

Att Klockhoff var på särdeles dåligt humör, kan nog tillskrivas, att Frisk genom tolvmannen helt nyligen krävt honom på räntan av ett lån på 560 Rdr Sm. Frisk fick böta 6 Rdr Sm för att han kommit försent i kyrkan och båda fingo böta 3 Rdr Sm vardera för hårdragningen samt Klockhoff ålades att till Frisk erlägga den förfallna räntan med 33 Rdr Sm.

Vid samma ting, alltlså 1701 i januari uppsade Håkan Frisk sin tjänst som länsman och begärde avsked..

Landshövdingen hade remitterat till rannsakning klagomål från stuguborna att Frisk förövat graverande oegentligheter, särskilt föregående sommar, när proviant forslades över Stugun till Fanbyn. Länsmannen skulle i överdåd ridit in med sin häst i ett hus där proviant förvarades och trampat ner bröd och smör, så att smör följt med hösthovarna ut på gården. Upphovsmannen till klagoskrifter var Jon Lillbonde i Stugun. De andra stuguborna nekade trors Lillbondens påstående att de varit med om densamma. Frisk beklagade sig över, att han så illa blivit förtalad och relaterade förloppet, som sedan edligen bestyrktes av sockenskrivaren Måns Carlsson, Per Ersson i Österåsen och Johan Mickelsson i Kälen. Frisk var på väg till landstinget, då han red förbi den lada, där provianta förvarades. Han stannade framför laddörren för att tala med Måns Carlsson, som jämte Per Ersson och Hohan Mickelsson var inne i ladan. Mickelsson gick ut och bakom hästen, som råkade trampa Mickelsson på foten, varvid han med en repstump, som han hade i handen, gav hösten en släng på länden. Denne hade då sprungit fram mot dörren, och som denna var låg, hade länsmannen fallit av, och hästen med en fot trampat i en smörklimp och därefter sprungit ut. I brödet hade han ej kommit. Lillbonden var påstridig och beskyllde Frisk för att ej veta så noga, vad han gjort, för att det myckna maltet han tagit från bönderna för att förpläga sina vänner med och bad att bi av med länsmannen, eftersom han var en så oregerlig sälle. Frisk svarade att Lillbonden var en lösdrivare. Båda fingo böta en Rdr Sm för oljud i tingssalen. Frisk anhöll om upprättelse för Lillbondens beskyllningar och klagade över allmogens uppstudsighet och arghet, så att han ej längre ville eller kunde länsmanstjänsten förvalta , utan den uppsade och avsked begärde.

Håkan Frisk var nu ej längre länsman, och till hans efterträdare utsågs Måns Carlsson Bröms, som längre fram antog namnet Nordin och blev stamfader för den Nordinska släkten. Måns Carlsson hade liksom Frisk varit militär (sergeant) och sedan sockenskrivare i Ragunda. Hur förhållandet emellan Frisk och de som var före Frisks tillbakaträdande är svårt att utläsa, men efter Frisks avsked blevo de bittra fiende, och Måns Carlsson försökte allt oftare söka sak mot honom.

Att Frisk hade många vedersakare är tydligt, och en dragon, Carl Malmström, hade då förmått att väcka åtal mot honom för en del förseelser. 1695 beskylldes Frisk för att vid en Norgefärd ha smugglat ostämplad tobak. Hans dräng var villig gå ed på att Frisk blott köpt en Ľ kanna brännvin och varken köpt eller sålt någon olaga tobak. 1695 angav Malmström Frisk för att vid tre skilda tillfällen ej ha väckt åtal för brott, som hade blivit begångna, utan nedtystat dem. Första fallet gällde en dräng, Jon Ersson i Böle, som mistat en silverkosa och en ring. Vid besök i Härnösand hade Ersson ertappat en Peder Hemmingsson i färd med att sälja kosan och ringen. Saken blev dragen inför rådstugan i Härnösand och där avdömt. Andra fallet var, att en dragon, Peder Hällman, för 6-7 år sedan stulit hö av länsmannen och denne fått en dubbel karolin i förlikning. Löjtnant Moback intygade att Hällman tagit höet och detta blivit uppmätt, samt att länsman Frisk fått en karolin i ersättning, samt att målet mot Hällman skulle avgöras vid krigsrätten där det hörde. Det tredje fallet gällde, att socken profossen Lars Pålsson skulle ha tagit hö från Frisk. I vittnens närvaro hade Lars Pålsson gjort avbön och ingått förlikning med Frisk, då skadan var av ringa värde. Rätten ansäg att Malmström var förledd att åtala Frisk, men för de allvarliga beskyllningarna fick han böta 40 mark.

Vid samma ting besvärade sig samme Carl Malmström över att Frisk hos honom pantat en svart kjortel, värd 10 daler Sm. i vilken hans hustru ägde för 3 ˝ daler och resten dragon Jon Häggmans hustru Marit Persdotter. När Malmströms hustru Märit Andersdotter sedan ville lösa ut kjorteln, vägrade Frisk att lämna den, emedan Malmström var skyldig honom för korn. Jon Häggmans hustru var nöjd med Frisks åtgärd, emedan hon fruktade att Malmström skulle sälja den och förskingra pengarna. Hon utlöste sedan kjorteln. Rätten fann att Frisk hade handlat rätt.

Att legohjonsstadgan noga följdes på länsman Frisks tid syns av rättens utslag år 1694, då Frisk åtalade Anders Sörensson för att denne, honom oåtsport, statt hans dräng Natanael Björsson, utan att Natanael två månader före Mikaeli i laga ordning uppsagt sin tjänst. Natanael dömdes att ytterligare ett år för samma lön vara i Frisks tjänst. Strax före jul samma år rymde Natanael från Frisk, och saken kom upp på tinget följande år, där Natanael ville göra gällande, att Frisk vid flera tilfällen bett honom taga en annan tjänst, men nekat göra deta, förebärande att han ville tjäna året ut. Frisk hade då med en käpp slagit honom över ryggen och sedan hotat honom med en yxa. Som vittne åberopade han pigan Anna Mårtensdotter. Frisk påstod, att Natanaels framställning var allt igenom osann, som även pigan Anna bekräftade. Han hade ej sagt upp drängen utan kommit in i stugan, just som Natanael tubbat Frisks nioåriga dotter att ta lite tobak i utbyte mot en silversked, som hon skulle få senare. Frisk hade med käppen givit Natanael några rapp över ryggen, varefter Ntanael sprungit ut och ej kommit tillbaka, trots att Frisk med drängen Olof Svensson sänt bud efter honom, när det var tid att äta. Natanael dömdes att åter inträda i Frisks tjänst och vara där året ut samt ersätta förlusten han åsamkat Frisk.

Frisk var, som vi sett, ej sen att ta till käppen, när sinnena rann till, men han fick själv hårda slängar. Sålunda stämmer han Erasmus Jonsson i Åsen 1694 för att denne med en yxhammare illa slagit honom i huvudet, så att han hade blivit liggande i en fiskebod över naten. Och år 1700 åtalar han drängen Johan Gran för att denne skulle ha överfallit honom med hugg och slag vid en resa till kvarnen.

Efter avskedet från länsmanstjänsten 1701, syns Frisk ha blivit allt knarrigare, och hans dåliga ölsinne snarare till- än avtog. Hans förhållande till grannarna Olof Jonsson Bark på Gisselgård och länsman Måns Carlsson blev allt mera spänt. Vid varje ting hade han klagomål att anföra, eller var han själv åtalad för förseelser av skilda slag. Redan 1702, alltså blott ett år efter det han tagit avsked från länsmanstjänsten hade Frisk och Måns Carlsson en söndag råkats, varvid Måns Carlsson krävt Frisk på några obetalda utlagor och därvid hade de råkat i gräl med varandra. Carlsson hade slutligen bett Frisk gå hem och sova ruset av sig. De skiljdes åt, och länsmannen for över älven söröver. Länsmannens granne fältväbeln Grip berättade, att han, efter bråket med länsmannen, bjudit Frisk hem till sig. Frisk kom och hade värjan med sig samt gick först in till länsmannens hustru och munhöggs med henne och jagade småpojkarne med värjan. Efter måltiden hos Grip gick han hem, men återkom i fullt raseri, hotande att taga länsmannens liv. Grip lyckades taga värjan från honom, så att ej någon skada blev gjord. Frisk anförde till sitt försvar att han var drycken, samt att Måns Carlsson försöljde honom och hade intrigerat av honom tjänsten och nu sist hans hemman Gisselgård. Frisk gick föta 6 Rdr Sm.

Vid tinget i Ragunda 1706 råkade Håkan Frisk illa ut. Han hade förut på dagen förlorat ett mål mot Erik Andersson i Böle. När denne begivit sig till länsmansgården för att få mat, hade efter middagen även Frisk kommit dit. Efter en stund hade Frisk börjat bli otidig mot Erik och bland annat yttrat ”du din sakramenskade djävul går här på tinget och plågar mig, din fader är skyldig mig och icke jag dig”. Erik tog de närvarande till vittnen och gick in i en kammare intill för att freda sig, men Frisk följde efter kallande honom skälm och tjuv samt knuffade honom, så att han åter måste gå in i stugan. Inne i stugan måttade Frisk med sitt spanska rör ett slag mor Eriks huvud, som han avvärjde i så måtto att slaget träffade hans arm, som fick ett blödande sår. Vid slaget gick käppen av. Erik Andersson, som ej kände sig säker, gick då in till Måns Carlsson i dennes kammare och begärde av honom tingsfrid. Länsmannen förehöll Frisk, att förhålla sig lugn, varefter båda åter gick in i stugan, där Erik satte sig. Strax därefter kom Frisk emot honom med en yxa i handen för att hugga honom, vilket dock avstyrdes genom att länsmannens hustru tog hand om yxan och kastade den under sängen. Erik insåg tydligen att far var vid handen, varför han gick ut, men Frisk var ej sen med att komma efter med yxan, som han tydligen letat reda på. Det hela avstyrdes emellertid, genom att Erik tog sin tillflykt till fogdeskrivaren Wästvall.

Att störa tingsfriden under pågående ting var en svår sak, varför målet upptogs redan följande dag. Under förhandlingarna bad Frisks hustru, Erik Andersson återtaga angivelsen mot Frisk, men denne nekade. Frisk dömdes "fördenskull att mista högra handen, vara biltog i hela riket och förverkat allt vad han äger utan jordegods". Domen skulle dock underställas kungl. hovrättens prövning. Frisk togs i förvar och fraktades till arresten på Frösön.

Hovrättens utslag blev, av vad som synes, att Frisk fick lösa högra handen med 50 Rdr.Sm. och skulderna till 304 Rdr.Sm., men efter granskning kunde blott 272 Rdr. godkännas. Samma år i augusti utbjöds på tinget för första gången Frisks hemman Munsåker till försäljning för att täcka skillnaden och de 50 Rdr. Sm. som han efter hovrättens dom skulle lösa högra handen med.

I mars 1708 var Håkan Frisk jämte sonen Jonas Frisendal, på angivelse av länsman Måns Carlsson instämda till tinget för majestätsbrott. Målet handlades inom lykta dörrar.

Vid ett kalas 4:de dag jul föregående år, hos hustru Elisabet Tideman i Kullsta, änka efter löjtnant Moback, där Måns Carlsson fungerade som värd, voro följande namngivna gäster bjudna: Håkan Frisk, hans son Jonas Frisendal, som var landsfiskal i Härnöösand, rådmannen i Härnösand Ol. Nerbelius och komministern i Ullånger Petrus Horneus samt prostinnan Hoverberg och hennes döttrar. Efter måltidens slut stego de upp och drucko hans Maj:ts, änkedrottningens och rådet skålar.

När rådman Nerbelius druckit Frisk till för drottningens välgång, hade Frisk skjutit bägaren ifrån sig och yttrat, att hen ej hade behlv av att drick en gammal kärings skål och vägrade bestämt att dricka. Hans son tog då bägaren och sade enligt länsmannens version, "att han väl drack skålen, fast det är väl rätt som min fader säger om drottningen, hon är mera till skada för riket än gagn. Jag vet hur stora medel hon drager från riket om året i livgeding".

Frisk påstod sig ej minnas, att drottningens skål druckits, och Frisendal hävdade att han druckit skålen med vördnad och för att skydda sin gamle far, som ej druckit skålen. Vittnena Nerbelius och Horneus intygade båda, att Frisk var drucken, och att han ej satt stilla utna ömsom var ute på golvet och ömsom satt på sin stol.

Om Frisk uppfattat, att skålen gällde drottningen, kunde de ej yttra sig om. Både Frisk och Frisendahl bedyrade, att de alltid med vördnad yttrat sig om hennes Maj:t.

Dagen efter inkom Frisk med en skrivelse, och under gråt beklagade han , att han orättvist var angiven av länsmannen, betygande på sin salighet, att hen ej uppfattade att hennes Maj:t nämndes, emedan han var svårt drucken. Han begärde nåd för sin höga ålderdoms skull, och för de svåra lidanden han utstått under marscher i fiendeland, där han fått sitt huvud skadat. Frisk insattes i arrest på Frösön. och målet underställdes hovrättens dom.

Hur denna dom utföll veta vi ej, saken blev förmodelinge nedtystad. Frisk dog året därpå i Ragunda, och Frisendahl uppehöll sin tjänst i Härnösand till omrking 1719. Att Frisendahls beskyllningar mot änkedrottning Hedvig Eleonora, Carl X Gustafs gemål, voro befogade, kan man förstå av, att hennes livgeding eller underhåll bestod av Gripsholm, Eskilstuna, Strömsholm och Vadstena län samt områden i Södermanland, Västmanland och Östergötland. De återföllo till kronan år 1715.

1709 i maj slutade Håkan Frisk sin händelserika och stormiga bana, full av både med- och motgång och begravdes den 15 maj i den grav, han köpt åt sig och sin hustru inne i Ragunda gamla kyrka.

Han var en man av sin oroliga tid och ej olik andra svenska krigare och ämbetsmän, som flyttade hit, för att försvara och förvalta de nya provinserna. Hetsigt lynne och flitigt användande av bägaren tycks vara ett genomgående drag hos dessa robusta män. Att Frisks oregerliga lynne ofta jäste över under rusets inflytande, får man nog till stor del tillskriva den skallskade, som han erhöll under kriget i Tyskland.

Det vi sett av Frisks levnad är hämtat ur tingsprotokollen. Hur han i övrigt var mot sin familj och sina vänner veta vi föga om. Att förhållandet inom familjen var gott vittnar dock, att hustrun Margareta troget följde honom i alla skiften och att barnen stödde honom efter förmåga.

Äldste sonen Jonas blev landsfiskal i Härnösand, en befattning som synes motsvara landsfogdens. Dotttern Johanna blev gift med komministern i Umeå, sedermera kyrkoherden i Grundsunda Petrus Christopher Seberelius. sonen Magnus övertog gården Munsåker och var bonde och gästgivare samt länsman från 1744. Från honom utgår en synnerligen stor släkt i Ragunda med förgreningar över hela landet och utomlands. Dit hör den yngre Frisendahlska släkten, Pehr Hellzéns släkt i Härnösand, den yngre Huss-släkten m fl. Dottern Märetta blev gift med gästgivaren och bonden Olof Larsson Hedström i Gransjö, Helgum och blev stammoder till en stor släkt där, till vars medlemmar förutvarande inrikesministern dr Gunnar Hedlund hör. Yngste sonen Elof fick studera i Uppsala och blev först konsistorienotarie i Härnösand och sedan kyrkoherde och prost i Gudmundrå.

Frisks hustru Margreta Månsdotter var född på Hammaren i Ragunda och dotter till bonden Mogens Ols, som kanske var ättling av den kyrkoherde Mogens Eriksen som år 1600 var ägare till Hammaren.

Källor:
Jämtlands domböcker
Gudmar Hasselberg: En räfst på Karl XI:s tid.