Minnen från krigsåren 1939 till freden 1945. Jag kommer nu att berätta om mina minnen från krigsåren 1939 till 1945. Jag föddes den 11 jan 1933 i en liten skogsby som heter Reva i östra Jämtland. Läser man i lärda skrifter så framgår det att Reva sannolikt är bestämd form singular av det från östra Jämtland kända "rev",ett "slags ytmått". Beteckningen rev var också officiell i Sverige från 1855 och några årtionden framåt. Ett rev (el.kvadratrev) omfattade närmare 900 m2. Vi hade ingen riktig väg från den allmänna landsvägen. Vägen var en gammal kärrväg som gick genom skogar och ängar, på vintern plogade man vägen med en träplog som drogs av en häst. Vägen var 2,5 km. lång. Under krigsåren anlades en ny väg som grävdes för hand, med hjälp av stubbrytare, spett, korp skyfflar och skottkärra. Det var fem familjer som var bofasta runt omkring Reva. Samtliga familjer hade en vägsträcka som skulle brytas. Det mesta av vägen gick genom skogsbolagens mark, men de ansåg att de hade ingen nytta av vägen. Dom flottades sitt virke i Indalsälven. Så därför hade de ynkliga korta vägsträckor att bryta. Man kan konstatera att vägen har används av skogsbolagen sedan i början på 50-talet. På freds dagen den 8 maj 1945 kom den första bilen till Reva, en minnesrik dag. Det som jag mins var att vi hade ingen elektricitet, så under krigsåren fick vi begagna oss av en karbidlampa att lysa upp vårt kök. Vi hade ingen telefon, den närmaste telefonen var i grannbyn 3 km från vårt hem. Vatten fick vi hämta från Meån 600 meter från hemmet. 1937 grävde min far Daniel Westlund och hans bror Emil för hand ett 600 långt dike där man lade ner rör. En vädurpump försörjde oss med vatten, i första hand i ladugården. Tidigare hade man grävt en brunn, 27 alnar djup cirka 15 meter. Man hittade inget vatten. Den man som hade visat var man skulle gräva brunnen hade sagt "hittar ni inget vatten får ni ta livet mig" Telefon fick vi indragen i slutet på fyrtiotalet likaså elektricitet. Jag hade för långt till skolan så därför blev jag inackorderad hos familjen Sven och Matilda Hjelte nära skolan hösten 1939. Sven hade blivit inkallad och låg förlagd i Tärnaby vid norska gränsen. För att överleva gick frun i huset på dagsverken i gårdarna runt omkring i byn. Jag fick som liten parvel ha en nyckel runt halsen för att kunna öppna dörren när jag kom hem efter skolans slut. Under krigsåren var den vanliga maten fårkött, kaninkött, fisk och nejonögon samt sagogrynssoppa. Jag fick hjälpa till och såga ved när jag kom hem från skolan och hämta mat till kaninerna. Det kom finska barn till byn, en flicka vid namn Paula kom till den familj jag bodde hos. Folket i byn kom med presenter och godis till Paula. Vi hade varsin låda i köksbordet där vi förvarade våra saker. Paula hade sin låda full med presenter och godis jag hade ingenting i min låda hon retades med mig när hon käkade sitt godis. Under höstmörkret fick vi sätta upp speciella mörkläggningsgardiner i fönstren en man som bodde i byn var tillsyningsman och kollade mörkläggningen. Hans namn var Anton Andersson. Det man inte glömmer var ransoneringstiden. Vi barn fick tilldelning av några bananer till varje jul lika var tilldelningen av risgryn en deciliter per person. Under krigsårens vinterkvällar samlades byns kvinnor i vår skola och stickade strumpor och fingervantar som sändes till finska soldater. Man kallade träffarna för symöten, det serverades kaffe med dopp karlarna i byn var också välkomna dom satt mest för sig själva och talade om kriget och vad som hänt i byn på sista tiden. Två män från byn anmälde sig som frivilliga att deltaga i det finska kriget. Den ene körde förnödenheter med lastbil över Kvarken, hans namn var Sven Lund. Det var väldigt kalla vintrar under krigsåren så det var inga problem att köra bil över havsisen. Den andre mannen Axel Gulliksson kämpade ihop med de finska soldaterna. När han kom hem hängde han upp sina medaljer och troféer ovanför sin säng. Det var axelklaffar från stupade ryska befäl och soldater. Mina föräldrar hade jordbruk med kor, kalvar, får, höns och grisar, så det var vanligt att min mor brevväxlade med familjer runt om i landet och bytte köttkuponger mot socker och kaffekuponger. Min far var med i ett notlag som fiskade lax i Indalsälven, på den tiden var det mycket fisk i älven. Vid utbyggnad av kraftverken i Indalsälven under slutet av 40-talet så avtog fisket, genom dammbyggnader hindrades lax och öring att vandra upp från havet. En epok var slut, laxfisket hade försörjt många människor efter älven. I och med att vi hade jordbruk så hade vi tillgång till potatis. I en speciell kvarn malde vi potatisen och tillverkade potatismjöl och potatisgryn. En bakugn var belägen i våran källarvåning, där bakades tunnbröd vår och höst. Vi odlade korn, havre, lin och hampa. Kornet maldes till mjöl, havren till mat åt hästen. Linet och hampan förädlades och begagnades till vävnader. Under slåtterarbetet var det vanligt att folket i byn hjälptes åt att bärga höet åt varandra. Det flesta utav karlarna i byn var ju förlagda runt om i landet för att försvara vårt land. I början på krigsåren så byggde man ett kanontorn för luftvärnet nära kraftverket som låg i byn. Platsen var i närheten av Gullikssons hem som man kallade för "Läggda". Landstormsmän blev inhysta i en bryggstuga hos Edvin Jungberg ,de hade hand om bevakningen av kraftverket och luftvärnskanonen. Vi grabbar var nyfikna och besökte ofta kanontornet, men vi fick inte komma i närheten vi blev bortjagade. Som ni vet hade tyskarna kurirplan som flög regelbundet genom Sverige, de hade en speciell färdväg som inte fick överträdas. En sommar kväll kom ett kurirplan som flög över kraftverket , luftvärnskanonen sköt några skott runt flygplanet, jag såg hur kulorna kreverade runt om flygplanet det ändrade kurs. Strax efteråt kom ett jaktplan från Sundsvall. Vi blev oroliga hade det blivit krig i Sverige?
Fortsättning Gunnar Vestlunds berättelse Någonting som jag aldrig glömmer det var när ett skogshuggarlag kom till vår by. Det var finnar som deserterat från finska kriget. Ett helt tältlag hade tagit sig över Torneälven, och blev sedan transporterade med tåg till Bispgården. Sedan blev det placerade i ett skogshuggarläger vid Stordigerlemmen långt ut i vildmarken. Herbert Sundberg blev instruktör för lägret. Det var unga grabbar som var mellan 20-30 år gamla, det hade ingen erfarenhet av skogsarbete. Min far och andra karlar som hade hästar skulle transportera virket från skogshuggarlägret, det har berättat för mig att det var mycket snö den vintern, när snön börja smälta så visades att de finska skogshuggarna hade sågat av träden jämns med snön. Det finska grabbarna blev väldigt populära i bygden, flickorna i byn åkte skidor den långa vägen över en mil för att besöka dem. Åren gick många blev kvar i bygden, många vågade inte åka tillbaka till Finland på grund av att de hade deserterat. Min far och några andra karlar i bygden, satsade på att börja kola. Det behövdes kol till järnverken och till bilarnas gengasaggregat. Kolen skickades per järnväg till Kilafors. Ett vanligt arbete på somrarna för grabbar som slutat skolan det var att hugga kolved. Jag återgår till min skoltid . Jag gick i en b-skola vilket betyder att i första klass hade jag en småskollärarinna. I tredje, fjärde, femte och sjätte klass hade vi samma lärare. Vi hade ingen barnbespisning det fyra första åren, vi hade en flaska mjölk och smörgåsar som vi åt till lunch. Vi satt i vårt avklädningsrum. Jag mins att många gömde sig bakom sina ytterkläder när det åt sina smörgåsar, det skämdes antagligen för vad det åt. Så småningom fick vi barnbespisning. Den första tiden var det havregrynsgröt och messmörsmörgås det övergick sedan till pyttepanna och korv och potatis. Vi fick bara tre skivor korv till varje portion, men många av flickorna orkade inte tre skivor, så vi grabbar bytte åt oss korvskivorna för bokmärken. Tisdag den 8 maj 1945 vi hissar flaggan på skolgården, det är fred en stor dag för oss alla. Barnen samlas med lärarinnan runt flaggstången och sjunger Du gamla du fria. Gunnar Westlund den 6 mars 2010 |
