Det var en varm sommarkväll i östra Jämtland närmare bestämt Österåsen. Jag kör min bil på en knagglig väg efter Indalsälven, är på besök i mina hemtrakter. Minnena från min ungdom kommer fram. Vägen kom till när man muddrade älven vid utbyggnaden av Hölleforsens kraftstation. Genom att sänka älven på en sträcka av åtta kilometer, så fick man ut mera effekt från kraftverket. Till hjälp hade man den stora grävmaskinen Marion 120 i folkmun kallad "Storgrävarn", grävmaskinen hade en arm på 60 meter och en släpskopa som tog 6 kubikmeter.
Några hundra meter nedströms kraftverket låg Edset en uppläggningsplats för timmer. Det har berättats att när det bedrevs stora avverkningar, så var det upp till tjugofem hästar som transporterade virke ner till Edset från de stora skogarna. Virket fick sedan ligga till våren för tumning, vilket innebar att ett tummarlag utförde mätning av timmerstockarna. Sedan var det dags för flottning när sommaren kom, stockarna flottades ner till skiljestället vid Lövudden.
Jag fortsätter min biltur. Nedanför Edset låg en liten slåttervall, som brukades av Joel Tjärnkvist. Slåttervallen kallades Getryggesvedjan
Nedanför Getryggesvedjan låg Hjältesbryggan, en timrad brygga fylld med sten cirka 75-100 meter lång , 3 meter hög och 3meter bred Bryggan var placerad mellan den branta sluttningen och en bit ut i älven Bryggan styrde timret ut i älvfåran, och förhindrade att timret hamnade på slåtterängarna vid högt vattenstånd i älven. Bryggan tillverkades någon gång på -30 talet.
|  "Storgrävarn", Marion 120 i arbete nedströms Hölleforsen
Fotograf: Vattenfall
Källa: Vattenfalls arkiv
|
Vid bryggan fans också en flottningskoja . Jag upptäcker att landskapet har förändrats. Här låg slåtterängar. Den första slåtterängen tillhörde Salman Edholm. Bredvid hade min morfar Elof Damgren en slåtteräng.
Intill låg Ängsta slåttern som tillhörande familjen Lund. Höglins slåttern gränsade emot Ängsta slåttern.
Sahlins slåttern vid dom stora björkarna, där kunde man se slåtterfolket ligga i skuggan av björkarna och vila efter tungt arbete Den sista slåttern var Ledins och den låg närmare Rönnbäcksedet. Nedanför Sahlins slåttern låg Gammelstranna där fiskades lax med not.
Jag kör vidare mot Rönnbäcksedet och Rönnbäckshällan. Den här platsen var väldigt fiskrik, min far Daniel Westlund och jag har tillbringat många sommarkvällar i detta fiskeparadis. Vi blev aldrig utan fisk. Vi begagnade ett långt bambuspö och en svart fluga med silverkropp, den gillade harren.
Jag fortsätter en halv kilometer till, parkerar bilen och plockar fram min sotiga kaffepanna, gör upp eld och sätter på kaffet. Under tiden kaffet kokar väcks minnen till liv, det var ju här Revaedet låg. Jag går in i snårskogen och försöker lokalisera var fiskekojan låg. Jag äter upp mina korvmackor, kaffet smakar gott, lägger mej ner och njuter av den sköna sommar kvällen, det doftar hägg och konvalj.
Det var här jag som liten grabb fick vara med och fiska lax. I dag kan ingen lax eller öring vandra upp från havet, för älven är stängd av kraftverksdammar I gamla tider vandrade laxen från Indalsälvens utlopp till Krångede en sträcka på cirka fjorton mil. Laxfisket bedrevs från slutet av juni till slutet av september.
 Laxfiske
Fotograf: Jonas Sahlin, Sundsvall
| Tillvägagångssättet var följande: Fem man ingick i fiskelaget. I en klinkerbyggd båt placerades noten, en man Rune Johansson var roddare, två man såg till att få ut noten i älven det var Daniel Westlund och Per Perman, en vid flyttelnen och en vid sänktelnen. På den tiden var flyttelnen försedd med extra hemmagjorda flytstycken, dessa kallades för "flån" De tillverkades av en bräda cirka 20x20 cm, på senare tid ersattes dessa av korkflöten. Sänktelnen var också försedd med hemgjorda sänken. Dessa tillverkades av gamla cykeldäck. Däcken kapades i lämpliga längder, en flat sten fick tjänstgöra som sänke. Den stoppades in i de kapade däckslängderna, som veks ihop på mitten och syddes ihop med mässingstråd .
| Tyngderna kallades av fiskarna för "taskor". Så småningom ersattes dessa av en blyteln.
Båten roddes uppströms älven, noten var försedd med landrep i ena ändan. Detta kastade man iland till två män Emil Westlund och Valter Skog som fick avvakta tills noten var ikastad i älven, för att sedan gå nedströms till intagningsplatsen.
Båten styrde ut i strömfåran, noten kastades i älven. I andra ändan av noten var det också ett rep , det fick dom två i båten hålla. Båten kom så småningom in i edan, och styrdes in mot land och förtöjdes. Det som gått med landrepet var nu nere vid intagningsplatsen. Noten hade följt strömmen in i edan, och det bara att hala in den. På slutet bildades det som en påse av lösgarn, i den uppehöll sig laxen.
Vid ett tillfälle fångades en lax på 35 kilo. När den laxen gick in i noten, trodde man i fiskelaget att man fastnat i en sten på botten av älven. Men så småningom började noten röra på sig, och vad fick man se en jättestor lax.
Vilda skrönor och berättelser om den stora laxen lever kvar i bygden. En viss rivalitet förekom bland notlagen. Det berättas hur man för att styra över laxen från motsatta stranden, där andra fiskade lax. Tillverkade attrapper av sälar som förtöjdes på botten i älven. Attrapperna gjordes av plank, med blåslampa brände man fläckar på sidorna. Om det konstgjorda sälarna kunde styra över laxarna är det väl ingen som vet.
En vanlig syn på den tiden, var att många satt i båtar och rodde laxdrag. En extra förtjänst för ortsbefolkningen. Laxen såldes till bekanta, många skickades till Sundsvall för försäljning
|  Laxfiske med många åskådare
Fotograf: Jonas Sahlin, Sundsvall
|
Jag slutar min berättelse. Jag hade som liten grabb förmånen att få vara med på dessa fiskeäventyr, ligga i fiskekojan och lyssna till det äldres historier och bravader.
Jag återvänder till bilen, kör sakta tillbaka i sommar natten och känner mig privilegierad och lycklig för att jag fick vara med.
Gunnar Westlund januari 2008
|