Den här berättelsen handlar om kolning i dom Jämtländska skogarna under krigsåren-39 till -45. Mystiken kring kolaryrket har fascinerat mig.
Min far Daniel Westlund och hans kolarkompisar, samt andra kolare i Sverige bidrog med sin kolning till att folket kunde köra sina bilar, och att järn och stålhanteringen rullade.
Jag mins som ung grabb, hur förberedelserna för kolning drogs igång. Virket till kolningen skulle huggas tidigt på försommaren. Bygdens pojkar som hade skollov ingick i kolvedhuggningen. Längden på virket skulle vara 3 meter, lövträd fick man lov att barka några ränder för att påskynda torkningen. Höjden på kolvedreset skulle vara 125 cm.
Ofta letade man fram gamla kolbottnar för att underlätta markplaneringen för kolmilan. En kolkoja skulle också tillverkas, tre väggar byggdes upp av kolved, vid den fjärde väggen placerades öppenspisen och dörren, väggen var sluttande så inga gångjärn behövdes. Mossa fick tjänstgöra som tätning mellan stockarna. En säng och ett bord tillverkades, och ett litet fönster sattes in i den vägg som låg mot milan. Därifrån fönstret kunde man bevaka milan
När kolveden var riktigt torr, kördes veden fram med häst och släde till kolbotten, någon gång i mitten augusti. I mitten på kolbotten grävde man ner en grov timmerstock, den skulle kolveden resas emot, den kallades för (kungen). Runt kungen tillverkades en fyrkantig trumma, den så kallade tändtrumman. Sedan var det klart för resning av kolveden När milan var färdigrest, så var det dags att täcka milan med granris, det gjorde man för att förhindra att jord och stybb trängde in bland veden.
Man mätte yttermått av milan i famnar, en famn var sex fot =1.8 m. Stybbningen gjordes helt manuellt med spadar, men för att hålla stybben på plats så begagnades så kallade block för att underlätta så att stybben stannade kvar på sidorna av milan.
Kolning vid Ringsjön, Håsjö 1924. På miltoppen skomakar-Jon och Nils-Jonas Näslin
Fotograf: Alexander Fröberg
Ägare till fotot: Martin Bergman
| 
Tändning av milan.
Kolning på Storbacken någon gång 1940-45. Personer uppe på milan Axel Gulliksson till vänster, Emil Vestlund till höger. Vid hästarna Daniel Vestlund till vänster, Harald Fors till höger. Hästen heter Franken.
Fotograf: Otto Damgren
|
Nu var det dags för tändning av milan. En eld gjordes i ordning på toppen av milan, sedan fyllde man tändtrumman från den brinnande elden det upprepades till milan fattat eld. Sedan var det dags att täcka över tändtrumman. Man fick också se till man hade flera draghål längst ner på milan.
Vad behövdes för verktyg vid kolning, skyfflar, klubba, kolharka, kolfat, kolkrok, milspett, stryk eller klappträ och tillgång av vatten.
Bevakning av milan var ett måste, det hände ibland att milan slog (kastade av sig stybben) då började milan brinna. Då fick kolaren stybba igen det ställe som milan kastat av sig stybben. Det finns många berättelser där milor brunnit upp och kolaren har gått miste om förtjänsten
Varför slår milan? Det bildas gaser och ångor i milan ofta när kolveden inte är riktigt torr. Det kan också vara fukt från själva kolbotten. Drygt en vecka kunde det ta innan milan var färdigkolat.
Det fans en annan metod att för att kolningen skulle gå snabbare och säkrare. Det gick ut på att man lade en rostbädd av kolved man kan kalla det för ett golv under milan. Utanför milan byggde man en skorsten, så att luft kunde passera under milan ut i skorstenen. Denna uppfinning innebar att gaser och fukt passerade ut genom skorstenen. Milan kolade snabbare och mindre risk för slagning.
När milan var färdigkolad, det kunde man känna med milspettet genom att på ett flertal ställen sticka ner spettet i milan. Då var det dags att stybba igen draghålen, milan kallnade efter en vecka.
| 
Kolarna Fritjof och Anders-Gustav Andersson Varg 1927
Fotograf: Alexander Fröberg
Ägare till fotot: Martin Bergman
|
Det mest arbetsamma momentet var rivningen av milan, sotigt och tungt arbete med att kratta fram kolen. I östra Jämland var det vanligt att kolen fylldes i speciella tillverkade lådor, som sedan kördes med lastbil till kolbryggan i Bispgården järnvägsstation. Från bryggan tömdes sedan lådorna i kolvagnar. Vagnarna gick sedan till Kilafors. Ibland hände det att vagnarna tog eld, antagligen var det en del av kolen som ej var släckta, och när vagnarna kom i rörelse fattade vagnen eld.
Många kolare förolyckades när dom klubbade milan i samband med slagning. Det kunde uppstå hål under stybben, och där kunde kolaren trampa ner sig, det innebar att många blev uppbrända. Min far har berättat att skogsfågel särskilt tjäder sökte sig till dom stora tallarna runt kolmilan, antagligen lockade av kolröken. Sen var det oknytta händelser som drabbade kolare, om varsel och röster som varnade när milan slog, och det började brinna.
Vad åt en kolare? Kolbullar förstås, samt bruna bönor och fläsk och kaffe var en viktig del av kolares dryck, det höll honom vaken. Men det var ransonerat, så man fick nöja sig med rostade ärtor och cikoria.
Besöker man Lassekrog i Hälsingland så kan det vara värt att beskåda Albert Vikstens Skogsmuseum där visas skogshantering i äldre tider.
Gunnar Westlund i januari 2008
|
|
