Gunnar Westlunds berättelser
Österås Gammelfäbodarna Gammelboan
|
Österås Gammelfäbodarna Gammelboan Jag har tidigare skrivit om Gammelbostenen och där nämnt Gammelbodarna, nu tänker jag fortsätta och berätta mera om fäboden. Det är minnes anteckningar och berättelser från äldre personer som haft anknytningar till fäbodlivet. Det är svårt att få fram uppgifter när fäboden kom till. Vad man vet är att brukandet av fäbodar var störst i slutet på 1800-talet. Jag skulle tro att andra hälften av 1800-talet började man bygga hus och odla marken där Gammelbodarna ligger. Vilka var det som nyttjade fäboden? Det var jordbruksfamiljer från Österåsens by. Höglins, Gisslen, Berglunds "Backes", Edholms, och Westlunds som hade varsin stuga och slåttervall. På den tiden fick man färdas till fots och i bästa fall klövja med häst för att transportera förnödenheter som mat och diverse tillbehör till fäboden.
På golvet låg hemvävda trasmattor. I det andra rummet förvarades mjölken och diverse matvaror, golvet var nedsänkt i jorden golvet täcktes med granris, och på väggarna var fästen för mjölktråg. När separatorn kom till fäboden behövdes inte trätrågen längre. HYTTAN Ett litet hus cirka tre gånger tre meter, med öppning i taket för rökutsläpp. Mitt under öppningen i taket gjorde man en eldstad där kunde grytorna placeras för ystning av mjölken och kokning av messmöret. Efter ena långväggen en bänk och några hyllor samt en pall eller stol att sitta på när man rörde i messmör grytan. LADUGÅRDEN eller "Fåse" Ett timrat hus med ett litet fönster, korna hade bås efter ena långväggen. Gödseln kastade man ut genom glugg i väggen. Förekom det kalvar tillverkades en inhägnad i ladugården. Buföringstider. Det kunde ske före eller efter midsommar. Det var oftast lång och dålig väg till fäboden. Därför fick mycket av det som skulle föras till och ifrån fäboden bäras i mesar och kontar och i händerna. Skrymmande saker fraktades till fäboden när det var vinter i samband med hemkörning av hö. Jag har en bok framför mig som heter Fäbodar redigerad av Hans Lidman, där har Margareta Johansson från Östersund skrivit om Buom. Jag kommer att återge en del av hennes berättelser. Först ”Arbeten vid ankomsten till bodarna”. Det första som skulle göras när man kom fram till buom var att ställa alla träkärl (laggade) i vatten för att de skulle tätas. De hade under vintern torkat och gistnat. Sedan skulle det kokas (enlag). Det var enris som koktes. Därmed skulle träkärlen göras rena. Mjölktrågen skulle sedan ofta rengöras på detta sätt under sommaren. Det var mycket effektivt, tog bort beläggningen och gav god smak. Alla sängkläder skulle vädras. Spisen som under vintern farit illa an snö och regn skulle lagas Lera hade lagrats för detta ändamål. Så skulle man bryta granris till mjölkboden och torka bort spindelväv och damm Om rengörning i stugan. Tvagor bands av granris. Efter bindningen fästes tvagorna samman två och två samt hängdes över hässjestänger för att torka och avbarras före användningen Tvagorna motsvarade nutidens skurborstar. Man använde dem vid rengöring av mjölkkärlen av trä och när man skurade det trävita golven och det omålade möblerna i stugan Vid golvskurningen blöttes först golvet med vatten. Vid borstningen med tvagan stod man med höger fot på tvagan och trampade fram och tillbaka. Sedan sköljdes golvet varefter man borstade igen. Till sist sköljde man ordentligt. Det fanns ett talesätt att sista sköljvattnet skulle vara rent att man kunde bjuda prästen att dricka av det. För länge sedan brukades torvströ att torka golven med. Efteråt sopades med kvast. Golven voro för det mesta så glesa att skurvattnet rann ned lite här och där. Om inte så fanns det en liten lucka i golvet genom vilken man sopade ner vattnet Luckan heter på jämtska "sponse"
Min far berättar vidare att det var vanligt för bygdens ungdomar att på lördagskvällen vandra till fäboden. Far hade alltid dragspelet med sig, och det dansades på fäbodvallen Det bjöds på kaffe från den trebenta kaffekokaren som tilltugg tunnbrödssmörgås med gammelost och messmör. Min mor berättar vidare att en lördag efter det hon mjölkat korna, sprang den långa vägen hem till byn för att dansa på paviljongen. Tidigt på söndag morgon sprang hon tillbaka till fäboden. Jag läser vidare i boken Fäbodar Åsa Nyman har skrivit om Trolska väsen och vardagsvidskepelse. Redan vid förberedelserna till ”buföringen” kom detta till synes Ifrån Böle by i Ragunda socken, Jämtland, berättar E J Lindberg härom på följande sätt: En tre fyra dar före planerad buföring fingo djuren gå ut för att på så sätt reka av sig värsta yran efter vinterns långvariga stallningsperiod. Kalvarna fingo samtidigt en viss vana att gå i det fria och göra de äldre djuren sällskap. Samtliga djur fingo givetvis också en välbehövlig träning för att kunna orka med den tungsamma vandringen upp till bovallen. Dagen innan kosan skulle ställas till buan städdes djuren. Med stä avsågs, att genom en viss ritual, som bestod i att ge kreaturen bukråutär, d v s på ett visst bestämt sätt sammanblandade beståndsdelar, fått djuren att lyssna till och medfölja ljudet från den skälla, som skällkon bar (ljudande malmbjällra, fästad av en trälj kring skällkons hals) Dessutom ansågs städda djur självmant komma uppsöka ladugården, när kvällen kom. Verkan av stäandet ansågs vara likartat om nu djuren skulle vistas i fäboden eller gå hemma på de där befintliga skogsbetena. Givetvis kom i föreliggande fall bu- eller hemmaskällan i bruk vid resp. procedurer. Ingen må förundras över, att de gamla gjorde allt som stod tillbuds, för att djuren självmant skulle återvända till resp. ladugårdar, när kvällen kom. Det var inget latmansgöra att springa ute i markerna, ibland avsevärda sträckor, för att söka upp och mota hem gensträviga djur. Det kunde också inträffa, att boskapen ej återvände, utan låg över på natten ute i skogen. Detta hade till följd, att avkastningen minskade betydligt. Det kunde ibland inträffa, att djuren, då de påträffades, nättopp med lock och pock förmådde återvända. Vid sådana tillfällen ansågs de vara förgjorda antingen av illvilligt folk eller av de underjordiska. Här tillgick stäandet på följande sätt: På apotek inköptes libstickerot och s.k. boskapskryddor. Roten revs och blandades väl med kryddorna, varefter gröpe eller mjöl tillsattes. Den skälla som djuren skulle lyssna till och följa efter under stundade betessäsong, fylldes med ovannämnda blandning. En skarp kniv brukades till att röra om blandningen inuti skällan. Samtidigt skavdes också något av skällmetallen loss och inblandades i fematen. Proceduren upprepades till dess hela stäsatsen hade passerat genom skällan. De tre första dagarna djuren vistades ute på betena, gavs de var sin nypa av blandningen morgon och kväll. Återvände nu djuren inte trots stäandet, gällde det för dem, som skötte djuren, att söka utforska huruvida illvilliga personer eller de underjordiska voro upphovet till detta. Voro nu djuren iskalla om mulen, då voro de modstulna (slöa och likgiltiga). Upphovet härtill var oftast att söka hos de underjordiske, men ibland, dock mera sällan, kunde även illvilliga personer modstjäla boskapen. När de underjordiska (vittror, rå, älvor etc). varit i farten. Tog man en stålkniv, stål ansågs ju vara det effektivaste skydd, som fanns mot allt oknytt, ty vederbörande skydde stål värre än pesten, och strök samtliga djur på såväl huvud som länder. Strykandet skulle ske på så sätt, att ett kors samtidigt formades. Nu kunde det för all del inträffa, att denna radikalkur inte heller hjälpte. Då rådde ingen tvekan om att ladugården förgjorts av skogarnas mystiska väsenden. Däremot måste givetvis verkliga kraftåtgärder vidtogs. En klok gubbe eller dito gumma måste anlitas, i nödfall kunde väl någon annan kunnig person råda bot för eländet. Den kloke gubben medförde sitt muskedunder, detta laddades först på vanligt sätt med krut. Till förladdning måste en bit av bibel eller psalmboksblad brukas. Säkerligen finns det än i dag i många hem biblar eller psalmböcker, där någon eller några blad saknas. Detta utgör bevis om att kraftåtgärder i ovannämnda eller andra fall måste vidtas. I stället för kula eller hagel nyttjades salt, även detta omrört med stål före laddningen. Det på så sätt laddade skottet, skulle nu skjutas över ladugårdstaket i riktning från norr till syd. Fanns nu inte någon klok gubbe att tillgå, kunde ju som nödåtgärd en annan kunnig person anlitas, vanligtvis då någon äldre kvinna. Första åtgärden var, att vederbörande läste särskilda formler inne i den förgjorda ladugården. Tyvärr har det varit upptecknaren omöjligt att få lära dessa kraftord. Efter verkställd läsning, höggs en kniv eller yxa fast ovanför dörren inne i ladugården. Den kunnige medförde vid dylika tillfällen en levande fladdermus, vilken avlivades och med dess blod beströks både tröskel och övre karmträet i ladugårdsdörren. Efter tre dygn (det s.k. heliga tretalet kommer här i bruk), så skulle kniven eller yxan tagas ner. Sedan var allt ordnat igen. (Så långt E J Lindberg) Erik-Daniel Lindgren som jag tidigare nämnt i berättelsen om Österåssågen var en man som var vidskeplig och trodde på övernaturliga saker. Han blev ofta tillfrågad när det var problem med boskapen eller att hjälpa folk som hade råkat illa ut. Man kan säga att han var en klok gubbe. När höstmörkret lade sig över Gammelboan så var det många som hört barnaskrik. Man rådfrågade Erik-Daniel, han förklarade att Gammelboan var en ovigd kyrkogård. Det var vanligt förr i tiden att unga kvinnor som blivit med barn och inte vågade berätta detta för sina föräldrar, de sökte då arbete i fäbodar. Där kunde dom i lönndom föda sitt barn och göra sig av med barnet. Detta kan vara en skröna, men det har nog förekommit Min far Daniel har berättat det var vanligt på höstarna att sätta igång med avverkningar i skogarna runt fäboden. Då övernattade de i fäbodstugan under veckorna. Det var gott om villebråd, vi levde på tjäderkött och harkött under veckorna. En höst sköt jag etthundratjugo harar. Jag sålde det mesta av hararna till restauranger i Sundsvall. Arbetsdag i Gammelboan. De fem familjerna som hade sina kor, kalvar, och getter i fäboden, sköttes av fem fäbodpigor. Arbetsdagen kunde börja tidigt på morgonen med mjölkning. Sedan skulle djuren släppas ut, därefter skulle det mockas och lägga strössel i varje bås. Efteråt vidtog arbetet med mjölken. Det underlättade när separatorn kom till fäboden. Tidigare fick man hälla upp mjölken i trätråg, som sedan ställdes i mjölkkammaren, där skummades mjölken noga efter ett dygn, då hade grädden lagt sig på ytan i trätråget. Grädden samlades under en vecka, sedan var det dags att kärna grädden till smör. En del av mjölken ystades och blev ost, vasslan som blev efter ystningen kokades till messmör. Min mor Stina berättar vidare när vi var lediga klättrade vi upp på Gammelbostenen och satt där och stickade och lyssnade på koskällorna när djuren betade runt fäboden. När kvällen kom var det dags att ta in korna i ladugården och mjölka dem. Sedan var det mycket arbete med diskning av alla kärl och bunkar som hade används under dagen. Hemflyttning från Gammelboan. Jag återvänder till boken Fäbodar och Margareta Johanssons berättelser. Vid hemflyttningen var det mycket att bestyra. Det gällde att hålla boskapen i närheten av fäbodarna för att hastigt kunna samla ihop den när man var färdig för avfärd. Morgonmjölken måste ystas. Vasslan av getmjölken måste kokas ihop. Vasslan och komjölken kokades upp. Den ost som flöt upp togs ibland tillvara. Mest fingo djuren dricka upp den uppkokta vasslan. Alla kärl skulle vara rena och staplas upp fint. Kokkärl av järn skulle smörjas in med osaltat fett för att inte rosta i fukten Alla gluggar skulle stoppas igen så att ingen snö kunde yra in. Sängkläderna skulle hängas upp på en stock under takåsen eller på annan lämplig plats. Stugan skulle skuras. Golv, bord, säten, hyllor och skåp, allt skulle vara rent. Sänghalmen kastades ut i fjöset om den var sliten. Alla öppningar genom gärdsgården skulle stängas så att djur, som möjligen ännu voro ute, inte skulle komma in på vallen. Kontarna packades fulla. Det var särskilt noga med att getosten skulle ligga fint i kontarna för att inte få sprickor. Bördorna, som bundits i mesarna, voro noga avpassande efter vars och ens förmåga och krafter att bära. Och så kom då stunden då dörrarna stängdes. Låset var hemsmitt. En ten sköts genom en stor träkloss på dörrens insida och sköts in i ett hål på motsatta panelen genom att man vred om den stora nyckeln några varv. Nyckeln gömdes, ibland bakom panelen ovanför dörren. Det var ett mycket vanligt gömställe, känt mest av alla. Men det hände även att nyckeln gömdes på ett finurligt sätt, i ett hål i en stugknut där stockarna låg i kors. Vallpigan lockade ( "kauke" ) på sina djur. Hon var ofta mycket skicklig i den konsten. Kreaturen voro mycket yra och glada. De visste nogsamt vad färden gällde, antingen flyttning till en annan fäbod eller flyttning hem till vinterfjöset. Bara vandringen var en lustighet för dem, och skällorna skramlade i takt. Djuren räknades, så att man visste att alla voro med. Gårdens karlar hade kommit för att bära hem de tyngsta kontarna. De gick raka vägen hem till gården under det att kvinnfolket fingo hoppa över stock och sten med sina bördor för att se till att alla småfäna och de vilda kalvarna också fanns med i hjorden vid hemkomsten. FÅRSKÖTSEL PÅ 40-talet Jag kommer nu att berätta om hur man idkade fårskötsel i Österåsen på 1940-talet. Alla familjer som hade får, samlade upp fåren i stora skockar och släppte dem lösa ut i vildmarken, där fick dom klara sig utan tillsyn hela sommaren. Sent på hösten var det dags att fånga in fårskocken. Det gick till på följande sätt. Man kallade ihop några ägare till fåren, tillsammans vandrade man ut i vildmarken vissa utav fåren hade skällor, var fåren i rörelse kunde man höra dem på långt håll. Skogsarbetare och jägare hade lämnat upplysningar på vilken plats fåren befann sig.
EPILOG: Jag har försökt klargöra vilket arbete våra förfäder lade ner för att kunna försörja sig. Fäbodlivet i Gammelbodarna har jag själv inte upplevt, utan det är mina föräldrar Daniel och Stina Westlund som har berättat för mig hur deras liv och leverne tedde sig i fäbodarna. Jag vill tacka Signe Forss (Tjärnkvist) för de uppgifter hon bidragit med. Jag är osäker på hur länge man idkade fäboden, jag har nämnt slutet på 1920-talet Men det kan också vara i mitten på 1930-talet Under krigsåren 1939 till 1945 nyttjades vissa stugor i fäboden av skogsarbetare. Berglunds (Backes) stuga reparerades under slutet av 60-talet av Knut Sahlin, när jag besökte Gammelbodarna 1998 var ytterdörren uppbruten och förödelsen var stor i stugan. Edholms stuga flyttades under början av 1940-talet av Matilda Hjelte (Edholm) till Österåsen, ovanför Österåsens skola. Martins tillägg
Dragon lägrat kvinnperson. Länsmannen Haquin Frisk hade låtit inkalla kvinnspersonen Karin Bertilsdotter och dragonen Jonas Östberg för begånget lönskaläge. Karin berättar att hon åren 1748 och 1749 varit i tjänst hos bonden Pär Jonsson i Österåsen, Fors under vilken tid Östberg, som är dragon för samma hemman skall åtskilliga gånger ha haft lägersmål med henne och 3 veckor före pingst 1749 rått henne med det piltebarn, som hon den 24/1 framfött än lever. Dragonen tillstår att han haft köttsligt umgänge med Karin, men förmäler det han ej är fader för det oäkta barn, som hon fött. Pär Jonsson berättar att år 1748 Helgonmässotiden då folket skulle om aftonen lägga sig, har Östberg gått med Karin i en stuga för sig själv, den han stängt innanför och inte velat släppa in Pär. Omsider hade Östberg låtit upp med utlåtelse att han skyddat Karin för Per. Då Per kommit hade han märkt att de legat tillsammans i en säng. Pingstdagen 1749 hade Karin klagat det Östberg lägrat henne. Drängen Pär Jönsson hade sett Karin och Östberg ligga i en säng tillsammans. Hustru Botila Eriksdotter berättar att Karin sagt att Östberg hade haft att göra med henne. Östberg önskade få kalla in vittnen. Dragonen Gustaf Fredrik Unger berättade att Pär lagt sig i sängen hos Karin med kläderna på sig, men har inte kunnat märka något otuktigt. Dragonen Lars Westholm berättade att då han legat hos Östberg i Pär Jonssons gård hade Karin kommit och sagt att hon varit i granngården och legat hos Pär Jönsson och att denne velat bruka otukt med henne. Karin har då trängt in i sängen lagt sig hos Östberg. Karin påstod Jonas Östberg lovat henne äktenskap, vartill denne nekarde Östberg anhöll allenast att han i anledning av de emot honom anförde bevis måtte anses som barnafader. |
