Gunnar Westlunds berättelser
Älgjakt i Österåsskogarna
| Älgjakt i Österåsskogarna åren 1930 till 1960 Under min uppväxttid på Reva, har jag samlat på mig minnen från slutet av trettiotalet fram till slutet på femtiotalet. Det jag ska berätta om är händelser som handlar om jakt på älg. Jag kan påstå att det var nästan omöjligt att träffa på älg runt trakterna i Östenåsens skogar under trettiotalet. Min far Daniel Westlund har berättat för mig, att hans bror Emil och Anton Gulliksson var de enda jägarna som jagade älg på den tiden. De fick bege sig långt in i Österåsens skogar, närmare bestämt till Skavbergen. Där på ett ställe som heter Skaveränge såg det spår efter älg. Älgjakt var en stor händelse i bygden, man fick se till att man hade ammunition, mat, knivar och yxor slipade. På den tiden förekom inga skjutövningar på löpande älg. Man provsköt sitt gevär mot en laduvägg det fick räcka. Jag var med min farbror Emil till handlaren Lennart Karlsson för att handla mat till älgjakten. Emil köpte korv i alla former sardiner, inlagd sill, bröd och tobak. Karlsson frågade Emil om han fick bjuda på en kaffekask på kontoret, Emil tackade, det blev många kaskar. Karlsson frågade Emil du skulle behöva en ryggsäck att bära maten i, Emil instämde, jag har några säckar på lagret svarade Karlsson. Emil valde ut den största ryggsäcken och stoppade i varorna. Den ryggsäcken har gått till historien. Rune Johansson berättade för mig att en gång när de var ute och jagade, så fastnade Emil med ryggsäcken i en tät granskog, Rune fick ta fram yxan och hugga loss Emil. En annan episod var när Emil och Olle Molin skulle tälta vid Svartsjön under älgjakten. Det blev kyligt under kvällen så man samlade in ved och gjorde upp en brasa. Man kokade kaffe åt lite av maten de hade med sig. Bestämde sig för vilka älgpass de skulle sitta på. De gick och lade sig. Vaknade på natten av att tältet revs ned. Emil och Olle kröp yrvakna ur tältet, och kunde konstatera att en älg hade sprungit på tältlinorna. En profil i jaktlaget var Anton Gulliksson. Under en älgjakt skulle Anton med jaktkamrater övernatta i Backbergsfäbodarna. På kvällen så skulle hunden rastas, Anton var rädd för att släppa ut hunden, den kunde ju springa hem. Därför plockade Anton fram en skopa som hunden skulle göra sina behov i.
Det var kolvedresen som Anton hade klättrat över när han skulle besöka Korsåmoborna. Om han kom över något brännvin förtäljer inte historien. De jägare som jag kommer ihåg var Bergkvist, Fritiof Mellgren från Sollefteå Olle Molin, Rune Johansson, Julius Lund, Erik Forss, Harald Forss, Helge Forss, Valdemar Forss, Fritjof Forss, Ragnar Forss, Bernard Forss, Artur Selander, Jonas Edholm, Anton Gulliksson, Gunnar Gulliksson, Olle Nilsson, Erland Sahlin, Knut Sahlin, Justus Sahlin, Johan Damgren, Olle Viström, Per Perman, Augustin Backlund, lvar Wassberg, Axel Eriksson, Gylfe Holmström, Emil Westlund, och min far Daniel Westlund. På den här tiden fans det två jaktlag benämnda A och B laget. Jag har svårt att placera vilka som var med i dessa lag. När jag skriver dessa rader är det bara Olle Molin som lever. Alla övriga har gått till de sälla jaktmarkerna. Det har berättats för mig att under en älgjakt så blev Gylfe Holmström tillsagd att gå och sätta sig på ett älgpass vid Skaveränge. När jakten avbröts efter några dagar så fick man lov att skicka dit en jägare att hämta honom. På den tiden så fanns det ingen jaktradio. Gylfe hade legat och sovit under en gran, och det låg väldigt många tomma flaskor runt älgpasset. Jag kan nämna att Gylfe var kranförare under bygget av Hölleforsen. Axel Eriksson brukade ha med sig en lingonplockare när han satt på sitt älgpass. Bernt Sahlin berättade för mig att Axel sköt en älgtjur på trehundra meters håll vid Tomman. När Axel fick ett älgpass där det var mycket lingon, då plockade han fram lingonplockaren. Johan Damgren hade väldigt svårt att sitta kvar på älgpassen, så när han tröttnat efter några timmar sittande, så gick han och hälsade på hos närmaste jaktkompis för att utbyta tankar. Julius Lund var en levande uppslagsbok när det gällde ägare av skogsmark och rågångar. Jag måste nämna Olle Molin "älg Olle" hade ett brinnande intresse av jakt särskilt älgjakt. När han jobbade i Vuollerim så kunde Olle och familjen komma åkande i sin lilla Morris för att skjuta en endaste älgkalv. Ofta var det i oktober och det kunde vara snö på vägarna. Min mor Stina satt och väntade med mat och var orolig att de skulle köra i diket. Alla som känner Olle vet hur han har raljerat om sina älgjakter. När man delade älgköttet efter jakten, så var det inte så noga, sköt man en älgkalv eller en mindre älg, så var det vanligt att "man la inpå" ett större djur. Redovisningen över fällda djur var inte så noggrant som det är idag. Jag vill med den här berättelsen tala om hur en älgjakt kunde gå till för drygt 50 år sedan. Gävle mars 2010, Gunnar Westlund |
