Företagare i Fors


www.bispgarden.com
För att i någon mån minna om dessa och andra företagare, börjar jag härmed en liten artikelserie om företag och företagare i Fors.
Sören Nilsson 2002

Företagare i Fors - ny artikelserie



Till Fors kom år 1871
kopparslagaregesällen Karl Alfred Hanngren.


Han bokförs som boende "i socknen" vilket kan betyda att han inte hade någon fast bostad utan gick omkring ”gålföre” och utövade sitt hantverk.

År 1872 gifte han sig med Katarina Märta Nilsdotter. Hon var född 1841 i Lidens socken. Själv var Hanngren född 1843 i Sundsvall.

Makarna slog sig ned i Utanede på en plats nära gamla vägen ner efter Kvarnån.

De bodde i en liten stuga med två rum, där fanns hans smedja/verkstad och kanske något uthus. Inga kor hade de, men fläsk fick de från egen gris.

Det var ingen större lönsamhet i den verksamhet som Hanngren bedrev. De var fattiga, barnlösa, men gott hull hade de båda, och det hade kanske sin orsak:

Fru Hanngren kunde gå in i någon gård och bli bjuden på mat. När hon ätit färdigt reste hon sig, tackade och sade:

- Det var gott. Om Hanngren hittes på å komma så gett´ en få smaka!

Och så dröjde det förstås inte länge innan Hanngren kom….

Stugan var ju försedd med två rum, men för det mesta så bodde de bara i det ena för uppvärmningens skull.

Om Hanngren gick det orättvisa ryktet i bygden att han gömde sig för rättvisan d.v.s. att han skulle ha begått något brott. Men ingenting i kyrkböckerna tyder på något sådant. Kanske var det byfolket som fann det lite märkligt att en man från Sundsvall med hantverksutbildning bosatt sig på detta ställe.

Företagaren Hanngrens arbete bestod i att tillverka och reparera kaffepannor, kastruller, bunkar m.m. i koppar. Men han gjorde även saker i bleckplåt t.ex. kakspritsar o.dyl.

Det sägs att flera av hans alster finns kvar i Utanede.

En annan företagare i samma by och i en närliggande bransch var bleckplåtslagaren Karl Reinhold Holmström, född 1848 i Piteå.

Han tillverkade förutom vanliga alster även saker till sig själv i plåt: både flöjt och gitarr.

Och han trakterade båda instrumenten.

Gamla Österåsbor har berättat att de under varma vårkvällar kunde både se och höra Holmström på andra sidan av Indalsälven, där han satt vid stranden eller nipkanten och spelade på sina plåtinstrument och överröstade forsen.

Ja, det var nästan som ett vårtecken sade de.

Och borta är nu både Hanngren och Holmström.

Av Hanngrens smedja återstår bara en stenhög.


Skinnhandlare Edvard Englund

Edvard Englund föddes i Böle by i Fors år 1887. Han levde som ungkarl i hela sitt liv.

I unga dagar hade han drängplatser bl.a. hos handlaren Anders Christoffersson i Bispgården, där han förmodligen lärde sig affärsverksamhet. Han startade slakteri och skinnhandel.

Edvard köpte upp bönders djur och slaktade, utöver skinnen från dem handlade han också med räv- och mårdskinn. Han hade täta kontakter med herrar skofabrikörer i Örebrotrakten, och åkte också dit ner på försäljningsresor.

I slakteriverksamheten hade Edvard en paketlastbil av märket Ford. Det var inte mycket till flak på den utan endast en liten ”låda”. Men motorn var desto större - en V 8, sägs det.

Förvisso fanns det en backväxel på bilen, men det där med backning hade Edvard inte så lätt med. Det var svårt att vrida på huvudet och titta bakåt. Nej, han gick helt sonika fram och lyfte bilens bakdel, så att ekipaget kom i rätt körriktning. Edvard var problemlösare.

Han byggde slakteri i början av 1930-talet. Det låg i en svacka i närheten av nuvarande servicehuset Nipängen.

Där, i den övre våningen, inrättade han sin bostad med två rum. Under låg slakteriet med en liten försäljningslokal. På vinden lagrades ädelskinnen och separat från dem låg de ”vanliga”.

Han malde köttfärs i en elektrisk kvarn och sålde styckat fläsk och kött.

I Jämtlands Läns kalender för 1944-1945 står upptaget: ”Englund, Edv., kött och fläsk; skinn”.

Åtminstone på äldre dagar hade han en man anställd.
Edvard var en rättfram man med underfundig humor.

Två exempel:

En dam, kanske lite ”finare” än många av hans andra kunder, försökte en gång gå före i kön i hans ”blodiga butik”. Men se, där blev det tvärstopp, för som han sa:

”Ja ta dom som betala kontant först!” Och de som stod ikring kunde förstå att hon dröjde med betalningarna.

En annan gång var det en kvinna som frågade lite nedsättande om han inte hade något mer välhängt kött i sin butik?

Då svarade Edvard:

”De få väl bli tå rompa då, för hu ha ju hängt längst”!

Edvard är borta. Edvards hus är borta. Det brändes efter hans död.


Hästhandlare Ernst Persson


Ernst Persson föddes år 1888 i den Hellbomska gården i Bispfors, enligt egen uppgift. Fadern var faktorn Hans O. Persson. Och, fortfarande enligt egen utsago, gick han åtminstone någon tid i skola i det Silénska huset. Kanske var det en ambulerande småskola.

Sedan flyttade föräldrarna med Ernst till Annedal där fadern drev lanthandel.

Vid Järån hade Gullik Sjölander, född i Borgsjö, svagdricksbryggeri. Han hade tre stora kar vari drycken bryggdes. Vatten togs ju i Järån och andra ingredienser var mältat korn, jäst och sackarin.

Ernst Persson arbetade där, och det verkar också som om han någon tid ägde det. Han körde ut svagdrickan i stora laggade kärl med häst och vagn. Folk förundrades över hur lätt han hanterade tunnorna.

Hästpremiering i Västanede, Håsjö s:n. Professor Dyrendal från Veterinärhögskolan tittar på hästens hovar.
Foto: Alex Fröberg


Vid hemmet på Annedal fäste han en grov planka mellan två tallar, där han höll till med slakt och styckning, mest av hästar. Köttet sålde han till forsborna och levererade på sin flakvagn med ett lakan över - "mot flågen" (flugorna). Fast hästkött var inte så populärt att äta.

Men så slog han sig på att köpa och sälja levande hästar. Och det är väl i den egenskapen som vi förknippar honom.

Han gjorde inköpsresor till Sala, Enköping, Falköping o.s.v. Ja, han var t.o.m. till Polen i hästaffärer. Djuren kom med järnväg till Bispgården. Smågrisar affärade han också med.

Men runt 1920 blev det sämre tider. Ernst hade lånat Kr 10 000: - och köpt hästar för. Varpå hästpriserna sjönk som en sten. Det blev konkurs. Auktion hölls i Annedal juni 1923. All deras egendom såldes, men hustrun Annie (född 1893) gömde undan sin gitarr som följt med henne från hemmet i Böle. Den gick aldrig under klubban…..

År 1928 flyttade familjen Persson till prästbordet i Fors, där de arrenderade det hus som idag kallas Hemvärnsgården. Men så kom det en ny präst, och prästfrun ville disponera den till något annat.


Intresserade smågrabbar vid hästpremieringen.
Foto: Alex Fröberg
Ernst började år 1930 bygga det stall som ännu står kvar, fast i förändrat skick, mittemot sockenstugan och kyrkan. Det ägs idag av Ove Skoog.

I stallet bodde familjen i c. två år. Ernst monterade in kokspis med rökrör. Även under vintern bodde de där. Men de delade inte rum med hästarna, de var utlokaliserade på annat håll.

År 1934 kunde de flytta in i nytt boningshus. Och hästarna kunde flytta in i stallet i stället. Där drev nu Ernst hästhandel i många år bl.a. med hjälp av sin son Sven.



Familjen Ernst Persson



Under min uppväxt i slutet av 1940-talet fick jag ibland följa med far till hans arbete. Arbetsplatsen var kommunalkontoret samt den så kallade Kristidsnämnden.
Kontoret låg i en byggnad mittemot Fors kyrka nedanför sockenstugan. Huset finns inte kvar på samma ställe idag. Byggnaden köptes av familjen Klotz som återuppbyggde huset i stationssamhället.

Far cyklade alltid till sitt arbete. Vid korsningen nedanför kyrkan passerade vi familjen Perssons hem, vid vår färd från Hanne. Hos Perssons var det alltid liv och rörelse.
Bilar som tankades med Nynäs petroleum bl.a. Men det som fångade intresset mest var att det fanns så mycket hästar runt gården. När jag tröttnade på att klippa av frimärken från öppnade brev smög jag ibland ner till Perssons.
Hos dem kände jag igen hästkarlar som "Hans-pojkan" - bröderna Gottfrid, Valfrid och Emil Forsgren från Sörböle, Ernst Olsson och Erik Nilsson från Böle.
De flesta kände jag igen ifrån Hanne, eftersom dom forslade sågtimren ner till sågen eller lade upp i vältor efter älvkanten. Hästarna som forslade ner virket från Bölesskogarna var med största sannolikhet inköpta hos Ernst Persson. Det var lätt att känna igen hästekipagen på långt håll eftersom varje häst hade sin speciella bjällra. Man kunde av ljudet från hästbjällran avgöra att det var Hans-Emil som kom, fast man inte såg ekipaget.

Besöken hos Perssons var alltid spännande. Man förstod inte så mycket av språket mellan ”hästgubbarna” men man tog med sig intryck och små berättelser till skolan vid samspråk med jämnåriga. Framförallt gällde detta med grabbar, flickor var inte speciellt intresserade av hästar vid den här tiden. Idag är det tvärtom, om inte grabbarna ska lämna in en V 75:a.

I min släktforskning har jag kommit i kontakt med ättlingar till Ernst och Annie Persson. I första hand gäller detta Berit Persson i Örebro. Berit är sondotter till Ernst och Annie. Berit har varit vänlig att skicka mig bilder och intryck från tiden det begav sig. Berit var 21 år när hennes farfar gick bort. Farmor Annie fyllde kort därefter 80 år och de skulle då också ha firat sin 60-åriga bröllopsdag. Berit berättar också att farfar alltid sa,


Fr.v. Stig o. Lisbeth Persson, Sven Persson, okänd kvinnaa o. pojke samt Ernst.

Sonen Sven tills. med syskonbarnen Berit och Siv.
Religiösa ska man akta sig för att göra affärer med - dom drar sig inte för något i affärer och sen går de till kyrkan och får förlåtelse.


Berit berättar vidare att farfar alltid satt på sin bestämda plats vid köksbordet - nåde den som intet ont anande tog hans plats - då tittade han på dig tills du självmant frågade om "du tagit hans plats". Eller också sa han till att det var så. Hans kaffekopp behövde aldrig diskas - det blev inget gott kaffe då utan den stod alltid odiskad vid hans plats.

Farfar Ernst tyckte om en ost som luktade förskräckligt - Skit! - enligt Berits utsago. (Min kommentar: Troligtvis getost, eller ”Gammelost” som var mycket populärt vid den här tiden).

Berits äldsta kusin Ulf var där på besök med sin äldsta son Stig. Stig var bara blöjbarn och det var många som tittade i hans blöja för att se om det var därifrån doften kom men till slut sa farfar,

Sluta titta i grabbens byxor - det är min ost som luktar.
Fr.v. dottern Sissi Nilsson, Stig o. Annie Persson, Ulla o. Ulf Floden, dottern Sonja, Lisbeth Persson och Ernst

Sonen Stig Persson utanför familjens hus byggt 1934.

Farmor Annie var mycket duktig på att virka och att sy. Hon måste bl. a innan hon fick lov att gifta sig med Ernst visa upp för sin blivande svärmor att hon t ex kunde sy en skjorta till farfar - men å andra sidan var det säkert en värdefull kunskap - att ha en fru som kunde se till att man hade kläder. Det var ju säkert inte enkelt på den tiden - dyrt, långt till affären o s v.
Bilderna som Berit skickat mig är tagna av hennes mor Lisbeth, eller eventuellt av hennes far Stig. Familjebilderna är tagna med självutlösare samt med kamera på stativ.

Martin Bergman 5 augusti 2002

Ernst gick bort 1973.

Det var historien om en företagare och entreprenör av den "gamla stammen".

Bageriet i Vakta



Tunnbrödsbakning, Edina till vänster och Hedvig Amren, Västanede.
Foto: Alex Fröberg
"Vakta" heter en plats I Utanede, Fors, som brukar förknippas med vakthållning i orostider när Jämtland och Medelpad tillhörde var sitt rike, Danmark - Norge och Sverige.

Men där har av naturliga skäl mest försiggått betydligt fredligare saker. Åtminstone en bra bit in på 1920-talet drevs här ett bageri av Betty Eriksson (född Olofsson år 1876 ). Hon var gift med skogsarbetaren Ture Eriksson, en av alla dessa värmlänningar som kom hit till Norrland och Jämtland på skogs- flottnings- och kolningsarbeten - och som genom giftermål blev kvar här.
Bageriet på "Vakta" hade en stor ugn för flera plåtar, och på dess baksida fanns en torkugn, jag antar att skorporna torkades där. Men den var även en mycket eftertraktad vil- och sovplats av den tidens långvandrare, luffarna.

Här bakades alla sorters bröd som efterfrågades, såsom spisbröd, skorpor och limpor. Men även finare konditorivaror.

På den tiden bodde det mycket folk i varje gård i trakterna och vid t.ex. en begravning gick det åt mycket bröd. Det som inte begravningsgästerna orkade sätta I sig direkt togs hem i påsar till de hemmavarande barnens förtjusning. En sorts bröd som aldrig saknades vid sådana "tillställningar" var de s.k. begravningskringlorna. Sådana bakades också på. "Vakta".

Brödet såldes i ett särskilt rum i bageriet, men en del av vad som producerades skickades också till återförsäljare t.ex. till den fingerkroksstarke Isak Persson och hans hustru Emma i Långliden. De drygade ut sina magra Inkomster från torpet med att sälja bröd.

Bettys och Tures dotter Ingrid (född 1913 ) fick gå den c. 8 km långa vägen dit (t.o.r.) med konten på ryggen och leverera färskt bröd.

Ingrids bror, Jonas, fortsatte sedan sin mors yrke och blev bagare och konditor i

Östersund.

Ivar G Löcke


Ivar Jonsson Lökken var född år 1835 i Norge, förmodligen i orten Lökken söder om Trondheim.

Löke
Klicka
Han gifte sig med Anna Jonsdotter Sundin ifrån Västeråsen i Fors år 1867 de bodde i Gevåg till omkring år 1870 då de flyttade till Sollefteå. Ivar var både urmakare och snickare. Ja, t.o.m. grönsaksförsäljning ägnade han sig åt.

De fick sönerna John, Hjalmar och Georg. Fadern Ivar avled endast 48-årig år 1883 samma år som sonen Georg föddes. Änkan Anna gifte om sig med en tjänsteman vid SJ, Karl Reinholdsson och familjen bodde i Saltsjöbaden utanför Stockholm.
Men Anna blev änka igen och flyttade hem till egen gård i Västeråsen med sina pojkar.

Och i fortsättningen kommer den här artikeln att handla om Georg Löcke, eller Ivar G Löcke som det stod på hans skyltfönster. För Georg kom att ägna sig åt samma yrke som sin far, urmakarens. Men inte bara åt att laga trasiga klockor och sälja nya. Han var också guldsmed och sålde alltså ringar och smycken och sist men inte minst - matsilver. I flera gårdar i Fors tickar och mäter väggur fortfarande tiden, klockor inköpta hos Ivar G Löcke.

Enligt egen utsago fick Georg sin utbildning i Engelsberg, Skultunna och Ludvika, och han startade som egen företagare vid 24-års ålder, alltså 1907.

Mellan åren 1910 - 1915 återfinns han i det lilla timrade röda huset i Bispfors, i korsvägen Sollefteå - Sundsvall, där f.ö. Edvalls El. höll till längre fram.

Och kanske det var därefter som han startade en lanthandel tillsammans med sin bror Hjalmar i hemmet i Västeråsen? Klockaffärer kunde ju även göras i en diversehandel!

Ar 1930 köpte han en fastighet i stationssamhället Bispgården och hade sin affärsrörelse och bostad där. Han gick ur tiden år 1961.
Georg var ogift men hade god hjälp av sin brorsdotter Anne-Marie. Han ville att hon skulle lära till urmakare, men hon blev bankanställd istället.
"Men jag putsade silver all min lediga tid", säger hon idag med ett skratt.

Men Georg hade flera andra lärlingar. T.ex. Axel Linné som med tiden öppnade affär på Rörstrandsgatan i Stockholm och som hade drottning Louise som kund.

George hade temperament och var ett piggt inslag i Bispgårdens gatuliv när han promenerade och rastade sin lilla hund.
Lökes hus
Klicka


Han var lite låghalt men hade kompenserat detta med en sko med förhöjd sula. Det var hos Georg man köpte sina förlovnings- och vigselringar på den tiden.

Då fick man höra hans slogan:

"Löckes ringar,
lycka bringar".

Han var inte heller sen att förevisa sina klockors stötsäkerhet.

En person kom in för att köpa en klocka, men den skulle vara stötsäker!

Hos mig är alla klockor stötsäkra, sa Georg, och tog en grabbnäve ur i handen och släppte (kastade?) i golvet.

Och jodå, dom höll!



Brandborgs bageri.


Joodå, jag träffar fortfarande människor som pratar nostalgiskt om "kubban", "skorpan" och "drömman" m.fI bakverk från Brandborgs bageri.

Men bageriet lades ned för gott år 1969, och alla recept fanns endast i Runos och Ebbas minne, de blev tyvärr aldrig nedskrivna och är förstås borta för alltid. Så drömmen om att åter en gång få sätta tänderna i "Brandborgsdrömman" blir endast - en dröm!

Hur började det med bageriet?

Vi får gå så långt tillbaka i tiden som till år 1844. Detta år föddes en gosse, Sven, som tillsammans med några bröder kom att ta sig efternamnet Brandborg efter byn där de bodde, Brändeborg, i nuvarande Tingsryds kommun i Småland.

Denne Sven blev bagare till yrket i likhet med flera av hans bröder. Han gifte sig med Greta Stina som kom ifrån Skäfthammar i Uppland.

Det var nu som järnvägslinjer och stambanor byggdes i konungariket Sverige. Och de som mer eller mindre för hand byggde dessa "jernbanor" måste ju ha mat och bröd för dagen för att kunna stå pall i sitt hårda vardagsslit.

Klicka


Sven och hustrun följde rallarna på deras mödosamma väg norrut. Med sitt, som det sägs, mobila Bageri och café tjänade de sitt uppehälle.

Klicka
Man kan rent av följa stålbanans framskridande genom att se var deras barn blev födda:

  • Amanda Kristina, född 1876 i Hanebo i Hälsingland.
  • Hulda Elvira, född 1877 i samma ort.
  • Alma Katarina, född 1880 i Ramsjö i Hälsingland.
  • Hilma Sofia, född 1883 i Nyhem i Jämtland.
  • Sven Albin, född 1888 i Ed i Ångermanland (han dog som treåring i lunginflammation i Fors)

Familjen bodde även i Håsjö och kom till Ede, Fors, vid mitten av 1880-talet, där det stora järnvägsbrobygget över Indalsälven pågick och mycket folk arbetade. Senare kom han till Oppåsen. År 1890 återfinns han i den byn såsom bagare.

Kanske höll Brandborgs brobyggarna vid Forsmo med bröd när sonen Sven Albin föddes 1888?
År 1894 dör Svens hustru, och han gifter om sig år 1900 med Karolina Nilsdotter ( 1849-1941 ) från Järnboås i Örebro län. Hon var för tillfället piga i just Oppåsen.

Det har också sagts att Brandborgs var uppe med sitt bageri vid byggandet av Bodens fästning, eller om det bara var döttrarna som skötte ruljangsen. Både Alma och Hilma Sofia framlevde sina dagar i Norrbotten.
Året 1904 fick Alma, som då vistades i Överluleå, sonen Runo som vi äldre känner som innehavare av bageriet i Bispgårdens stationssamhälle (egentligen Oppåsen). Hans far var s.k. "okänd" och han lämnades till fosterföräldrar i Piteå. Men när han var i fyraårsåldern fick han flytta till sin morfar i Bispgården, alltså bagaren Sven Brandborg, där han växte upp, och där han sedermera fick överta bageriet när Sven gick bort (av ålderdomssvaghet) år 1926. Lite märkligt är att Runo i ett annat sammanhang angett att bageriet i Bispgården startades år 1895, då familjen bokförts i Fors redan 1890, men kanske inregistrerades firman först 1895?
Klicka
Nåväl, detta är ju endast en bisak i sammanhanget.

"Nya välinredda lokaler togs i bruk 1912", och med dom orden, som ned plitats av Runo, torde väl avses det hus som bageriet drevs i ända till nedläggandet år 1969, och som idag ägs av herr och fru Österås.

Där fanns en vedeldad bakugn med plats för 9 plåtar och att Runo vid den fick lära sig bagarkonstens alla regler av sin morfar står väl klart. Men han vidareutbildade sig också och genomgick även Konditoriskolan i Skövde år 1931.

Ar 1930 gifte han sig med Ebba Eriksson från Österede. De fick barnen Gun och Bo.

Brandborgs bageri var ett genuint familjeföretag, där såväl Runo som Ebba bakade, och där även barnen fick dra sitt strå till stacken genom att stå till tjänst. Det var dom som bl.a. vägde upp skorpor och fyllde påsar och förslöt med häftapparat!

Att elda upp en stor bakugn nästan varje dag på året krävde stora mängder ved, och det åtgick ju även en hel del av den varan till spisen i köket.

Som bränsle användes ansenliga mängder s.k. bakar. Därmed avses den yttersta delen, där barken sitter, och som blir kvar efter sågning av timmer, och den veden kördes hem med häst eller lastbil från något av traktens sågverk, t.ex. från Ede. Veden användes i c:a 1 meters längder.

Eldar man mycket uppstår också förstås sot i skorstenen, därför sotade Runo ibland själv med vad som sagts vara en kanonkula från "ryska kriget" ( 1808-1809 )!!!

Brödet såldes direkt från bageriet, men man levererade även till Handelsbolaget i Bispgården.

I femtio år eller mer steg Runo upp vid 4-tiden på morgonen och gjorde upp eld i ugnen. Det grövre matbrödet skulle gräddas när ugnen var som varmast, och mot slutet av arbetsdagen torkades skorporna på eftervärmen.

Men Runo hade även andra intressen som han ägnade fritiden åt: han samlade på frimärken och var en hängiven korsordslösare!

Slutligen vill jag ge en lite rörande bild en yrkesmans kvalitetskrav - i det här fallet alltså en bagare av "den gamla stammen".

När Runo lagt ner bageriverksamheten skulle han baka bröd bara till husbehov, och det var ju då onödigt att elda upp den stora ugnen för så litet bak, utan han införskaffade en liten ELEKTRISK ugn.

Men som han sa "det smakar inte Brandborgs-bröe" av det som han tog ut ur nymodigheten. Nej, vedeldat skulle det vara, det gav en annan och bättre smak åt brödet.

Heder åt en sådan yrkesman!!!!

Detta var alltså historien om smålänningen Sven och hans barnbarn som kom till Fors.

Dessa smålänningar i förskingringen kunde ha bildat en egen förening med medlemmar som handlaren Christoffersson, stenhuggaren Pettersson, arbetaren Magnus Rundkvist m. fl m.fI.

Ett idogt släkte minsann.

Ebba gick ur tiden 1972 och Runo följde efter tre år senare.


Flygentusiaster


Sommaren är här och jag återkommer till hösten om mera uppgifter om företagare i Fors.
Och nu över till något helt annat, som dom säger i radion!
Tydligen var de båda ungdomarna mycket flygintresserade.
Nils Åberg, född 1909, son till smeden och verkstadsägaren Nils Olof Åberg i Bispfors och chaufför John Elfström som körde buss åt Otto Holmboms bussföretag.
Nils Åberg, en händig och allround verkstadsarbetare och Anton Elfström från Sundsvallstrakten han innehade flygcertifikat.
Åren 1932-1933 byggde de sig ett eget flygplan. Som bygglokal använde de gården Sörbackens ladugårdsvind.

Flygkroppen och vingarna var uppbyggd av träspant som tygkläddes och målades.
Planet var högvingat och försett med öppen sittbrunn för bara en person.
Motorn som användes lär ha varit begagnad och suttit i en motorcykel.
Men många hembyggda flygplan från den här tiden hade sin akilleshäl: just motorn. Motorerna var ofta för tunga och lågvarviga för sin uppgift. Och så var det tydligen också i det här fallet.

Provflygningen lär ha skett vintertiden på Järsjöns is med skidor på planet. Och det gick inte så bra som byggherrarna väl hade hoppats efter allt sitt nedlagda arbete med trä, tyg, wire, målarfärg och att ta motorn i stånd. Och propellern...

Planet gjorde många "skutt" men var aldrig ens i närheten av att lyfta på riktigt. Och tur var kanske det, för den hemgjorda träpropellern var i obalans och motoraxeln gick av.
Ett bittert slut för flygentusiasterna.
Något ytterligare försök med planet gjordes aldrig. Delarna låg sedan i Åsbergs smedja, och sedan den rivits låg de under hans gamla hus.
Fjärdingsmannen Kristiansson sägs ha varit förordnad av myndigheterna att övervaka provflygningen och kanske också bygget.
Till honom hade en ortsbo uttalat tvivel att planet någonsin skulle komma ner igen. Men Kristiansson lär ha replikerat att ingenting torde vara säkrare än att flygplanet skulle komma ner om det nu kom upp i luften någon gång!

Det finns en berättelse - kanske en skröna - att flygplanet provkördes utan vingar, man skulle väl testa motorn och det förarlösa planet gav sig iväg in i ett buskage och fick en del skador.

Ulf Haijenhjelm har berättat att han som liten såg hur man förgäves snurrade planets propeller för att få igång motorn. Den gången utan resultat.
Men det var tider när optimismen blommade i bygden. Den optimismen skulle behövas nu. Eller finns den ännu?

Hayenhjelms bageri


I de flesta fall när någon startar ett företag, är det en person som lärt sig ett yrke från grunden och vill utöva sina kunskaper genom att starta eget.
Men så var inte fallet när Hayenhjelms bageri grundades! Långtdärifrån!
Nej, här var det fråga om en tonåring som såg att ett bageri kunde löna sig att driva och äga. Om honom har det sagts att han hade ett bageri, men bakade själv aldrig en bulle!

, Jonas Hjelm, sedermera Hayenhjelm, föddes år 1852 på gården Haget/Hajet i Byn i Fors (nuv. Gunda Knutssons). Ar 1870 hyrde han en bagarstuga i närheten av Ocklinds i Bispfors och anställde en bagaregesäll.

Ar 1888 gifte han sig med Anna Kåren (född 1867 i Resele). Hon var ägare till en bageri- byggnad som troligen varit i torparen, snickaren, bagaren, fotografen och poststations- föreståndaren Mattias Thiodolphs ägo. Till den lokalen flyttade nu Hayenhjelm sitt bageri och ytterligare en bagare anställdes.

Nya lokaler.
1905-1906 byggde man en större fastighet som även innehöll brödbutik och kafelokal. Nu kunde man presentera sig som "Hayenhjelms Bageri och Kafe". Och nu innehöll bageriet er ugn för 12 plåtar. Där bakades förutom gängse bakverk även spisbröd, stora kakor med ett hål i mitten så att de kunde hängas upp på en stång för eftertorkning i ett utrymme ovanför bakugnen. Som en liten kuriositet kan nämnas att en norrman vid ett tillfälle hade gästat kafeet och köpt med sig av just spisbrödet. Och hemma i Norge uppskattades det tydligen, så man fick under en tid exportera av sitt spisbröd!
Till det dagliga arbetet hörde också att sköta en häst och några kor. Ladugård med stall låg uppe på slänten mot Kristianssons.
Bageriet
Klicka


Nya krafter.
Ar 1906 började sonen Aron sin bagarbana. Han var född 1889. Och när Jonas gick bort 1926 övertog Aron med sin hustru Anna verksamheten. Med tiden kom sönerna Sten (född 1921), Björn (född 1922) med i bageriet. Dottern Ingrid (född 1928) hjälpte till i kafeet och i brödbutiken. Sonen Ulf (född 1928) levererade bröd till lanthandlarna runt om i socknen med hjälp av en cykel med stor pakethållare och med bussarna.
Det blev ett stort uppsving i verksamheten när kraftstationen i Stadsforsen byggdes på 1930-talet. Då flyttade många s.k. "anläggare" in och behövde dagligt bröd.
Ar 1937 anställdes en utbildad konditor i verksamheten för tillverkning av finare konditorivaror och bakelser.
Hos Hayenhjelms samlades de sörjande efter begravningen i Fors kyrka för en minnestund. Till den hörde förstås kaffe och "krusa", småkakor och de stora saffranskringlorna, begravningskringlorna. Och till påtåren togs tårtorna fram. När det var lite kyligare väderlek, höst och vinter, vankades det ofta buljong med pastej. Det värmde gott efter utbärning och kistnedsättning.
Det var Anna som skötte köket och hon fick ofta gott betyg för kaffe och buljong. Till den tidens begravningar hörde också att ställa i ordning påsar till släktingar som inte kunde närvara. Och de som inte kunde sätta i sig allt av välfägnaden skulle också ha en påse att stoppa i det som blev kvar. Ett speciellt begravningsvin och -konfekt kunde det också vankas.

Lite av varje.
Men det var inte bara i bageriet som de hade verksamhet. Det hade förvisso god drag- hjälp av sin placering, för man hyrde även ut lokaler till posten mellan åren 1911-1926. Där Hulda Silen var föreståndare. Men mindre känt är idag att i en tillbyggnad hade upp- förts en ugn för rökning av köttprodukter m.m. Detta avslutades emellertid 1920. Men inte nog med det: de hade även "läskedrycksfabrik"!
Den bestod aven stor tunna, rymmande c:a 200 l, på ben. I den blandades vatten med olika essenser där fanns också en kolsyretub och en apparat som tryckte ner i korkar i de bubblande läskedrycksflaskorna. Drycken "Hallonlemonad" var uppskattad. Till Hayenhjelms kunde arrangörerna vid ortens dansbanor gå för att göra uppköp av lemonad till serveringen vid danskvällarna. Där blev väl lemonaden utspädd med starkare vätskor!
1930 såldes den här tillverkningen till Karl Åsander och hans saftfabrik i Gerilå.
Det verkar även troligt att någon form av glasstillverkning fanns, då man på senare år hittat glasstrutar och glasspulver.
Det har också sagts att Jonas någon tid hade afIär/lanthandel nere vid Annedal. I så fall " troligen under en kortare tid".
En bagare måste stiga upp i ottan, det är hans lott. Men vid ett tillfälle rök det inte ur bageriets skorsten. Något var på tok? Två grannar, Erik Forsstedt och Bruno Larsson, observerade det ovanliga och gick in till Aron för att se vad som stod på. Dörrar var inte i, låsta på den tiden. . . . . .
Han låg och hade magsjuka. Men de visste vad som botade sådant! Kaffehurran på spisen i all hast och flaskan med Kronbrännvin hämtades. En kaffekask blandades och se - det hjälpte! Väl ute på gården efter väl förrättat värv mötte de en tredje granne och kunde stolt berätta hur de hade "kurerat bagaren"!
Aron spelade esskornett i en mässingssextett, och han var även medlem i Fors kyrkokör. Om man föreställer sig en bagare med stort midjemått, då liknade Aron inte en bagare! År 1956 avslutades all verksamhet i bageriet. Och huset med skylten med texten "Slottet i dalen" jämnades med marken den 3 april 1987. En epok gick i graven! ! !

Jag tackar Arons son, Ulf, för många uppgifter.

Bryggarbilen i Fors


Edit Strandberg född år 1917 i Nedansjö i Medelpad. Sedan mitten av 1950-talet bor hon i Bispgården.

Jag har varit hem till henne och blivit undfägnad med kaffe och dopp. Vid köksbordet i sin lägenhet på Hallvägen berättade hon om ett strävsamt liv, ibland lite sorgset men mestadels i optimistiska och glada ordalag.

Hennes föräldrar skötte kreaturen, var ladugårdsfolk, åt en skogspatron Enhörning. Själv fick hon tidigt bölja arbeta, hon städade hemma hos "finfolket", som hon säger, för 3 kronor om dagen. Det var omkring 1930.

När hon rensade i trädgården eller räfsade hö var betalningen 40 öre i timmen.

År 1939 gifte hon sig med Rudolf som kom ifrån Johannisberg. Två barn, båda flickor kom till världen innan maken gick bort 1955. Då hade paret skuldsatt sig med c:a 60 000:- och köpt hus och lastbil och startat ett bryggerinederlag i Bispgården i backen ovanför järnvägsstationen.
Bryggar´n i farten
Klicka

Rudolf Stranberg vid sin Bedford. Rudolf dog vid 37 års ålder.
Rudolfs vilja var att hon, om möjligt, skulle fortsätta med öl och läskhanteringen. Och det gjorde hon också. Men först och främst gällde det då att skaffa körkort.

Hon anställde sin svåger Sven Värme i firman. De jobbade tillsammans i många år. Tre lastbilar och två skåpvagnar hann hon slita ut innan hon drog sig tillbaka 1979.

Förtjänsten var inte så stor i början, ungefär 7 öre per försåld flaska! Men å andra sidan var pengarna mera värda då. Hon kommer ihåg med ett skratt en gång när de var i Utanede så blev lastbilen, Bedforden som inte gick så fort, upphunnen av en person på cykel som ivrigt vinkande. Det visade sig vara en man som de nyss sålt läskande drycker åt, men som av misstag fått för lite tillbaka vid betalningen. Fem öre för lite.

Till en början åkte de in till bryggeriet i Sollefteå, SOBRA, och hämtade dryckerna. Men sedan fick de dem levererade till Bispgården genom bryggeriets försorg. Sedermera bytte hon leverantör till Östersunds bryggeri.

Edit blev med tiden känd som "ölmor". Hon fick t.o.m. en check en gång utställd på "öl- mor". Och jodå, banken löste in den utan knot!

"Var
Klicka

Edit Strandberg och Sven Värme i slutet av 1950-talet
Kundkretsen var affärer, caféer, hotell, festplatser och privatpersoner. Vardagar och även helgdagar skulle bryggarbilen gå, ja, till och med på julafton körde man ut dricka. Många episoder minns Edit, t.ex. när hon varit till Tillfället, en liten by på gränsen mellan Jämtland och Ångermanland och ratten lossnade på Duetten och hon satt häpen med den i handen korten stund innan det tog stopp. I diket

Men bilverkstäderna här ställde alltid upp och lagade bilarna genast även om det var helg, de visste hur beroende jag var av att kunna hålla det hela i gång.

Vintern var inte att leka med för en utkörare. Stelfrusna fingrar och fötter, trilskande snökedjor, startsvårigheter...

Det hände att drickalasten frös under kalla vinterdagar.
Speciellt känslig var drycker som inte innehöll så mycket socker. Vichyvatten och julmust t.ex. Det hjälpte inte att de svepte in lasten i filtar. En gång fick de skura bort frusen julmust ifrån flaket. Men sedan kom Edit och Sven på att bygga ett fristående skåp som de eldade upp med en rödspritskamin. Eldfarligt givetvis, men det fungerade.

Ibland när de frös som mest blev de inbjudna i något kök på hett kaffe och så öppnades ugnsluckan så att de kunde sticka in och värma upp fötterna.

Och så var det alla dessa inbrott! Vid tolv tillfällen bröt de sig in. Kanske var det obetänksamma ungdomar? Nu är de väl, i så fall, lite till åren och förståndigare och kanske ångrar sina tilltag, om de läser detta?

Men så blev det sommar och sol!

Och det blev en topp i försäljningen av svagdricksdamejeanner liksom det hade varit till jul och kanske till påsk.

Till slåtterarbete under varma svettdrypande dagar skulle alla som drev jordbruk ha åtminstone en fem liters svagdricksflaska svalt förvarad i "pärkälIaren".

Det kan finnas olika mått på avfolkningen av landsbygden och jordbruksnedläggelser. Men man häpnar när man hör att Sven och Edit kunde sälja och leverera inte mindre än nittio " 90 " stycken svagdricksflaskor till bönder och torpare under slåttern ute i byarna på Sönneråsen i slutet av 1950-talet! Hur många sådana konsumeras under slåttern idag????

Och så var det förstås alla dessa herrar i kundkretsen som tyckte om att läska sin strupe med en "eller många" flaskor öl. De var flera . En hette Oskar, en annan hette Ljungberg, bara för att ta ett par ur högen. Men Edit satt i nykterhetsnämnden och flera av dessa gentlemän var portade och fick inte handla av henne. Det kunde t.o.m. uppstå ordväxling ibland!

Hon minns t.ex. när Ljungbergen kom en dag och talade om att hans pappa, "n' far", hade gått ur tiden.

- Han kom viftande med en bankbok, arvet, och ville att vi skulle gifta oss. Det blev nej!

Edit har varit i farten i hela sitt liv. I föreningar, i det kommunala. Nu åker hon på bingo, virkar mattor, bakar - svårt att sitta still har hon. Pigg som en vessla är hon.

Jag fick med mig en matta när jag gick

Författat av Sören Nilsson

När jag sitter och "kodar in detta" för att lägga in det på hemsidan så kommer mina minnen ifrån sommaren 1954. Då "Gästarbetade" jag som hjälplastare el. kalla det "allt i allo". Jag arbetade den sommaren som går till historien som en av de varmaste sommrarna....
Den mesta tiden tillbringade jag sittandes på flaket mellan våra täta anhalter. Det stod flaskor efter vägen som innebar "Här behöver vi dricka". Vi stannade till och kunden kom ut till bilen.
En av turerna gick till Ragunda och Ragunda-botten el. hette det Näset.

Vi var på gårdsplanen hos en "stadig kund". Han hade satt fram tom flaskorna och sagt till "kärringa" vad han skulle ha. Men problemet var att han hade inte lämnat henne pengar..............

Hon visste att köpte hon inte så blev han arg....
Köpte hon så fick hon inga pengar av honom. Vad göra?

Nåväl hon bad mig följa med och jag trodde att hon skulle gå in och hämta pengar men hon gick åt sidan, drog upp kjolen och där i strumpebandet i säkert förvar hade hon sin börs.......

Därefter betalte hon, om hon fick pengar av honom vet jag ej.

Det var en härlig men farlig sommar.
När man satt där på flaket så flög läsk och öl flaskorna ifrån en back till nästa ovanför som en raket. Kvar i backen fanns botten på flaskan.

Det var så varmt att de exploderade av värmen och de hoppiga vägarna.

Det var en sommar som etsat sig fast i mitt minne. Med hälsningar

Sven-Olov Sundin fd. hjälplastere


HOLMBOMS BUSSTRAFIK


I många år var Otto Holmboms bussar ett vanligt inslag i trafiken i Fors där företaget delade sträckan Ragunda - Bispgården - Sundsvall med Anna Norbergs Buss som då hörde hemma i Sillre. Företagen körde sträckorna varannan vecka. Vem minns inte chaufförer som Jonas Hammarström och kvinnornas favorit Hilding Åsén som var så lik Roberto Rossellini, Ingrid Bergmans make, som han kunde bli.

På "den gamla goda tiden" fanns inga hållplatser, man kunde stiga på och av var som helst. Åtminstone gällde det så på Sönneråsen, där man kunde se folk såväl vid "vändplan" och vid affärerna på Västeråsen och lite hur som helst vid landsvägskanten.

Jag var själv en tid trägen bussåkare - med båda företagen - då jag några år på 1960-talet arbetade i Sundsvall men ofta åkte hem till Sönneråsen.

Men jag hade redan tidigare startat som bussresenär och det var när radioapparaten gick sönder hemma på Högåsen. För då kunde vi inte höra på Karusellen, Farbror Sven eller Grammofontimmen. Den sistnämnda började ofta med marschen Alte Kameraden och fortsatte med något annat lättsmält som t.ex. sång av Lisbet Bodin och Sven Arefeldt. Sedan blev det Beethoven och Stravinsky resten av tiden och då var det dags att knäppa av och inte slösa med strömmen.

Måste man åka buss, om ett rör "gått" i radion? Om jag vore ohövlig skulle jag säga som Ingemar Stenmark som på sin tid besvarade en reporters fråga ungefär så här.

Det är inte lätt att förklara för den som inge begrip!

Men så är inte jag. Jag skall försöka förklara. När radion tystnat och det hände ibland, då utrustades jag med en mindre summa pengar - några tior - och sedan blev det för mig att ta den väl emballerade lådan, på sparken vintertid eller på mjölkkärran sommartiden, fram till landsvägen och invänta bussen. Vi hade inte bilväg upp till Högåsen förrän i mitten av 1950-talet. Jag åkte till Ragunda stationssamhälle med dyrbarheten och medan chaufför och konduktör åt och vilade upp sig på Gästis så bytte Torbjörn Tivander den trasiga "lampan" mot en hel och ny. Han hade sin radioverkstad i ett stort rött hus invid vägen. Det fallerade aldrig. Jag återkom på eftermiddagen till mitt hem med uträttat ärende, och vi kunde alla lyssna till såväl tungsinta föredrag som ouvertyren till "Lätta Kavalleriet". Busslinjen var rent oumbärlig!

Men hur började det här med Holmboms Busstrafik? Och vem var Otto Holmbom?

Holmboms.

Otto föddes i Utanede år 1892 som son till bolagsarrendatorn Jonas Olof och hans hustru Engla Elisabet Holmbom, födda 1860 resp. 1861. Fem, kanske sex kor, ett par hästar för familjen.

De hade tretton barn. Släkten som härstammade ifrån Holm i Medelpad (därav efternamnet) hade tidigare bott på Prästbordet i Fors där Ottos farfar varit skollärare, klockare och organist i kyrkan.

Otto Holmbom
I skogen.

Redan i de yngre tonåren började Otto arbeta i skogen. Detsamma gällde nog för alla pojkar vid den här tiden att tidigt hjälpa till med familjens ekonomi.

Han har berättat om att han år 1905, alltså vid tretton års ålder, hjälpte sin far med att fullfölja ett kontrakt som denne skrivit om kolning och frakt av de färdiga kolen till järnvägsstation.

Otto fick stanna hemma ifrån skolgången för att köra en av familjens två hästar. Milorna stod vid Gussjöhöjden och kolen skulle köras till Fångsjöbackens järnvägsstation. Det gällde att stiga upp tidigt. Han väcktes av sin far vid 5-tiden och så bar det iväg framemot sex. Två mil om dagen kördes. Trött som han var så kunde han sova på botten av den tomma kolstigen.

Åren efteråt så högg han och körde timmer under vintrarna när snötäcket kunde vara 1,5 m eller drygt det. Han kom särskilt ihåg de rent otroligt usla kojor som den tidens skogsarbetare hade. Ibland när de mot aftonen kom fram till "bostaden" första gången så kunde dörren saknas, eller också hade spismuren rasat ner, eller så kunde en hel vägg ha ramlat ihop! Då gällde det att ge sig ut i mörkret och hugga en torr fura till ved och kanske sitta uppe första natten eller nätterna tills de fick lite ordning på tillvaron. D.v.s. tills de hade tinat bort is och tjäle ur kojan och reparerat den så att den blev beboelig hela den kommande vintern.

Då tyckte han det var bättre fram på vårkanten när flottningen kom igång. Flottningskojorna var något bättre än de huggarna fick bo i. Han var även med att spela fram timmerflottar över någon av sjöarna i Utanede. Ar 1915 vid 23 års ålder står han ännu som "dräng" i bokföringen.

Den första bussen.

Så kom året 1922. Otto var då i 30-årsåldern. Han satt en kväll och läste och bläddrade i en dagstidning, då hans ögon råkade falla på en annons där Kungliga Postverket infordrade anbud på postkörning emellan Sundsvall och Bispgården. Han tänkte att det skulle vara något att prova på. Men han hade ju varken bil eller buss eller körkort, förstås.

De var fyra ungdomskamrater i trakten, varav Otto var en, som var intresserade av möjligheten att slå sig ihop om körningen. Otto som väl var den som hade talets gåva av de fyra, han utsågs till att åka till Sundsvall för att ta lite närmare reda på vad som gällde. Han förberedde sig noga och tänkte väl på det gamla talesättet. Kläderna gör mannen. Så därför pressade han nogsamt upp sin gamla blåa kostym och så tog han det kommunikationsmedel som stod till buds m.a.o. tåget till Sundsvall. D. v.s. han åkte sträckan Bispgården - Ånge - Sundsvall.

I staden letade han rätt på posthuset och bad att få tala med postdirektören, och han blev mycket väl mottagen och fick förutsättningarna klara för sig under en lång pratstund. Direktören förklarade att han ville ha ett pris per resa Bispgården - Sundsvall.

Väl hemma i Utanede diskuterade de fyra igenom vad som skulle komma att fordras av dem, och så kom de överens om att lämna ett anbud på 40 kronor per resa. Efter en tid återkom direktören - den här gången per telefon - och talade om att det kommit in ett lägre anbud och han ville ha in ytterligare ett bud från kvartetten. De räknade om och sänkte priset till 35 kronor. Ett anbud som blev antaget.

Och som Otto sagt "nu gällde det att skaffa fordon och körkort". Man kan inte säga annat än det var herrar som såg mera till möjligheter än svårigheter i uppgiften.

Deltagarna i bolaget visste att det fanns ett bilmärke som hette Ford som gjorde både personbilar och lastbilar.


Försäljningen för Jämtland av detta bilfabrikat hette F:a Knut Wiklander och fanns i Östersund och där köpte de en mindre lastbil. Den kunde köras endera på hel- eller halvfart och hade även backväxel. Wiklanders hade egen körskola och i priset på lastbilen ingick körkort. Och när de fyra lärt sig att hjälpligt manövrera fordonet d. v.s. att starta, vända, backa och stanna fick de sina hett åtrådda körkort och senare även trafikkort.

Lastbilen som de köpt saknade kaross, men de fick snart reda på att det fanns en sådan till salu i Helgum som skulle kunna passa. De köpte den och karossen kom en dag med järnväg till Bispgården. Nu var de ägare till en kombinerad buss/lastbil med flak för postsäckarna, och plats för 8 passagerare i hytten och två till framme bredvid föraren. På registreringsskyltarna stod: Z 721.

Holmboms första buss efter gammalt foto, tecknat av Ingvar Nilsson
Nu skulle fordonet göra sin jungfruresa till Sundsvall och visas upp. Och de var inte längre fyra personer som stod för ägarskapet. Två hade redan hoppat av.

De kom till Selånger där var de tvungna att övernatta p.g.a. det miserabla väglaget, men dagen därpå kunde de visa upp sitt fordon för postmästaren. Han tyckte det såg mycket bra ut, speciellt var han imponerad av att bussen var målad i de svenska färgerna: gult och blått. Postverket var ju också "Kungligt" på den tiden.

Hur vägen var mellan Sundsvall och Bispgården och att trafikera den med motorfordon, det är svårt att sätta sig in i idag. Innan de kom igång med de reguljära turerna enligt den turlista som postdirektionen hade upprättat, fick de avvakta en hel vecka för väglagets skull.

Postsäckarna som de fraktade vägde 30 - 40 kilo/st och det var ett stort ansvar att hantera dem. De öppnades och förseglades åter på varje poststation som ibland kunde ligga på andra våningen i en fastighet. De säckarna jämte säckar med andra paket och försändelse måste då bäras upp i trånga trappor. Ibland fraktades även mjölsäckar och annat tungt gods till lanthandlarna efter sträckan. Beroende på vikt och väglag fick de då lasta av godset nere vid foten av uppförsbackarna, och sedan i etapper frakta upp det till krönet. För att sedan lasta på allt igen och fortsätta färden. Kanske till nästa uppförsbacke. Ja, inte var de då rädda för besvär i alla fall.

Ensam ägare.

Efter bara några månader var det dags för den första dyrbara reparationen på bussen. Ottos kvarstående kompanjon lär då ha sagt:

Snälla du Otto, vi slutar med det här och börjar med försäljning av färskströmming istället!!!!!

Sedan blev det dags att skaffa en annan och större buss. Det blev en av märket G.M.C (General Motor Corporation) och den hade en motor som gav 45 hästkrafter. Otto och hans kompanjon byggde karossen själva i trä hemma i Utanede.

En dag när de satt och drack en kopp kaffe på ett café förklarade kamraten att han inte ville fortsätta längre i företaget. Nu delade de på sig, kamraten tog hand om Forden och Otto G.M.C:en

Utmärkande för en företagare, entreprenör, är ju uthållighet, kalla det för envishet. Och det verkar som om Otto hade det i rikt mått. Han tänkte: trägen vinner. Nu var han ensam ägare till företaget.

Hur det artade sig framtiden för den som tog hand om Forden?

Han började trafikera sträckan Bispgården - Sollefteå. Det samlades en hel massa nyfikna åskådare runt hans buss, det blev uppmärksammat av en nitisk polis som kom fram och frågade efter hans trafiktillstånd. Sådant hade han inte. Nej, han hade inte ens tänkt att det skulle behövas ett sådant "pappir".

En dag hörde han av sig till Otto och meddelade att han fått en stämning på halsen. Han blev dömd att böta 100 kronor och beslöt då att sluta med åkeriet. Böterna ville han inte betala utan han ämnade sitta av beloppet i fängelset.

Mitt i "slåttanna" kom fjärdingsman Åslin och hämtade honom för vidare befordran till fängelset i Sundsvall. Där var trivseln inte så stor - vantrivseln var större - så han ringde till Otto och fick låna 100 kronor av honom för att kunna lösa ut sig.

Men Otto Holmbom han fortsatte sin trafik. Vintern 1924-1925 var snöfattig det regnade och frös till desto mer, vinter blev det först i februari. Marken och vägarna var belagda med is.

Otto satt vid ratten och hans bror Lars var konduktör. I de krokiga utförsbackarna steg Lars av och placerade sig längst ner i backen för att kontrollera att de inte skulle möta någon. När han gav klartecken lade Otto in ettans växel och så bar det av nedåt. Att trafikera sådana vägar efter en uppgjord tidtabell måste ha varit svårt, ja omöjligt.

Vintern år 1927 åtog sig Otto att ploga vägarna i trakten, det gjorde han på nätterna och så körde han bussturerna på dagarna.

Det blev uppehåll i Sundsvall några timmar innan färden åter gick mot Bispgården, då skulle chaufför och konduktör äta förstås, men en hel del av tiden gick åt att uträtta ärenden. Det var beställningar på allt möjligt: garn, medicin seldon, pinnar till hästräfsor och förlovningsringar. När det gällde inköp av garn så kunde chauffören få en garnstump och blev anmodad att köpa härvor i samma färg. I bästa fall kunde de få en banderoll med nummer och namn på gamet. Var det skrymmande laster så lades fraktgods på ett särskilt räcke på busstaket. Det kunde t.ex. vara cyklar. Populärt var det att cykla åt ena hållet och ta bussen tillbaka. På Skansbacken i Järkvissle hände det att en cykeltrampa hakade i telefonledningarna med påföljd att murkna telefonstolpar ramlade som käglor.




Annons från år 1928
Och som en bieffekt blev byn utan telefonförbindelse en tid.

Det byggdes en ny bro över Indalsälven i Indal, men innan dess var det beslutat av Länsstyrelsen att busspassagerare måste stiga av och gå till fots över den gamla bron. Bussen kördes alltså utan passagerare över. En dag ringde det en dam till Otto och beklagade sig över att hennes hatt hade blåst av och förmodligen hamnat i vattnet när hon spatserat över bron föregående dag. Hon ville i alla fall ha ersättning för huvudbonaden, eller rättare sagt: hon ville ha en ny. Otto som ansåg sig oskyldig till händelsen bad henne att ringa Länsstyrelsen och framföra sitt klagomål.

Han hörde inte av henne mera... ..
Mellan åren 1926 -1929 var Ottos bror Fritiof också chaufför i företaget, och 1931 öppnades linjen Sundsvall - Ragunda. År 1938 inköptes linjen Kälarne- Sundsvall. 1942 hade företaget fem bussar och de var tolv anställda.

År 1929, året efter sitt giftermål med Jenny född Forsgren år 1897 i Böle, köpte Otto en fastighet i Oppåsen och även ett garage till bussarna uppfördes.

Jenny Holmbom
född Forsgren
Krigstider.

Jag tror att det verkliga uppsvinget på busstrafiken kom under andra världskriget. Det var bensinransonering och det fanns inga däck att tillgå för privatbilismen. Skulle folk resa så var det med buss eller tåg.

I början av år 1939 kostade brännoljan till bussen 7 öre/liter. På en resa Bispgården - Sundsvall t.o.r. gick det år ungefär 100 liter alltså var bränslekostnaden sju kronor. Dagskassan kunde vara tusen kronor ibland - det åkte mycket folk och det skickades många paket.

Sedan var det dags att montera gengasaggregat på bussarna. Ved eller kol blev nu deras bränsle. När de avgick mot Sundsvall hade de 4- 5 stora säckar med ved eller kanske kol ibland i bagaget. Gengasveden kapades till vid Holmboms garage i Bispgården där en elektrisk kap med elevator fanns. Ibland måste aggregaten sotas, och då fanns det särskilda kolningsplatser iordningställda efter vägen med kärl för aska och slagg. En sådan plats fanns inte långt ifrån dansbanan Vältan i Järkvissle. Det kanske bör påpekas att det fanns en lokal tillverkare av gengasaggregat. Det var Åsbergs verkstad i Bispfors som gjorde dem, inte för montering på bussar utan mindre för personbilar.

Chaufför och konduktör kunde den här tiden få rent märkliga uppdrag som skulle utföras de timmar som de var kvar i Sundsvall innan återfärden började mot Bispgården. Kanske kunde de gälla att på svartabörsmarknaden - mellan några vedstaplar i hamnen - på begäran av någon kund byta till sig kaffe mot en flaska brännvin. Det var ju motbokstider så för att kunna "köpa ut" till de boende efter sträckan behövdes fullmakt och att kunden skickat med pengar.

Nu var det inte alla gånger som beställaren stod vid vägkanten och tog emot beställningen förstås. Om inte de i gården (läs hustrun) tyckte om att mannen "nyttjade starkt", då kunde det hända att chauffören fick veta att "det finns ett fack bakpå mjölkbordet, lägg flaska där". För senare avhämtning i enskildhet förstås, kanske till "veboa"?

Efterkrigstiden

Sina pengar, eller del av dom, använde Otto och Jenny till att år 1947 bygga sin stora fastighet i Bispgårdens stationssamhälle. Den ritades av arkitektfirman Gabrielsson & Hultkvist och byggmästare var Gunnar Carlsson. Enligt tillgängliga papper bestod den av tre lägenheter om 10 rum och 3 kök. Samtidigt byggdes ett större garage som rymde 4 bussar. Där arbetade en mekaniker som tog hand om förekommande reparationer och utövade tillsyn. Det var t.ex. Kassberg och Holmstedt.

Flera anställda hade börjat som konduktörer i ungdomen för att sedan fortsätta som chaufförer, det gällde t.ex. Jonas Hammarström och Axel Kempe den sistnämnde är ifrån Kvarnbacken och började som sextonåring och har arbetat i ungefär 45 år på traden. Otto ansågs av sina anställda vara en rekorderlig och vänlig arbetsgivare som på sin lediga tid spelade fiol som medlem bl.a. i Bispgårdens Stråkorkester. Det musikaliska arvet gick även vidare till sonen Sven-Otto som spelade piano.

Efter sin pensionering sålde han företaget till Bergs Linjetrafik som i sin tur gick upp i Bergmans Bussar, Edsbyn. Det säger sig själv att under företagets många mil på vägarna, händer det oundvikliga, och hur många olyckor eller incidenter som hänt vet jag inte. Men en gång när chauffören Martin Borg passerade på landsvägen i Bispgården emellan Turisthotellet och järnvägsstationen sprang en man utan att se sig för ut i vägen och blev dödad. Han var ifrån Kälarne.
Trettio år efter att ångbåtslinjen lagts ned gjordes reklam för samma resa med buss.



Nedtecknat av Sören Nilsson

Tillägg av webbmastern Sven-Olov.

Under min uppväxt, jag var 5-6 år så fanns matbespisningen för Småskolan i Holmboms källarlokaler under en tid.
Min mamma Sigrid Sundin försestod bespisningen för småskolan under många år. Jag fick följa med henne i köket och minns hur hon av eleverna (föräldrarna) fick potais när det var "potatislov" och olika frukter när det var skördetider. Som t.ex. Grönskarer: morötter, rödbetor och i lingontid - lingon. Då koktes lingonslylt osv.Minns att vi även plockade nässlor på våren "för det var nyttigt och järnrikt".
Min mamma var mycket för grönsaker och näringriktig mat att detta var ett gott och nyttigt tillskott till maten hon serverade.

TILLBAKA

Produktion & © 2002, 03, 04, 05 uppdaterad 20 juni 2005 Webbateljén,Osby, Sweden