Kungen av Siam i Fors


Prabat Samdetch Fra Paramindro Maha Chulalongkorn Patindro Tepa Maha Mongkut Pra Chula Chom Chlao Chasya Hua.
För att i någon mån minna om denna märkliga kung, börjar jag härmed en liten artikelserie om honom och hans historia.
Sören Nilsson 2003

Celebert besök i Stockholm





Thaipaviljongen i Utanede


Klicka
År 1897 firade kung Oscar II sitt 25: e regeringsår. I samband därmed hölls i Stockholm en stor konst- och industriutställning. Folk från alla delar av Sverige och Europa kom till evenemanget för att titta på vad som där visades, många kungligheter anlände också. Den mest långväga gästen var Chulalongkorn, kungen av Siam. Han kom till Stockholm den 13 juli, och där stannade han i tre dagar.

Hans mottagande skedde med största möjliga pompa och ståt. Väldiga människo- massor hade samlats för att åse ankomsten. Nedanför slottet paraderade 1400 man ur synnerligast Svea- och Göta livgarden. Vid Logårdstrappan hade enligt tidens sed uppförts en imponerande äreport, varifrån den siamesiska röda flaggan med den vita elefanten i mitten vajade.

Chulalongkorn korn närmast ifrån Ryssland, närmare bestämt S: t Petersburg, och han fördes till Sverige av tsarens skepp, "Polstjernan". De svenska kungligheterna hade mött upp. Där fanns Oscar II, prinsarna Carl, Eugen och många funktionärer vid hovet t.ex. generalen Sven Lagerberg (oftast kallad "Sven i Helvete").

I dagarna tre vidtog diverse luncher, middagar och banketter. Sedan skulle Chulalongkorn, i sin egen ägandes stora lustyacht "Maha Chakri" som mött upp hos sin ägare i Stockholm, åka vidare till Norrland för att bl.a. resa på flodångare. Att färdas med ångbåt på Indals- och Ångermanälven hade blivit i högsta grad populärt och lockade många prominenta personer. De svenska värdarna passade nu på att visa Chulalongkorn med sin uppvaktning en del av Sverige som få österlänningar - om ens någon - tidigare hade gjort. Samtidigt gav hans resa naturligtvis ökad publicitet och reklam till dessa turistleder.

Chulalongkorn

Kungen av Siam hette egentligen, enligt Västernorrlands Allehanda av den 13 juli 1897: Prabat Samdetch Fra Paramindro Maha Chulalongkorn Patindro Tepa Maha Mongkut Pra Chula Chom Chlao Chasya Hua.

Chulalongkorn var den femte i raden kungar av en släkt som fortfarande finns kvar på Thailands (nuv. namn på Siam) tron. Idag sitter där den 9:e i dynastin, kung Bhumibol Adulyadej.

Ar 1897 var Chulalongkorn 44 år. Han blev kung redan 1868 men företräddes de första fem åren av en förmyndare, farbrodern Sri Suriawangse.

Chulalongkorns far, Mongkut, lät sin son få en till stor del västeuropeisk uppfostran som förmedlades av en engelsk guvernant, Anna Leonowenes. Men mest inflytelserik var dock fadern själv som tidigt hade förberett och insatt sonen i hur landet borde styras.

Mongkut hade själv varit buddhistmunk i 27 år innan han uppsteg på Siarns tron, och det hade gett honom rika tillfällen att studera filosofi, teologi, västeuropeisk vetenskap, historia och språk. Landet var hårt klämt av kolonialmakterna England och Frankrike, båda gjorde anspråk på siamesiskt territorium. Men Mongkut lyckades under sin regeringstid vidmakthålla Siarns suveränitet, samtidigt som han begagnade sig av europeiska mönster för att reformera administration, försvar m.m.

Sonen Chulalongkorn fortsatte i sin faders fotspår. Under hands regim avskaffades slaveriet, introducerades modern administration och utbildningsväsendet förnyades. Domstolar och försvar organiserades om av europeiska specialister. Han kallades redan under sin livstid för Den Store, och på hans dödsdag, han avled den 23 okt. 1910, sörjes och hyllas denne kung ännu vid stora nationella ceremonier i Thailand.

När man idag går tillbaka och läser vad som skrivits om denne Chulalongkorn i tillgänglig litteratur, framstår han som ett första klassens helgon. Självklart var han envåldshärskare, med allt vad detta innebar, men sin makt tycks han ändå i första hand ha använt till att befordra landets bästa.

Hans gemål, drottning Savand Vaddhana, gav honom flera barn. Enligt tidens och religionens sed hade han också ett harem, men hur många bihustrur som fanns där vet ingen exakt. Uppgifterna varierar i tidningarna inför besöket 1897. Från 40 till 800. Antalet barn beräknades till c.a 150. Men i en bok av Arne Trankell från år 1977 uppges antalet hustrur till 36 och barnaskaran till 77.

Inga hustrur medföljde på resan till Sverige, däremot var tre av hans söner i tonårsåldern med. Det var kronprinsen Vajiravudh, prins Prajadhipok (som också han sedermera blev kung efter Vajiravudhs död 1925) och prins Chira. Den sistnämnda hade en tid vistats i Danmark och kunde därför hjälpligt förstå vad som svenskarna sade. Chulalongkorns söner fick studera vid olika europeiska universitet, och år 1907 företog han en ny europeisk rundtur (ej till Sverige) för att besöka sina söner och knyta närmare kontakter med olika statsöverhuvuden.

Till Härnösand

Om aftonen den 15 juli avgick kungens lust yacht "Maha Chakri" med siameserna mot Härnösand. Men innan avfärden från Stockholm skänkte han 15.000 franska franc till personalen på slottet, summan skulle fördelas bland dem som betjänat honom!

På kvällen den 16 gled så det eleganta men ändå kraftiga fartyget in mot Härnösand. Hela staden var på benen. Och de som kunnat hade gått ombord på div. rodd-, segel- och ångbåtar för att möta den långväga gästen. "Ombord på Maha Chakri", skriver en tidningsman, "tyckte vi oss i en civilklädd smärt man med fina, blida drag igenkänna konungen, som jämte kronprinsen och prinsarna, alla civilklädda, med synbart intresse betrakta det lifliga skådespelet. Deras uppmärksamhet drogs ock hän mot (den) pittoreskt liggande staden och mot de tallösa skaror, som böljade nere å den väldiga skeppsbron. Hela staden var här på benen och alltsammans erbjöd en ovanligt liflig tafla, hvars motstycke man ej sett sedan kejsar Wilhelms besök".

På skeppet åt de kungliga sin middag, medan deras omtalade musikkår spelade bl. a. "den svenska folksången".

Ingen ur det kungliga sällskapet landsteg i staden till folkets besvikelse. Tidningarna hade dagarna förut uppmanat och lärt härnösandsborna hur de skulle bete sig om de skulle möta kungen på stadens gator. Då skulle de icke vara påflugna, utan lugnt och sedesamt stiga åt sidan. För handelns bästa, se! Det gällde att icke förtörna majestätet, ty Siam importerade en myckenhet av svenska skogsprodukter. Men när nu Chulalongkorn inte steg i land, hade de i Härnösand boende icke någon chans att minska den svenska träexporten genom dumt och tarvligt uppträdande.


Till Nordingrå
I planläggningen för norrlandsresan ingick också att från Härnösand nästa dag göra en utflykt med ångbåt bl.a. till Häggvik i det sköna Nordingrå. Till resan hade den legendariska ångaren "Strömkarlen" rekvirerats som normalt trafikerade linjen Härnösand-Sollefteå med mellanliggande bryggor. Vädret var den här dagen det bästa tänkbara. Tidningarna rapporterade om "verkligt kungsväder med siamesisk hetta".

"Strömkarlen" hade piffats upp till de resandes ära. På akterdäck stod en grupp prydliga bladväxter, förut vajade den i alla sammanhang återkommande flaggan med elefanten på. Vid 11-tiden f.m. den 17 juli embarkerade kungen med sitt följe den eleganta älvångaren.

Tiden var knappt tillmätt så någon landstigning gjordes inte under färden. Men enligt en anekdot var det meningen att en mottagning av kungen skulle ske av kyrkoherden Brandell i Nordingrå. Hur det nu var så fanns det ingenting åtgärdat därute, och ingen välkomstkommitté tog emot dem. Chulalongkorn skulle då ha fattat humör och beordrat kaptenen på "Strömkarlen" att omedelbart återvända till Härnösand. När incidenten efteråt blivit känd på högre ort tillfrågades Brandell varför han inte välkomnat Siamkungen? Varpå Brandell skulle ha sagt att han inte gjort detta för att "Chulalongkorn ju var en hedning"!

Men som sagt, inget i samtida tidningar finns antytt om att den här händelsen verkligen ägt rum.

I reportagen sägs att Siamkungen satt försjunken i medhavd reslektyr, men ofta tittade han upp och lät sig tjusas av de enastående vyerna, och gång på gång uttryckte han sin uppskattning av naturscenerierna. Han lät också vid flera tillfällen ångaren sakta farten för att inte så fort avlägsna sig från de mest dramatiska och hänförande vyer som Höga Kusten kan bjuda även från sjösidan. Vid ankomst till målet för utfärden, Häggvik, vände så "Strömkarlen" åter mot Härnösand. Under hemfärden intogs lunch i aktersalongen. Man åt bl.a. gravlax med smultron och grädde. Och så var den lilla dagsutflykten till ända.

Återkommen till Härnösands hamn skickades en femroddare ut från "Maha Chakri" till "Strömkarlen" och hämtade kungen. När han steg ombord på sin båt spelades den siamesiska hymnen medan besättningen mannades babord reling.


"Maha Chakri"



Klicka
Under de kungligas utfärd till Häggvik fick de som ville tillfälle att gå ombord på Chulalongkorns stora båt. Och många tog chansen att beskåda det stora, bländande vita fartyget från insidan. Men kanske mest kittlades de nyfikna av ett rykte som spritts i staden att ombord fanns med säkerhet 40, ja kanske 60 av den exotiske kungens haremsdamer!

"Och snart var en fullständig folkvandring dit ut i gång med ångslupar eller båtar" skrev Härnösands-Posten.

En mängd nya uniformer hade delats ut till besättningen, varför de var sysselsatta med omklädning, när alla de nyfikna efter hand anlände. Vi låter journalisten på Härnösands-Posten berätta:

"På fördäck surrade det som i en bikupa och de små gula eller gulbruna siameserna, mellan hvilka här och där en kines starkt bröt av och gjorde sin toalett utan att egna en blick åt de många åskådarna. De voro af ett välvilligt sinnelag, det kom man snart underfund med, och snart fraterniserade våra stads- och landtbor i all gemytlighet med främlingarna från Ostasien. Visst var det litet knaggligt med språket, men man redde sig dock med tecken, t.o.m. vid en så kinkig affär som att byta klockor. Kommersen med mynt var naturligtvis något lättare".

Och vidare:

"Det blef snart klart för oss, att dessa asiater för om masten åtminstone icke utmärkt sig för något pedanteri i renlighet. Redan den lukt, som uppsteg härifrån, öfvertygade besökaren härom på ett ganska kraftigt sätt. Deras matsedel bjuder icke på någon större omvexling. Den upptager egentligen endast ris med kurry och kurry med ris. På ett galler i ugnen halstras något som skelettet af en flundra. Det är torkad fisk, som kanske skall ätas till ris med kurry, hvilket ligger färdigkokadt i en stor balja, som står på golfvet och ur hvilken en efter annan serverar sig en handfull ris".

"Mha Charki" blev byggd på ett skotskt varv år 1892. Byggkostnaden uppges ha varit ungefär 1,8 milj. svenska kronor. En avsevärd summa pengar i dåtidens penningvärde!

Båtens mått: längd 91 m, bredd 12,2 m. Djupgåendet var 6 m. De kraftiga maskinerna utvecklade hela 2.500 hkr, vilka gav skeppet en hastighet om c:a 14 knop. Skötseln av maskinerna handhades av 5 maskinister (alla danskar) samt 90 (!) eldare varav 20 var kineser.

Om besättningen i övrigt skriver Sundsvalls Tidning:

"Besättningen uppgår till 300 man jämte 7 officerare, 5 ingenjörer och 2 läkare. Manskapet, såväl som större delen af underbefälet, utgöres af siameser; af befälet äro endast 2 infödda. Chefen kapten Cumming och sekonden mr Saunders samt tre löjtnanter äro engelsmän; ingeniörerna äro danskar).

Skeppet var som sagt vitt till färgen. Två skorstenar spydde ut rök, och framme i stäven satt kraftiga pansarbrytare. Bestyckningen bestod av 4 större Armstrongskanoner samt 8 mindre av typ Hotchkiss.

Hur såg det ut i de kungliga salongerna?

Om det berättar Västernorrlands Allehandas reporter som verkligen gjort ett utmärkt jobb:

"Det var allmänheten förbjudet att under besöket ombord beträda de kungliga rummen, men genom välvilligt tillmötesgående blef jag i tillfälle att hastigt genomvandra dem.

Först komma vi in i konversationsrummet, en stor rymlig salong med hufvudsakligen europeisk inredning men med möbler klädda med den dyrbaraste blå och gröna sammetsbrokad, med dukar i grönt och gulbrunt, kring väggarna mjuka divaner, på hvilka ligga svällande ejderdunskuddar af rödt, himmelsblått och gult siden. På små hörnbord stå allehanda för oss främmande föremål, skrin i pyramidform, elefanter, drakar o.s.v. Men hvad som mest drager blicken till sig är utan tvifvel de på väggarna uppsatta vapnen, några förmodligen af oskattbart värde. Så lägga vi särskildt märke till en värja af österländskt arbete med fäste och skida af guld tätt besatta med stora, blixtrande diamanter.

Vi aflägsna oss från konversationsrummet och vandra vidare. Vi gå igenom konungens sängkammare och lägga i förbifarten märke till den i grönt och gult hållna mjuka brysselmattan. Dock, vi måste stanna ett ögonblick framför alkoven af ljusblått siden.

Vi draga den (draperiet?) åt sidan. Där står majestätets säng af mahogny, en kort och bred s.k. imperialsäng med de utsöktaste snideriarbeten. Ja. vi äro nog djärfva att vika, undan lakanets jämförelsevis enkla, knypplade spetsvåd och slå tillbaka den kremegula, noppiga filten för att kasta en blick på täcket. Det är stickadt i guld och silfver med ett mönster föreställande en grip, omgifven af blommor.

Vi fortsätter genom de luxuriöst utstyrda bad- och toalettrummen, beundrande de utsökta guld- och silfverpjäserna och undrande öfver innehållet i de många silfverflaskorna och stanna inne i konungens arbetsrum och bibliotek. Framför bokhyllan dröja vi och titta på böckerna.

Det är mest engelsk, arbeten. Där står "Tusen och en natt" sida vid sida med (Franska revolutionen). Öfverflöd finnes på historiska arbeten. Stanleys "Det mörkaste Afrika" finnes äfven. Vi se också en del läroböcker i naturvetenskapernas första grunder. På ett skåp, genom hvars glasdörrar jag ser en hel mängd smycken, kostbara armband m.m. lysa, står en underlig pjäs af elfenben. Det är en pagod och i dess inre sitter på ett altare en bild af Buddha med korsade armar och ben. Hvilken religion har kung Chulalongkorn? Är han månne Budhaist? Och förrättar han sin bön framför denna bild? Hvad vet jag? Längst akterut finner vi drottningens rum. Det är ett stort ljust rum med gulbruna brysselmattor på golfvet. I fonden hänger ett stort delikat utfördt porträtt af drottningen och på ett mindre bord en hel samling af porträtt af prinsarna och prinsessorna, kanske också af andra gemåler till konungen. Här liksom i de andra rummen ses utsökta målningar af europeiska mästare. På små tygbitar ligga svartaktiga degklickar. Det är allehanda för våra damer förmodligen obekanta skönhetsmedel och midt ibland dem står en - opiumpipa i form af en drake af bambu. Sådan, en drottning!

En trappa ner ligga tio sofrum. De äro afsedda för "the other queens" (de andra drottningarna), men stå för tillfället tomma eller upptagna af konungens gäster. En trappa upp finns också sovrum o salonger".

Men ack, syntes där tillstymmelse till haremsdamer på båten? Icke!!

Från annan källa anges att det ombord fanns en hel lantgård, man drev nämligen självhushåll. Där fanns kor, grisar och ett stort hönseri!

Och så medfördes på båten en musikkår om 25 man, som sannerligen fick göra rätt för sig på kungens långa resa. Man besökte ju ett flertal länder, och det var många nationalsånger som skulle inövas och framföras.

"Maha Chakri" (=Den Stora Chakridynastin) hade avseglat från Bangkok redan den 7 april och hade besökt:

Singapore, Point de Galle, Colombo, Aden, Suez, Port Said, Venedig (där Chulalongkorn med sin uppvaktning gått i land för resa till Ryssland) Gibraltar, Portsmouth (där den deltog i festligheter för drottning Victoria), Dierwdiep, Stockholm - och nu Härnösand.

Till Nyland

Kort efter det att kungen med sällskap återkommit från turen till Nordingrå lättade "Maha Chakri" ankar. Klockan hade då blivit 1930 på kvällen, lördag 17 juli. Den stora ångaren gick med låg hastighet ut från Härnösand. Och i den vackra aftonen hade samlats ett stort antal båtar för att ta farväl av den man, som en kort tid varit på var mans och kvinnas läppar. Nu lämnade han staden utan att ha satt sin fot i land.

Kosan ställdes till Nyland, beläget i Ångermanälvens breda, stilla flytande sågverksdistrikt.

Efter den stora, vita kungabåten följde den lilla "Strömkarlen" samt ångaren "Carl XV" som avgått från Nyland fylld med folk för att möta kungen. Hela denna färd var ett enda verkligt segertåg för de exotiska gästerna.

Här och var dånade salutsalvor. Siamesiska och svenska flaggor fladdrade för kvällsbrisen. Hurraropen skallade från stränder och allehanda flytetyg som dristat sig ut för att välkomna majestätet. När man kom fram mot Sprängviken gavs åter salut från land.

"Det var väldiga dynamitknallar i rask följd". En siamesisk flagga hade hissats och en musikkår spelade det mest högtidliga stycke de kände till - Björneborgarnas marsch - hans majestät Kungen av Siam till ära!!
En hemvändande segerrik furste kunde inte ha hyllats med större pompa.

På kajer, klippor, uddar, vikar och näs stod folk och viftade vänligt och hurraropen skallade i den outsägligt vackra lördagskvällen. Folk var ju lediga, och de hade gått man ur huse för att se det omtalade kungliga skeppet och kanske t.o.m. få se skymten av majestätet själv.

På "Maha Chakri" kallades musikanterna upp och musik ljöd från dess däck.

Vid Sandö och Lunde tillstötte en hel flottilj av ång- och roddbåtar. "Väldiga hurrarop från ångare och stränder öfverröstade ledigt den siamesiska musiken, som just begynt med den italienska nationalhymnen". Man spelade tydligen igenom hela sin repertoar av olika länders nationalsånger!

Chulalongkorn hade gått upp på övre däck för att ta del av detta överväldigande skådespel. Han var högst charmerad av mottagandet och korrespondenten i Härnösands-Posten som fått medfölja i kungabåten av någon anledning (Chulalongkorn var restriktiv med sådana tillåtelser) skriver:

"Klädd i en kavajkostym af blå cheviot och en grå billighetsmössa på hufvudet liflig, men behärskad i sina rörelser, glad för att icke säga skrattlysten och uppmärksam syntes han på samma gång förete en anspråkslös enkelhet och en okonstlad värdighet".

Och snart siktades, alltmedan hurrarop höjdes och salutskott dånade, dagsmålet; Nyland. Vid 2130-tiden ankrade "Maha Chakri" på Nylandsfjärden.

I Nyland

Enligt en historia som berättats i Ådalen skall en sjöman vid namn Strömmer, bördig från Nyland, under en promenad i Bangkok ha räddat en liten flicka från drunkningsdöden. Flickan visade sig vara en av kung Chulalongkorns döttrar, och den tacksamme fadern sände bud efter Strömmer för att få tillfälle att tacka för livräddningsaktionen.

Chulalongkorn och sjömannen språkades länge vid. Strömmer från det fjärran avlägsna Nyland talade om sin hembygd, sågverkens Ådalen, om det sköna Nordingrå m.m. Det sägs att kungen blev mycket intresserad av vad han fick höra och uttalade som sin förhoppning att en gång få komma till de natursköna platserna i kungariket Sverige.

Nordingrå hade han nyss sett, och nu var han i Nyland!

I tidningsreportagen från den här kvällen sägs dock att kungen aldrig landsteg i Nyland, men sönerna lär ha gått i land och gjort sig mycket populära bland befolkningen genom att knacka på och gå in i flera hem för att se hur gemene man bodde i Sverige.

Men ute vid "Maha Chakri" var ett liv och ett kiv.

Kungens musikkår spelade sitt lands nationalsång "hvarunder alla hufvuden blottades, äfven konungens, och en på fördäck uppställd hedersvakt skyldrade gevär. Härpå följde den svenska kungssången". Leven höjdes för majestätet, hurraropen skallade. Fanfarer ljöd, och Rossö sågverks mässingssextett spelade en svensk marsch.

Konungens svit och officerarna ombord på skeppet vinkade och kastade ner pappersdrakar i regnbågens alla färger till svenskarna. Drakarna "uppsnappades, särskildt af det täcka könet i småbåtarna".

Flera ångbåtar ägda av sågverkspatronerna hade ställts till arbetarnas förfogande, och det blev långt lidet på natten, ja, nästan morgon innan den sista båten hade lämnat fjärden och gått till land.

Och äntligen blev det då lugnt.

Till Sollefteå

Kungen hade haft svårt att få en blund i ögonen denna natt i Nyland mellan, lördag och söndag. Om det berodde på någon åkomma, eller de musikaliska hyllningarna från tutande mässingsinstrument och slamrande slagverk är svårt att säga. Men det uppges att han slumrat in först kl. 9 på morgonen, och då var det i senaste laget att somna, för norrlandsresan skulle strax fortsätta.

Vid pass kl. 11 lämnade sällskapet sitt skepp, och de steg åter ombord på den lilla "Strömkarlen" för att anträda resan mot det uppströms liggande Sollefteå, "Ångermanlands perla", som det står i tidningarna. Samtidigt lättade "Maha Chakri" ankar och avseglade till Sundsvall, för att där invänta det på inlandsfärden begivna resesällskapet.

Alla siameserna gick in i "Strömkarlens" aktersalong och där passade Chulalongkorn på att få en välbehövlig vila till ungefär tvåtiden.

Och även under denna sträcka passade folket på att hylla denne sagokonung som de knappt ens sett på bild. Siamesiska flaggan vajade både i land och på ångarens flaggstång i fören. Vid Björkå Bruk sköts salut, och när de närmade sig vapenövningsplatsen Sånga Mo, visade det sig att beväringarna bildade en ståtlig häck vid bryggan. Kungen som just satt sig till bords för att äta lunch fick syn på soldaterna och skyndade sig ut på däck, han kallade också ut prinsarna för att de skulle få se de "käcka gossarna". Kompanierna i land hurrade och den intresserade kungen vinkade som hälsning tillbaka.

"Strömkarlen" strävade vidare med god hastighet med elefantflaggan i flaggstångens topp. Som kuriositet kan nämnas att båten en dag varje sommar under många år hissade denna flagga för att minna om denna märkliga dag, då den förde kungen av Siam till Sollefteå.

I Sollefteå

Vid 15-tiden denna söndag den 18 juli tuffade "Strömkarlen" med sakta fart in till kajen vid Djupön, Sollefteås hamn. Då hade kunglig salut, 12 skott, redan dånat ut över älven.

Hundratals personer hade samlats för att se och välkomna de långväga gästerna till sin stad.

Kronofogden Huss och kaptenen von Post i paraduniform hälsade välkommen. Och kronofogden gjorde vad som förväntades av honom; han utbringade ett leve för kungen varvid människohopen svarade med hurrarop.

På kajen fanns också ett par flickor som bar lappdräkter med silverbälten. Den synen beredde kungen stor ögonfägnad "att döma af hans lifliga siamesiska gester". Vem var i det ögonblicket mest "exotisk"?

Ett antal presentabla vagnar med tillhörande hästar hade ställts till de resandes förfogande. Kungen åkte i apotekare Askbergs ekipage. De övriga i sviten kunde åka i ett tiotal dylika vagnar som lånats ut av bl.a. skogsförvaltaren Hellström, bankkamrer Engström, Sollefteå bruk m.fl.

Ett värdigt intåg i den smyckade orten begyntes.

Flaggor var hissade på nästan varje hus, fast inte en vindpust rörde dem denna heta sommardag. Blommor kastades från trädgårdar och verandor.

Men kungen mådde dessvärre inte bra. Han var "Opasslig och satt helt oberörd af de härliga utsikterna man passerade under vägen. Men då den talrikt församlade människomassan utanför Appelbergs hotell hyllade honom med hurrarop lyfte han på hatten, och höll den i hand ända tills han besteg trappan".

På hotellet var hissade både den svenska och siamesiska flaggan, och uppe vid järnvägen syntes en hel skog av flaggstänger med svenska flaggor i topp. Genast tog kungen sina rum i besittning. Hela hotellet hade för övrigt bokats för siamesernas räkning!

P.g.a. kungens tillstånd inställdes ett par planerade utflykter. Bl.a. gällde det en utfärd till den stora bron i Forsmo, där en stor folksamling stod i timmar och väntade förgäves på siameserna.

Men de ungdomliga prinsarna var desto mer på alerten! De var och besåg både Nipan och Borgen och besökte även ortens badinrättning "där de läto servera sig varmbad".

En historia om dessa vildbasar berättar att man på Appelbergs hade ställt ut (för avkylning?) en präktig stor tårta, innan den senare på aftonen skulle ställas in och serveras på bordet. Den lär ha varit ett mästerverk i konditorikonst. Men kungens raska gossar fick syn på den och började roa sig med att skjuta till måls på den med båge och pilar.

Konditorn fick ett hastigt påkommet arbete med att återställa den i ursprungligt och presentabelt skick!

Sickna prinsar, medförde de pilbågar i sina resväskor?

Omkring kl. 17 gick kungen och prinsarna över den långa bron som ledde över älven för att bese laxfisket som pågick. Chulalongkorn var tydligen ännu inte helt återställd, för han gick upp i en backe vid vägen, där han lade sig i skuggan av en buske, medan prinsarna ägnade sig åt att meta. Men det nappade dåligt, och notdragarna i forsen fick ej heller de något, varför sällskapet gick tillbaka till hotellet, där de intog "te och andra drycker".

Vid 19.30 åts middag, och om denna skriver Härnösands-Posten:

"Det kungliga bordet stod tvärs öfver salens bredd och var dukadt för sex personer, med förtjusande små bröstbuketter i svenska och siamesiska färger å hvarje. Där bakom fanns en ståtlig dekoration af svenska flaggor omkring en siamesisk vapensköld samt å golfvet en präktig bladväxtgruppe af lager och palm. Vinkelrätt mot det stora bordet stod ett långbord med kuvert för 18 personer."

Kungen sade sig vara mycket förtjust i den svenska maten och prisade den gång på gång.

Vad dom åt?

Tja, uppväxt som vi är på kornmjölsgröt, sill och potatis, kan vi dåligt förstå dessa franska matsedlar. Men att lax serverades, det är helt klart.

Senare på kvällen företogs en liten utflykt till Skärvsta i droska, men några av siameserna roade sig och åskådarna med att göra färden på velocipeder. "Hvarhelst de passerade helsades de med viftningar och hurrarop, hvilka lifligt besvarades".

Efter återkomsten till hotell Appelberg dracks det kaffe med den dåtida svenska nationaldrycken punsch under livligt samspråk.

Då utspelade sig några scener som inte var inövade och som icke ingick i protokollet:

Några av Sollefteås damer stod nedanför verandan och beundrade storögt de främmande gästerna. Siameserna bröt av blommor som tydligen planterats där uppe i balkonglådor och kastade ner till de alltmer förtjusta kvinnorna. En stilla flirt på blomsterspråket alltså.

"Slutligen blef konversationen så liflig, att så småningom hela hotellets blomsterförråd länsades och kastades för de skönas fötter".

Morgonen därpå, måndagen den 19 juli, skulle resan fortsätta mot Bispgården och Sundsvall. Tåget avgick från Sollefteå kl. 10.30 på f.m.

Mycket folk, förnämligast damer (!), tog nu en sista chans att få se kungen av Siam och hans uppvaktning. Från Appelbergs färdades kungen i vagn genom staden till järnvägsstationen. Prinsarna och de andra i sviten gick till fots upp till tåget.

Vid Sollefteå järnvägsstation stod det kungliga extratåget som förutom lok bestod av en kunglig vagn, en boggivagn och en salongsvagn.

Som sagt, ortens damer var på plats, och när de neg för kungen, hälsade han artigt - och neg tillbaka! "En episod som förmildrade skilsmässans allvar och framlockade många hjertliga leenden hos de kringstående".

Kronofogden Huss var även med i avskedets stund och utropade ett leve för "Hans Majestät konungen af Siam"!

Och kungen, han viftade och hälsade vänligt till alla, och damer överlämnade blommor till honom.

Sedan tuffade tågsättet bort och försvann bakom närmsta kurva. Det var åter vardag i Sollefteå.

I Fors

Men i Fors steg både temperaturen och förväntningarna, där folket knuffades och trängdes vid Bispgårdens järnvägsstation.

Men lugn gott folk, nog kommer Siamkungen fram till er, för han har under den här tågresan höga beskyddare. Det var trafikdirektör Arehn, maskindirektören baron Mörner och baningenjör Gyllenkrok som alla ansvarade för att färden skulle avlöpa utan malörer.

Arehn som nyss fört Oscar II till Storlien f.v.b. till Trondheim (där stadens 900-års jubileum firades) medförde färska hälsningar och tack till Chulalongkorn från det svenska majestätet, för att han hedrat Sverige med sitt besök. Och Siamkungen bad genast Arehn sända varma hälsningar till Oscar och prinsarna och tacka för all vänlighet och välvilja som han rönt i detta fagra rike.

Under denna korta tågresa hann Chulalongkorn dricka te tre gånger. Han hade en speciell uppassare, en page, med sig på resorna som hade till uppgift att koka och servera denna ädla dryck. Sundsvalls Tidning nämner om detta:

"Konungen medför bland sitt bagage ett litet behändigt thekök. En vink åt den medföljande pagen, och denne eldar på i spritköket. På några minuter lämnar han sin härskare en liten silfverbägare eller porslinskopp med den doftande aromatiska drycken som konungen därpå med märkbart välbehag njuter".

I förbigående kan sägas att när Sundsvalls kvinnor såg den lille spenslige pagen alltid i kungens närhet, gav de sig attan på att han var en av kungens favorithustrur utklädd till pojke. Och något av samma tankesätt lär ha uppstått bland forsborna också.

Men pass på nu, nu närmar sig tåget Bispgårdens järnvägsstation, och då är ju Chulalongkorn äntligen framme. För det är ju här hos oss han hör hemma! I sägner, anekdoter, kvardröjande, halvt förgätna minnen hör han Fors till.

Chulalongkorn med sitt följe kom egentligen en dag före det först uppgjorda programmet, och det hade skapat en febril brådska bland de människor som hade någon del i arrangemangen kring kungabesöket. Speciellt hamnkaptenen Nordberg i Sundsvall som skulle ansvara för resan nedför Indalsälven med de tre ångbåtarna "Liden", "Indalen" och "Turisten" hade haft många järn i elden.

På söndagskvällen, när Chulalongkorn ännu var kvar i Sollefteå, kom en reporter med ångaren "Liden" till Edset. Han skulle rapportera om kungabesöket i Fors samt resan till Sundsvall för sina läsare i Sundsvalls Tidning.

När han vid 20-tiden steg i land på bryggan, var han helt överväldigad över reseupplevelsen.

"Åh, vilken färd" skriver han.

"Jag har aldrig haft lyckan att se Indalsälven förut, men nu förstår jag orsaken till att en sådan färd kan locka både konungar och kejsare. Den är charmerat, utsökt, ja, kunglig och kejserlig. Och den är en af världens sevärdheter med växande världsrykte".

Men här vid Edset rådde en febril verksamhet. Folk lövade och pyntade platsen. En äreport som egentligen byggts redan år 1894 till kung Oscars besök, men som emellan kungliga visiter användes som vedbod (världens enda kombinerade äreport/vedbod?) dekorerades nu utan och innan med doftande granris och björklöv. på den mot söder vettande delen av äreporten sattes en sköld upp med den siamesiska elefanten på mot en röd bakgrund. Mot norr satt på porten ett kors gjort av prästkragar omgivet aven medaljong i grönt. Och inuti gjordes på marken ett täcke av grön mossa, och av vit renmossa hade man format ett prydligt S, initialen i landet Siam.

Under färden i vagn från Edset till Turisthotellet kunde redaktören i sommarkvällen se hur förberedelsearbetet gick in i sista varvet. Flaggstänger restes, girlander hängdes upp.

"Och ännu då vi framkommo till Bispgårdens hotell höll man där vaknatt under ifrigt arbete med dekorering och iordningställande till den höga gästens mottagande."

Och så kom han!

Han kom den 19 juli år 1897. Den dag då Sara har namnsdag. Men också den dag då slåttern av hundraårig hävd skulle ta sin början. Forsborna skulle ha varit i farten med lie och räfsa, ja, några av de mer lyckligt lottade skulle stolta ha suttit på en slamrande nymodighet, slåttermaskinen.

Men, nu stod många av dem och väntade på en konung från ett land långt, långt borta i fjärran.

Hamnkapten Nordberg, Indalsälvens turistleds egentlige skapare och tillskyndare, ingick i mottagningskommittén vid järnvägsstationen liksom kronofogden Söderman och kronolänsman Sunding, samtliga i uniform. För just Söderman var detta med uniform något av en pärs, han lär ha vantrivts så till den milda graden i sin ämbetsdräkt, att han varken förr eller senare använde den. Men nu fick ha göra ett undantag! Pehr Söderman var i hög grad ansvarig för gästernas välkomnande, omhändertagande och säkerhet under vistelsen i Fors.

Strax före kl. 12 saktade tåget in och Chulalongkorn steg "med ungdomlig liflighet" ned på perrongen och Söderman utbringade det ständigt återkommande levet för majestätet, folket hurrade i högan sky för gästerna.

Vilka var det då som anlände med tåget?

Jo, förutom kungen av Siam, Chulalongkorn, var det:
2 av hans bröder
3 av hans söner, varav l var kronprinsen
l hovmarskalk
l handsekreterare
2 adjutanter
l läkare
l page {tekokare}
l medlem av siamesiska legationen i Paris
l kunglig kurir
3 kammartjänare
samt Siams generalkonsul i Stockholm, Axel Johnsson. Summa 8 personer + de svenska funktionärerna.

Sällskapet gick den korta promenaden mellan en dubbel rad av flaggstänger och genom en äreport ner till hotellet där lunch skulle ätas. Även hotellet hade dekorerats både in- och utvändigt i grönt och med talrika flaggor. Framför ingången till hotellet väntade en samling vitklädda barn, i huvudsak döttrar till ortens honoratiores, vilka överräckte blombuketter till kungen. Redaktören från Sundsvall skriver:

"Konungen uttryckte, förbindligt leende, sitt hjärtliga tack, och en af de minsta välkomnarinnorna lyftes upp i konungens famn".

Men därvid misstog sig journalisten ifråga. Det var ingen liten tulta som åkte upp i den konungliga famnen! Istället var det Theo Näsström (1894-1957) som i 3-års åldern hade långa ljusa lockar!

Grosshandlaren Per Persson Nääs ( född i Byn 1843 ) och hans hustru Anna ( född i Österforse 1846 ) ägde Turisthotellet och de hade under åren förvärvat en viss vana vid att ta emot och förpläga höga potentater. Tre år tidigare hade t.ex. den svenske kungen Oscar omhändertagits med all heder.

Men frågan är om inte det nu var kinkigare än tidigare.

Ny matservis hade inköpts för detta speciella tillfälle, och matsilver - med betoning på silver - hade inlånats från burgna hem i orten. Sedan är det förstås en annan sak att rykten spreds i bygden att Chulalongkorn inte rört kniv och gaffel - han hade ätit med fingrarna - viskades det i stugorna!

En journalist beskriver sällskapet som trädde in i hotellet:

"Konungen så väl som samtliga i hans svit ha den utpräglade mongoliska typen, med en mörk citrongul hudfärg, svart sträft hår och svarta ögon med smala pänslade ögonbryn. Så väl konungen som flertalet af de uppvaktande voro iförda europeisk dräkt, enkla ljusa sommarkostymer och mjuka filthattar. Endast ett par adjutanter voro iförda uniformer, den ene en grågul antagligen siamesisk uniform, och den andre dansk marinlöjtnants uniform. Flertalet av siameserna, såväl konungen själf som medlemmarne.af sviten, äro småväxta, och fleras utseende är prägladt af en ovanlig ungdomlighet i förhållande till de höga värdigheter de inneha".

En annan journalist som såg Siamkungen under Sverigebesöket, förvånades över att majestätet inte hade en enda rynkta i ansiktet, trots att han hade så många hustrur. Mellan raderna kan man läsa att journalisten hade fullt med rynkor i "fejset", och ändå hade han förstås bara en hustru.

Enligt vad som sagts av kronofogden Söderman, hade menyn bestämts i förväg av det svenska hovet, och en mängd instruktioner om hur allt skulle arrangeras, tillagas och serveras hade telegraferats till Turisthotellet från Stockholm.

Om vad som serverades sällskapet finns idag att läsa i två olika versioner. Sundsvalls Tidning säger:

"Lunchen som gjorde värdinnan å Turisthotellet all heder, bestod af ägg, the, några lätta varmrätter, jordgubbar, melon o.s.v."

Men enligt vad Pehr Söderman berättat för sin son Harry (känd brottsplats- undersökare, och en tid chef för Statens Kriminaltekniska Anstalt) bestod matsedeln av helt andra och mer bastanta rätter. Och vi kan återge även hans version som också är utförligare.

Sällskapet som bänkat sig vid de dignande borden bestod av ett trettiotal personer, mer rymdes inte i det lilla hotellets matsal. Söderman förde Chulalongkorn fram till smörgåsbordet som bestod av många sorters fisk, kaviar, kött, sallader med alla tillbehör. Kungen blev mycket förtjust över mångfalden delikatesser, och det blev faktiskt stopp i kön ett bra tag, när han började förse sig.

Allt sköljdes sedan ned med tre sorters brännvin.

Nu blev det renbuljong och därtill sherry. Allt artade sig till att bli en stor succ&eacte;. Stämningen steg.

Och så vankades det lax - ortens specialitet - det hade kungen visserligen fått flera gånger tidigare under den norrländska resan, men han åt med god aptit och drack till den ett lätt, vitt rhenvin kylt till den rätta temperaturen. Eftersom det var en gassig dag drack kungen begärligt av det svalkande vinet i djupa drag.

Sedan bars huvudrätten in: renstek, utsökt tillagad enligt det telegrafiska receptet. Steken sköljdes ned med en ädel årgång av rött bourgognevin.

Chulalongkorn lyfte sitt glas och lät ljuset från fönstret falla genom den rödskimrande drycken. Han tog en klunk av druvsaften - och så spottade han ut alltihop!!

Förvirringen blev total.
Vad hade hänt? Hade det legat en spindel eller fluga i glaset? Ingen kom sig för att säga någonting. Kungen åt lugnt vidare på sin renstek och såg endast belåten ut.

Resten av lunchen förflöt utan intermezzon, om man bortser ifrån ett annat illasinnat rykte som kom att spridas. Det gällde tårtan till kaffet. I Sollefteå hade prinsarna haft sönder den med sina pilar, i Fors på Turisthotellet tog han all tårta själv, så det blev inget över till de andra.
Turisthotellet
Det kom att bli ett ordstäv i trakten som användes när någon tog allt eller sista biten av något på matbordet: "Jag gör som Chulalongkorn, jag tar allt"!

När det var dags att resa sig erbjöd den mätte kungen att till Söderman överlämna en av Siarns högre utmärkelser. Han fick välja Elefantordern eller en kråsnål med en stor infattad diamant. Harry Söderman skriver: "Min ytterst klarsynte far valde kråsnålen".

Efter avslutad måltid hade man planerat att göra en kort promenad till en nipa bakom hotellet där naturen brukade beundras av gästerna, det fullföljdes också. Men någon utflykt till Döda Fallet gjordes inte, det var vanligt att "vanliga" turister företog en vandring eller tågresa dit för att bese följderna av Vildhussens verk.

Nere vid Edset eldades under ångpannan på den båt, "Liden", som skulle föra turisterna den första sträckan nerströms Indalsälven, och det var nu dags att föra de kungliga från hotellet ner till båtbryggan.

Med häst och vagn till Edset

För att de långväga gästerna skulle få en värdig resa ner till Edset, hade ett par eleganta vagnar lånats från Sundsvall och fraktats upp till Fors med de tre korresponderande ångarna "Turisten", "Indalen" och "Liden". Men eftersom det var många människor som skulle deltaga i kortegen ner till Utanede; så fick man även utnyttja de mera vardagliga vagnar som användes i de dagliga transporterna mellan hotell och brygga, t.ex. en s.k. vurst som Jonas Eriksson ("Holmsta-Jonke") hade inköpt år 1894 till kung Oscars besök i bygden. Körkarlar torde ha varit bl.a. tidigare nämnde Eriksson samt också Erik Matsson från Böle.

I turisthandböcker står att läsa om resan från hotellet till Edset (som kostade vanligen 2 kr/personer).

"Det är en gudomligt vacker färd med de härligaste utsikter ibland åt motsatta strand af elfven och ibland återigen längs hela elffåran med dess höga, nipformade, gröna stränder".

"Under vägen passeras Fors kyrka, en fyrkantig, temligen oansenlig byggnad från år 1834".

Prästgården i Fors och arrendatorsbyggnaden hade brunnit ner i en stor eldsvåda den 5 juni år 1895, och när den kungliga kortegen passerade prästbordet är det troligt att arbeten pågick med slutförandet av återuppbyggandet.

Men åter till turisthandboken:

"Bland flera vackra lantgårdar, som passeras, framskymtar på norra elfstranden det förtjusande Annedal och från den s.k. Östra Byn erbjudes ett panorama längs elfven, som sträcker sig ända upp öfver Ragundaslätten, sjöbottnarna. Vid Holmsta tager man utaf stora landsvägen och börjar nedfarten till Utanede".

"Vägen från Holmsta till Utanede, som slingrar sig fram efter en brant på norra elfstranden, är nyanlagd på bekostnad af Fors socken och, om vi ej misstaga oss. med understöd af Indalselfvens flottningsbolag".

Turisthandboken är tryckt år 1894, och författaren skriver där konsekvent Utanede, där en forsbo skulle skriva Edset.

Namnet kung Chulalongkorns väg erhöll den först under byggandet av Hölleforsens kraftstation på 1940-talet.

Längs kortegevägen stod folk och tittade på de omtalade gästerna, och från den kungliga vagnen kastade man ut franskarameller till barnen. Lyckliga var de som kom hemspringande med sådan trofé.

Men vid Edset hade under förmiddagen hänt högst oförutsedda saker, och som säkert hade bringat kronofogde Södermans nerver i dallring om han fått information om läget.

Det hade brunnit skogseld!

Elden är lös!

Om den brand som rasat vid Edset kunde man dagen efteråt läsa i tidningen.

Två journalister reste nämligen i förväg från Turisthotellet ner till ångbåtsbryggan för att bevaka kungens ankomst, och när de:

"en kort stund före hans majestät Chulalongkorn anlände till Utanede brygga, fingo vi veta, att kapten Nordbergs son jämte kapten och manskap å ångaren "Liden" m.fl. kort förut haft ett drygt arbete med att släcka ett tillbud till skogseld strax i närheten, hvilket i början tett sig ganska hotande. Den förmodan uttalades, att någon illvillig person anlagt elden för att åstadkomma ett extra nummer i det på förhand uppgjorda programmet och få tillfredsställa sitt eget råa begär att anställa skadegörelse och obehag. Hade elden ej blifvit släckt i tid skulle sannolikt med den bris som var rådande, hela skogen intill ångbåtsbryggan jämte gångbana, dekorationer och allt blifvit lågornas rof, något som nog kommit att utöfva ett ganska pinsamt intryck på kungen. Till all lycka blef elden nu i tid släckt och kungen hölls naturligtvis i okunnighet om hvilken olycka som varit nära att inträffa.

Vid Edset

Vägen ner till ångbåtsbryggan var kantad med flaggor och vimplar, och på båda sidor om älven var stora folkskaror samlade.

Indalsälven var ju i detta nådens år anno 1897 helt outbyggd vad gäller kraftstationer och uppdämningar, varför den inte var bredare än att folket som stod på "sör-sidan" hade full insyn i vad som hände.

Edset var en liten halvö som stack ut från strandens norra sida, just vid Kvarnåns utlopp. Vid denna landtunga kunde den lilla ångaren "Liden" angöra på ömse sidor, beroende på vilket vattenstånd som rådde. Var det högvatten gick den in i den vik som Kvarnån mynnade ut i. Senare på sommaren när det rådde lågvatten, lade "Liden" till på utsidan av halvön, i älvens strömdrag. Vid Edset rådde f.övr. starka strömmar. Här fanns den kända forsen "Strupen", där Josephus, prästen i Indal, drunknade på I5OO-talet. Han som enligt sägnen byggt kyrkor bl.a. i Ragunda, Fors, Liden och Indal. Här vid Edset fanns också ett litet hotell, där resande kunder övernatta och längre fram i tiden! t.o.m. få sig litet till livs.

Men nu, den 19 juli 1897, låg ångaren "Liden" vackert dekorerad vid sin tilläggsplats och väntade på kungen och hans sällskap. Och omkring kl 14.30 anlände kortegen, och de resande hade att promenera genom den tidigare nämnda äreporten/vedboden med sina fem flaggstänger på taket "från hvilka vajade brokiga flaggställ".

Framme vid "Liden" stod flickor och överräckte blombuketter till Chulalongkorn.

En av dessa töser var Anna Eriksson ) 1886-1960 ), aldrig kallad annat än "Holmsta-Anna". Hon har själv berättat om detta äventyr. Om hur hon hade plockat näckrosor som hon nigande gav till kungen.

"Jag neg det vackraste jag kunde. Siamkungen fick buketten och han tackade mig med ord som jag inte förstod. Hans mandelformade ögon utstrålade bara vänlighet och var så vackra, så vackra. Det hela var ett kort skådespel, och trots att kungen for ganska snart till Sundsvall via Bergeforsen, glömmer jag aldrig den dagen. Och inte minst gjorde Siams märkvärdiga flagga intryck på mig - det är ju inte var dag man får se en stor vit elefant mot röd botten" (Ur Vi i Vattenfall).

De resande steg ombord på ångaren som låg med fören mot strömmen, förtöjningarna lossades och nu var det kaptenen på "Liden", Holmberg och rorgängaren Erik Olof Asell (vid Korsåmon) samt kapten Nordberg förstås, som hade hand om turisternas väl och ve.

Det första var nu att vända båten. I sakta fart lägger man ut från Edset, röken bolmar ut skorstenen, ångvisslan ljuder dovt. "Liden" glider med fören mot strömmen ut på älfven. där forsen går silfverhvit med kokande små och stora hvirflar. Kronofogde Södermans kraftiga stämma höres till afsked utbringa ännu ett "long live the king of Siam", och folket på stranden som infunnit sig från hela den tättbebyggda omnejden, svarar med kraftiga hurrarop, hufvuden blottas, och hufvudbonader och näsdukar hvifta till avsked. Det är en liffull och präktig tafla, med ljusa glänsande färger, och klar solmättad luft".

Kungen av Siam, Chulalongkorn, fortsätter sin resa, men på något vis stannar han ändå kvar i Fors. Hans c: a tre timmar korta visit har satt långlivade.spår.

Men vår kronofogde, Pehr Söderman, han stod funderande kvar på strand. Allt hade ju avlöpt i det närmaste perfekt - men varför hade kungen spottat ut rödvinet?

Söderman tog ur fickan upp de order som hade utgått från hovet till Turisthotellet, och i ett telegram som behandlade hur dryckjomen skulle serveras stod det:

VINERNA: SE TILL ATT ALLA BORDSVINER BLIR ORDENTLIGT KYLDA UTOM ÅRGÅNGARNA SOM SERVERAS VID RUMSTEMPERATUR.

Och skriver Pehr Södermans son, Harry, i sina memoarer:

"Den hedervärde mannen (alltså kocken vid Turisthotellet, vår anm.) hade trott att bourgognen var något helt annat och kylt ned den till rena ättikan."

Och som den läckergom Chulalongkorn var, så kunde han inte lida att rödvinet kylts ner till samma temperatur som det vita.

Vid det här laget stod någon ur personalen på Turisthotellet och tvättade bort röda fläckar ur en vit bordsduk.

Med "Liden" till Glimån

Och utför Indalsälven gick ångaren "Liden" med hög hastighet. Båten var byggd 1892 och hade en längd om 22,8 m, bredden var 4.18 m och djupgåendet var endast 64 cm. Det ringa djupgåendet hade man ernått genom att dess bägge propellrar hade placerats i kanaler med halvcirkelformig sektion.

Sillreforsen var den mest spännande passagen. Här gällde det för rorsmannen Åsell att, som det står, "spänna sena och nerv, ty ett aldrig så litet fel på kurs kunde här vara ödesdigert".

Nu gjordes inga strandhugg vid de bryggor som normalt angjordes på denna rout, utan färden gick i ett flygande fläng. Enklare förfriskningar intogs i aktersalongen.

På stränderna stod Medelpadsbor och viftade till siameserna, som uttryckte sin stora förtjusning över naturen och båtfärden.


Klicka


Ångaren Liden Längd: 22,8 mtr., Bredd: 4,18 mtr., Djupgående: 0,64 mtr., 2 stålpropellrar, 0,85 mtr. i diam., Hastighet: 10,25 knop med endast blott 28 k.-fot barrved i timmen., Maskinen utvecklar 50 indikerade hästkrafter.
När Oscar II år 1894 gjorde motsvarande resa, så utbrast han under båtresan nerströms Indalsälven, att den segrat över Ångermanälven. Färden hade så hänfört den svenske monarken, att han "till intet pris ville hafva den ogjord"! Det berättas att när Chulalongkorn kom fram till Sundsvall, så meddelade han att dessa ångbåtar vore någonting även för Siam, och att han skulle låta undersöka kostnaden för provverksamhet.

Det fanns ju inga större industrier, sågverk el.dyl. efter Indalsälven som hade egna musikkårer, till skillnad från Ångermanälven. Kungens egen musikkår fanns ombord på "Maha Chakri" som låg väntande i Sundsvalls hamn, så resan utför Indalsälven ackompanjerades inte av musik.
Å andra sidan var naturen mera vild och storartad längs denna övre sträcka av älven, varför avsaknad av öronfägnad kunde ersättas med ögonfägnad.

Vid 16.30 lade "Liden" till vid Glimån, en bit nerströms Lidens kyrka.

Här skulle nu båtbyte ske. Resan skulle fortsätta med hjulångaren "Indalen", men först skulle gästerna få se ännu en av älvens stora sevärdheter.

Glimårännan

Skogsbolaget Skönvik hade stora arealer vid Glimån där avverkning skedde varje år. För att få fram virket till Indalsälven, för vidare flottning till kusten, hade de byggt en järnväg från Österström till Glimbergets topp. Och från toppen och ner till Indalsälvens yta hade företaget byggt en väldig flottningsränna av trä. Det som skilde den här "Glimårännan" från andra flottningsrännor var att inget vatten rann i den, det var en s.k. "torränna".

Rännans längd var imponerande: 800 m, och höjdskillnaden mellan berget och älven var inte mindre storartad: 200 m.

Virket forslades alltså med tåg till rännans intag uppe på berget, och så släpptes stockarna i rännan, och under öronbedövande dån störtade stockarna ner och ut i Indalsälven. Detta hade blivit något av en turistattraktion för de som färdades med ångbåt på älven - att få se "Glimårännan" i användning.

Se upp! Nu släpptes timmerstockarna ner! En semafor hissades, och från den s.k. "blåskojan" blåstes i näverlur.

"Det är en praktfull anblick att se, när stockarne under väldigt dån störta ur rännan ut i älfven sprutande omkring sig och stänkande vatten himmelshögt upp i den solmättade luften”. Chulalongkorn fascinerades av det storartade skådespelet, och brast gång på gång ut i höga utrop av beundran och förvåning. Förtjusningen kulminerade hos kungen när en väldig timmerstock störtade ut i älvens vatten och stänkte upp kaskader som i solbelysningen fick karaktären av en regnbåge med alla i en sådan förekommande färger som sakta förtonade ungefär mitt på älven.

Sällskapet stod en lång stund och tittade på det mäktiga skådespelet. Därhemma i Siam fraktades virke fram av elefanter, här fanns en annan variant på transportproblemet.

Nu hade ångaren "Indalen" lagt till vid Glimåns brygga, och dess uppgift var att föra turisterna vidare ner till Bergebron. Siameserna med sina svenska värdar gick upp för landgången till den åtminstone i vårt land märkliga båten. Nu skulle det också stunda middagsmat.

Med "Indalen" till Berge

Ångaren "Indalen" var en hjulångare som ursprungligen var tänkt att trafikera sträckan Berge - Edset, men Sillreforsen blev för svår, varför traden uppströms normalt fick sluta vid Lidens färjeläge.

"Indalen" levererades år 1887 och hade en total längd om 32 m. Bredden var 7,3 m och djupgående var 75 cm.

Den vedeldade ångmaskinen utvecklade hela 230 indhkr. Längst bak i aktern satt det stora hjulet (diam. 3,8 m) som med c:a 20 varv/min. drev ångaren framåt. Uppför älven blev farten i medeltal 4,3 knop, och nedför ökade hastigheten till c:a 10,8 knop. Det är med den farten som vi skall följa Chulalongkorn med "Indalen" till Berge.

"Indalen" hade prytts till fest vid det här tillfället av en tapetserare Hjelm från Sundsvall. Han hade "utvecklat sin dekorativa talang på ett utomordentligt tilltalande sätt. Båten är från ofvan till nedan smyckad med brokiga dukar, blommor och grönt".

På övre däck stod nu borden dukade med glas, tallrikar och servietter på parad. Personalen stod beredd att uppfylla de siamesiska gästernas alla önskemålHär vankades nu:

SOPPA, LAX (från Indalsälven), RIMMAD OXTUNGA, LAMMSTEK MED BLOMKÅL OCH RÖTTER, BRYNT UNGHÖNS, SPARRIS, SMULTRON, JORDGUBBAR OCH MELON.

Till maten dracks:

RÖTT VIN, VITT VIN, SHERRY OCH CHAMPAGNE. Men mellan rätterna drack det kungliga sällskapet te! Icke behövde de svälta eller törsta!

Men ändå, hur otroligt det än kan låta, det var någon i sällskapet som inte blev mätt, eller också tyckte denne någon inte om vad som bjöds på matbordet. För värdshusvärden i Bergeforsen berättade sedermera att i älvens vatten låg sedan urätna, färgglada konservburkar tillverkade i Siam. En av burkarna flöt i land vid en bondes strand, och när han tog upp och synade den och läste "CHERRY BLOSSOM" PÅ ETIKETTEN, tyckte han att det klingade så vackert att det namnet gavs till hans dotter som fötts samma dag (cherry blossom = körsbärsblomma)!

Uppe på kanten av en nipa stod mycket folk och väntade på att få se båten komma. I förväg hade man byggt upp ett staket för att undvika att folk ramlade ned. När "Indalen" plötsligt dök fram bakom en krök av älven långt bort, då trängde folkmassorna på bakifrån för att bättre se och beskåda båten med sin omtalade last.

Då brast räcket varvid flera excalterade åskådare störtade ned, ingen skadade sig, men i tumultet uppenbarades helt hastigt att en kvinna inte bar några som helst underkläder i den rådande värmen. En bondgubbe som blev åsyna vittne konstaterade att detta fick bli dagens höjdpunkt, inget mera kunde hända som överträffade denna clou. Han reste sig upp, borstade av sig och sade:

"Jag kan inte begära mer, nu går jag hem"!



Och så lade man i land vid bryggan vid Berge bro, uppströms Bergeforsen. Än en gång skulle det bytas båt.

Turisten

Klicka
Denna välsignade sommardag, den 19 juli, hade ett bröllop stått i en by vid Indalsälvens strand. Brudparet önskade visa sig för Chulalongkorn, och hade tydligen meddelat detta till någon av personalen på "Indalen", så kungen blev underrättad om den förestående ärebetygelsen, och inom några minuter kunde de se "brudparet i full bröllopsstass och åtfölt af sina tärnor, marsalkar och bröllopsgäster stå uppställda vid älfstranden. Bruden var älsklig och fager under ögonen, och hon rodnade så vackert när hon och hennes nyvordne make på detta lika uppmärksamma som originella sätt bringade den österländska monarken sin hälsning".Och kungen sade sig vara mycket ärad av hedersbetygelsen. Annars var väl bröllop vardagsmat för den mannen? Tycker man.
Från Berge till Sundsvall

Vid bron i Berge hade återigen folkskaror infunnit sig, och de obligatoriska kronotjänstemännen saknades inte heller.

Kungen gick ut på bron och tittade ut över forsen. Sedan gick sällskapet ombord på den båt som skulle föra dem till Sundsvall och den väntande "Maha Chakri".

Den sista länken i den kedja av båtar på Indalsälven var "Turisten". En relativt stor ångare byggd 1888. Även Indalsälvens mynning kunde på sina ställen ha grund och sandrevlar som flyttade på sig, varför även "Turisten" hade konstruerats med ett djupgående på bara drygt l m.

Nu uppenbarade sig äntligen en musikkår, det var Skönviks skyttegilles musikanter som steg ombord med sina glänsande mässingsinstrument. Infarten till Sundsvall skulle ske till toner av fosterländsk musik och eldande marscher.

Allteftersom "Turisten" närmade sig staden anslöt sig en hel armada flytetyg till kungabåten, och vid ankomsten till dagens slutmål var stämningen mycket hög. Siamesiska och svenska flaggor vajade för kvällsvinden, och kunglig salut sköts från vattentornet.

De skepp som låg i hamnen hade hissat färgprunkande signal- och flaggställ. En båt sattes ut från "Maha Chakri" och hämtade hem de återvändande siameserna. Musikkårer spelade de svenska och siamesiska folksångerna.

Minst 6.000 - 8.000 personer stod på kajerna och titta på skådespelet och besvikelsen blev stor när de erfor att inte kungen skulle komma i land.

Men han skulle komma nästa dag.

Sundsvall

Tisdagen den 20 juli 1897, vid 1130-tiden, då landsteg Chulalongkorn under högtidliga former i Sundsvalls stad.

Gröna girlander och färgrika flaggor vajade i vinden. Lifregementets husarers musikkår i full uniform spelade. Det var en fest för öga och öra.

I hyrda höstdroskor åkte de kungliga direkt till Kubikenborgs sågverk där disponenten Enhörning förevisade såg och hyvleri.

"Äger staten alla skogar och sågverk i Sverige" frågade Chulalongkorn.
"Nej, det gör många privata här i landet".

"Det var besynnerligt" tyckte kungen "men ni får väl betala en viss avgift till staten för varje stock"?

Och då han upplystes om att så ej var fallet, ruskade Siamkungen på huvudet. "Det der öfverensstämde synbarligen ej med hans österländska blick på tingen" skriver Östersunds Posten den 24 juli.

Efter den korta förevisningen av såganläggningen företogs en promenad upp till herrgården och parken, där kungen bjöds på förfriskningar i form av sydfrukter och champagne.

Från Kubikenborg gjordes en färd på Sundsvalls gator, längs Köpmangatan, Esplanaden och Storgatan där de kungliga besökte Nya Väfnadshandeln. Chulalongkorn inhandlade där en hel mängd varor till innehavarens förtjusning. Det var damkläder han köpte, bälten, förkläden i fornnordiska mönster samt broderier i gammal stil. Kungen var på sitt bästa humör och avslutade affärsbesöket med att även köpa slöjdade träsaker. Besöket varade i 3/4 timme.

Sedan fortsatte färden till hotell Knaust, där man skulle spisa lunch.

Men först drack kungen te.

Hotell Knaust
Hotell Knaust
trappan på Knaus
Klicka

Den berömda trappan på Knaust


Hos krögare Knaust fastnade detta kungliga besök i minnet livet ut, inte minst p.g.a. det för våra breddgrader kuriösa faktum att monarken medförde en "provsmakare", munskänk.

Och den mannen hade helt säkert utövat sin profession i Chulalongkorns tjänst under vistelsen på Appelbergs, lunchen på Turisthotellet, middagen på "Indalen" m.m., trots att det inte nämnts i tidningarna.

Den här mannens arbete var att först smaka på de rätter som för tillfället serverades - inte för att kungen var rädd att bli förgiftad - utan efter provsmakningen rekommenderade han Chulalongkorn att ta för sig av den eller de rätter som behagat honom. Kungen och munskänken hade med andra ord samma smak i fråga om mat.

Siamkungen lär inte ha estimerat surströmming, sade Knaust. Vad han däremot åt en myckenhet av var - laxmajonnäs! Och under sin rundtur på Angerman- och Indalsälven hade ju serverats en myckenhet lax, gravlax, med just denna sås. Författare och tecknare i detta häfte är dedicerade vänner av just gravlax, och en obehaglig, för att inte säga outhärdlig tanke har infunnit sig:

Åt Chulalongkorn hellre av såsen än av laxen?????

I varje fall, på hotell Knaust åt Siamkungen laxmajonnäs med kopiösa mängder av grönsallad till.

Krögare Knaust mindes också att herrarna i kungens sällskap var mycket förtjusta i det svenska brännvinet, men att Chulalongkorn själv ville ha vanligt vatten i sitt spetsglas. Men med det skålade han desto ivrigare med sin uppvaktning. Ja, så ivrigt, att de i hans följe till slut hade svårt att hänga med i svängarna.

Spårar man här ett drag av drastisk humor hos kungen?

Två gånger gick kungen ut på hotellets balkong och mottog folkets jubel och hurrarop.

Emellan städerna Härnösand och Sundsvall har i "alla tider" rått en viss rivalitet. Härnösand, lärdoms- och tjänstemannastaden ansåg sig själv vara "finare" än den okultiverade Sundsvall. Å andra sidan var det mera fläkt och fart över industristaden Sundsvall tyckte de som bodde där.

Och nu kunde sundsvallsborna känna en salig skadeglädje. Chulalongkorn hade inte satt sin fot i Härnösand, men nu stod han livs levande på Knaust balkong och vinkade åt dem.

Journalisten i Sundsvalls Tidning skriver också, att han först hade tänkt åka till Härnösand för att se och skriva om majestätet, men att han "räknade förstås ut att kung Chulalongkorn icke skulle bevärdiga det lilla Härnösand - trots landshöfdingeresidens och biskopsstol och allt det där - med någon landstigning. Det är godt att han orka med Sundsvall, tänkte vi. Ty Sundsvall är ändå Norrlands hufvudstad. Det böra vi hålla styft på".

Kanske hade den patriotiske journalisten inte yvts så omåttligt, om han hört att Chulalongkorn blivit i viss mån förvånad över att finna ett så, pass hyggligt hotell som Knaust i en så liten stad belägen i denna del av världen!

Sedan kungen köpt ett dussin knivar av bästa Eskilstunafabrikat i den Lindgrenska järnvarufirman närmade sig slutet av siamesernas svenska besök. Efter att ha förärat de ansvariga för hans norrländska resa såväl handsignerade foton, kommendörtecken, guldbägare och riddartecken, lyfte "Maha Chakri" ankaret vid l6-tiden på e.m.

Fören vändes mot Köpenhamn och vidare ut i världen!

Häftet är slut. Och vi som inte ens har hunnit nämna om:

  • att Kalle Bengtsson, från skogstorpet "Jöns-Bengts", i många år fick heta "Chulalongkorn" eller "Siamkungen" för att han i likhet med kungen var liten till växten och lite mörkhyad.

  • att lilla Brita, från Sönneråsen, hade hört sägas att siameserna ha sporrar på skorna, därför tittade hon hela tiden på deras skodon. När hon kom hem, så frågade bekanta hur Chulalongkorn sett ut? Det visste hon inte. Hon hade inte tittat så högt på karlen!

  • att ryktet gick att Chulalongkorn vid Edset frågat hur man avrättade folk i Sverige?

  • Genom halshuggning, blev svaret.

  • Då ville kungen se hur en sådan gick till, men tyvärr hade man ingen brottsling som var dödsdömd att tillgå för tillfället. "Vad den saken anbelangar, får ni ta vilken som helst ur mitt följe" sa Chulalongkorn (fortfarande enligt ryktet).

  • att lille "Nicke" Dahlin, från Sönneråsen, inte fick följa med sin mamma för att titta på siameserna. Hon "ville inte ha några barn hängande i kjolarna" vid ett sånt här tillfälle.


O.s.v. o.s.v.
Turistled
Turistled


Det kom 2005 ett mail från Per-Erik Pettersson, Avesta Brukshistoriska Förening Klicka här

TILLBAKA

Produktion & © 1 Januari 2006 Webbateljén, Osby, Sweden