Klicka på bilderna för större bilder

Hulda Pettersson och hennes dotter Nejlika Grigorijevna





Förord av Martin Bergman


Under den gångna månaden juni 2005 träffade jag Lennart Löfgren, 87 år. Lennart är son till Daniel Löfgren född på prästbordet i Fors 1884. Daniel var bror till fotografen Hanna Löfgren. Lennart flyttade ifrån Fors redan 1939 till Stockholm och har sedan blivit kvar där. Lennart berättade mycket om sin faster Hanna som jag återkommer till i ett annat sammanhang. Jag fick också ta del av en sällsam berättelse om en ung flicka vid namn Hulda Pettersson, född omkring 1900 och som också bodde vid prästbordet i Fors.
Lennart kom inte ihåg flickans namn varför han i sin berättelse givit henne namnet Elsa. Han kände heller inte till vad som sedan hände Hulda, vilket jag lyckats forska fram på nätet och som jag citerar delar utav efter hans berättelse. Han har valt att ge berättelsen namnet "Bolsjevikerna".
Nejlika


Bolsjevikerna

Det var en söndag, mitt i sommaren, det var i slutet av 1920-talet, kanske 1927.

Jag och en kamrat, Allan Nilsson var uppe på landsvägen, vi promenerade bort mot Geråbron. När vi gått över den såg vi smeden Åsberg och en annan farbror komma ut från syrenbersån som fanns alldeles intill vägen, dom hade suttit där och druckit kaffe med kron, kan man tänka. Dom kom då upp på vägen samtidigt som Allan och jag kom fram.

Fru Åsberg stod på farstubron, dom pratade lite med varann allesammans.

Då sa en av gubbarna plötsligt,

"Nu kom dom jävlan!"

På några röda sekunder hade Åsberg och den andre försvunnit tillbaka in i bersån. Fru Åsberg var borta från bron, hon syntes nu bakom gardinerna i fönstret.

Då såg vi dom, det var två personer, en man och en kvinna, dom kom sakta promenerande mitt i vägen.

Allan sa, "De ä nog finte folk!"

Dom såg verkligen märkvärdiga ut. Det var inte några som vi kände, dom såg inte ut att höra hemma i byn.

Kvinnan kunde vara i 25-årsåldern, mannen var äldre, kanske 35-40.

Dom var klädda i ljusa kläder, nästan vita. Det var ju söndag, och om det varit folk från byn skulle dom vara svartklädda.

Det var mannen som var mest iögonfallande. Hans kläder var minst sagt ovanliga. En jacka eller blus, ganska lång och vid nedtill. Knäppning från midjan snett upp till sidan av halsen, ingen krage bara en linning vid halsen. Långbyxor nedstuckna i korta svarta stövlar. Ett brett bälte om midjan. Han såg militärisk ut. Han hade svart hår och möjligen ett svart kort hakskägg. Mycket välvårdad!

Att det var en rysk kosackdräkt han hade på sig, har jag förstått långt senare. I Stockholm fanns på 1940-talet en restaurang, där en balalajkaorkester brukade spela och sjunga ryska folkvisor. Dom var klädda som kosacker. Jag var där och såg dom många gånger.

Allan och jag stod kvar på vägen och glodde på dom, när dom gick förbi.

Dom gick och småpratade på ett obegripligt språk. Det vill säga, det var mannen som pratade och gestikulerade, kvinnan svarade mera enstavigt. Dom ägnade inte en blick åt Allan och mig.

När dom gått förbi och kommit bort mot Reidmars kafé kom Åsberg och den andra gubben ut från bersån och upp på vägen och tittade efter dem.

Då sa en av dom: "Dom skulle flås levande och slås i arshålet me skinne!"

"Å huga", sa Allan, "vad har dom gjort?"

"Dom ä bålsjövikar dom jävlan", sa en av gubbarna.

Allan och jag begrep ingenting.

Åsberg och hans kompis stod och pratade illa om bålsjövikerna en stund, sen gick dom tillbaka till bersån. Dom behövde nog stärka sig med en kaffekask till. Allan och jag traskade hem.

Allan sa: "Var dom från Blåsjövika?" Jag höll med, jag ville inte avslöja att jag inte visste vad det var för plats.

Jag har ett bra minne av den händelsen, fast det är snart 80 år sedan.

Det pratades rätt mycket sedan i stugorna om bolsjevikerna. Jag fick då veta att kvinnan var från Prästbordet i Bispfors, hon hette Pettersson i efternamn, hennes förnamn hörde jag naturligtvis men jag kommer tyvärr inte ihåg det. Jag har för mig att det var ett kort namn. Elna - Elsa eller något liknande. Jag kallar henne Elsa tills vidare.

Om du är intresserad kan du säkert få reda på hennes namn, födelseår mm. av prästen. Kanske också vilket år hon och den ryske revolutionären besökte byn. Det var året hennes två bröder flyttade ut.

Hon bodde alltså tillsammans med sina tre bröder i en stuga på Prästbordet. Dom hade inte tillgång till den minsta jordplätt efter vad jag vet. Alla andra torp hade ett litet jordbruk, som t.ex. mina föräldrar hade. Petterssons måste ha levt under mycket fattiga förhållanden. Jag hörde aldrig talas om några föräldrar till dom. Det är därför inte underligt om Elsa tidigt började fundera över livets orättvisor. När så revolutionen utbröt i Ryssland 1917 var hennes ideologi klar. Det skulle behövas revolution även hos oss! Hon stack inte under stol med sina åsikter, utan gav luft åt dem, för dem som ville lyssna på henne. Hon ansågs som uppviglare, ansåg många förnumstiga borgarbrackor i byn.

Hon förklarade många gånger att hon skulle vilja fara till Moskva. Det viskades i byn att några välbeställda gubbar hade försett henne med respengar, på villkor att hon packade sig iväg till "arbetarnas paradis". Hon var en fara för ungdomen ansågs det.

Hon reste också till Moskva (omkring 1920?). Där anslöt hon sig till en koloni eller ett kollektiv av utländska ungdomar, skandinaver, finnar, tyskar inte minst. Det var där hon träffade den man som hon kom att gifta sig med. Han hette Gregorij Alexandrov. Jag hörde namnet flera gånger. Det var Gunnar Pettersson som berättade vad han hette. Han var partimedlem, tillhörde Trotskij-kretsen. Han hade en hög befattning inom partiet nämligen kommissarie.

Elsa Pettersson Alexandrova kände naturligtvis ett stort behov av att visa sina belackare i Bispfors. Alltså tog hon med sin man och reste dit. Det var då jag såg dem från första parkett, under några korta minuter.

Deras besök varade endast några dagar, högst en vecka. Dom återvände alltså till Moskva. Kort därefter reste två av hennes bröder också dit. Kvar i stugan var endast hennes yngste bror Gunnar.

Det kom veterligt inte ett enda livstecken från någon av dom efter den sommaren.

Vad kan ha hänt? Man kan ju spekulera: Lenin avled som alla vet 1924. Innan han hade hunnit kallna var maktkampen ett faktum. Vem skulle överta makten efter Lenin? Stalin eller Trotskij? Endast en av dem kunde överleva, det visste båda.

Diktatur kan inte utövas av mer än en, det har historien visat. Läs om de romerska triumviraten.

Maktkampen var ojämn. Stalin var redan kommunistpartiets generalsekreterare och hade makt över inrikesärendena, samt hemliga polisen. Tjehaoz, eller NKVD som den kom att kallas.

Trotskijs odds var sämre, trots att han var den som grundat Röda Armen, var hans politiska inflytande begränsat. Hans största nackdel var att han var av judisk börd. Detta låg honom i fatet. Ryssland har alltid varit antisemitiskt.


Hulda Pettersson och Grigorij Alexandraov promenerade över Geråbron
Det dröjde alltså inte länge förrän Stalin började utrensningar av opålitliga. Dit hörde Trotskij och hans sympatisörer. De anklagades för att vara "Folkets fiender" och uteslöts ur partiet . Många likviderades, andra sändes till arbetsläger. Utrensningarna pågick från slutet av 1920-talet till slutet av 1930-talet. Man har beräknat att mer än en miljon miste livet.

Familjen Pettersson Alexandrovs öde får man aldrig veta. Stalin yttrade vid flera tillfällen: "utrota alla Trotskister". ")


") Läs Peter Englunds bok: Brev från nollpunkten.

Fortsättning om hur det gick för familjen följer

Nejlika flyttade till hemska förhållanden - och stannade

Dagens Nyheter hade denna rubrik 10 oktober 2004 i sin tidning och fortsatte,

Citat:
"En del av dem som reste från Sverige till Ryssland på 30-talet kom aldrig tillbaka. Nejlika Grigorijevna, dotter till Hulda Pettersson och hennes ryske man Grigorij Alexandrov, flyttade år 1929 från Stockholm till Moskva och ett liv som snabbt trasades sönder.

När Nejlika Grigorijevna flyttade från Stockholm var hon bara fem år. Hennes föräldrar var hängivna socialister och försökte in i det längsta få prästen i Matteus församling i Stockholm att döpa henne till Röd Nejlika. Men prästen vägrade eftersom "Röd" inte ansågs vara ett riktigt namn. Men Nejlika accepterades som förnamn.

Familjen hade tvingats flytta till Moskva för att pappan erbjudits jobb som teaterchef i staden. Nejlikas pappa Grigorij Alexandrov kom till Sverige år 1910 från finsk-ryska Viborg på Karelska näset i Finska viken.

De första åren studerade han vid Uppsala universitet och jobbade senare på nyhetsbyrån Tass i Stockholm med kontor på den sovjetiska ambassaden. Han hade mycket kontakt med svenska socialister som Hinke Bergegren och Hjalmar Branting och det påstods också att han förmedlade pengar från ryska fackföreningar till de svenska gruvarbetarna under gruvstrejken i Sverige 1928.

Under några år var han till och med svensk medborgare, men bad 1924 om att återfå sitt sovjetiska medborgarskap.

I journalisten Kaa Enebergs bok "Förnekelsens barn" framgår att pappan de sista åren i Sverige granskades hårt av den svenska Säkerhetspolisen eftersom han misstänktes vara medlem i "tjekan", den hemliga ryska polisen.

Det var under studietiden han träffade ungsocialisten Hulda Pettersson från Bispgården i Jämtland och år 1923 gifte de sig. I sin ungdom hade Hulda arbetat vid gruvorna i både Kiruna och Malmberget, där hon också blev politiskt engagerad bland annat som sekreterare i den kommunistiska ungdomsklubben.

Min pappa bodde nästan 20 år i Sverige. Först var han rysk medborgare, sedan svensk och sedan rysk igen. När han erbjöds nytt jobb i Moskva var det omöjligt att tacka nej. Vår situation var därför annorlunda än de så kallade Kirunasvenskarna. Vi hade inte så mycket med andra svenskar som flyttade hit till Ryssland. Undantaget var min bror Oskar som emigrerade till Sovjet 1931.

Det berättade Nejlika Grigorijevna på telefon från Moskva, där hon bor i en liten tvårummare tillsammans med sin dotter Ira.



Drömmen om det nya socialistiska livet i Moskva blev snabbt förbytt till en mardröm. Pappan hamnade i onåd och fördes år 1936 bort av militär och avrättades senare som norsk-svensk spion och fiende till det sovjetiska samhället. Året därpå arresterades även hennes mamma Hulda av den ryska hemliga polisen för medhjälp och hamnade i fängelse i Gulag. Ensam kvar i Moskva stod Nejlika, bara 13 år gammal, med sin halvsyster.
Kvinna deporterad till Gulag


Efter det att mina föräldrar arresterats drog sig vännerna till familjen undan. De som tidigare välkomnat oss så varmt 1929 ville nu inte veta av oss. Alla var rädda. Ingen ville eller vågade ha något samröre med de som utpekats som spioner. Vi blev helt isolerade. Men detta drabbade ju många andra än oss svenskar.

På den tiden behövdes det inte mycket i Ryssland för att man skulle bli misstänkt för något brott och arresterad.

År 1956 blev Nejlikas mamma Hulda fri från Gulag och förvisningen från Moskva och då erbjöds en möjlighet att flytta till Sverige efter det politiska töväder som då rådde under Chrustjovepoken. Men hon tackade nej. På utrikesdepartementet i Stockholm var förvåningen stor när de fick ett brev från henne där hon tackade nej till att återvända.

Brevet skickades till kriminalteknisk undersökning för att kontrollera äktheten eftersom ingen kunde förstå varför hon valt att avstå.

Mamma orkade inte börja om igen med ett nytt liv i Sverige. Hon ville vara kvar här med mej och min dotter. Visserligen var vi fattiga och ibland tvingades vi leva på te och bröd, men vi klarade oss, berättar Nejlika.

År 1978 var Nejlika åter i Sverige för första gången sedan 1929 och träffade då Huldas syskon och deras barn i Kiruna och fick för första gången på flera decennier möjlighet att tala svenska. När familjen flyttade till Moskva var det nämligen, på pappas begäran, endast ryska som accepterades.

När mamma fördes bort 1937 slutade jag helt att prata svenska och jag glömde snabbt bort allt jag lärt mej som barn. Nu försöker jag åter att lära mej svenskan - även om jag inte är så ung längre, säger Nejlika som i somras fyllde 80 år".

Slut citat från Dagens Nyheter 10 oktober 2004 (fotot med kvinnan deporterad till Gulag ingick inte i DN:s reportage.)

Här slutar berättelsen om Hulda Pettersson från Prästbordet i Fors och hennes vän och blivande make Grigorij Alexandrov. Lennart Löfgren och hans kompis Allan Nilsson mindes deras stolta vandrig genom Byn.

Återgivet av Martin Bergman 2005



TILLBAKA


September 2005 Webbateljén,Osby, Sweden