Sture Back

Forsminnen....

Någon kanske undrar vad jag gjort efter att jag lämnat Bispgården.
Realskola i Hammarstrand och efter relegering där i Bräcke.
Ingenjörsexamen i Härnösand.
Arbete som ingenjör i Sundsvall 60-61
Lärare i Sveg, Bergvik och Ö-vik till 1974.
Med min fru haft möbelaffär i Ö-vik till 86 och
Björnstugan i Ullånger, en restaurang 1974-2005
Pensionär.
Familj:Gift för andra gången.
Två pojkar i 1:a giftet. Den äldste 50 år i år.
Dotter 35 i andra giftet.
Pojke 42 inpå med fru 2.
Övrigt: Amputerat ett ben 1992.
Bor: Vinterhalvår: Centrala Örnsköldsvik
Sommarhalvår:Vid havet utanför Ö-vik nära Skags udde.
Minnen från Bispgården.


Av Sture Back

Det här är utan skyddsnät och utan hänsyn till nu levande eller döda personer.
Min far hade fått arbete på bygget av Svarthålsforsens kraftverk. Det var våren -50 och jag gick i 5:e klass. Mina föräldrar hade köpt ett hus i Hjälta (Långsele) och flyttat det. Adressen är nu Björkstigen, ovan järnvägen efter Åsvägen. Första dagen skulle jag kolla byn och vid en äng mellan Torget och Holmboms träffade jag Leif Nygren. Som jag minns hoppade Leif på utbölingen och ett ordentligt slagsmål blev det. En tant avbröt det hela och tog mig i örat och sa att hon visste att Leif var "en så snäll pojke". Det tyckte jag var litet orättvist och har inte förlåtit henne än. (Det är 56 år sedan.) Leif var en snäll pojke och vi hade mycket roligt tillsammans bl. a. liftade vi fram och tillbaka till Göteborg en sommar. Den färden skulle behöva en egen historia. Vi får se om den kommer.

Vi hade kontakt nu och då och jag träffade honom några gånger sista sommaren han levde.

Skolan.

Som lärare i skolan hade jag kantor Lindgren. Jag hade börjat läsa engelska i min förra skola i en radiokurs som man inte hade i Fors. Lindgren tyckte jag skulle fortsätta och jag fick sitta i hans bostad och lyssna. Jag kommer ihåg jag tyckte dom hade så fina möbler.

Alla gånger kom inte jag och "magistern" att vara överens. Vi skulle spela handboll utomhus och jag hade en väldig huvudvärk och bad att få slippa. Det gick bra. Efter en stund skulle man spela fotboll. Det var det roligaste jag visste och hoppade upp, tvärfrisk. Nu tände magistern som menade att jag fejkat huvudvärk.
"Kom hit" röt han.
Jag fick en kraftig örfil så jag nästan slog volt.
Nästa lektion satt jag och snörvlade och grät. Jag räckte upp handen.
"Vad vill du ?"
"Jag vill gå hem " (Trotsigt).
"Varför det?"
"Jag har ont i huvet, Magistern har slagit mig så hårt".
"Kom fram!" Jag gick fram till katedern och fick en ny örfil så jag ramlade in bland bänkarna.
Efter en stunds snörvlande började vi om: Magisten "Kom fram" - En ny örfil
Så höll vi på till dagen tog slut. Vi var lika tjuriga.
Jag har jobbat som lärare i 13 år och jag brukar tänka på hur Lindgren säkert mådde illa över att han fortsatte och inte kunde ge sig för tjurskallen Sture.
Varken då eller senare har jag haft några bad feelings. Jag var en obstinat unge som förtjänade det jag fick. Kantor Lindgren var snäll och dessutom en duktig och engagerad lärare.

Jag fick mycket fina betyg i sjätte klass som jag sedan sökte in på realskolan med.

Något egendomligt vi noterade var att han hade gummigaloscher på vintern när det var smällkallt och ladden på våren i smältvatten. Han var ett halvt år efter med ladden men före med galoscherna.

Liljekonvaljer.

Upp och ner i Nipan och plocka liljekonvaljer.
Till 5- och 8- tåget och ut på perrongen för att sälja. Om buketten kostade 75 öre och kunden lämnade 1 krona kunde man söka växel i fickan tills tåget började rulla och kunden sa OK.
Två vårar plockade jag på "lager" till jag hade en stor kartong. Buss till Sundsvall och försäljning på Torget där torgmadamerna var sura för att jag inte betalat torgplats och dessutom var för billig.

Motorcyklar.

Min första motorcykel köpte jag som 14-åring av en klasskamrat Dag Sollander i Hammarstrand. Eller motorcykel, det var en lättviktare 89 kubik "Inte 98 " med trampor.Den körde jag hem och sedan gällde det att hålla sig undan polisen Manne Andersson i Bispgården. Den 10 maj 1953 hade jag och en kompis varit och kört på fotbollsplanen vid älven. På väg hem stoppade vi vid Holmboms garage och drog cykeln. Manne dök upp: " Vad gör du ?"

"Ute och drar den här."
"Motorn är ju varm" säger Manne. Jag försöker med att den stått i solen men det går inte, han tar cykeln och drar den till polisstationen.

Jag försöker beveka pappa att hämta den. Vad jag inte vet är att pappa redan hämtat den och gömt den i uthuset på Föreningshuset. Men det vet Leif Nygren.

"Jag såg farsan din dra cykeln dit."
Förrådet låst men.. en stor nyckel hänger i trappen till vaktmästarbostaden.
Varje kväll kunde vi vara ute och köra och pappa "och Manne" sov lugnt.
En tid efteråt vill Manne träffa mig och frågade då om min ålder. 15 år sa jag. Då är du straffmyndig sa Manne triumferande. Jag fyllde år den 11 maj och körningen var den 10:e och då var jag 14. Ridå.

Mera Manne.

En vårvinterdag när det flöt mycket isflak i älven var Leif N och jag på strövtåg nere vid älven. Ett bensinfat (från Svarthålsforsbygget) hade strandat på ett grund. Det kunde man göra en brygga av i badviken. För att komma åt det behövdes en båt och en sådan, men låst hittade vi. Ja, ingen såg oss så låset "fixade" vi. Nästa problem var att vattenståndet var lågt och iskanten vid strandbanken var ca 1,5 meter över vattenytan och sköt ut en bra bit. Jag övertalade Leif (han var 3 år yngre och hade aldrig vett att vara rädd för nåt) att vi skulle skjuta ut båten över kanten och han skulle kasta sig i båten just när den åkte över kanten.

Sagt och gjort. Med ett plask och på "näsan" for båten. Leif blev blöt och båten halv med vatten men den flöt. Bärgningen av bensinfatet misslyckades, vi kunde inte få upp fatet över iskanten. Vad som var värre var att inte heller båten kunde vi få upp och det var med stor möda vi själva lyckades kravla oss upp.

Någon vecka senare ville Manne träffa mig på Polisstationen (vid gamla Småskolan)

Han berättade då att han fått hämta sin båt i Stadsforsen sedan dom ringt därifrån. Jag förstod naturligtvis inte vad det hade med mig att göra!

Dessutom visste vi inte att det var hans båt.

vid pennan

Sture Back


del 2
Åssjön och Dammkojan.

Kring påsktid på vårsidan var Åssjön det stora målet. Det här var åren runt 1953-1956. De flesta kring 14-18 av grabbarna i Oppåsen (Det riktiga Bispgården!) åkte dit.
De flesta åkte dit på skidor dit ca 6 km. Själv åkte jag 120 kubik svart Husqvarna. "Vägen" var en timmerväg körd med häst och fruktansvärd spårig så vurporna blev många. Väl framme kunde man sedan köra "isracing" på det tunna snötäcke som för det mesta fanns kvar. Vid södra utloppet fanns flottarkojan som då fanns kvar i ganska gott skick.

Det var vårt högkvarter och där övernattade vi.
Där var mitt i kojan en öppen eldstad där vi hängde upp och torkade kläder.
Det var långa "lavar" där vi sov bredvid varandra. Där låg vi och berättade spökhistorier och runkade ikapp.
Det blev kanske två övernattningar innan maten tog slut.
På dagarna var vi ute på sjön och fiskade bl.a. satte vi ut gäddsaxar som då blivit förbjudna. Förbjuden frukt smakar alltid bäst. (Krokar var tillåtna.)

Ett år när veden tagit slut hittade vi ett gammalt timmerspel som man tidigare under flottningstiden spelat timmer med. Det kopplade vi till toppnocken på det gamla stallet och drog omkull det och gjorde ved. Det var dessutom ganska kallt så vi höll till inomhus och högg upp det till ved. Tyvärr så blev det hål i golvet.

Efter någon vecka blev några av oss kallade till Manne (Polisen). En av kompisarna fick fråga om han varit med om att riva stallet och sa "det vet jag inte, då var jag uppe på sjön och vittje sa..... krokarna mene ja "

Ett år när vi var ute på sjön kom en Flygande tunna svepande över sjön på så låg höjd att vi slängde oss ner på isen. Det var Åke Flodin som hälsade på, han var då fältflygare på F4 på Frösön. (TV sände senare ett program när Åke flög spaning uppe i Norrbotten från Luleå flygflottilj)

Panntillverkning.

John Westling hade konstruerat en panna (eller var det rörmokare Söderberg ?) som skulle vara något alldeles extra. Ett aktiebolag bildades och många Forsbor köpte in sig i bolaget. Dåvarande kamreren på Svarthålsforsbygget anställdes på deltid och arbetet drogs i gång. Optimismen var stor och kanske störst hos frisör Herman Fryklund. Jag satt och väntade på min tur när han klippte Sven Otto Holmbom. "Om 10 år får ni köra ringlinje med bussarna här i Bispgården" sa han. Elaka tungor sa att man märkte den första pannan med "Tillverkningsnummer 101." Någon stor industri blev det aldrig av detta men i stället kom ju mycket annat i fortsättningen på verkstadssidan.

"Skriken" Berglund

hade fått namnet på grund av sin speciella röst. Han bodde i en koja i Fångsjöbacken och gick regelbundet järnvägen fram och tillbaka till Bispgården. Ett givet mål var då konditori Astoria där han beställde "Två Ljusa (lättöl) men dom ska va varma för jag fryser". Det "tar" bättre med varm öl och han behövde inte mer för att bli påverkad och glatt ge sig iväg hemöver.
Hallbergskan var en yngre dam som utövade det äldsta kvinnoyrket på bl.a. kraftverksbyggena. Hon hade varit på besök hos Skriken och han fick frågan hur han kunde ligga med henne. "Det va så bra si du för ho ville si du o så tog ho bara två o femti si du." Nästa fråga: "Men hon är ju så dyngig !" "Jag tog fram en stor balja mitt på golvet och tvätte na först"

Föreningshuset.

Det var vad man numera kallar allaktivitetshus. Under 50-talet var det ofta besök av riksteatern, ofta dans, Röda Kors fester, uppläsningar av kända författare, bio två gånger i veckan, bordtennis i lilla salen och mycket mer.

När det var barnförbjudna filmer och åldern inte var inne fick man ta till olika trick. Ett var att smyga uppför trappen till läktaren. Där satt Sven Sterner och tog emot biljetter. Han var för det mesta så koncentrerad på filmen att man kunde ställa sig längst bak lutad mot väggen. Om han upptäckte oss vinkade han bara snällt iväg oss. Ett ännu bättre sätt var att gå in bakvägen genom köket och upp på scenen. Då var man bakom filmduken och kunde se filmen med undantag av en bit som täcktes av högtalarlådan. Dessutom fanns i rekvisitan plyschklädda antika karmstolar som vi satt bättre i än betalande besökare som satt på träsitsar.

Naturligtvis sprack det till slut. Troligtvis hade vaktmästare Hansson sett våra fåtöljer snyggt uppställda och kolapapper på golvet. Mitt i en kuslig mörk film, jag tror det var "Singoalla", öppnades dörren från köket och Hansson kom in med en ficklampa. Panik! Men vi hade rekat en flyktväg. Bak på scenen fanns en dubbeldörr låst på insidan med två stora hakar. Dörren användes för att ta in rekvisita för teatersällskap direkt från flaket och på utsidan var höjden ca 170 till marken.

Under buller och bång slog vi upp hakarna, vräkte upp dörrarna och kastade oss ut. Jag undrar om biobesökarna i salongen trodde att bullret hörde till filmen. Hypnotisörer och trollkarlar kom på besök. Jag har ett minne av att Lasse Linde hypnotiserad dansade med en stol.
"Trollkarl och nakendans" tror jag det stod på en affisch. Sune N. och jag satte oss på första bänk försedda med en teaterkikare! In på scenen kom tjejen klädd i något nattlinneliknande. Så släcktes lyset och när det tändes igen stod hon naken blick stilla. Släckt igen och en ny nakenpose. Lagen var nämligen sådan att naken fick hon visa sig men då inte röra sig !

Motorcykel var det vanligaste fortskaffningsmedlet när man åkte på bio. Det var en imponerande uppställning ute på gården. Jag har ett minne att Hanno Sanden hade en Vincent 1000 kubik. Det var spännande för oss småpojkar att prova om vi kunde kicka igång motorn. Lyckades man, rusade man motorn en stund. Snart var det dags att provköra, bara lite. Det gällde att ha koll på tiden så att filmen inte slutade innan vi var tillbaka. Men så en gång, motorstopp ! Det gick inte att komma tillbaka i tid. MCn lämnades i snökanten och i panik iväg. Efter någon halvtimme gick vi tillbaka till Föreningshuset. Där stod ägaren, en kompis till honom och polis Manne. Manne frågade om vi sett någon mc. Ja, sa jag, det var några killar som lämnade en där borta. Vi fick visa vägen och ägaren var så tacksam. Efteråt har jag tänkt att Manne med kännedom om vår äventyrslust nog genomskådade oss.

Ca 14 år gammal började jag jobba på Föreningshuset. Med en låda på magen sålde jag godis. Så köpte jag brickorna till klädlogen av Olle Forsström och sedan var det bara att ställa sig i klädlogen och ta betalt. Ibland sålde jag också biljetter och då måste jag ta hjälp i klädlogen. Jag kommer ihåg att Jan-Erik Forsström en gång hjälpte mig iklädd stora gummistövlar. Mer noga var det inte.

Väl inne i gänget var det lätt när "Helsingborgsrevyn" kom på besök att ha fritt tillträde till Lilla salen. Där bytte baletten om och sminkade sig! Det jag såg var något att drömma om för en 15-åring kommande natt.

Hans-Erik Nääs orkester hade hyrt lokalen för att köra dans i egen regi. Sune N. och jag skötte biljettförsäljning och att ta mot biljetter. Två unga fruar med sina män borta på jobb var på dansen. När dom skulle gå kom dom in i klädlogen och bytte till yllebyxor och visade lite hud.
Så bad dom mig att jag skulle visa vägen hem till dom för två av orkesterkillarna. Det lovade jag göra. Så skulle vi göra upp om ersättning med Hans-Erik Nääs.

Det hade varit dåligt med folk och han ville inte betala vad vi begärde. "Betalar du inte vad vi begär så kommer jag inte att visa dina grabbar vägen till några fruntimmer" sa jag. "Betala vad grabbarna begär för fan" sa den ena musikern.

Vi fick vad vi begärde och jag hoppas de fick det också ! I klädlogen var det många flaskor som skulle lyftas från innerfickan i överrocken till ägaren när han skulle gå ut och "få lite luft". Sedan omvänt när han kom tillbaka. Ofta fick jag en slant för besväret eller så sa han "Ta en du också" Ibland kunde det bli så många att jag var tvungen att kalla in en reserv när kläderna skulle lämnas ut.

En gång tror jag att alla elever från Skogsskolan hade köpt ut Svartvinbärsbrännvin.

Jag har inte druckit Svartvinbärs förrän julen 2006. Det var gott.

Sture Back

Tillbaka

Senast uppdaterad 19 juli 2010 av Studio SOS,Webbateljen,Osby