Förord av Martin Bergman september 2006


Under den gångna sommaren 2006 fick jag tillfälle att träffa min ungdomsvän Sören Nilsson. Vi samtalade under en timme om vårt gemensamma intresse som är vår hembygd. Sören var på väg och jag var på väg, men det blev ändå ett värdefullt samtal. Innan jag åkte fick jag av Sören ta emot två textsamlingar som han gett ut. Den ena hade titeln, "Posten och telefonen, å ett som anne". Under september 2006 har jag haft tid att läsa hans berättelser och fastnade speciellt för Jenny Åsells café.
Jenny Åsell, kan man bara inte glömma, hon har etsat sig fast i mitt minne. Jag började första klass vid Böle småskola 1949. Första tiden hade vi matsäck med oss till skolan, som bestod av en flaska mjölk och några smörgåsar. Det fanns elever som hade frukt med sig också, som äpplen. Någon gång under 1950 så fick vi för första gången gå till Jennys bespisning och det var alltid spännande. Jag var i och för sig inte så förtjust i hennes havremustvälling med russin. Egentligen var det russinen som jag inte tyckte om. I övrigt så var hennes mat fantastisk, precis som
Sören beskriver. 1951 så gick dom två sista klasserna vid småskolan i Böle och den nya skolan togs i bruk hösten 1951. Jenny Åsell behövde inte laga till någon havremustvälling med russin fler gånger åt oss elever. I stället tog två nya "mattanter" över vid den nya skolan nämligen Elise Kämpe och Hilma Lindberg. Ja, vi kallade Elise och Hilma för ”mattanter” och vi var väldigt nöjda över deras bespisning.
Jenny Åsell och jag hade också gemensamt att vi båda två varit boende i Anna Bergmans hus i Hanne. Mina föräldrar Runo och Annie Bergman, född Nyberg flyttade dit 1937 från Vattjom, Tuna sn i Medelpad.

Fotograf: Enar Jonsson, Bispgården
De två sista klasserna vid Böle småskola tillsammans med föräldrar, vår lärarinna Signe Nordenström och Jenny Åsell.

Fotograf: Enar Jonsson, Bispgården
Uppförstorat klassfoto med Jenny Åsell i förgrunden. I bakgrunden tror jag att det är Olivia Backman till vänster och Ottilia Bergman till höger.
Jag gick vid Österåsens skola ett år och måste nämna Svea Åsell som skötte bespisningen där och vi var mycket nöjda. Jag känner inte till om hennes man Oskar möjligtvis var bror till Jennys Olle. Bröderna hade i så fall valt var sin fantastiska kokerska.

Jenny Åsells café

I sitt första gifte hade den Värmlandsbördige Johan Petter Gelin ( "Janne" Gelin, 1869-1959 ) på byn Västeråsen inte så lång friarväg. Han friade till skomakaren Klas äldsta dotter Märta Katarina, ( född 1872 ) som bodde på den s.k. Klasbacken belägen några hundra meter ifrån gelinstorpet i riktning mot älven.

Skomakaren och hans hustru hade även barnen: Petter Klasson, gift och bosatt på Bölesberget. Adolf Klasson, skomakare och skohandlare i Bispgården samt dottern Ida, gift Nilsson, i Salmansgården i Böle.
Janne och Märta Kristina begåvades den 5 september år 1894 med en dotter som döptes till Jenny Katarina. Det var hon som med tiden blev Jenny Åsell och caféägare.

Tyvärr avled Jennys mamma den 2 december år 1901 i barnsäng - och Janne blev ensam kvar med vårdnaden om sjuåriga Jenny.

Inför sitt andra giftermål blev friarvägen för Janne betydligt längre - ända till skogsbyn Kämpensborg. Där bodde änkan Emma född Söderberg ( 1876-1957 ) i Njurunda. Hon hade tidigare varit gift med en Kämpe, men han hade dessvärre ådragit sig lunginflammation efter att ha hamnat i en myr, då han letade efter en bortsprungen häst på skogen. Han dog förstås. Lunginflammation var en fruktad och mer eller mindre obotlig åkomma den här tiden när inga verkande motmedel som sulfa eller penicillin ännu fanns.

Fotograf: Alexander Fröberg, Västanede Kälarne
Johan Adolf Klasson, ( 1876-1977 ). Adolf Klasson var en kort tid Jämtlands äldste invånare.


Men efter att ha varit på dans på Sönneråsen kom Emma hem till Kämpensborg och glatt meddelade att hon träffat en sån glad och trevlig änkling. Det var Janne Gelin det! Och ömsesidigt tycke hade uppstått.

Vid deras bröllop år 1904 medförde Emma i boet sina två barn med Kämpe: dottern Emeli, (mamma till bl.a. till sångaren Kjell Söderström), och sonen Petter som gifte sig med sin Anna och blev bosatt på Österåsen.

Paret Jannes och Emmas första barn tillsammans var Märta: som vuxen gift med Jonas Pettersson och bosatt på Högåsen. Men det skulle i fortsättningen bli fler barn i det här lilla boningshuset. Tio stycken till! Petter Kämpe har berättat hur han hivades upp på vind och fick sova närmast den varma murstocken för att minska trängseln nere. Och från 1927 hade de även postkontor i "salen". Men det gick! Gården födde väl ett 3-4 kor och en häst, och någon har sagt att Janne egentligen borde ha haft finansministerposten i Sverige. Han såg till att alla i stugan hade något att äta.


Fotograf: Oscar Olsson, östersund
Erhard, eller "Etar”"som dom flesta kallade honom, var spelemanoch fiolbyggare och besökte säkert Jenny Åsells Café många gånger. Kanske han också hade fiolen med sig.
Det var i den miljön Jenny växte upp.

Hon var en rödhårig, fräknig och gladlynt flicka full av energi. Hon kallades för "rödhättan" p.g.a. sin hårfärg. Det öknamnet tyckte hon inte om. Därför försökte hon dölja "hårhäna" under olika huvudbonader, hattar och "huveklän".

Är 1919 blev hon "på det viset" och födde hemma i gelintorpet sonen Johan, fadern var en Tjernkvist i Böle. Men det blev inget parti med honom, det var en annan man som fångade hennes intresse. Olle Åsell ( 1890-1970 ). Som bodde ute i storskogen vid nybygget Stordigerlemmen. Där kom hon och sonen Johan att vistas ofta. Och även när de flyttat fram till "byss" tog sig Jenny och Olle upp till Digerlemmen många somrar och kopplade av några veckor i stillheten.

Två galgfåglar till kompositörer, fiolisterna Erhard Söderström och Daniel Moberg i Böle komponerade t o m en låt som skulle illustrera hennes karakteristiska gångart på den tiden hon gick till sin fästman i Digerlemmen. En låt kallad "Trippen" eller "Jennytrippen" som för övrigt finns inspelad på en kassett som "Musik på Sör-sia" gjorde på 1980-talet.
Jenny och Olle gifte sig år 1924. Och deras gemensamma son, Holger, föddes året därpå.

Det blev olika bosättningsorter kortare och längre tider bl.a. i Oviken och Håsjö.

Caférörelse vid Hannesforsbron.

I samband med eller omedelbart efter att bron över Indalsälven vid Hannesforsbron blev byggd, kanske redan 1923, så byggde Anna Bergman sig en stuga inte långt från bron.

Fotograf: Troligtvis Enar Jonsson, Bispgården
Anna Margareta Bergman ( 1870-1953 ). Fotot är från 1950 när "tant Anna" fyller 80 år.
Anna ( 1870-1953 ) var ogift och kom ifrån gården Berget i Böle, och hon byggde på egen mark. Deltog i bygget gjorde släktingen Simon Bergman och jag skulle tro att Annas bror Zakarias, elektrikern, skötte el-installationen när det blev så dags. Anna Bergman var duktig sömmerska och åtog sig att sy diverse klädplagg till både damer och herrar, herrskjortor var något av en specialitet.

I slutet av 1920-talet hyrde Olle och Jenny Åsell nere, Anna bodde själv "opp på botten", den övre våningen, där hon hade sitt syarbete.

Nu startade Jenny sin caféverksamhet. Hon bakade naturligtvis själv alla kaffebröd, kokade kaffe och sålde cigaretter, karameller och choklad. Kommersen var inte så liten som man är benägen att tro. Det var trots allt lite trafik vid den här trevägskorsningen. Så några kronor inbringade affärsverksamheten trots sin ringa storlek, och omkostnaderna var ju inte heller så stora. Ibland kunde det hända att barnen i småskolan i Böle fick göra utflykt till fots till caféet.
Jag lyfter luren i januari 2006 och ringer till Jennys son Johan, 87 år som just står i begrepp att resa till Brasilien för att hälsa på en son.

"Kaféet"?

Det minns jag väl. Jag var ju inte så gammal men jag kommer ihåg att en gång så bromsade det in en likbil utanför kaféet vid Hannesforsbron och ut kom det några karlar som kom in och beställde kaffe med dopp. Karlarna satt kvar en stund och for sedan vidare åt Ragundahållet. Det dröjde inte länge förrän polisen kom efter och frågade om vi sett en likbil? Det visade sig ha varit spritsmugglare som hade druckit kaffe hos oss. Dom hade likbilen full med brännvin! Jag tror att polisen tog dem uppe i Ragunda/Hammarstrand. Kanske en leverans av s.k. "estsprit" från kusten till Krångedebygget.
Fotograf: Okänd, men kan vara Alexander Fröberg, Västanede Kälarne
Jenny hade sin caférörelse på nedre botten. Anna Bergman bodde på plan två. Man kan se hennes fina blommor i fönstret.

Fotograf: Ernst Nyberg, Böle Fors
Bilden är från Hanne. Siri Berglin med dottern Karin, Axel Berglin samt deras son Kjell Berglin. De två damerna kom cyklande från Sörbygden och stannade till i Hanne. Deras namn är okända. Fotot kan mycket väl vara från tiden när Jenny Åsell hade sin caférörelse i Hanne.


Caférörelse i Böle

Caféet blev kvar några år vid Hannes. Men Jenny hade fått en tomt i Böle av sin moster Ida i Salmangården. Och där byggde Olle och Jenny sin stuga som de sedan bodde i hela livet, och som fortfarande står kvar än idag fast ombyggd. Det blev ett tvåvåningshus med källare. De fick lagfart på tomten år 1933 och jag antar att bygget kom igång genast.

Teckning: Jennys hem
Illustratör: Ingvar Nilsson
Jenny och Olle Åsells hem i Böle
Här blev det åter café i Jennys regi. Ungdomarna på Sönneråsen hade nu en given samlingspunkt på kvällar och helger, där de kunde få en kopp kaffe med doppa, kanske en läsk, köpa "gotta", cigaretter och piptobak. Det var bara att peka på vad de ville ha, "godsakerna" exponerades professionellt i ett glasskåp.
Foto: salmansgarden
Fotograf: Martin Bergman, sommaren 2006.
Impulsivt tog jag detta foto och tänkte att någonstans kommer den till pass och det gjorde den.


Sönneråsens otaliga ungdomar hade då ett eget sätt att umgås på lediga stunder, speciellt helger. De vandrade i större eller mindre klungor på landsvägen. Många bekantskaper gjordes under dessa oskyldiga promenader, och som sedan kunde vidareutvecklas på dansbanan Paviljongen och rent av sluta med äktenskap. Genom ett besök på Jennys café, kunde pojkarna otvunget bjuda flickorna på en kaffekopp med dopp, medan det gnabbades och skrattades och senaste skvallret från trakten ventilerades.

Dessa ungdomar besökte säkert Jennys Café i Böle


Fotograf: Hanna Löfgren, Bispgården
Text: Beda Nyberg, gift med Oskar Eriksson, född i Fjällsjö Ångermanland. Oskar var speleman och spelade säkert många gånger på Paviljongen.

Fotograf: Hildegard Löfblad, Hammarstrand
Ellen Forsgren, gift med Lars Fredrik Amrén från Döviken Ragunda

Fotograf: Hanna Löfgren, Bispgården
Erik Olof Nilsson, bonde vid Bölesberget hos Ellen Sofia Söderström.

Fotograf: Okänd
Från vänster, Valter Eriksson, Andur Eriksson, Axel Backman och Yngve Eriksson. Fotot är taget hos Kalle Forsström.
Olle hade lärt sig skomakarkonsten efter sin far vid Digerlemmen och nu lagade han och t.o.m. tillverkade skor på övre våningen. Med tiden skaffade han sig ett litet hus, skomakeri, som stod ute på gården, närmare landsvägen. Det huset sägs ursprungligen ha stått vid den gamla nedlagda skjutbanan nere vid älven. Men att leva på skomakeriet gick inte utan Olle arbetade även i skogen och åt bönderna.

Sonen Johan: "En gång kom det en man som for omkring med något som kunde liknas vid cirkus eller varieté. Han hade några getter med sig som kunde göra konster. Han ville göra en uppvisning inne hos oss på caféet".

"Ta inte in dom", muttrade Olle, "dom lukte ju så".

"Men det var Jenny som bestämde, så hur det nu var så blev det föreställning en kväll och getterna kom in och de församlade häpnade över hur de gick, klättrade och balanserade på några ställningar som getägaren hade med sig. Vi vädrade efteråt genom att öppna fönstren, så det var ingen lukt kvar. Det var mycket folk där som spenderade pengar på kaffe m.m."

Jenny slutade med caféet i slutet av 1930-talet, före kriget. Och Olle hade innan dess fått anställning som diversearbetare när kraftverket Stadsforsen byggdes.

Matservering

Under kraftverkstiden hyrde Jenny och Olle ut rum till anläggsarbetare, de kunde även få mat. Senare hyrde de även ut rum till skolläraren vid "nyskolan" i Böle, Allan Fredin.

När skolbarnen vid småskolan i Böle inte längre behövde ha mat med sig, utan s.k. skolbarnsbespisning skulle inrättas, då blev Jenny antagen som matlagerska av Fors skolstyrelse. I köket satt skolbarn på ömse sidor om ett dukat långbord och åt i omgångar av hennes näringsrika mat. Jenny var en riktig matmor, och vart hon lärt sig kokkonsten, vet jag inte. Det var riktig husmanskost hon serverade. Det vet jag för jag har själv suttit där 1946 och 1947, d v s när jag gick i ettan och tvåan. När vi ätit färdigt och rest oss för att gå då frågade vi alltid, och det blev till slut som en ritual:

"Va blí re för mat näste dag".

Men vi visste redan när frågan ställdes hur svaret skulle bli: För ifrån Jenny kom det alltid lika snabbt och hurtigt varje gång:

”Fluck flink, me hår på”!

När den nya skolan i Böle byggdes och stod klar år 1951, då vill jag minnas att arbetarna kunde äta hennes mat i hennes kök. Men i och med tillkomsten av den skolan var det också slut med hennes utspisning av skolbarn, för i den inrymdes ett modernt kök samt en dito matsal, och andra damer blev anställda som kokerskor.

Men skolbygget skulle komma att betyda arbete för maken Olle och sonen Holger. De hade visserligen själva gått till byggbasen och frågat om det fanns något jobb för dem, men det gjorde det inte. När Jenny fick höra detta, så gick hon själv dit och frågade:
"Ha ni inge knog åt kärakroppan mine"?
Och nu fanns det helt plötsligt arbete för dem. Byggmästaren lär ha sagt:
"En sådan hustru skulle man ha"! Hon hade även en katalog med tygprover som folk kunde beställa efter. Tyger till allehanda behov för hemsömnad. Hon tjänade väl några kronor i provision på den. Det gällde att få in slantar i börsen. Olle gick gärna på auktioner och ropade in diverse saker…

otograf: okänd
Familjen Åsell samlad

Slutet

Olle lämnade jordelivet och Jenny blev änka år 1970. Hon fick s.k. ålderssocker, diabetes och läkarna måste först kapa hennes ena ben på Sollefteå lasarett och sedan, bara en kort tid därefter, det andra.

Hon blev överförd till vård i Hammarstrand, där hon förgyllde sin sista tid och även andras med kortspel. För spela kort - det kunde hon.

Och hon som trippat med lätta steg sin väg genom livet med samma energi och goda och glada humör var nu bunden till rullstol och säng. Hon avled den 8 februari 1979.

Många av hennes oefterhärmliga uttalanden citeras än idag. Och det - om något - är väl ett tecken på att hon och hennes smittande goda humör stannat kvar i folks minne.

Sören Nilsson berättade detta 2006 i sin skrift Posten och telefonen "å ett som anne".

Illustratör: Ingvar Nilsson

Fotokomposition: av Martin Bergman, september 2006.



Tillbaka

Produktion 2006 Webbateljén,Osby, Sweden