En tur i Ångermanälfvens och Indalsälfvens ådalar Del 3-4Från Näsåker fortsätter landsvägen i nästan rakt nordlig riktning utmed östra stranden af Ångermanälfven upp till Junsele, och där, kan man säga, är vägen slut.Mot lappmarkerna, huru lockande de än äro, kunde vi dock icke denna gången få styra kosan, hvarför det blef oss nödvändigt att följa en annan väg. Kort efter affärden från Näsåkers gästgifvargård, som vi lemnade på söndagsmiddagen, finner man också en sådan, som tager af åt vänster. Den leder först ned till ett färjställe, där man kan passera älfven med både hästar och vagn, och sedan det är gjordt, lemnar man för alltid Ångermanälfvens ådal. Vägen löper nu ett stycke midt igenom skogen, men snart hör man åter rinnande vatten och har nu nått en annan älf. Det är ett tillflöde till Ångermanälfven, Fjällsjöälfven, som under nästan hela sitt föregående lopp flutit i riktning mot sydost, men till sist gör en tvär svängning åt öster och därefter rätt åt norr, innan den - vid pass en half mil ofvanföre det nyssnämnda färjstället - utmynnar i den större älfven. De bägge älfvarna och landsvägen bilda genom denna Fjällsjöälfvens krökning en så godt som liksidig triangel, hvars ena spets befinner sig vid färjstället. Sedan vägen väl träffat Fjällsjöälfven, följas de troget åt både länge och väl, ehuru ej så nära hvarann att den resande har någon glädje af älfvens åsyn, och man finner ingen öfverfartsväg till någon sydligare belägen floddal, förr än uppe vid Nordantjäll, där man finge så godt som vända i spetsig vinkel för att på en landsväg, som pekar rätt mot söder, komma ned till det vid Faxälfven belägna Ramsele. Den färden innebär emellertid en landsvägsresa på ytterligare fem mil, och då detta föreföll oss något enformigt, föredrogo vi att från Forsnäset, dit vi begagnade skjutsen från Näsåker, nyttja egna ben för en promenad tvärs genom skogen till Ramsele, - och därmed var den sväfvande punkten på resprogrammet löst och förbindelselänken de olika ådalarna emellan funnen. Att den likvisst icke var den bästa man kunde önska sig må så godt först som sist äfven erkännas. Men vi återvända till färjstället. Det var egendomligt att se, huru älfven, som vi nyss förut och på endast hörhålls afstånd hade sett brusa och skumma i Nemmforsen, här var lugn och spak som den beskedligaste lilla nedlandså. Och dock skulle det icke alltid vid högvatten om vårarna vara så lättvindigt, som det påtagligen nu var, att göra tjänst som färjkarl här. Stränderna stupa ganska brant ned mot vattenfåran, hvarför man nog kan tänka sig att det vid högt vatten kan bli lif i strömfåran. Färjan är af en för sydsvensken ovanlig konstruktion, icke en slät flotte, på hvilken man kan köra ned både hästar och åkdon, utan nästan alldeles båtformad, följaktligen också med urhålkad botten. Därför måste den lägga till vid sidan längs stranden. Hästarna spändes ifrån. Vagnen drogs därefter "med handkraft" ned på färjan, där den således blef stående på, tvären, hvarefter hästarne nedleddes och placerades på hvar sin sida om vagnen Därmed var midtpartiet af den egendomliga farkosten upptaget. Aktern fylldes med passagerare, och på en bräda i fören satte sig färjkarlen, precis som i en vanlig båt, och rodde ensam med ett par åror alltsammans tvärs öfver till andra stranden. Där spändes hästarna för med detsamma och fingo draga vagnen upp på det torra, och så bar det åstad i full fart backarna uppföre. Det var norska hästar, som allmänt användes här, småväxta, men snabbfotade och pigga till humöret, så att det var en lust åt det. Särskildt gick det undan i utförsbackarna, så att det sannerligen ville ångermanländingens vana till, för att ej både hästar och åkdon skulle stupa kullerbyta om hvarandra, och lata sig fingo de sannerligen icke göra i uppförsbackarna häller. När landsvägen träffar Fjällsjöälfen, hör man bakom sig åt höger dånet af en fors. Vänder man sig om i åkdonet, kan man till och med se att vattnet forsar tämligen ordentligt, men på det sättet får man dock icke ens tillnärmelsevis ett begrepp om, hvilken öfverdådigt präktig företeelse denna fors är. Tack vare gästgifvarens i Näsåker förekommande uppmärksamhet var vår körsven beordrad att svänga af från vägen och köra ned till en liten såg, som ligger alldeles invid forsen, så att vi fingo tillfälle bese denna på närmare håll. Denna lilla afstickare från vägen bör ingen, som har tillfälle att göra den, försumma, ty Kilforsen hör till de grannaste i sitt slag. Man bör följa stenblocken nedanföre och vid sidan af själfva fallet ett stycke framåt, ty där får man den yppersta vyn af fallet. Där kan man ock träda forsen alldeles in på lifvet och rätt under sig se de väldigaste timmerstockar dansa som tandpetare i de fräsande vattenhvirflarna, medan dånet förtager ljudet af ens egen stämma och skummet kastas högt upp i luften. Man skulle kunna dröja timtal utan att tröttna inför detta lifliga, ständigt växlande skådespel. Icke minst tilltalande är den ovanliga mjukheten i alla de linier, forsen bildar under sin brusande färd. Något i den vägen liknande torde ej vara många forsar, vare sig i Norrland eller annorstädes, föunnadt att uppvisa. Det var som böljande lena lockar kring en mjällhvit skuldra, och dock samtidigt i dånet en klang af vapengny och ett uttryck för jättelik kraft, som icke vill veta af något hinder, men dock med en smekning hyllar skönheten ett flyktigt ögonblick under sin aldrig hvilande färd. Eget nog lär Kilforsen just vara vackrast vid denna årstid, då vattenmassan icke är så öfverväldigande rik. Vid Forsnäset, dit afståndet från Näsåker uppgavs vara 1,8 mil, ehuru jag vore mera böjd att tro den som påstode det vara dryga två mil, skildes vi från vara pigga trafvare och deras körsven för att öfverlåta oss åt en vägvisare på 14 vårar, späd och kortväxt, så att man skulle tagit honom för en I l -åring, om man lämnats uteslutande åt sin gissningsförmåga. Nöjet af skogspromenaden öfver till Ramsele var emellertid intet. Hela den fem fjärdingsväg långa skogsstigen var i hög grad oländig, gick långa sträckor öfver, där man hade att hoppa mellan stenar eller halfruttna hala timmerstockar för att ej klifva ned i vätan, och erbjöd ingenstädes något som eljest kan gifva behag åt enskogspromenad. Själva skogen var torr, tråkig och dålig, och sällan torde man finna en skog, så fullständigt beröfvad allt lif, all rörelse. Ej ett fågelkvitter på hela vägen, ej en ekorre, med ett ord intet hörbart tecken till lif. Men fördelen med promenaden var att man sålunda på 2 3/4 timme kom från Forsnäset till Ramsele, Forsnäset till Ramsele, hvilket per landsväg hade kräft åtminstone halfva dagen, om ej mera, - plus skjutspengarna. Ramsele är en ort, som har åtskilliga förutsättningar för att blifva uppsökt af de turister som öfverhufvud besöka Ångermanland. Kommunikationerna mellan Ramsele och den yttre världen äro rätt tillfredsställande, och ångbåtsfärden mellan Ramsele och järnbanan Bräcke-Sollefteå är särdeles anslående. Åtskilliga sevärdheter finnas här också på platsen, såsom en vacker fors, som Faxälfven bildar ett stycke ofvanföre Ramsele nya kyrka, samt den gamla, ännu någorlunda bevarade kyrkan, hvilken torde få räknas bland de allra minsta kyrkor vårt land haft. Men för att de besökande skola finna en önskvärd trefnad här och däraf föranledas att locka andra hit behöfver en annan uppfattning än den nu rådande göra sig gällande å hotellet på platsen. Ingalunda som skulle härmed sägas, att rum och mat äro otillfredsställande eller prisen oskäliga. Långt därifrån. Men för turistens trefnad fordras något mera, något som det är nödvändigt att ortbefolkningen i allmänhet och hotellägare eller gästgifvare i synnerhet lära sig inse, för så vidt det skall Iyckas att af ett uppblomstrande turistväsen draga alla de fördelar som rätteligen böra och kunna dragas däraf. Det fordras att man har eller åtminstone visar en gnista intresse för den främling som kommer för att bese ens ort, endast en billig gengäld således för det intresse han först visat; det fordras vidare att man någorlunda har reda på sig, så att man kan gifva ett ordentligt svar på en rimlig fråga om ortens förhållanden, ja, t.o.m. att man oåtspord kan och vill lämna riktiga upplysningar och anvisningar som för den som första gången besöker orten kunna antagas vara af intresse. Och är man herre till ett hotell af den omfattning att man ej gärna kan personligen vara med om allt, blir det nödvändigt att till de resandes förfogande skaffa en tjänstepersonal som är någorlunda "begriplig" eller någorlunda instruerad. Komma t.ex. ett par turister, uttröttade och upphettade af några timmars ansträngd marsch, och begära en balja vatten till en under sådana förhållanden väl behöflig öfversköljning, så går det inte gärna för sig att man först narrar dem att löpa en kvarts timmes väg utför slingriga backar till ett badhus som är stängdt och som, efter hvad de sedermera erfara, alltid brukar vara stängdt vid den tiden, samt att man sedan som en ursäkt endast anför, att det "aldrig förekommit förr" att någon resande begärt vatten till öfversköljning. Ett sådant mottagande kan ej verka uppmuntrande på turisten. Och om man en stund senare begär bläck och pennor samt får det begärda inburet under tjänsteandens mest älskvärda förklaring: "Jo, här ä' nu pennor, men int, vet ja' om di duger att skrifva med", så behöfver detta visserligen ej framkalla fullt så sorgmodiga känslor som den nyss förut vunna upplysningen att huset icke äger en balja; men nog är det föga förenligt med hvad man rimligtvis bör hafva rätt att vänta på ett nytt hotell å en välbelägen och med ganska ordentliga kommunikationer försedd ort. Bättre måste sörjas för att "dra" folk. Från Ramsele, som jämte Forsnäset utgjorde den längst in i landet belägna punkt, till hvilken resan denna gång sträckte sig, färdas man på ångbåt Faxälfven utföre. Den lilla ångslupen "Ramsele" afgår vid 3-tiden på eftermiddagen och den går så långt den kan, d.v.s. till Edsele, där en fors utgör det naturliga trafikhindret, men där åkdon från närliggande Nordanåkers gästgifvargård äro de resande till mötes för att öfver höga åsar, backe Upp och backe ned, föra både dem och deras kapten till Edsele bro, där de samfäldt taga en ny och större båt, vid namn "Primus", i besittning för att fortsätta resan älfven utföre in på den långsträckta Helgumsjön och fram till dess motsatta ända vid Helgums järnvägsstation. Hela denna resa kräfver omkring 51/2 timmar, och det är, äfven i regnväder och sval temperatur, till större delen en verkligen vacker färd. I närmaste trakten af Ramsele ser man från den slirande slupen breda sträckor odladt land närmast intill vattenfåran, men där bakom resa sig i fjärran imponerande åsar och berg. När ådalen sedermera tränger ihop sig, så att de grönklädda stränderna stupa rätt ned mot det mörka vattnet, och själfva vattenfåran likaledes på sina ställen smalnar betydligt, glider båten stundom fram som i en löfsal. Naturen får en idyllisk prägel, som den vanligen saknade där vi färdades fram på ångermanälfven. Barrskogen vid stränderna träder ofta tillbaka för den mera leende björken och när man kommer in på Helgumsjön, kan man nästan tänka sig vara på Mälaren. Vackrast af allt var dock senare på aftonen anblicken från hotellet i Helgum ut öfver den lugna Helgumsjön, medan den nedgående solen bröt sig fram ur sin molnbädd och göt sin guldflod öfver både molnen och vattnet och stränderna. Vill man från Helgum, där man öfvernattar, följande dag hinna fram till Sundsvall, så blir detta en lagom dagsresa med bantåget till Bispgården och därifrån med skjuts till Utanede, där den för året nya ångslupen "Liden" väntar sina passagerare för att med dem plöja en förut otrafikerad sträcka af Indalsälfven. Längre ned på samma älf sörja sedermera tvänne andra båtar för att man innan aftonen kommer fram till det sågverksomkransade Sundsvall. Men har man en dag till öfvers, är det skäl att från Helgum och förbi Bispgården göra en afstickare till Ragunda. Man får då tillfälle att bese det ur flere synpunkter mycket intressanta "Döda fallet", beläget alldeles invid järnbanan mellan Bispgården och Ragunda stationer, samt att från den sistnämnda åka upp till Ragunda by, bese den ståtliga Hammarforsen därstädes, bestiga prestberget, kasta en blick in i Ragunda gammelkyrka och slutligen, om så behagas, som hastigast göra bekantskap med en här i höga norden befintlig bad- och brunnsinrättning med talrika kurgäster, prydliga byggnader och en skuggrik promenadpark. Håller man sig väl med stationsinspektoren vid Bispgården, är det ej alldeles omöjligt att man genom hans välvilja kan få morgontåget att göra några minuters uppehåll vid Döda fallet, och har man tur vid Ragunda station, så får man på färden till byn och tillbaka igen åka med möbelhandlaren Pettersson i hans allra nyaste Vexiötrilla samt efter ett äkta norskt sto som tagit pris vid fem traftäflingar å rad. Sådant är ju icke att försaka, då det erbjudes. "Döda fallet" är, så att säga, skelettet af ett forntida vattenfall. En äfventyrlig själ under förra århundradet, mest känd under namnet Vildhussen, tog sig nämligen före att gräfva ut en smal landremsa, som på ett ställe utgjorde den naturliga fördämningen för Indalsälfvens vatten, och följden blef, att älfven med dånande fart och med stor förödelse bröt sig en ny fåra, lämnande den gamla vattentom. I den gamla fåran fanns emellertid ett ganska betydande fall, och det är på dess plats som man nu har det sällsynta tillfället att se de klippor och stup blotta och bara, som förr under årtusenden öfverspolats af det forsande vattnet och som sålunda nu lägga i öppen dag, hvilket arbete vattnet förmår uträtta på och i den bergfasta graniten. Jättegrytorna i Döda fallet hvilka vanligen stå fyllda af regnvatten, länspumpades samt- och synnerligen för det besök konung Oscar gjorde vid platsen den 25 aug. 1890, och det befanns då, att en af dem, som dock upptill icke hade någon nämnvärd vidd, nådde ett djup i klippan af fulla 30 fot. Dylika af vattnet gjorda borrhål finnas i mängd. För öfrigt bör fallet på sin tid hafva varit i hög grad imposant, ty berghällen, utför hvilken hufvudmassan af vattnet störtat, är både hög och brant, och midt för densamma ligger i flodbottnen ett större klippblock med en bred och skarp kant riktad rätt mot den fallande vattenbågen, så att skummet bör hafva stått i högan sky. En träbro med räcken, ledande ut från banvallen till en platform på och vid själfva stupet, uppfördes här för det nyss nämnda konungabesöket och kvarstår sedan dess till besökandes bekvämlighet. I en af hällarna är konungens namnteckning inhuggen jämte nyss nämnda datum, och ett stycke därifrån läses numera, inhugget i stenen, äfven namnet Therèse 18/7 92. Hammarforsen är dråplig. Den har en ganska betydande bredd, och det är ingen liten vattenmängd som här brusar fram i sekunden. Ungefär midt i forsen ligger ett klipparti, mot hvilket vattnet kastas upp i en tvär kam, medan det omedelbart vid sidan om denna kam sjuder i en djup klyfta. Detta ger "form" på forsen, som man lätt kan tänka sig. Som vanligt i de norrländska forsarna gifva äfven här de likt tandpetare kringkastade och ständigt snurrande timmerstockarna ökadt lif åt taflan. Forsen bör ses både på nära håll, från en vid kvarnen utbyggd platform, och på något afstånd, från den ståtliga bro, som här är byggd öfver älfven. Som bakgrund åt forsen, som ju alltid blir taflans pièce de resistance, ter sig då en mycket pittoresk bergsklack, som ett stycke därifrån reser sig till ganska ansenlig höjd. Från prestberget på andra sidan älfven har man en präktig utsikt älfdalen uppföre med forsen snedt i förgrunden och klacken till vänster därom samt åt höger den i fjärran slingrande älfven och på närmare håll dalsluttningen med kyrkan och byn i det gröna, en tafla som i fonden liksom åt bägge sidorna ytterst begränsas af skogklädda berg och åsar, och en tafla som ej lätt glömmes af den som en gång haft tillfälle att se densamma. När man återvändt från Ragunda by, Hammarforsen, Prestberget och den täcka brunnsparken samt mot aftonen ånyo, ehuru i motsatt riktning mot på morgonen, passerat den korta men vackra järnbansträckan Ragunda - Bispgården, kan man taga natthärberge vare sig å hotellet vid sistnämnda järnvägsstation eller, kanske ännu bättre, på den 1/3 mil därifrån belägna Fors gästgifvargård. Från Ragunda telefonerar man då till Fors efter skjuts, som i så fall möter vid Bispgården, och vid 9-tiden på aftonen är man där. En fördel med detta val af natthärberge är bl.a., att intet morgonfjäsk är af nöden dagen därpå för att i rätt tid hinna fram till Utanede ångbåtsstation. Vid Fors blir man för öfrigt ordentligt betjänad, logerar för det billiga priset af en krona person, får god husmanskost och har häst på gården, när det vid 9-tiden följande morgon bör bära i väg igen. Själfva gästgifvargården har icke något läge, som är särskildt tilltalande, men det dröjer ej lång stund efter affärden därifrån, för än man både hör och ser älfven - det är nu Indalsälfven - och vägen går sedan nästan oafbrutet genom mycket vackra partier, äfven sedan man längre fram lemnat älfven ur sikte. Sista stycket ned till den plats, där ångaren "Liden" inväntar oss, kunde väl vara en smula äfventyrligt för den som färdas i större åkdon, ty där finnes ännu så länge endast en s.k. vinterväg; men skogen, hvarigenom den går, är särdeles vacker, och till ett kommande år blir nog vägen lika fin som skogen. Åtminstone uppgafs att den nu oförtöfvadt skulle omläggas och förbättras. Ett dylikt arbete har nämligen ej lönat sig, förr än man af en sommars erfarenhet vunnit visshet, att "Liden" verkligen skulle kunna trafikera den förut som ofarbar ansedda sträckan af Indalsälfven mellan Utanede och Lidens färja. Och nu är man fullt på det klara med, att detta går för sig. Klockan led mot 1/2 11 på förmiddagen, och ett 20-30-tal passagerare hade så småningom samlats å den lilla ångbåten, där den låg vid en liten tämligen provisorisk brygga midt inne i skogen och med stäfven vänd mot strömmen, som för öfrigt var ganska stark här vid själfva tilläggsplatsen. Landgången drogs in, förlinan lossades, fören sköts ut från land, båten vände, i förstone något motvilligt, men inom kort med en raskare sväng och så - pang! - där sprang akterlinan, och så bar det af med full fart den hvirflande strömmen utföre. Det gällde att hålla ångan uppe för att ej båten skulle bli som ett flarn för strömmen och ej lyda styret. Emellertid bör man med full trygghet kunna anförtro sig åt den strömvane kaptenen, och för de räddhågade kan för öfrigt den lugnande upplysningen tilläggas, att de starkare strömdragen icke räcka någon längre sträcka, hvarför man äfven i allra värsta fall kommer mycket snart in på lugnare vatten igen. Det svåraste stället att passera lär vara Sillreforsen. Där skulle en ångbåt, som i fjor försökte taga sig fram, varit mycket nära att kapsejsa. I alla händelser måste den uppgifva planen att göra några regelbundna turer högre uppåt älfven redan på den grund, att den vid lågvatten var för djupgående och vid högvatten hade för klen maskin. Men hvad som misslyckades för den större båten låter utan fara verkställa sig med den för de rådande vattenförhållandena bättre afpassade lilla "Liden", och därmed har man för turisten vunnit en ny och särdeles anslående led till de många vackra turer som i dessa trakter kunna göras. En betydande tidsvinst är också härmed gjord, nota bene när man som nedskrifvaren af dessa rader ordnat sin resa så, att det bär utför och ej uppför Indalsälfven. Från Utanede till Lidens färja dansar man nämligen strömmen utför på två timmar; far man i motsatt riktning kostar det sex. Och den natur, genom hvilken man här färdas, är ömsom storslagen, ömsom mjuk och leende, alltid tilldragande. Älfven och därmed hela ådalen, som långa sträckor är ganska smal men djup, gör tidt och ofta mer eller mindre tvära svängar och krökar, så att vyerna ständigt växla. Medan man den ena stunden har synkretsen framför sig och på sidorna begränsad af höga grönskande åskammar, kan man, om man vänder sig om, ha en vid och öppen utsikt öfver det glittrande vattnet och en mängd i fjärran hvarandra korsande åsar och berg, och nästa minut ungefär tvärt om. Långa sträckor löper den i saftig grönska skimrande, jungfruligt svällande löfskogen ända ned till strandbädden, fullständigt döljande för den på det smala vattnet framdansande båtens passagerare att här öfverhufvud taget finnes någon odlad bygd; och en stund därefter hafva de höga åsarna på bägge sidor om vattenfåran gifvit vika för en låg eller långsluttande bädd, bakom hvilken för ögat utbreda sig stora sträckor ängar, sädesfält och beteshagar med gårdar, byar och kyrkor glittrande i solskenet. Det lider intet tvifvel, att icke flertalet sydländingar, som besöka dessa trakter, skola hänföras af det täcka, liffulla och ständigt växlande behag, naturen här har att erbjuda, ända därhän, att de afgjordt skola gifva Indalsälfven företrädet framför den redan länge så mångbeprisade, kanske till och med något öfverbeprisade Ångermanälfven. Med hänsyn härtill är det otvifvelaktigt också det riktigaste af den som ämnar befara bägge ådalarna att göra det i den ordning som här skildrats. Ty man skulle måhända vid befarandet af Ångermanälfven kunna komma att erfara en känsla af missräkning beträffande dess och dess stränders i sitt slag dock obestridliga, ehuru mera allvarliga och kyliga skönhet, om man komme dit med intrycken ännu friska af en nyss förut uppväckt hänförelse för den mera lekfulla Indalsälfven och dess leende omgifningar; och en dylik missräkning bör man ju i eget intresse söka bespara sig. Ännu mer, än hvad nu är fallet, skulle utan tvifvel intresset väckas och bibehållas hos den resande allmänheten för Indalsälfven, om de tre båtar, som den ena efter den andra uppehålla trafiken därstädes, kunde ordna sina ankomst- och afgångstider så, att man sluppe de långa uppehållen vid Lidens färja och Bergeforsen, där man går från en bit till en annan. Till Lidens färja ankommer man nu uppifrån redan vid 1/2 1-tiden. Kl. 2 ditkommer ångb. "Indalen" och så snart dess passagerare hunnit gå öfver till "Liden", vänder denna sistnämnda och går tillbaka till Utanede; men "Indalen" vänder först kl. 3 för att föra oss vidare. Nog är det en rätt vacker plats vid Lidens färja och ganska nöjsamt kan det vara att midt öfver älfven se den beryktade "torränna", som Skönviks sågverksbolag där låtit uppföra vid en plats dit bolaget på en sin enskilda järnbana forslar fram timmer ur skogarna för att här låta det från en betydande höjd ramla rännan utföre ned i älfven. Men att uppehålla sig här 2 1/2 timmar är för mycket. För att emellertid på något sätt använda väntetiden stiger man i land och promenerar ett stycke ut åt den udde, från hvilken man har närmaste utsikten till torrännan. När timret kommer rakande därutför, låter det på långt håll ungefär som när man inne i en kägelbana hör ett af de väldigaste kloten komma dansande. Afståndet är då så stort att äfven de bästa ögon knappast kunna se timmerstockarna i rännan, fast de komma en i sänder; men när de nå vattnet, ser man dem så mycket tydligare, ty de kaskader som de därvid uppkasta äro betydande och sprida ett glittrande regnstänk rundt omkring sig, - en mycket imposant syn utan tvifvel, om man komme åt att se den på något närmare håll. Här föres timret omedelbart efter nedfarten utför rännan in i en bredvidliggande vattenfålla och ordnas där till flottar, som med ett par man "om bord" få drifva ut och af älfvens fart föras ned till hafvet, där bogserångare äro till hands för att taga hand om dem och befordra dem vidare. Vid Bergeforsen, där man måste promenera ett stycke vid sidan om forsen från "Indalens" landningsbrygga till "Tuistens", och där uppehållet inskränktes till 1 1/4 timme, hade vi tur att få se en dylik timmerflotte passera. Den styrdes af två karlar som med väldiga åror hade fullt arbete att hålla flotten midt i forsen och hindra den från att föras in i bakvattnet eller i edan, som det heter på ortens språk. Och lyckligt gick det, men med fart gick det. Forsen är ju här ej stridare än att flottkarlarna godt våga sig på den, men en ångbåt lär man väl ändock låta bli att manövrera igenom den forsen. Midt öfver Bergeforsen leder en bred, vacker bro, om hvilken det på en stor blå sköld, uppsatt å brons midt under ett af två lejon uppburet krönt O, meddelas att den är "uppförd genom lndals Älfs Flottningscompani" samt "invigd den 3 november 1890 af Landshöfdingen Gustav Ryding, företagets befrämjare". Från bron ter sig älfven åt båda sidor bred och vacker. Ju längre man vidare far, dess mera vidgar sig fåran, dess vidare bli utsikterna. Man närmar sig mer och mer älfvens utlopp. Den svänger till sist nästan rakt i nordost, och på ett allt lugnare och bredare vatten seglar man slutligen ut på den stora hafsviken utanför dess mynning. "Turisten" vänder sin bog mera sydligt. Förbi Vifsta varf och hela den långa raden af därpå följande större och mindre sågverk, mellan Alnön och fastlandet, styr han kurs på Sundsvalls präktiga hamn och redan vid 9-tiden på aftonen har han där aflemnat sina passagerare, för hvilka samtliga dagens resa utan tvifvel skall utgöra ett särdeles angenämt och icke allt för snart förbleknadt minne. * * * En färd som den ofvan skildrade och tillbaka till Stockholm är ingen Rom-resa, för hvilken man behöfver hysa så stora betänkligheter, beträffande vare sig kostnad eller tid, som mången föreställer sig. Den låter göra sig på en vecka, och själfva reskostnaden, d.v.s. ångbåts- och järnvägsbiljetterna samt skjutspengarna, gå till mellan 50 och 60 kronor på 1:a klass ångbåt med hyttplats. Med billigare ångbåtsplats och inbesparing af en eller annan skjuts, då de egna benen kunna tjänstgöra i stället för hästens, torde detta pris kunna lätt reduceras till 40 kr. För nattlogis under veckan, dels kostnadsfritt på ångbåt, dels billigt på gästgifvargårdar, behöfver ej beräknas mer än 7-8 kronor. Hvad för öfrigt lefnadskostnaderna gå till beror ju på hur man lefver. I alla händelser bereder en resa af dylikt slag en vederkvickelse, som väl uppväger kostnaden, och i synnerhet bör det för de unga och de bland de äldre, som hafva råd till resor, vara en tillfredsställelse att personligen få se och lära känna något af sitt vackra fosterland, äfven i de trakter däraf som ej ligga i allra närmaste grannskap med deras egen hembygd. Man behöfver därför alldeles icke "gå öfver ån efter vatten" och resa utrikes, som det så ståtligt låter, så snart man kan göra sig ledig till en liten trip. L.H. |
