En tur i Ångermanälfvens och Indalsälfvens ådalar

Att få göra en tur uppåt Norrland hade för den, som nedskrifver dessa rader, sedan flere år tillbaka hägrat som ett önskningsmål, utan att dock omständigheterna ställde sig gynnsamt för dess realiserande. När så i år utsikt yppades att göra sig ledig ett par veckor och därtill en angenäm reskamrat sjelfvilligt erbjöd sig, skulle det ändtligen bli allvar af.

Första frågan blef naturligen då, hvilken trakt af det vidsträckta Norrland borde väljas. Den högsta norden lockade visserligen mest, men till en resa dit kräfdes gärna något längre tid än som nu kunde disponeras, och så kom Ångermanland främst på föredragningslistan. Sagdt och gjordt: till Ångermanland skulle det bära af. Men så spordes rykten om att Indalsälfven hade att bjuda på en fägring som t.o.m. påstods skola öfverträffa den mycket lofprisade Ångermanälfvens. Därtill kom, att i år hade öppnats en alldeles ny tur med ångbåt på en del af Indalsälfven, som förut ansetts omöjlig att trafikera, och det har ju alltid för turister ett särskildt behag att färdas fram på trakter som ännu ej hunnit blifva de resandes allmänna stråkväg. Naturligen blef det sålunda en ny fråga: skulle en lämplig förbindelselänk de bägge ådalarna emellan kunna uppspåras och möjlighet därmed beredas att på samma resa och på en knappt tillmätt tid få befara bägge de nämnda ådalarna utan att behöfva resa upp och ner?
Tillgängliga kartor gåfvo på den frågan ett tämligen sväfvande svar; men det såg dock icke alldeles omöjligt ut. Den enda resehandbok öfver Norrland, som bokhandeln hade att erbjuda, var tio år gammal och kunde följaktligen icke längre vara en tillförlitlig auktoritet, i all synnerhet när del gällde ett land med så snabb utveckling, icke minst med hänsyn till kommunikationer, som Norrland. Hoppet stod då till Turistföreningens byrå i Stockholm, och dit styrdes kosan för närmare upplysningars vinnande.

Med det välvilligaste tillmötesgående blef man mottagen på denna vid Karduansmakaregatan n:r 6 belägna byrå. Kartor och skrifter framletades, och diverse skildringar af turistfärder i de ifrågavarande trakterna genomögnades, men ingenstädes lyckades man finna nog tydliga och detaljerade upplysningar för att kunna med säkerhet utstaka resplanen i den riktning och syfte som ofvan antydts. Slutet på besöket å Turistföreningens byrå blef alltså en ömsesidig öfverenskommelse, att det bästa man kunde göra vore att helt enkelt resa dit upp och sålunda på ort och ställe skaffa sig kunskap om, huru turen de bägge floddalarna emellan lättast kunde låta ordna sig.

Framtiden utvisade, att detta var ett mycket godt och riktigt beslut; och för dem som till ett annat år möjligen vilja tillgodogöra sig de små erfarenheter, turen gaf, lämnas här några anteckningar från resan. Torsdagen den 28 juli vid 3-tiden på dagen anträddes densamma från Stockholms Skeppsbro med den vackraste, bekvämaste och mest snabbgående af alla: Norrlandsångare: "Nordstjernan". Vädret, som eljest i år varit så föga lockande till lustfärder af något längre utsträckning, visade denna dag sin blidaste uppsyn och lofvade nästan fullständig bot och bättring från alla sina förra synder. Den lätta brisen, som under färden ge­nom skärgården gaf en behaglig svalka åt ångarens passagerare, mojnade mot aftonen nästan alldeles af, och det annars så fruktade och ofta allt annat än fridfulla Ålandshaf låg vid vår färd däröfver blankt som en spegel och skimrade för den nedgående solen i de grannaste grönblå och violetta färgskiftningar.

Ändpunkten för "Nordstjernans" turer är Nyland, en liflig lastage- och handelsplats vid Ångermanälfven, 6 mil norr om Hernösand. Till denna ändpunkt göres resan på vid pass 3 timmar öfver dygnet, och dock göres uppehåll i Sundsvall och i Hernösand, på bägge ställena tillräckligt länga för att man kan hinna göra en ordentlig promenad i land och taga dessa städer i något närmare skärskådande.
Redan mellan 7 och 8 på morgonen hade Nordstjernan lagt till vid kajen i Sundsvalls rymliga hamn. Trots den tidiga timmen såg den pigga staden likväl alldeles icke omorgnad ut. Endast sjåarne i hamnen ådagalade en, som det tycktes, ovan overksamhet. De voro nämligen just den dagen i strejkstämning och sades ha kommit på den idéen att de borde ha en tioöring mer per timme för den hjälpsamhet de visade ankommande båtar vid lossning och lastning. Huru pass allvarligt deras anspråk voro menade och huru ordentligt det var stäldt med deras organisation, lämnar jag därhän. Strejkens resultat är mig ännu i denna stund obekant, men hvad jag såg ingaf ej någon synnerligt stark tro på en blifvande seger för de strejkande. I största lugn och ro, hvilande på några tunnor och lådor, tillbragte nämligen dessa sin tid med att åse, hurusom - båten lossades och lastades deras hjälp förutan till det pris som förr varit gängse och på precis lika kort eller lång tid som vanligt. Precis på den utsatta afgångstiden, kl.11 f.m., voro vi färdiga att fortsatta resan.

Emellertid bör icke turister låta väntetiden förgå lika dådlöst som de strejkande sjåarna gjorde det. Sundsvall har åtskilligt som förtjänar ses på närmare håll. I främsta rummet styr man ju kosan upp till det nya stora, af en ståtlig esplanad genomskurna torget, där flere praktbyggnader resa sig efter den stora ödeläggelsen I888. Särskildt bör man begagna tillfället att få se det inre af stadshuset där. Märkvärdigt nog är denna byggnad till det yttre både den enklaste och den smaklösaste af snart sagdt alla nybyggnaderna kring det stora torget; det är icke utan att man t.o.m. kan frestas fråga, hvad det är för en storartad magasinsbyggnad man ser framför sig, då man första gången kommer inför den framåtsträfvande och i sina later för öfrigt icke alltför anspråkslösa stadens eget stadshus. Och upplysningen om att detta verkligen är Sundsvalls stadshus undgår väl knappast att väcka den frågandes förvåning, i all synnerhet som han har en mängd ståtliga enskilda hus rundt omkring till att göra jämförelse med. Men här, om någonsin, besannar sig det gamla ordspråket, att man ej bör döma hunden efter håren, ty i både praktiskt inredning för de många stadsämbetenas och nämndernas behof och i praktfull elegans för nöjenas och festernas torde intet stadshus i vårt land kunna mäta sig med detta. Man borde nästan resa till Sundsvall enkom för att bese dess stadshus i dessa hänseenden; så mycket oförlåtligare vore det då att, när man passerar med några timmars uppehåll, underlåta att bese det. För öfrigt rekommenderas att göra en tur den stora gatan i ända, fram till platsen där den nya kyrkan, f.n. under byggnad, snart skall resa sig, liksom att vidare förbi Tivoli begifva sig upp till stadens vattenledningsreservoar, där man har en mycket präktig utsikt öfver hela staden och långt utöfver dess omgifningar. Allt detta medhinnes godt under Nordstjernans liggetid i Sundsvall, och därmed har man också fått en ganska god totalbild af staden.

Uppehållet i Hernösand är ungefär hälften så långt; men på två timmar hinner man godt göra Hernösands bekantskap. Och denna bekantskap är ej häller att förakta. Redan från inloppet till hamnen får man intrycket af att man nalkas en liten snygg och hemtreflig stad med behagligt läge, och detta intryck endast stadgas då man från hamnen begifvit sig upp i densamma för att bese den på närmare håll. Några storartade byggnader sådana som Sundsvall prunkar med i hjärtat af staden söker man förgäfves i Hernösand; men enkel trefnad tittar däremot fram genom rutorna på nästan hvarje hus. Både gamla och nya stadshuset ha emellertid hvart på sitt sätt en rätt egendomlig arkitektur- pelarhvalfvet framför det sistnämnda, som förut varit ele­mentarläroverk, påstås vara det yppersta musikrum vårt land kan prestera, och det förstnämnda, som nu inrymmer teknisk aftonskola, är en med tiden allt mera sällsynt representant för den gamla s.k. »trästilen». Landshöfdingeresidens och biskopshus höra ju för öfrigt till stadens remarkablare byggnader, men intetdera har något särskildt anslående yttre. Hvad som däremot är i hög grad anslående och som den resande ej bör försumma att uppsöka är den vackra och ganska storslagna park- och promenadanläggningen bakom kyrkan samt de där bortom förlagda, verkligen storartade anläggningarna af stadens trädgårdsförening.

Vid 4-tiden fortsätter "Nordstjernan" sin färd för att kl. 6,15 nå ändpunkten för sin resa, Nyland, och första timmen efter det man lämnat Hernösand kan man väl obetingadt anse sig ännu färdas öfver Bottenhafvets vatten, ehuru det del­vis är innestängdt mellan öar och skär åt ena sidan och fastlandet åt den andra; men sedermera kan det en god stund vara omtvistadt, huruvida det är hafsvikens vatten eller det nedersta loppet av en mäktig Norrlandsälf som plöjes af den snabbt framilande ångarens kol. Allt mer och mer framträder emellertid för ögat på bägge sidor om farleden den storslagna natur som utmärker Ångermanälfvens dalgång åtminstone vid dess nedre lopp. Stränderna närmast vattenytan vittna här och hvar genom sin lägre nivå om en tid då älfvens vatten, som dock ännu har en betydande bredd, bredt ut sig öfver en ännu vidare fåra, och bakom dessa lägre, numera som oftast gräsbevuxna eller odlade stränder höja sig de väldiga furuklädda åsarna, den ena bakom den andra i korsande linier, så att de mångenstädes lämna ögat en mycket vidsträckt och storartad synkrets. När härtill, såsom nu, eftermiddagssolen kastar sitt bleknande skimmer öfver stora sträckor af dessa mörkgröna åsar, medan andra delar däraf täckas af de svarta slagskuggor som kastas af ett moln eller en högre uppskjutande ås, beredes för ögat en både vidsträckt och färgrik, skiftande tafla som gör färden uppåt det breda lugna vattnet i hög grad tilltalande, att icke säga hänförande.

Längre upp möter man vid stränderna tidt och ofta de egendomliga jordformationer, som ortens befolkning gifvit namnet nipor och som gifva en så egendomlig prägel åt landskapet. Niporna utgöras af betydande lager fin sand eller lera, som under äldre tider, då floden var vattenrikare och stridare, blifvit af vattnet utskurna och liksom svarfvade till mer eller mindre kägelliknande form. Här och hvar vänder nipan ännu åt segelleden en sida, som nyligen blifvit hårdt ansatt af floden och därför lämnar det grågula sand- eller ler lagret blottadt för ögat, men öfver de flesta niporna hvilar numera i orubbadt lugn ett mer eller mindre tjockt lager mylla, så att hela käglan Iyser grön och fager af spirande gräs och buskväxter, för att icke tala om de högre eller från den nuvarande vattenfåran något aflägsnare nipor, som prunka med hela dungar af fur och hvitstammig björk.

Björkarne förekomma väl i Ångermanälfvens dalgång mera sparsamt, men där de finnas, sticka de så mycket bjärtare af, ty här, om någonsin, kan man tala om björkens hvita stam. Det är en i ögonen fallande skillnad härutinnan på björkarna här uppe och i sydligare trakter af Sverige, där hvitheten som oftast är långt ifrån oblandad.

Vid Nyland hade tydligtvis flere af passagerarne trott det vara nödvändigt att landstiga, möjligen att till och med öfvernatta. Emellertid lär själfva platsen icke just hafva någonting sevärdt att erbjuda, och det var därför med oblandad tillfredsställelse vi kort före framkomsten dit erhöllo upplysning om att kaptenen genom en hvissling kunde till Nordstjernans sida framlocka en liten snygg och treflig flodångare med namnet Sollefteå, som omedelbart skulle fortsätta färden upp till den lifliga, härligt belägna och raskt framåtsträfvande plats, af hvilken den lilla ångaren lånat sitt namn.

Ångaren "Sollefteå" lägger annars icke till vid samma brygga i Nyland som "Nordstjernan" hvarför de resp. kaptenernas nyss omnämnda välvilja bereder resandena en verklig fördel, hvilken blifvande turister ej böra underlåta att betjäna sig af. Fördelen är tredubbel: dels får man längre uppehåll i Hernösand, därifrån den mindre båten naturligen afgår tidigare än den större; vidare får man å "Nordstjernan", hvars biljettpris från Stockholm ( 18 kr. på 1:a plats) är lika, vare sig man medföljer till Hernösand eller till Nyland, färdas det sistnämnda stycket utan särskild kostnad, och slutligen njuter man fördelen af att i det längsta betjäna sig af denna den förträffligaste af alla Norrlands passagerarebåtar, hvilket naturligen i sin mån bidrager till att öka resans behag.

Och redan på aftonen 2:a dagen efter affärden från Stockholm är man hunnen ett godt stycke upp för den storslagna älf, som var första målet för vår färd. I sanning en snabb resa.


Sollefteå är en i åtskilliga hänseenden ganska märklig plats. När man första gången gästar den och gör sitt inträde i Hotell Appelbergs magnifika vestibul, lig­ger det nära till hands att tro, det man befinner sig i en icke alltför liten stad, där företagsamhet och välmåga slagit fasta rötter.
Men i själfva verket är Sollefteå alldeles ingen stad; Sollefteå är icke en gång köping, ja, icke ens ett särskildt s.k. stationssamhälle, utan betecknas helt enkelt i officiella handlingar som "handelsplats". Att det dock är en betydande sådan framgår emellertid redan af det sakförhållandet att här finnas både postkontor telegraf- och telefonstation, järnvägs­station, två stora ståtliga hotell, bankkontor i eget bankhus, särskild provinsial- och särskild lasarettsläkare förutom en enskildt praktiserande, äfvensom en lång rad af handlande och handtverkare inom snart sagdt alla branscher.

Man får t.ex. i Stockholm söka upp de allra förnäm­sta bokhandelsaffärerna för att där finna en boklåda lika storartadt tilltagen och för ändamålet väl afpassad som Allan Dahlbergs å den norrIändska handelsplatsen. Sannolikt dröjer det väl icke häller allt för länge, innan Sollefteå. följer det fördöme, som Örnsköldsvik nu står beredt att gifva, och inträder i de svenska städernas led.

Men platsen är icke blott en plats för handel och företagsamhet; den har tillika, hvad turisten värderar högre, ett utsökt läge äfven ur naturskönhetens synpunkt. Midt för Sollefteå klyfver Ångermanälfven sin fåra kring en holme, en "nipa", af ovanligt pittoresk form, och strax på andra si­dan om denna reser sig en ännu högre och ståtligare nipa af betydande dimensioner. Det är mödosamt att stiga ditupp, men det lönar sig. Mödan är dock underlättad af den förekommande hotellvärden, som låtit göra parkanläggningar och promenadplats på nipans topp och byggt en trappa dit upp.
Denna trappa räknar 202 trappsteg, af hvilka vid pass två tredjedelar gå i en rak och mycket brant linie uppåt, så att den som har benägenhet för svindel bör undvika att vid uppstigandet se sig om, liksom han vid nedgåendet hälst bör välja en annan väg. Mödan lönar sig emellertid som sagdt, ty från höjden har man utomordentliga utsikter så väl uppåt älfven som utför densamma, och rätt under ens fötter Ijuder forsens förföriska musik, medan "handelsplatsen" Sollefteå utmed andra älfbacken utbreder sin gata och sina många, delvis ganska betydande hus och gårdar i det glittrande solskenet.

Helt pittoreskt tager sig också den på nipan midt i älfven uppförda "medeltidsborgen" ut. Den uppfördes med sina tinnar och torn, som en dekoration af plank rätt och slätt, för ett par år sedan, då konung Oscar hedrade Sollefteå med ett besök, och erklärerades då på det praktfullaste. Sedan dess har den fått kvarstå och gör sig fortfarande, hälst i skymningen, förträffligt på sin upphöjda plats, där den äfven i sin mån bidrager till att öka jämförelsepunkterna mellan turen på Ångermanälfven och en tur på Rhen.

Midt för Sollefteå är älfven icke farbar. Den ångbåt, som förde oss dit, lade också till ett godt stycke nedanföre det egentliga Sollefteå, och vurstar från hotellen voro där de resande till mötes. Ofvanföre Sollefteå är älfven också farbar endast ett kort stycke. Men det stycket bör man ej underlåta att fara. Strax ofvanom forsen vid Sollefteå ligger vid en anspråkslös liten brygga ångslupen "Anna", som mot 50 öres afgift för eder älfven upp så långt vattnet är farbart.
Vi följde "Anna" vid 4-tiden på. eftermiddagen, och på denna färd af drygt halfannan timme gafs tillfälle att se kanske de vackraste partierna af hela älfven. Särskildt anmärkningsvärdt är det ställe, där Faksälfven gör sitt utlopp i Ångermanälfven, där vidgade vyer öppna sig i dubbla riktningar och ett par ståtliga nipor, liksom borgar, resa sig en på hvardera sidan om det forsande tillflödets mynning. Här uppgafs också vara det yppersta laxfiske, som Ångermanälfven under hela sitt lopp har att erbjuda.

Älfven är flerestädes på denna led ganska strid och tillika grund, så att det har sitt egendomliga nöje med sig att se, huru som båten tidt och ofta måste styras zigzag öfver densamma för att hålla sig på tillräckligt djupt vatten, liksom att höra bruset kring stäfven, när strömmen då och då antager en mera forsliknande karaktär. I förstone får man lätt det intrycket att båtens egendomliga manövrering skulle ha ett annat syfte, nämligen att undvika sammanstötning med de öfverallt i strömfåran framseglande timmerstockarna som stundom hafva mycket aktningsbjudande dimensioner, men man får snart se att dylika sammanstötningar kunna gå för sig utan ringaste fara, och för öfrigt skulle bitens stråt blifva långt vingligare än den är, om verkligen hvarje mötande timmerstock skulle behöfva undvikas.

Men vi nalkas Eds kvarn. Det är ångslupens ändstation. Den starka forsen här lägger oöfverstigligt hinder för vidare båtfärd. Man stiger alltså i land, och båtens uppehåll, innan den återvänder till Sollefteå är lämpligen afpassadt för en promenad upp till det ståtligaste brobyggnadsverk vårt lands järnvägar hafva att uppvisa. Forsmobron, som den kallas, bär tågen på Långsele Vännäsbanan öfver den skummande fors, Ångermanälfven här gör vid Ed, på en höjd af 156 fot öfver vattnet. Den är byggd uteslutande af järn och hvilar på tre väldiga stenpelare, af hvilka en har fäste på strandbacken och de två ute i den rytande älfven, samt ter sig, då man på den utmed .älfven löpande landsvägen närmar sig densamma, som ett fint och vackert spindelväfsnät högt till väders spändt öfver det hvitskummande vattnet. Det förefaller från denna synpunkt ofattligt att den kan bära ett helt järnvägståg.

Att från landsvägen streta banvallen uppför är en liten nätt ansträngning. Banvallen är nämligen här en till större delen naturlig ås på ungefär 150 fots höjd. Men "vägen lönar sig", som det heter i annonserna, och stiger man ut på den mellan jord och himmel sväfvande bron, kan man få ett friskt intryck af den lockande makt, sagorna veta att tillerkänna flodernas och forsarnas trolska väsenden, utom det att stora, vida och vackra utsikter erbjuda sig åt bägge sidor.

De flesta turister i dessa trakter bruka vända här. De gå med Anna tillbaka till Sollefteå, följa därifrån bantåget till Bispgårdens station (en resa på föga mer än två timmar) och äro därmed inne i Indalsälfvens ådal, där man numera kan färdas nästan hela vägen båtledes till Sundsvall. För oss gällde det emellertid att komma ett stycke längre inåt landet, få se något mera af Ångerman- och andra älfvar, ej blott befara deras allra nedersta lopp, samt att tillika längre in uppleta en förbindelseled de olika ådalarna emellan, så att man ej behöfde resa både fram och tillbaka någon nämnvärd sträcka af vägen.

Med bemedling af Annas välvillige befälhafvare erhöllo vi alltså vid Eds kvarn erforderligt fortskaffningsmedel i form af trilla och häst, bägge tillhöriga en äkta ångermanländsk odalbonde med anor, som mer än en af ridderskapet och adeln skulle kunna afundas honom, med bred kropp och breda later, men med bottenärlighet och godlynthet framlysande ur de pigga blå ögonen och med en oblandad dialekt, som det var en njutning att höra, fastän den verkligen icke var så synnerligen lätt att förstå.

Landsvägen följer älfven nästan utan afbrott ganska nära och kan på det hela kallas en mycket vacker väg. Älfven har flerestädes smalare fåra än längre ned, men större djup och beskuggas under långa sträckor af sitt ringlande lopp utaf kraftigt grönskande löf- och barrskogsdungar, som åt landskapet gifva en mera leende, men mindre stor­slagen natur.
Ett stycke bortom Resele gammaldags landtliga prestgård och hvitmenade kyrka af den sort som för ett 50 tal år sedan byggdes åtskilliga mycket lika hvarandra uppe i Norrland rastar man vid Höfvens gästgifvargård, dit afståndet från Eds kvarn uppgavs vara 1 1/2 mil, och där man får ny häst. Här vid Höfven finnes en rätt hög nipa ett godt stycke från älfvens nuvarande fåra, och därifrån får man en god öfverblick af en bra bit väg, som man tillryggalagt hit. Ådalen är för öfrigt mycket bred här, så att ögat från nipans höjd öfverskådar vida sträckor odlad bygd med det glittrande älfbandet draget midt i den leende grönskan.

Ännu 11/2 mil återstår af resan för dagen, men vid niotiden på lördagsaftonen hafva vi nått Näsåkers gästgifvargård, där den förekommande värden har ett godt bord, angenämt sällskap och magnifika bäddar att erbjuda för ett fabulöst billigt pris.

Näsåkers gästgifvare och gästgifvargård förtjäna noteras såsom mönster hvar i sitt slag, ett omdöme som för öfrigt, efter hvad man kunde iakttaga vid det kortare uppehållet vid Höfven, torde kunna tillämpas äfven på den sistnämnda platsen och dess värd. Ehuru det hittillsdags lär vara endast undantagsvis, som dessa trakter besökas af turister, syntes innehafvarne af dessa gästgifvargårdar vara fullt på det klara med, hvad betydelse det har att de som komma blifva mottagna på ett tillfredsställande sätt; och det är så mycket angenämare att konstatera detta, som erfarenheten under resans fortsättning gaf vid handen, att förhållandet är långt ifrån det samma på andra håll. Turistväsendet har tagit ansatser till en utveckling, som kan bli af ingripande betydelse för befolkningens ekonomi, och det gäller därför att, hvar helst något sevärdt finnes, någon anstalt vid. tages för att locka besökande dit. Åtminstone böra de ej afskräckas därifrån, såsom ännu mångenstädes sker, genom den fullständigaste likgiltighet från ortsbefolkningens sida. Och litet vakenhet, litet intresse kostar i själfva verket ingenting. Hvad därutöfver presteras blir naturligen föremål för kontant erkänsla och detta dess rikligare, ju bättre det är.

Oafsedt behaget att, såsom på Näsåker, mottagas med all den välvilja och komfort som vanligen erbjudes en gäst å herregårdarna på landet, att efter en tidig middagsmåltid i Sollefteå få en ordentlig aftonmåltid och efter en stunds angenämt samspråk få gå till hvila i en stor och bred järnsäng med ny resårmadrass i ett väl utvädradt rum, har Näsåker en speciell sevärdhet, som förtjänar sitt lilla särskilda kapitel. Det är Nemmforsen. Den tillhör Ångermanälfven, som vid pass en kvarts timmes väg från gästgifvargården här kastar sig i icke mindre än fem särskilda stup öfver ett vidsträckt klipparti, som förgäfves lagt sig i dess väg, och sålunda med sin ganska rika vattenmassa bildar en stor och mäktigt brusande fors. Strax nedanom forsen, som för övrigt bör beses från flere sidor, kan man i roddbåt taga sig ut till en midt i älfven belägen klippö, på hvilken man bekvämt och utan fara tränger så godt som midt in i de framför och på bägge sidor hvirflande vattenmassorna och sålunda bereder sig tillfälle att på nära håll lyssna till de stillsamma toner som ljuda ur forsens dån och vattnets brus.

I klipporna finnas talrika hällristningar, framställande elgar, laxar och drakskepp, särdeles väl gjorda. Strax bredvid forsen har man ock tillfälle att se en af Norrlands intressanta egendomligheter: en timmervälta, det är den branta åsvägg utmed hvilken det från skogarna framkörda timret handlöst störtas ned i älfdalen för att sedermera följa med vattnet, som stundom låter det flyta i lugnt och sakta mak, stundom kastar det i den vildaste fart utför forsarna och svänger det som små spån i hvirfveldans, tills det närmar sig flodmynningen och ledes in i särskilda vattenfållor för att sorteras efter sina ägares olika märken, hopas i sammanhängande flottar och sist bogseras fram till vederbörande sågverk och slutligen "förädlas".

Det som vid Nemmforsen är af största intresse är väl emellertid "prestens bäck", ett industriellt företag, som onekligen är mycket sinnrikt uttänkt, om det också smakar någon smula af utsugningslust.

Som bekant hör det till laxarnas favoritnöjen att vid forsarna hoppa upp mot det forsande vattnet och öfver detsamma, särskildt vid kanten af de stenblock öfver hvilka vattnet störtar ner. I det lugnare vattnet rätt under bågen, som vatt­net bildar vid sitt fall öfver klippan, stå de stundom i timmar och hämta kraft till det ansträngande språnget. Nu är emellertid fallet i Nemmforsen så högt, att endast undantagsvis en jättelax förmår taga det betydande språnget. Och det är härpå prestens plan och bäck äro byggda. Han har nämligen vid sidan af det naturliga fallet låtit spränga bort ett stycke ur klippan och därmed åstadkommit en med dammlucka försedd privat liten fors, "prestbäcken", som efter att hafva slingrat sig några famnar åt ena sidan ånyo utmynnar i älfven och detta med beräkning alldeles invid den punkt, där laxarna pläga göra sina ifrigaste bemödanden att komma upp.
När de så efter upprepade försök komma under fund med att detta ej Iyckas dem, börja de - likaledes efter beräkning - att med begärlighet Iyssna till det lockande Ijudet från den stillsammare forsen vid sidan om dem, och slutligen låta de förleda sig att gå in i den sprängda rännan. Därmed är deras öde besegladt, ty det hör nu en gång till laxens natur att alltjämt gå emot forsen men aldrig tillbaka, och i prestbäcken blir han snart hejdad af en ännu högre klippvägg än den han nyss måste uppgifva såsom för hög.
Här nödgas laxen resignera; men presten, som af gammalt lär hafva monopol på laxfisket i Nemmforsen, har alla skäl att vara belåten med både naturens och sin egen anordning här. När han vill fånga lax, har han endast att stänga ett par gallergrindar vid sin rännas utlopp och tappa ur backen genom att likaledes skjuta för dammluckorna vid dess början.
Sedan kan han ogeneradt plocka laxar i långa banor med bara händerna, och nog kan det kallas bekvämt. Huruvida detta slags laxfiske också kan inregistreras bland de ridderliga idrotterna må däremot lemnas därhän.

(Fortsättning följer)
Tillbaka

Produktion & © : Webbateljén, Studio SOS, Osby, Sweden